Kategori: <span>Kampen</span>

Publicerad 14 juni, 2013

Behandling


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…

I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.

Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).

Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.

Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.

När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:

– Du, EKG:t var ju felkopplat!

– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).

– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).

– Så du valde kortison ändå?

– Ja, jag tyckte det var lika bra.

Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).

När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!

Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…

* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad

Bonus:

 
Bildlänk: Om någon vill ha en ny skrivbordsbakgrund

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 juni, 2013

Hjärtinfarkt, 2

I dag fick jag ett skriftligt tack för att jag lämnat synpunkter/klagomål angående den felaktiga EKG-kopplingen. Ingen ursäkt eller så. Men att mina synpunkter skickas vidare i organisationen så att alla får ta del av det och kanske kan kvalitetssäkra sina rutiner.

Nu har jag fått kopior av mina EKG så ni själva kan jämföra. Ett där elektroderna satt fel, ett där allt är rätt och dessutom ser bra ut.

 

Men problemen har fortsatt även i dag. Nu så står det faktiskt i min journal att jag är hjärtsjuk, och då är jag hjärtsjuk! För ingen har rättat i journalen och ingen kan tolka nya det nya EKG:t. Som de dessutom inte kan finna. Trots att det är överfört till central plats via trådlöst nätverk. Därför har jag via jobbet fixat fram papperskopior som jag får ta med mig. För i morgon ska jag få kortisondropp.

En annan sak som jag fick veta i tisdags på akuten… Mina första sprutor som jag tog en varannan dag och fick hemska biverkningar a, höll jag på med i fyra år (1999-2003). Därefter gick jag över till andra sprutor som tas varje dag och utan biverkningar. De har jag nu hållit på med i exakt tio år (2003-2013). Men jag ska genomgå ny skallröntgen för att byta till annan behandling som inte är sprutor. För de verkar inte ha så stor effekt eftersom jag ständigt får nya och svåra skov.

Har skovet förändrats sedan jag var på akuten i tisdags? Både ja och nej. Det är egentligen oförändrat, men jag har börjat få stickningar i fingrarna. Det innebär att armarna också håller på att bli förlamade. Jag måste bryta skovet. Med kortison.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 10 juni, 2013

Förlamande

Och så är jag inne i ett ordentligt ms-skov! Jag har kommit smygande under cirka tre veckor, men blev akut lite värre i går mitt på dagen. Mina ben håller på att bli förlamade, jag är väl det redan i vänster ben och nu börjar det så smått i höger fot. Jag känner igen mig då det var samma visa för 14 år sedan innan jag fick diagnos.

Genomsnittet är väl att jag får ett skov per år. Detta är absolut det bästa skovet. Jag har ingen känsel i underkroppen (på huden) och det värker fruktansvärt (invärtes). Jag får gå försiktigt med hasande steg (kan inte lyfta fötterna) för att inte tappa balansen, men det går eftersom musklerna i vanlig ordning låser sig. Varför detta är bästa skovet? Jo, väldigt få skov går att behandla, på sin höjd symtomlindra. Detta skov har sitt ursprung i en del av hjärnan som går att behandla. Med kortisondropp under tre dagar. Ja, alltså… Tre tillfällen à några timmar. Konsekvensen är att man blir speedad, kan inte sova, får magkatarr. Har man tur så stoppas förlamningsprogressen och kanske till och med går tillbaka helt. Som för 14 år sedan.

Men jag vet ännu  inte om jag är kvalificerad till att få kortison. Eftersom jag inte har pågående infektion i kroppen (typ förkylning eller feber) så är det okej. Men eventuellt har jag väntat för länge. Helst ska droppet sättas inom 48 timmar efter första symtomet. Men eftersom skovet är progredierande, så har jag förhoppningar.

Egentligen skulle jag, efter uppmaning i dag, gått och satt mig på akutmottagningen (eftersom inga akuttider finns hos doktorn). Men att sätta sig där en eftermiddag/kväll skulle bli en väldigt lång väntan. Därför är det bättre att jag gör det i morgon eftersom jag vet när läkarna är tillgängliga (kollat läkarnas jourschema på jobbets intranät). Så istället för att sitta och vänta typ 8-12 timmar, så hoppas jag kunna passera på två timmar under morgondagen. Så har det gått alla andra gånger jag varit hänvisad till att gå till akuten.

