Kategori: <span>Kampen</span>

Det här är väl min tredje av tio semesterveckor? Det är svårt att hålla koll på det eftersom jag i dag haft min semesterdag nr 2. Alla andra lediga dagar är fridagar eftersom jag jobbar så mycket helg i sommar. Helgarbetet är något jag gör utöver och för att vara snäll. Nu har jag kört två helger på raken, vilket gör att andra får vara semesterlediga sammanhängande. Förmodligen mer värdefullt för dem än för mig. Jag ska ändå inget. Och jag har egna arbetsuppgifter också att hinna med. En konsekvens av att ha uppgifter som ingen annan kan göra när jag inte är på plats. Och därför jobbar jag också en dag per vecka under måndag till fredag. För att jag har så mycket att göra att jag egentligen aldrig kan sammahängande ledighet. Senare i sommar kanske jag kan ta ett par extra semesterdagar och få två veckor helt sammanhängande ledighet. Om det nu går. Och om det behövs. Jag känner ändå att jag är ledig väldigt mycket trots att jag arbetar 1-3 dagar per vecka under hela sommaren.

Jag glömmer nästan också den andra orsaken till att jag inte tar mer sammanhängande semester. Förutom att ingen ersätter mig på jobbet, så valde jag årets upplägg eftersom jag lärt mig den hårda vägen att jag inte kan vara ledig en hel månad. Jag måste vara fysiskt aktiv och det är jag bara om jag arbetar. Har jag ingen struktur i vardagen så blir det många timmar i säng och lika många timmar i soffan framför teven, det vill säga 12 timmar säng och 12 timmar soffa. Arbetar jag så blir det knappt något av varken sömn eller tv. Arbete leder till tidsbrist där jag tvingas vara mer aktiv – även på min fritid.

Något jag tänker en del på är förra sommaren. Tanken var då att jag skulle göra som i år; arbeta en dag per vecka under semestern. Men så blev jag ju förlamad och heltidssjukskriven istället. Och förlamningen släppte ganska snabbt (förlamad cirka april-juli förra året) och efter det har jag haft ett fysiskt helvete. Sjukgymnastiken har gjort att jag i dag är fullt återställd vad gäller styrka och kondition, men jag får passa på mig själv så jag inte regraderar fysiskt. Jag måste vara aktiv, särskilt som sjukgymnastiken gjort sommaruppehåll (inte mitt val).

Och jag kan nu officiellt säga att smärtan jag haft i magen under tre år är borta. Den där neurogena/neuralgiska smärtan som mentalt däckat mig, är borta. Jag har i tre år tagit helvetesmedicinen (antiepileptika)  som lindrat smärtan, plus att jag fått komplettera med Voltarengel. Jag borde nu kunna sluta med helvetesmedicinen, men det går inte. Doserna var från början 300 mg per dag, men jag kan inte gå under 75 mg per dag nu när jag försöker sluta. För där finns en bieffekt med helvetesmedicinen. Den är också ångestdämpande och tydligen lider jag svårt av panikångest (fortfarande – till och från, i olika grad). Fast min panikångest har blivit bättre, men tagit sig annat uttryck; superstress från helvetet. Även om jag inte känner mig stressad och tar det lugnt, så är jag mentalt stressad av precis allting. Vilket leder till morgondagens bloggtext vars rubrik jag redan har klar… Det psykiska #203. För i morgon händer det saker. Väntan i 1½ år, men nu äntligen… Stresshantering.