Kategori: <span>Dravel</span>

Trots halvdag på jobbet, så var jag med om mycket. Ja, när jag väl hade lyckats ta mig dit. Flärdtjänsten strulade ordentligt i morse och någon bil kom inte förrän 25 minuter efter jag skulle blivit hämtat. Anledningen var att den bil som skulle kommit slogs sönder av resenären som åkte före mig. Skolbarn med speciella behov kan bli väldigt våldsamma när de blir arga.

Fortfarande ligger jag i fas på jobbet inför årsskiftets deadline. Sammanställning som i dag skickats ut visar att jag klarat 100 % hittills. Andra har kommit upp i 25 %. Detta har jag själv förstått utan sammanställningen och därför fick jag en high five häromdagen. Och efter årsskiftet får jag nya arbetsuppgifter, delvis på grund av detta. Jag är snabb, grundlig och korrekt. I motsats. Halvt om halvt, kanske sant, kanske inte, så blev jag också lovad rejäl löneökning. Visst, det sker på bekostnad av andra men det står ändå i proportion till engagemang.

Jo, jag hann med några personliga möten också i dag på jobbet. Mycket diskussioner. Det är tur jag ligger i fas, för alla dessa möten stoppar upp mitt flow. Men jag slutade ändå i tid och känner inte att jag har något jag inte hunnit med, utan kommer till ett tomt skrivbord på måndag.

Ja, på måndag. Jag har bokat tid med ekonom för att gå igenom lite vårdavtal. Tisdag ska jag undervisa i (indirekt) ekonomi för att hjälpa andra komma upp i de där 100 % inför årsskiftets deadline. Sedan minns jag knappt mer. Mer än att jag nästa fredag ska träffa en lärare som ska göra studiebesök hos mig. Och så är där lite fackligt arbete och en planerad skyddsrond.

Det går i ett och jag fasar lite för att året snart är slut. Eller för att det är så få arbetsdagar kvar på året, att där mest är ledigheter att ta ut trots att jag inte har tid med sådana dumheter. Det blir också ett långt juluppehåll från sjukgymnastiken (tre veckor) men där jag ska få ett personligt program att utföra under alla lediga dagar. Som om det inte räckte med alla de runder jag springer runt dagligen. Jag har verkligen kommit över den där tröskeln med obehaget att vistas ute utan mening eller mål. Nu kan jag gå runt (gata upp och gata ner) för motionens skulle även om obehagen finns kvar oförändrat. Jag är fortfarande yr. Jag blir fortfarande mentalt trött och desorienterad. Jag har fortfarande väldigt svårt med balansen. Men jag har lärt mig ignorera. Jag känner mig ganska färdig med alla strukturerade rehabiliteringsinsatser, och vill snarast återfå min ostrukturerade tid där jag själv kan fördela tid mellan arbete och fritid. En fritid med fortsatt motion. Vi får se.

Kanske jag skulle ta och försöka värdesätta mina lediga dagar lite mer? Trots allt ska jag snart börja jobba helg samt får nya arbetsuppgifter som kräver mer (på jobbet) strukturerad tid där jag måste avstå från alla planerade och oplanerade möten. Men jag skulle få mer arbetstid om jag snart kunde bli klar med rehabiliteringen.

Som jag sagt förut – det där pusslandet förstör mer än det hjälper. Jag förstår att ovan är lite osammanhängande. Jobbar mindre, jobbar mer, sjukgymnastik, egenträning, rehabilitering, fackligt, gamla arbetsuppgifter, nya arbetsuppgifter, möten, löften, ledighet, styrning, spontanitet. Det är en salig röra, men i mitt sinne har jag en klar bild över hur jag vill ha det för att det ska vara optimalt.

För att sammanfatta min önskan:

• Bli av med förebyggande sjukpenning för att åter börja arbeta full tid (30 timmar per vecka).
• Slippa sjukgymnastik som inskränker på min arbetstid.
• Börja flexa igen utan att behöva hålla exakta klockslag för rehabilitering och sjukgymnastik.
• Kunna ta ledigt spontant för att istället arbeta någon helg (där jag hinner mer ostörd).
• Landa i nya arbetsuppgifter som kommer 1/1, men också hinna med det som måste vara klart till 31/12.
• Motionera/träna efter eget huvud (och egen tid).
• Tid till sömn.

Helgen ska jag njuta av. En sovdag. En motionsdag. En tvättdag. Vänta nu… Jag har bara två lediga dagar. Äh, sova får jag skippa den här helgen också.

Hur viktigt sömn är för mig? Tja, jag sover i snitt fem timmar per dygn, sju dagar i veckan. Mitt sömnbehov på grund av ms är 16 timmar per dygn, sju dagar per vecka. Alltså sover jag knappt en tredjedel av det jag behöver. Därför… tar jag tabletter. För att orka, inte för att sova. Tror jag ska börja benämna tabletterna som piggelintabletter istället för knarktabletter.

Vanan för rutiner sätter inte spår i vardagen. Vi är själlösa varelser som i existensens maskineri interagerar med varandra för att driva mänskligheten vidare, men lämnar få personliga spår av intryck efter oss. Gör något utomordentligt gott eller ont, och du har en chans till att kanske för en tidsbegränsad period i historien bli ihågkommen för dina gärningar. I slutändan har ingenting någon avgörande betydelse. I perspektivet eoner finns det inte någon mening med någonting, men i det lilla perspektivet kan vi smörja varandras vardag och ge sinnefrid. Tillfredsställelse och förnöjsamhet är vårt kvitto vid dagens slut för att orka med ännu en dag. Kanske, kanske morgondagen blir en bättre dag än dagen som varit. Trots allt var väl dagen i dag något bättre än gårdagen? Därför kämpar vi. Med hopp bakom trötta ögon.

