Kategori: <span>Kampen</span>

Publicerad 16 mars, 2014

2014:73


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Det är inte ofta det händer, men i dag tog jag åter (för andra gången i år) rollatorn och rullade till Ica. Min sjukgymnast har nog rätt i att jag orkar och kan efter sommarens förlamning, men jag blir väldigt trött och det väldigt snabbt. När jag blir trött blir jag stressad. När jag blir stressad och samtidigt är utmattad, så blir jag desorienterad. Därför är det inget rofyllt strosande i affären, utan det är något jag försöker klara av så snabbt som möjligt. Men det gick bra och jag fick med mig så mycket som lilla korgen på rollatorn kan ta. Jag borde göra detta oftare.

I morgon ska jag åt andra hållet (i förhållande till var Ica ligger) för att rulla in i godisaffären. Officiellt är det en godisaffär. För mig är det snusbutiken.

På jobbet råder sedan ett par veckor tillbaka ett totalt rökförbud för precis alla. Inga besökare och ingen personal får lov att röka inom tomten. Någon som bryr sig om det? Nej. Rökkurer har funnits men är nu borttagna. Därför röks det nu precis överallt och då askkoppar tagits bort så ligger det fimpar precis överallt. Nästa steg är nog att de ska jaga snusarna. Jag har inte tagit ställning till det än. Tandläkaren vill att jag snusar eftersom mina ms-mediciner ger mig ett dåligt tandstatus där jag tar dubbel dos av både fluortabletter och fluorskölj. Vad snus bidrar med förutom att man inte får hål i tänderna? Jo, allt handlar om saliv som ska skydda emaljen. Snus är inte bara gott. Det är också nyttigt. Om man bortser från risken att nikotin kan leda till hjärtrytmsrubbningar. Annars har jag nytta av nikotin. Det är uppiggande och därför behöver jag inte längre ta mina narkotikaklassade tabletter mot extrem ms-trötthet. Hm. Jag säger nog upp mig från jobbet om jag inte får fortsätta snusa.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen Medicinering Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 11 mars, 2014

2014:68

Den där ryggvärken jag känt i ett par veckors tid var jag bara tvungen att upplysa min sjukgymnast om när jag var där i dag. Så nu fick jag en diagnos som jag inte kunde gissa mig till – ryggskott. Fast vänta, heter det inte lumbago på fackspråk? Nåja. Jag visste inte att det var ryggskott eftersom jag är fullt rörlig och inte stel i ryggen. Men tydligen är detta också ett ryggskott vars enda behandling är lite stretchövningar. Och tydligen är de fissurer i kotorna som känns och inte inklämning av kotor. Vet inte om denna information förbättrade något för mig. För jag har fruktansvärda smärtor i ryggen, men som sagt – fullt rörlig.

Årets nya lön är nu satt. Jag är varken nöjd eller missnöjd eftersom det var något förväntat. Jag får samma summa i påslag varje år och det är mer än avtalet säger. Det som ändå gör att jag känner mig lite nöjd, är att jag ligger dryg 6 000 kronor över ingångslön. Flertalet av mina kollegor brukar sluta på 3 000 kronor över ingångslön efter ett helt arbetsliv när det är dags att gå i pension. Lönespridningen är obefintlig, men jag är en kämpe. Jag ger verkligen mer och därtill, vilket är det som lönar sig. Privat har jag skaffat påbyggnadsutbildningar. Jag har tagit på mig större ansvar. Är effektiv och insatt. Sådant som ska löna sig, även om det inte ingår i arbetsbeskrivningen. Att göra ett gott arbete är inte nog för mig. Mitt mål är att vara exceptionell! Lite skrytsamt, men mitt mål. Andra höjer lön genom att byta tjänst och den vägen inte egentligen utveckla sig kvalitetsmässigt. Jag envisas med att stanna kvar på min tjänst och där klättra. Jag har bred och lång erfarenhet ändå. Många som stannar kvar i sin tjänst slutar utveckla sig och förväntar sig erbjudanden om ansvar, men jag tar för mig då jag vet att sådana erbjudanden aldrig kommer. Men skulle jag vara nöjd med lönen på riktigt skulle jag haft ytterligare 4 000 kronor per månad. För att det är rimligt. Och det är därför jag får 800 kronor i påslag varje år trots att det är betydligt högre och mer än vad avtalen säger. Man har förstått min kompetens, men det är synd att lönen ska ”smyghöjas” med hjälp av gemensam lönepott istället för att betala rätt lön från början. Förutom att jag på så sätt förlorar inkomst under många år innan jag är ikapp, så förlorar också kollegorna på det som inte får dela på lika stor pott efter att jag fått mitt. Ja, det är lite märkligt, men det är inte jag (eller jag som facklig) som bestämmer.