Jag har absolut inte tid att bli sjukskriven. Jag måste jobba. Nu börjar också semesterledigheterna och jag ska ersätta andra.

Min egen semester? Den ändrades i dag (slutgiltigt?) från åtta till nio veckors ledighet. Hur många semesterdagar det blir? 20. Eller 16 om jag inte räknar med semesterkvoten.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 3 juni, 2013

Måndag hela veckan

Excel har blivit riktigt kul att arbeta med. Förmodligen har det någon form av korrelation till den fortsättningsutbildning jag gick i förra veckan. Det negativa får väl vara att jag inte har ”rätt” Excelversion på jobbet. Än.

Nu när jag fängslat alla genom att skriva om något arbetsrelaterat, så gör jag en kovändning och skriver istället om något som jag inte nämnt så mycket om de senaste veckorna. Multipel. Skleros. Chockerande, va?

Men det finns faktiskt inte så mycket att säga. I förra veckan var det Internationella MS-dagen, vilket är patetiskt. Ja, alltså… Utsedda och speciella dagar har ju i stort sett allting… Kanelbullar… Och så kom jag inte på fler. (Smygande huvudvärk – börjar bli trögt i teflonhjärnan).

Hur jag mår? En ms-uppdatering på det individuella planet: Yrslig, ostadig i benen, ingen känsel i vänster kroppshalva, förlamad i vänster fot och så vidare. Det gamla vanliga. Skovet har jag väl haft nu kanske i en månad och ett skov brukar hålla i sig 6-8 veckor. Eventuellt betydligt längre än så om man ser till att den hemska värmen nu kommit. Som vanligt hoppas jag på oktober…

Magsmärtan där jag tar helvetesmedicinen? Tja, långsam uttrappning. För 1½ år sedan tog jag 150+150 mg men försöker nu ta 50+50 mg per dag. Jag kan sänka med 25 mg åt gången, men det måste gå många månader emellan för att inte smärta ska komma åter. Och trappar jag ut det ännu fortare så får man krampanfall. Så är det när mina ”smärtstillande” egentligen är en epilepsimedicinering som påverkar hjärnsignalerna.

Och min trevliga panikångest då? Tja, jag klarar mig inte utan allergimedicineringen som gör mig trött och som drar ner på reaktionen (hindrar sinnesuttrycken som triggar panikångest).

Kanske det är det som är så trist med ms. Behandlingarna anpassas efter symtom, men det finns ingen egen medicinering utan att man får testa med sådant som ska vara mot andra sjukdomar. Och så får man alla biverkningar på köpet. Det är också ett pusslande med läkemedel så de inte är kontraindikerande.

Det är därför jag inte längre kan ta min knarktablett (dopningsmedel) som egentligen är mot narkolepsi men som jag använder mot extrem ms-trötthet. För den slår ut helvetesmedicinen mot smärta.

Jaja, men vad är väl en bal på slottet…?

Jag säger ofta att jag inte tycker att det är något märkvärdigt eller hemskt att ha ms. Ändå leker jag ibland med tanken… Inte att vara fri från ms, utan på hur det hade varit om andra hade haft ms för en dag. Hur de hade reagerat på det mentalt. Och om det hade gett förståelse för min situation. Och om man hade förstått hur jag kan säga att det inte är hemskt eller märkvärdigt att ha ms. Eller om det illustrerar olikheterna oss emellan?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 28 maj, 2013

Galen

Ja, då var arbetsveckan över! Eller… Äh, det återstår faktiskt ytterligare tre arbetsdagar, men upplägget är så annorlunda jämfört med vad jag kallar för arbetsdag att jag inte ser dem som det. Jag ångrar alltid att jag bokar in utbildningar, konferenser med mera. I stundens hetta (när jag ser en inbjudan) så blir jag så entusiasmerad att jag inte tänker mig för. Det jag glömmer bort i hänryckningens tid, är att jag faktiskt har begränsningar vad gäller fysik och ork.

