Kategori: <span>Minne</span>

I gårdagens text antydde jag att min yrkesroll ändrats på 20 år. Kanske jag ska utvecka det lite?

För 20 år sedan satt jag och skrev läkardiktat. Det var min huvudarbetsuppgift. För att klara av det behövdes två tekniska hjälpmedel – skrivmaskin och kassetter. Förstår ni vart jag vill komma? Jo, diktat finns kvar och det är fortfarande sekreterare som skriver, men skrivmaskin och diktafon med kassett är numera stenålders. Det är dator och digital diktering som gäller. Frågan är bara hur länge till, för röststyrd diktering är på stor frammarsch. Och jag behöver inte bry mig. I min roll har jag växlat över till andra arbetsuppgifter och jag skriver kanske diktat två dagar per år. Jag har inte varit skrivande sekreterare sedan 2010. Och under fem år  (längre tillbaks i tiden) så skrev jag bara på helger men hade ansvar för register i veckorna. Under 14 av 21 år har jag skrivit diktat – i övrigt inte!

Så vad har förändrats som gör att jag inte längre skriver diktat? Organisationsförändringar. Nationella sådana. Behoven har förändrats och det finns större krav på administration än tidigare, då främst in kvalitet och ekonomi. Men också detta med att vi bättre måste kunna sköta datasystemen samt utbilda både personal och studenter. Av någon märklig anledning så har allt det här ”nya” landat på mig på min arbetsplats. Jag har för mycket att göra, jag säger själv att jag försöker få ihop fyra heltidstjänster på 30 timmar per vecka men lär nog aldrig få det erkännandet. För jag klarar ju jobbet trots allt? Sanningen är väl också den att jag är framåt, engagerad och gärna hoppar på nya saker (självförtroende?). Men jag sätter heller inte stopp för inflödet av arbetsuppgifter. Där har jag mig själv att skylla, men jag vet inte vad jag skulle kunna exkludera. Allt är så spännande! Jag vill vara involverad! Jag vill, jag kan! Säger jag och ignorerar min utmattning.

Okej, jag har hunnit med att göra många saker under mina 21 år. I början var jag inte enbart skrivande av diktat eftersom jag också var i arkiv, telefonväxel och hade hand om patientbokning. Och så var jag resurs som täckte upp vid sjukdom och semester. Vid många olika enheter. Därmed fick jag en väldigt bred kunskapsbas som jag sedan fortsatt att utveckla. Jag har suttit med i många projektarbeten också och den vägen fått prova på nya saker. Och jag har studerat olika kurser på universitetet som komplement.

Vi diskuterar detta ganska mycket på mitt jobb – att jag gör och kan allt samtidigt som många väljer att bara vara den där skrivande sekreteraren som struntar i omvärlden. Att det kanske handlar om manligt kontra kvinnligt. Jag är skeptisk till att det skulle vara en genusfråga, då jag istället tror att det är en generationsfråga. Ändå tillhör jag nu den skara som höjer medelåldern, istälet för att sänka den, och då kanske det är en kombination av både genus och generation? Eller så handlar det om vem jag är som individ. Dock är ingen avundsjuk på mig, att jag skulla stjäla arbetsuppgifter. Istället är man tacksam över det jag kan bidra med även om de tycker att jag ofta är jobbig som kommer med pikpinnar. Trots allt går det inte att avskärma sig kollegor emellan även om man utför olika arbetsuppgifter.

Och detta att jag gått en chefsutbildning på universitetet… Men jobbar fackligt… Mitt kontaktnät är omfattande och jag får också lite fågelperspektiv. Ju mer jag ser, desto mindre gnällig blir jag. För jag förstår allas synvinkel och att alla ser till egen situation mer än till helheten. Kanske det är därför jag också kan ta mig framåt? Jag förstår min egen roll i helheten. Och vad jag kan bidra med.

Ja, vad mer ska jag säga? Jag är sedd och får verka utifrån vad jag ser som mest behövligt. Frihet under ansvar gäller i högsta grad. Jag har väl blivit ett koncept där man vet att jag presterar. Så pass att chefer nu ”lånar ut” mig sinsemellan. Ibland blir jag mest förvånad över att man upptäckt mig. Största beviset är att många möten blir inställda om jag inte kan närvara som enkel åhörare. För man vet att jag tänker först, yttrar mig sen, och att det brukar vara saker som är avgörande.

Om jag skulle ta och ge mig själv en klapp på axeln? Nej, jag ser på mig själv som en vanlig knegare, som gör mitt bästa, där jag aldrig glömmer det viktigaste – jag är skattefinansierad för att patienten i fokus. Även det lilla administrativa har betydelse i helheten.