Äh, en vanlig knegardag är till ända… Men det lät så futtigt att jag broderade lite.

Minsann! Är inte dagens blogg ett primtal?

Föreläsning avklarad. Nej, jag har ingen uppfattning om min prestation, men jag tycker mitt Powerpoint blev snyggt.

Mitt XL-rum på jobbet har alltid varit för litet. Nu när jag skapat en arbetsplats till där, så är det ännu mindre. Och stökigt. Tänker oavbrutet på logistiken för möbleringen, om det går att göra något för att få mer yta inom väggarna utan att kasta ut möbler och kollega.

Tankarna på tarot, att återuppta korten, finns där. Och samtidigt med det så har jag fått väldigt mycket ljud inne och… känner av saker.

Känner mig osammanhängande. Fick också en rejäl panikångestattack i dag med – för första gången – bröstsmärta.

Svårt fokusera.

Helg och ledig. Det är då jag reflekterar över arbetsveckan som varit och vad kalendern upplyser om nästkommande vecka.

Veckan som varit. Två möten tror jag det blev. Vid dessa båda möten var jag bisittare, eller åhörare. Tanken var inte att jag skulle vara så aktiv, men som vanligt blev jag indragen och var tvungen att yttra mig. Förmodligen är det därför jag blir kallad till så många möten – när min närvaro ska förklaras för övrigt inbjudna, så heter det alltid att jag är expert på området. Vilket området är? Tja, det beror på sammanhanget. Det är väl därför jag aldrig blir av med arbetsuppgifter eller ansvarsområden. Förutom att jag har ett intresse för mitt yrke och dess roller, så glömmer jag aldrig det jag läst eller hört. Om jag har ett fotografiskt minne? Ja, men enbart när det handlar om jobbet. I den privata sfären minns jag ingenting (förmodligen ett ointresse).

Så vad var jag expert i vid veckans möten? Logistik och rutiner. Fick förklara och beskriva för läkare och sköterskor hur rutiner måste fungera för att inte bli en säkerhetsrisk. Mötet tog en timme men jag har hela veckan fått fortsätta med att skriva ner lathundar, anmäla förändringar i datasystem som ska ge ekonomisk ersättning för det vi utför, beskriva regelverk som Socialstyrelsen satt upp, sprida information till andra medarbetare, mejlat högt och lågt, uppdaterat intranätet. Kanske det var bra att jag blev kallad till detta möte trots att jag inte visste varför innan jag gick dit. Det jag blir galen på är tidsåtgången som blev konsekvensen efter beslut på mötet. Jag har liksom inte tid så här i slutet på året att bistå andra.

Vid det andra mötet då? Vad var jag expert på där? Fel. Jag är expert på fel, tolka felkoder, rätta fel, förstå logik och sammanhang. Jo, men det har jag alltid sagt. Jag är duktig på att fokusera på fel och brister som ingen ser, eftersom det stör mig. Jag vill att saker och ting ska vara rätt och smidigt. Men jag vill inte vara experten som alla hänvisas till, för det jag har kännedom om ska också andra kunna utföra. Kanske det är enklare att hänvisa till mig med allt, förutom att jag inte har tid. Som sagt – jag är konstant superstressad och har för mycket att göra. Ändå åläggs jag mer och mer, bara för att jag har en kompetens som alla ska besitta men inte behöver använda sig av eftersom jag finns. Typ.

Periodvis ringer tjänstemobilen oavbrutet, och det var kanske inte en sådan vecka. De få samtal jag fick varade dock i timmar. Jag är svår att nå varför den som ringer mig har en lång lista att beta av med frågor. För det är hjälp alla utkräver av mig. Ibland står de hos mig istället eftersom de inte når mig per telefon. Köbildning. När jag börjar om dagarna så står kollegor och hänger på låset till min dörr. Det är märkligt. Samma frågor återkommer hela tiden och jag förklarar och förklarar. När jag berättar för andra gången så heter det alltid ”Nej, det har jag aldrig hört, varför har du inte berättat det?”, trots att mitt fotografiska arbetsminne kan återge när och i vilket sammanhang jag senast berättade exakt samma sak för personen framför mig/i telefon. Sa jag att jag är stressad? För att inte prata om irriterad och frustrerad. På en åttatimmars arbetsdag kanske jag arbetar med eget under 5-10 minuter. Och mina egna arbetsuppgifter motsvarar fortfarande fem heltidstjänster. Do the math…

Okej, jag hade i veckan också ett inofficiellt möte med mina chefer som kom in och satte sig på mitt rum för att diskutera igenom och få förtydliganden kring ett nytt arbetssätt som jag äntligen får lov att införa även om jag haft uppdraget i två år. Ett uppdrag jag fick av andra och tidigare chefer. Men trevligt att jag nu fått med alla på banan igen. Vilket ger mig merarbete under kommande 2-3 åren. Men som i slutändan kan bli bra. Synd att inte jag har beslutsrätt. För då hade det gått undan och förändringens vind sopat bort mycket.

Kommande vecka. Fyra möten, varav tre är fackliga. Och så den där föreläsningen jag ska ge för kollegor. Från början sa jag en timme, men tror det blir två timmar. Eller som jag förklarade för en kollega i går: Jag kan ge föreläsningen på en kvart, men jag lär bli avbruten av frågor och ifrågasättanden, samt ”det har vi aldrig hört förr”. Föreläsningen har jag gett tidigare vid fyra tillfällen. Samma personer. Samma innehåll.

Det är nog det som är det absolut märkligaste. Jag är ”experten” som ständigt får utbilda andra i sitt jobb. I sådant jag själv inte arbetar med sedan fyra år tillbaka. Frågan jag ständigt ställer till mig själv – vad är egentligen problemet?

Brist på följsamhet.