Den här veckan ska jag på en tvådagarsutbildning som anordnas av ett privat företag där jag också ska vistas. Oron har kommit smygande så smått… hur ska jag orka… hur ser där ut… hur löser jag lunchen… hur långt måste jag gå… Och så vidare. Därför tog jag reda på det i dag. Jo, det är på femte våningen. Hiss finns. Där finns också ett lunchrum så att jag kan ta mat med mig istället för att vingla ut på stan (panikångesten ligger och lura efter dagen som varit). De enda orosmomenten är just nu 1) finns någonstans att sitta om flärdtjänsten uteblir/blir försenat, och 2) orkar jag sitta låst i skolbänken två heldagar? Samtidigt vet jag att allting löser sig. Och att jag efteråt inte alls ångrar att jag hoppade ut i det okända.

Jag försöker komma ihåg ”aldrig mer”, att jag verkligen inte vill bli exalterade när inbjudningar dyker upp. Men jag verkar alltid glömma. Och jag har redan anmält mig till ytterligare en tvådagarskonferens till hösten samt att jag vill gå på ytterligare en tvådagarskonferens i höst. Ska jag aldrig lära mig?

Ambivalent. Jag vill inte. Jag vill. Och så våndas jag när jag bokat upp mig och arbetsgivaren betalt dyra avgifter för min skull. Efter det kan jag heller aldrig ångra mig. Och det blir alltid bra. Men jag tror det aldrig i förväg.

Jag blir galen på mig själv.

Och så har jag nyligen varit sjukskriven och mår inte särskilt bra. Ändå erbjöd jag mig att ändra i mitt schema för att täcka upp luckor. Som om jag inte hade ett fullsmockat schema ändå.

För ett år sedan frågade min doktor om det inte var dags för mig att pensionera mig ytterligare 25 % med tanke på mitt hälsotillstånd. Men jag har ju inte tid! Jag är ju så himla engagerad och hoppar hela tiden in i något nytt som vänder upp och ner på mig där jag är överarbetad, slutkörd och panikslagen.

Sa jag att jag blir galen på mig själv?

Nå, men det är snart semester. I sju veckor. Förutom att jag ska jobba en dag per vecka under min semester. Plus att jag kanske drar tillbaka en utav semesterdagarna eftersom jag har så mycket att göra på jobbet.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 maj, 2013

Magproblem

I fredags och i går åt jag årets första svenska jordgubbar. Trots att jag tvättade dem ordentligt så fick jag… Om jag säger så här – jag har inte sovit i natt. Men efter i natt har det varit lugnt och jag kan åter trött och matt gå på en ny arbetsvecka.

Under ett par veckors tid har jag städat på Facebook och öppnat upp så fler kan ansöka om att få bli min vän. Efter 4½ år raderade jag Farmville och jag tog bort en massa kommentarer (som mest berörde 1) Farmville och 2) ”jag är trött och ska sova”). Så vad använder jag Facebook till? Jo, främst inkorgen med direktmeddelanden. Och några grupper (typ diskussionsforum) som jag är med i. Dravel hör inte hemma på Facebook. Till det har jag Twitter.

Arbetsvecka. Jag har fått stuva runt lite bland dagarna för att få schemat gå ihop då jag ska ge två upplärningar samt gå på tvådagarsutbildning. Jag hoppas min mage sköter sig nu och att jag inte heller har några större problem med skovet där vänsterfoten fortfarande är förlamad.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 20 maj, 2013

Det är bra

Efter två väldigt långa decennier klev jag i dag åter in på jobbet. Två decennier? Var det inte i två veckor jag var sjukskriven? Nå, man skulle kunna tro att jag inte varit där på tjugo år.

  1. 135 mejl att läsa igenom, besvara, åtgärda, arkivera och så vidare.
  2. Närmare 20 tjocka kuvert låg på skrivbordet (brukar få ett per vecka).
  3. Tre (?!) missade samtal (nåja, brukar få betydligt fler telefonsamtal än så – per timme).