Dagen har varit händelserik. För sedan är där allt det där andra som jag inte bloggar om…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 3 mars, 2014

2014:58

Jo, faktiskt. Även om det också är 15 år sedan jag flyttade ifrån Skåne, så läser jag min gamla lokalbladska Kristianstadsbladet emellanåt. På nätet. Det handlar inte så mycket om att ta del av vad som händer i de gamla hemtrakterna, som att det handlar om att jag online vill kunna läsa en tidning värd namnet. Okej, jag vet att deras pappersdito är ett skämt, men på nätet bland det bästa som finns. Jag har morgontidning i papperformat och då i form av GP. De finns också på nätet, men är totalt värdelösa med nyheter där och har sitt eget skämt i form av eGP. En app som är fruktansvärt dåligt utformad.

Ja, alltså. Kristianstadsbladet. De skrev om något som geografiskt inträffade väldigt nära mig. Det borde varit med som en lokalnyhet i GP, men nej. Jag läste artikeln om Homosexuell man misshandlad. Två tankar.

1. Jag förstår inte hatbrott. Särskilt inte när de hatar kärlek. Varför utagerar man i form av våld? Jag menar, det är ett långt steg från tanke till handling även om jag inte heller gillar om de har hatfulla tankar. Det är så självdestruktivt. Och destruktivt. Jag vill inte förstå, för det är de som ska lära sig förstå att olikhet är något bra.

2. Det är lite rörande att det anordnats manifestation i lilla Kinna för det här paret. Att det var stor uppslutning, men också att man inte är tysta när något fel och olagligt begåtts. I den här delen av landet är hatbrotten ökända även om man inte hör så mycket om det numera. Skillnaden är att man inte längre tiger still som förr, utan man gör något åt det. Konstigt skulle det väl annars vara om vi inte sa något. Vi har ju så mycket synpunkter på Uganda och Ryssland i den här frågan. Självklart måste vi visa samma solidaritet när det sker inom vårt lands gränser. Men det är ändå stort när små samhällen går man ur huse för att hålla manifestation för de som utsatts för hatbrott. Särskilt när man vet att det fortfarande är lite tabubelagt kring homosexualitet i mindre samhällen. Men människan börjar kanske bli upplyst. Det finns hopp.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 1 mars, 2014

2014:56

När jag är trött och sliten får jag ofta höra att jag ser lidande ut. Och att jag måste säga vad som är problemet och inte bara vara tyst. Det är svårt. Om nu bloggen är en ventil, så säger yppar jag aldrig något om vad jag känner eller tänker. För jag orkar inte. Dessutom gör det bara problemen mer påtagliga om jag måste analysera och sätta ord på det hela. Ibland till och med blir det mer bekymmersamt och uppblåst om jag säger något. Men jag har lovat bättra mig så att även andra förstår att jag har typ ont.

För jag har skitont. Den smärta jag fick för några år sedan och som kanske är ms-relaterad eller möjligen bältrosrelaterad, har återkommit. Det förvärras av stress och för lite vila. Något jag har mycket och litet utav, beroende på vad vi pratar om. Och smärtstillande… finns inte. Det är därför jag ser så lidande ut. Det är som jag stålsätter mig för att klara av det jag är ålagd att göra om dagarna. Men värst är nysningarna. De är frekventa då jag irriteras av dålig miljö med damm och sot samtidigt som jag har ganska uttalad hösnuva (eller vasomotorisk rinit som de säger på läkarspråket). Jag skriker av smärta när jag nyser. Jag skriker väldigt ofta.

Ja, annars har jag väl inte så mycket att säga kring varför jag ser så lidande ut.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 31 januari, 2014

2014:33

Folk häpnar över min arbetskapacitet.  Eller som de säger; ”Vad i helvete håller du på med?”. Det börjar nu bli allmänt känt att jag under ett halvår återgår i min tidigare helgtjänstgöring och de förstår inte hur jag hinner eller orkar. Själv ifrågasätter jag inte det där med vad jag hinner eller orkar – jag bara gör. Men visst, ekvationen är svår att få ihop. Betänk att 100 % för mig är 30 timmar per vecka.

– Helgarbete blir drygt 10 %
– Projektarbete där jag utbildar motsvarar cirka 60 %
– Som studenthandledare har jag ett avtal att följa som säger 10 %
– Systemadministration datasystem 1: 50 %
– Systemadministratör datasystem 2: 50 %
– Statistikkoordinator 20 %
– Fackombud (uppdrag, men på arbetstid) 5 %
– Webbredaktör 5 %
– Kodar 20 %
– Verksamhetsuppföljning 5 %

Summan blir… 235 %. Plus allt det där andra jag håller på med.

Åh, jag glömde… Rutindokumentsansvarig… vi säger 5 % (tar mer tid än så). Ja, min dag är alltid splittrad och kaosartad. Många säger sig inte förstå hur jag kan vara så involverad i allt och kunna allt. Det är väl snarare ett mått på deras begränsningar? Nej, kanske inte. De flesta vill nog ha en huvuduppgift och sedan kanske ytterligare ett specialområde. Men jag gillar att vara överallt och hålla på med allt. Jag blir lätt uttråkad och understimulerad. Sedan har jag en kompetens som jag vill använda mig av och som jag också får betalt för eftersom jag utför. Många sitter med kompetens, utför inget (vill inte) och undrar förvånat varför de inte har bättre betalt med tanke på den kompetens de besitter. Jaja..

Årets första månad är över. Det har varit hemskare än så hemskt som jag trodde det skulle bli. Fördelen är att månad 1 av 4 är avklarad – det går framåt. Det jag nu också måste börja tänka på är 2-3 föreläsningar jag ska hålla (utöver de föreläsningar/utbildningar jag håller i januari-april). Tankemässigt måste jag skifta om lite och förbereda mig mentalt samt sammanställa ett (tre) föreläsningsmaterial. En av föreläsningarna höll jag senast i för fyra år sedan, så materialet finns men bör ses över och justeras. Och den andra föreläsningen får jag uppfinna från grunden även om jag har ett källmaterial att använda mig av. Tredje föreläsningen… Ja, där finns en tredje men i skrivande stund kan jag inte komma på alls vad det kan röra för något.

Frågan är om jag har för mycket att göra. Ja! Det har jag inget emot, förutom det jag tvingats in i nu mellan januari-april som jag är stark motståndare till. Det där jävla projektarbetet som tar 60 % av min tid. Jag är inte ensam kritiker av det. I dag blev jag uppmanad att anmäla hela skiten. Vilket jag inte bör enligt eget tycke. Ibland anser jag att andra kan få dra i den konflikten när nu så många är involverade och införstådda med problemen.

Helg. I dag fick jag lite filmer att titta på, men jag vet inte om jag hinner. Nej, jag ska inte jobba den här helgen men har mycket ändå att göra. Som att sova. Ska vi prata sömnbehov så ligger det just nu på nio timmar per dygn. Jag sover 5-6 timmar. För att jag inte hinner mer. Okej, jag jobbar bara mina 30 timmar per vecka, men där är så mycket mer än arbete som ska hinnas med i vaket tillstånd.

Och sjukgymnasten är chockad. Efter tre år har jag inga symtom. Kanske jag bara inte har tid eller ork att ha ms.

Förresten… Någon som är intresserad av en schlagermassaker i morgon? Svaret på frågan är avgörande. Ska det bli ett år femton?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Hälsohistoria Kampen Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 25 januari, 2014

2014:28

Ibland känner jag mig betydligt äldre än vad jag är. Hur normalt är det att en medelålders man (ah, där har vi svaret?) äter sill och potatis en lördagskväll istället för typ pizza, kebab eller annat fettbildande? Eller äter snacks i form av chips och ostbågar? Nej, vill jag ha snacks tar jag istället lite frukostflingor (utan socker).

Vad jag vet så ligger min vikt still på samma nivå sedan flera år tillbaka. Jag går varken upp eller ner. Det där sista bekymrar min sjukgymnast som verkligen vill att jag tar itu med vikten. Vill jag det? Jo, men jobbet gör att jag *ursäkter-ursäkter-ursäkter* ständigt är trött och stressad. Det blir för mycket bröd. Trots massor av grönsaker och frukt, så är brödet ett problem. Och jag vet att det som är det bakomliggande problemet är just stressen och tröttheten. För så fort jag är långledig går jag automatiskt ner i vikt. Men så långledig är jag aldrig att det i slutändan får någon effekt.

Men jag vet inte riktigt vad det är jag försöker göra med att späka mig en ledig helg. Det verkliga problemet kvarstår i form av jobbet och brödet. Och pizza? Jag köper aldrig pizza. Jag gör egen. Efter ett viktväktarrecept. Och varför köper jag aldrig pizza?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 20 januari, 2014

2014:24

Fatta! Sedan ett par veckor ha jag blivit av med 1) panikångest och 2) yrsel. Det innebär att jag slipper en utav mina mediciner, rollator och krycka! Symtomen kom i april förra året på allvar, och först nu har de förvunnit. Kanske det är tillfälligt och kanske jag förstår varför.

När jag är stressad och jagad av att få ihop arbete och fritid, så kommer panikångest och yrsel. Så är jag mindre stressad och jagad nu då? Nej! Men. Jag hade vilosemester i tre veckor över jul och nyår. Och just nu är jag så stressad och jagad att det istället övergått till trötthet och utmattning. Märkligt, men sant.

Okej, jag använder fortfarande rollator, men inte inomhus. Kryckan som jag före sommaren använde sedan 15 år tillbaka, har jag också kunnat släppa. Målet är att jag ska sätta in kryckan igen när jag går utomhus, men med tanke på snö och halka så känns det mer stabilt med rollator.

I går glömde jag uppmärksamma årsdagen av första ms-sysmtomet. I 15 år har jag haft ms. Och första symtomet var synnervsinflammationen som gjorde mig nästan blind på vänster öga. Det har aldrig blivit bra, men gör mig inget. Så länge nya symtom går i regress.

I dag har jag utbildat. Vi som utbildar är ännu argare i dag än vad vi var i går. Utbildningsmaterialet vi fått är så IN I HELVETES JÄVLA DÅLIGT att det är direkt pinsamt. När vi står och utbildar, står och läser, säger det sedan högt, avbryter oss själva med ”fast vänta, det jag precis sa stämmer inte – glöm det jag precis sa”. Vi har inte hunnit kontrollera materialet utan förutsatte väl någonstans att det skulle vara kontrollerat av de som sammanställt materialet. Men det verkar inte så. De vi utbildar är inte lika upprörda, för de förstår ändå ingenting av det vi föreläser om. De har inte insikten än. Men de lär om ett par månader inse och ifrågasätta det vi i dag utbildat i.

Det bästa med föreläsningarna jag nu ger, är att vi är två som utbildar tillsammans. Och jag har verkligen fått bästa tänkbara kamrat, eftersom vi kompletterar varandra väldigt bra, är kompetenta, på samma våglängd och har kunskaper utöver det vi undervisar i. Andra kollegor som också utbildar är nog mer styrda av att följa det felaktiga materialet. Så de som kommer på min och kamratens föreläsningar är nog de som trots allt får ut mest av utbildningen. Skryt? Nej, insikt och fakta.

En insikt jag kom till i dag, är att jag är en ordningsmänniska. I en värld av kaos vill jag ha ordningen, och det åvilar mig att få ordning på kaoset. Jag upptäcker fel, sådant som inte är rätt, och gör allt för att rätta till felen. Detta gäller inte enbart i tjänsten. Jag är sådan som person. Och så är jag (liberal) humanist. Det här sista måste jag tillägga i och med att det är ett supervalår. Socialistiska värderingar skrämmer skiten ur mig och det är sådana vindar som viner nu. Det och konservatism. Jag gillar inte att styras in i fållor där min rörelsefrihet begränsas. Vattumannen är en fri själ som vill gå sin egen väg och göra rätt för sig och som engagerar sig i sådant som han/hon tycker är viktigt. Jo, jag ha nog bestämda åsikter även om jag aldrig skriver om dem.

I dag var det dag 8 av mina för jävliga fyra månader. Men det är bra också. Guldkornen från min vardag framgår delvis ovan. Så jag är ganska nöjd och förbannad. Det sistnämnda är en bra motivator och drivkraft.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Övertygelse Personligt Självinsikt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 januari, 2014

2014:22

Bubblan ger mig klaustrofobi. Jag befinner mig i den där bubblan som jag bloggat om nu i stort sett varje dag sedan månader tillbaka. Trots klartecken i går så är inte utbildningsmaterialet klart som jag ska använda mig utav från och med måndag. Därför kan jag heller inte skriva ut det eller läsa in mig på det jag ska utbilda i. Även om jag är ”ledig” (inte arbetsdag) så måste jag  hela tiden följa och ta till mig information som kommer fortlöpande dygnet runt (jo, jag fick ett mejl kl. 01 i natt från jobbet). Så det där med fritid existerar inte. Det är en arbetsbubbla jag befinner mig i och jag har inget utrymme till egna initiativ. Jag blir väl mest förbannad. Det här är ett stort personligt övergrepp. Som jag förstår det så är det andra som har press på sig och därigenom tar beslut som går ut över alla oss andra och vår integritet. Och det går inte att förhindra.

Med ett halv öga försöker jag följa en gammal serie jag fann på Netflix. Just nu är detta det enda som för en stund kan få mig att inte märka av bubblan jag befinner mig i. Warehouse 13.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Netflix Surgubbe Teveserier Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 januari, 2014

2014:20

I ett. Det går i ett. Precis som jag förutspådde så är det nu kaos på jobbet och det var tur jag hade så lång jul- och nyårsledighet. Allt handlar om jobbet. Allt handlar om att hinna med. Och allt handlar också att försöka sova den lilla tid jag är ledig.

Där finns klagomål på mig. Att jag aldrig jobbar. Folk tror inte att jag jobbar eftersom jag nästan aldrig är på mitt rum. Jag är inte ens i byggnaden när jag är i tjänst, vilket medför att folk då automatiskt tror att jag inte jobbar. De förstår inte riktigt det där att jag faktiskt är uppbokad med andra uppdrag annorstädes. Så, ja. De klagar. Högt och lågt. När jag väl är på mitt rum och finns tillgänglig per telefon, så får jag istället höra att där alltid är upptaget, att man inte når mig. Jo, men det blir ju så – alla ringer när telefonen väl är påslagen.

Varför kan man inte ringa mig om jag inte är på mitt rum? Jag har väl bärbar telefon? Jo, men jag vill inte bli störd när jag står och föreläser. Det ser så illa ut att som föreläsare/utbildare plötsligt avbryta på grund av att telefonen ringer. Men vissa samtal är viktigare än andra. Så vissa personer har fått mitt hemliga mobilnummer. Men då svarar jag bara på typ en rast, eller så.

I dag stal jag en dator. Åtminstone misstänker jag att det räknas som stöld. Vi får inte ta hem jobbets datorer, och vi får inte ta med privata datorer till jobbet. Det är en säkerhetsåtgärd. Men på jobbets bärbara dator finns inga patientuppgifter som kan komma i orätt händer. Det som kan diskuteras är vilka försäkringar som gäller om datorn hemma hos mig blir skadad eller stjäls. I vilket fall som helst har jag varit tvungen att ta hem datorn eftersom jag behöver den i utbildningssyfte där utbildningarna ligger utanför min arbetsplats rent geografiskt. Men på jobbet vet det att jag gjort så här och syftet med det.

Inför nästa veckas utbildningsinsats har många ringt mig i förtvivlan. Vi är 30 stycken som ska utbildada parallellt (verkligen en stor insats) där vi och några till ska utbilda 16000 anställda inom ett par månaders tid. Kaos. Nej, utbildningsmaterialet är fortfarande inte klart och lär inte bli det förrän sent fredag. Men nästa vecka… Då ska jag ha läst in mig på hela materialet som är på 300 powerpointbilder och som ska gås igenom under åtta timmar. För att sedan återupprepa det med andra deltagare nästa dag och så vidare. Och där är så mycket fel. Allvarliga fel. Även om jag också är drabbad, så får jag trösta och peppa andra. Och jag felanmäler på löpande band och försöker samordna att lyfta felen högre upp i organisationen.

Man kan väl säga att jag just nu är världens mest jagade man. Alla vill ha något av mig. Själv har jag ingen att vända mig till att dryfta hela problematiken. Men min inställning är att jag jobbar mina timmar och får betalt för det. Innehållsmässigt? Inte mitt ansvar.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dumheter Kampen Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 januari, 2014

2014:15

Som jag skrev på Facebook:

Fjärde gången på tre år, första gången på ett år: Jag gick till Ica utan att ta hjälp av hämndtjänsten. Gick bra. Sjukgymnastiken har hjälpt. Funderar också på att börja med kryckan och släppa rollatorn.

Redan i torsdags noterade jag det. I går chockerade jag mig själv och andra genom att tycka rollatorn vara så överflödig att jag traskade runt på jobbet utan hjälpmedel och utan att stödja mig mot väggarna. Därför vågade jag i dag testa att gå till Ica. Senaste jag gjorde det höll jag på att falla ihop och kunde knappt ta mig hem. Och det gick väldigt bra i dag. Visst, jag blev trött, men inte så farligt. Det viktiga är också att jag tar det lugnt. När jag gick till affären (tidig lördagsmorgon) så sprang jag på hämndtjänsten det första jag gjorde när jag kom ut. Jag fick frågan om jag ville ha sällskap för att vara på den säkra sidan. Jag tackade nej. För jag måste testa det här utan livlina för att se hur mina begränsningar förändrats. Om jag nu slipper snö och is, så kan jag tänka mig att göra om detta lite mer regelbundet. Mitt mål är fortfarande att själv klara mina inköp. Trots allt har det gått tre år och jag borde ju någon gång göra framsteg. År 1 hade jag hälseneinflammationen och kunde inte gå/belasta. År 2 hade jag alltför svår panikångest. År 3 hade jag stresskollapserna och benförlamningen. Så förhoppningsvis har jag nu kommit tillrätta med alla problemen. Och hade jag inte varit så envis hade jag nog hamnat i permobil redan år 1. Det hade varit enklare ur ett frihetsperspektiv och peace of mind,  men förmodligen har det varit mer värdefullt att kämpa i slutändan.

Så vi får väl se. Ett steg i dag, ett jättekliv… någon annan dag…

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer