Nu blev jag så där förvånad igen! ”Du med din svåra sjukdom”. Vad menar de? Som jag förstår det så är det andras subjektiva uppfattning av ms som jag inte alls känner igen mig i. Jag försöker förklara, men budskapet går inte fram. Nej, det är inte en svår sjukdom. Där finns symtom som kan vara begränsande, men det beror mycket på hur man själv reagerar om det är handikappande. Visst, där är ett reellt handikapp också, men jag känner själv inget just nu. Jag mår bra. Jag fungerar. Sjukdom är inte per automatik att vara sjuk.
Med det sagt. I dag var jag hos farbror psykdoktor igen som kontrollerar alla interaktioner mellan de läkemedel jag ska ha mot just ms och dess ”bieffekter” (panikångest). Jag är än mer förvirrad nu. Farbror doktorn var chockad över att jag tagit så mycket av de läkemedel han förskrivet. Öh, jag följde hans ordination? Jo, men det hade han inte kunnat föreställa sig – att en patient följer ordinationer. Därför ska jag nu backa dosering (igen) men får plötsligt lov att ta ”the big no-no”, det vill säga min knarktablett som är mot hjärntrötthet. Öh, men kontraindikationen då? Äh, han tyckte att jag allt kunde prova och se om något negativt hände. Tack? Och så insåg han att han ordinerat för höga doser av B-vitamin som leder till dumping. Eftersom han inte trodde att jag skulle följa hans ordination så hade han överdoserat i instruktionen. Alltså – va?
Mina läsglasögon är nu lagade och jag kan hämta dem i morgon. De fick byta bågarna helt, de gick inte att laga. Det enda som finns kvar är glasen. På min fråga om det kostade något eller om det gick på garantin, så fick jag svaret ”nä, inget av det – vi bjuder på det här”. Därför undrar jag om det trots allt var fabrikationsfel eftersom de bara låg där och var trasiga i etuiet en dag? Jag lär aldrig få veta. Jag får väl precis som optikern skylla på det osynliga glasögontrollet.
På jobbet? Tja, där hinner man ju inte särskilt mycket. Fick besök av min pensionerade kollega och en annan tidigare pensionerad koll… Vänta, vi är inte samma yrkeskategori. Jag har fått besök på jobbet i dag av två tidigare arbetskamrater som gått i pension. Rätt ska vara rätt! Av något anledning så brukar jag tjata till mig att pensionärerna kommer och hälsar på mig på jobbet. Varför? Jo, då får de en ursäkt att besöka sina gamla arbetskamrater. Och själv tycker jag det är konstigt när människor bara försvinner in i pensionering utan att man får träffa dem igen. Även om man inte umgåtts på fritiden, så har man delat vardag.
Något som bara nämndes i en parentes var att pensionären sett i tidningen om en tidigare arbetskamrat (intervjuartikel). Jo, jag hade också sett det. Någon vi arbetade med för 15 år sedan. Jag kommer ihåg alla jag arbetat med och därför tycker många att det är kul att prata med mig om gamla (lyckligare arbets-)tider. Som jag nämnt tidigare så har jag verkligen valsat runt på jobbets alla arbetsplatser, jobbat med alla, känner alla. Ändå umgås jag inte privat med någon jag arbetar eller har arbetat med. Känner så många, umgås så lite. Jag får tillräckligt på jobbet.
I morgon ska någon människa bryta sig in hemma hos mig för att kontrollera ventilation, vatten, värme och kyla. Det gör de varje år. Jag förstår inte varför. Skulle de uppdaga att något inte står rätt till, så åtgärdas det ändå inte. Värst är väl om allt fungerar perfekt, för då har väl bostadsbolaget motiv till att ge mig extra hyreshöjning. Betalar för slott, bor i koja.
Denna vecka är kaos. Full fritös, medvetslös. Förhoppningsvis inte förrän till helgen. Före dess hinner jag inte tuppa av av utmattning.
Kommentarer stängda