 

Nej, ovan tydde inte på att jag varit borta någon längre tid. Istället var det alla muntliga kommentarer jag fick, typ ”du får aldrig vara borta – vi klarar oss inte utan dig” eller ”lova att aldrig någonsin sluta” och ”får du någonsin för dig att sluta, så slutar vi också”.

Vad som gör mig så oumbärligt? 1. Jag kan typ datorer. 2. Jag kan typ Office.

Nå, det känns lite sorgligt på något vis. Men nog har det varit High Life hela dagen. I går var jag orolig och funderade på hur jag skulle känna mig, om jag var tillräckligt bra att återgå i arbete, hur jag skulle orka arbeta en hel dag, hur min medicinering skulle fungera, hur ofta jag skulle behöva ligga utslagen i soffan på jobbet. Hur det gick? Det enda jag kände av är mitt skov där jag är domnad/känsellös i större delen av kroppen. Jag orkade hela dagen. Utan avbrott. Egentligen fanns inte utrymme till avbrott eftersom jag haft mycket att ta igen samt haft ständiga besök på rummet.

I morgon ska jag… jobba.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 maj, 2013

Vardagen knackar på

På sexton dagar har jag varit utanför dörren tre (!) gånger, vilket visar vilket vrak jag är. Det har gått bra trots allt även om det är skitjobbigt och skitläskigt att gå ut när man har ett skov i benen som inte riktigt vill bära, koordinera eller känna. Panikångesten är inte ett problem (längre – medicinerar allergitabletter), för annars skulle man kunna tolka det som en asocial konsekvens till att inte gå ut. Men jag är varken deprimerad eller känner direkt av min panikångest. Det är ms-skovet som är jobbigt. Nu har jag vilat och sovit i två veckor, och i morgon är det jag som på darrande (verkligen) ben ska kliva in på ett jobb där jag gissar att högarna på bordet kommer att rasa över mig. Även om jag läst mina +130 mejl, så måste jag läsa igenom dem igen och nu åtgärda dem.

Kommande två veckor ska jag försöka undvika gå på möten för att inte överbelasta mig fysiskt. Ändå är där tre dagar av utbildning som jag bara måste gå på. Eftersom de kostat stora pengar, och då kan jag inte på några som helst villkor utebli.

Måste också säga att natten varit hemsk. Två dagar med +27 grader i skuggan har nu värmt upp mina betongväggar och det är olidligt kvavt och hett inomhus. Då kan jag inte sova. Det värsta är att den värmen nu kommer att sitta i fram tills i oktober. Även om det är svalt ute (i dag) och jag har skönt tvärdrag, så stannar värmen i betongväggarna. Det kommer alltså att vara olidliga nätter nu i fem månader. Särskilt jobbigt är det när man har ett skov. Även om jag inte har någon känsel i benen, så gör värmen fruktansvärt ont. Ja, nervtrådarna/hjärnan tolkar det som outhärdlig smärta. Mot vilket inget hjälper.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 17 maj, 2013

Återvänder

2003.04.09

Nästa år har jag varit yrkesverksam i trettio år. Nej, jag är inte 49 år. Jag började arbeta 1974 som fyraåring. Om jag inte minns helt fel så har jag berättat om det tidigare. Jag följde med modern och hjälpte till på kontor med att öppna post, dela ut post, stämplade fakturor osv. Någon lön fick jag inte, men jag fick av företaget en chokladask i present varje år. När jag sedan började skolan brukade jag hjälpa till med frukost innan det var dags att åka till skolan, och efter skolan tömde jag papperskorgar. Så höll jag på tills jag som 18-årig blev anställd som kontorist på detta företaget. Så det stämmer, mer eller mindre, att jag varit yrkesverksam i nästan trettio år. Så varför gnäller alla om att barn sitter och väver mattor i Indien åt IKEA?

Med tanke på att texten ovan är tio år gammal, så kan jag nu säga att jag varit yrkesverksam i 39 år. För ovan stämmer verkligen och är förmodligen anledningen till att jag blev sekreterare i slutändan. Fortfarande drömmer jag om denna min första arbetsplats. Som kontorist arbetade jag där bara i 11 månader och 2 veckor (12 månader hade gett mig fast anställning). Det där sistnämnda var lite fult och något som jag under många år grämde mig över – för jag hade ju bestämt hur mitt liv skulle se ut och jag skulle jobba där tills jag gick i pension. Ung och dum, jag vet att livet är något som händer hela tiden. Och hur utvecklande hade det varit att sitta kvar som kontorist på samma arbetsplats i 47 år? Så jag är ganska nöjd med att jag ändå tagit sjumilakliv – eller 30 mil som det är mellan första och senaste jobbet. Jo, jag har fortfarande kontakt med mina tidigare arbetskamrater – som faktiskt jobbar kvar!

Varför jag drömmer om mitt första jobb? Jag vet absolut inte. Drömmar går inte alltid att tolka. Kanske det handlar om att det är en fast punkt jag kan återvända till och känna mig trygg i? Ibland (i vaket tillstånd) så kan jag längta tillbaka, men det är när jag känner mig otrygg med nuvarande situation.

Min nuvarande situation liknar också något jag skrev om för tio år sedan:

2003.04.23

Jag vet inte vad som är på gång, men Försäkringskassan har ringt mig angående min arbetsrehabilitering. Samma handläggare som skötte min 25-procentiga förtidspensionering. Vad jag fick veta…

  • Inom två veckor måste arbetsgivaren enligt lag (det har då gått åtta veckor) ha kallat mig till möte för att omgående presentera en plan för FK.

  • FK:s mål är att jag får rehabiliteringen genomförd omgående och kan avbryta min sjukskrivning.

  • FK tyckte att facket också borde vara inkopplat.

  • FK förvånades över att min 25-procentiga pension inte lett till mindre arbete, bara mindre tid och lön.

  • FK förvånades över att jag fått fler arbetsuppgifter utan att andra arbetsuppgifter då lyfts från mig.

  • Jag ska ingenting göra, utan invänta mötet med arbetsgivaren.

  • Struntar arbetsgivaren i ovanstående möte och presentation av plan för mig, går man in och styr då det då blivit ett lagbrott. Annars bevakar de bara att allt går planenligt.

  • Det brinner i knutarna, men jag vet ingenting, har inte hört någonting, tror ingenting.

 

Det är inte konstigt att jag känner mig överarbetad, överansträngd, överbelastad och får panikångest och kollapser. Jag läggs på nya uppgifter, men inget försvinner. Och det får inte gå till så. Men det enda valet jag har är att jobba allt vad jag förmår och sedan sjukskrivas. Det är inte optimalt. Och på måndag ska jag tillbaka till hetluften igen.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Minne Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 16 maj, 2013

Blandning

Tänk, något vettigt har jag (enligt mina mått mätt) ändå gjort under mina två veckor av ”ledighet”. Jag har lyssnat på en ljudbok, första boken alls sedan förra sommaren. Det är mitt tålamod som tryter när jag är ledig under arbetsveckorna. Jag är en sträcklyssnare/-läsare och vill inte avbryta för att sova/jobba. Därför passar det bäst att under längre ledighet ägna sig åt litteratur. Boken var okej, kanske lite bättre än så, kanske rent av riktigt bra? Jo, den var bra, men jag blir nästan alltid besviken när det kommer till ”öppna” slut. Jag tyckte mig märka att författaren hade lite väl bråttom att knyta ihop säcken och avsluta boken. Harlan Coben, Den enda lögnen.

Något som också händer när jag går hemma, är att jag är mer social på nätet. Det märks nog mest i inkorgar än officiella kommentarer på nätet. Till och med på Twitter är jag ovanligt tyst. Jag brukar ha mina ”rants” efter stressiga och tröttsamma arbetsdagar där jag bara vräker mig ur saker, högt som lågt. Men inte nu.

I morgon är det sista officiella sjukdagen. Hoppas min lekamen tar sitt förnuft till fånga tills på måndag, för jag vill verkligen jobba… Märkligt nog… Och jag måste göra allt annorlunda (dra ner på takten och på intentionerna). Är jag kapabel till det? Annars blir jag snart sjukskriven igen.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Kampen Litteratur Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda