Multipel skleros (ms) – Sida 3

Publicerad 16 november, 2014

Det flammande korset #355

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Det var i slutet av 90-talet som en arbetskollega gjorde mig uppmärksam gällande Diana Gabaldons böcker. Jag fick låna Främlingen och gillade det jag läste. Spänning. Historia. Komplicerade förhållanden. Häxor. Läkemedel. Sjukdomar. Våld. Men visst, i första hand en kärlekshistoria förankrad i både 1700- och 1900-tal med inslag av fantasygenrens förtecken.

Förmodligen hade jag efter Främlingen inte läst fortsättningarna, eftersom inslaget av fantasy inte var så stort. I slutet av 90-talet läste jag enbart renodlad fantasy om andra världar (inte science fiction). Men som jag nu skrivit några gånger i bloggen, så fick jag synnervsinflammation i januari 1999, blev sjukskriven, kunde bara läsa text som fanns på en bildskärm. Nätet blev räddningen för mig som så gärna ville läsa. Då var det också ganska populärt med mailinglistor eftersom nätforum egentligen inte fanns (krångligt, allmänna skript fanns inte, gratis hemsidor inkluderade inte tillgång till servern annat än att ladda upp enklare html-filer). Jag som precis före synnervsinflammationen läst Främlingen, fann Gabaldons fanclub. Där var jag ganska aktiv och hade lite diskussioner med Gabaldon själv som ibland dök upp. Det var nog detta som sporrade mig till att även köpa fortsättningarna efter Främlingen, så snart synnervsinflammationens akuta skede försvann. Och tid hade jag eftersom jag istället blev sjukskriven för ms.

Så jag läste om Främlingen (eller, originalet på engelska, Outlander), läste Slända i bärnsten, Sjöfararna och Trummornas dån. För sedan tog det stopp i utgivningen (Dianas pappa dog och hon tog några sabbatsår från skrivandet). Själv ryckte jag upp bopålarna och flyttade till Göteborg. Och Gabaldons böcker har jag lånat ut högt och lågt, några av exemplaren har jag fått tillbaka, andra inte – jag har dock köpt på mig nya upplagor då jag vill äga böckerna och ha dem stående i bokhyllan.

Nu har det gått drygt 15 år. Fortsättningarna har jag köpt men aldrig blivit färdig att läsa. Det flammande korset står i bokhyllan, oläst. Snö och aska står i bokhyllan, oläst. Som ett eko står i bokhyllan, oläst. Och snart kommer bok nr 8 (av sex, men trycket från fansen har gjort att serien bara fortsätter) på svenska.

I somras kom tv-serien Outlander där första halvan av säsong 1 visats (på amerikansk tv och på ViaPlay). Det inspirerade mig att återuppta böckerna, men eftersom det gått 15 år sedan jag läste böckerna så fick jag snällt börja om från början. Varje bok är på cirka 1000 sidor och det tar sin lilla tid att läsa igenom de 7000 sidor jag har i bokhyllan. Men det förde med sig en positiv sak – jag var tvungen att köpa läsglasögon.

Och efter denna långa inledning kommer jag äntligen fram till det jag vill ha sagt: Jag är chockad! Bok nr 4 (Trummornas dån) som jag ägt i alla femton åren… jag hade inte ens läst halva boken?! Jag var så säker… och jag visste ju vad som hände i handlingen… Min gissning är att jag blev så upptagen av flytten till Göteborg för 15 år sedan, social samvaro och (då) nya jobbet, att jag bara släppte Gabaldon även om jag alltid talat gott om böckerna. Att jag kände till vad som hände i bok 4 utan att ha läst den, beror säkerligen på att ömma modern läst och skvallrat för mig. Men jag är ändå chockad över att inte läst ut en bok jag haft i femton år.

Just nu är jag inne på bok 5 (Det flammande korset) och har inte en aning om vad som nu kommer att ske i handlingen. Jag har sedan i september försökt läsa 100 sidor varje kväll efter att jag lagt mig. Synen är fortfarande ganska dålig och det tar mig tre timmar att läsa 100 sidor, så jag hinner inte så mycket annat om kvällarna (som att titta på tv – glöm det). Jag är rädd för att komma av mig i mitt läsande och har målet att nu sträckläsa alla böcker, och då jag kommit mer än halvvägs, så verkar det inte så omöjligt. Och jag vill bli klar med böckerna så jag kan läsa de där andra böckerna som väntar (Coben, Ajvinde Lindqvist), samt få återgå till alla mina tv-serier.

I över 15 år har Claire och Jamie varit en del av mitt liv. Det känns tryggt.

0 I Like It!

Litteratur Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 22 oktober, 2014

Kontenta #330

Ketchupeffekten?

1) FK har godkänt förebyggande sjukpenning 25 % så att jag kan gå på sjukgymnastik/egenträning utan att behöva arbeta in förlorad arbetstid så jag får dygnvila och fredar min lediga dag i veckan som är till för vila och återhämtning.

2) Optikerbesöket var ungefär som att komma till ögonläkare – nästan. Och väldigt förvirrande. För att sammanfatta besöket så kom vi fram till att jag ska ha läsglasögon/terminalglas.

I tio år har jag haft samma styrka i mina glasögon för närsynthet. Därmed har jag också sex par glasögon med samma styrka. Efter dagens optikerbesök så kom vi fram till att det är oförändrat. Min närsynthet är oförändrad och jag behöver inga nya glasögon för detta. Men om jag vill ha nya bågar så kommer de att uppgradera till starkare glas, men det är väldigt marginellt. Det brytningsfel som finns sedan tidigare har blivit lite sämre, men också det marginellt.

Tryckmätning gjordes som var normalt. Hornhinnans tjocklek är normal och till och med över det normala vilket är väldigt bra. Inga skador på ögonen kunde ses (endast ögonläkare kan se ögonbotten då de kan vidga pupillerna). Glaskroppen var fast, klar och fin; finns inget skräp eller förändringar i dem.

Så här långt i undersökningen, där jag fått höra att allt är normalt oförändrat och att jag inte behöver nya glasögon, gjorde att jag började tvivla på mig själv. Allt normalt? Jag har ju fått sämre syn enligt egen uppfattning?! Kände mig smått inbillningssjuk.

Då gick optikern över till att kontrollera min ålderssynthet, om sådan förelåg. Öh…? Så man kontrollerar inte allt på en gång och lämnar en summering därefter?

Jo, jag har ålderssynthet och behöver progressiva glasögon. Fast ändå inte. Typ. Med tanke på min ålder så borde jag ha sämre ålderssynthet än vad jag har. När man köper läsglasögon på macken så är lägsta styrka 1.0. Jag hade 0.75 på ena ögat och 0.5 på det andra. Men tillräckligt för att det ställer till det för mig. Utöver detta behöver jag terminalglas som nästan är jämställt med läsglasögon, men med andra styrkor som ligger väldigt nära vartannat. Men för att lösa bot på mina synproblem och istället för att ha vanliga glasögon för närsynthet, ett par läsglasögon och ett par terminalglasögon, så fick jag förslaget om att göra en kombination av läs-/terminalglasögon. Visst, det hade gått att redan nu ha progressiva glasögon, men min ålderssynthet har bara börjat och inte riktigt kommit upp i lägstanivån. Det är bättre att vänta på åldersförsämringen lite. När vi prata om bildskärmsarbete så betyder detta att jag om sex månader kommer att få skjuta bildskärmen längre bort, efter ytterligare sex månader skjut på den lite till, för att sex månader efter det få skaffa progressiva glasögon. Så, om ett och ett halvt år? Ser man till min ålder och till min ålderssynthet, så är jag inte 40 fyllda. Typ.

Så varför har jag så mycket synbesvär om skillnaden är så marginell och obetydlig sett till synundersökningarna och till vad jag har för glasögon i dag? Några anledningar…

Det är ms-relaterat till tidigare synnervsinflammation (som inte kunde konstateras hos optiker – krävs ögonläkare). Jag tar läkemedel mot ms som också påverkar ögonen. Jag skelar när jag är trött. Jag har kronisk (just nu inte alls) nystagmus (ögonskakningar). Jag har migrän med flimmerskotom där jag också blir lätt bländad av ljus. Jag anstränger ögonen av att läsa så mycket som jag gör (dator på jobbet, hemma, plus böcker och på papper). Min förmåga att ackommodera (ögats elasticitet att ställa in synskärpa) kan jag inte styra över på grund av allt detta, utan synskärpan är som trombon fram och tillbaka. Vila ögonen från allt detta ansträngande är en sak, men det där med läsglasögon skulle också göra att jag slappnade av bättre med ögonen som då lättare kan anpassa sig efter mina läsförhållanden.

Så! Om några dagar får jag ett par läs-/terminalglasögon som dessutom är anpassade till mitt brytningsfel. Och mina gamla vanliga glasögon för närsynthet behåller jag. När jag ska hämta de nya glasögonen hos optikern kommer jag också att köpa ett par Polaroid (solglasögon som sätts ovanpå befintliga glasögon, inte clips utan riktiga solglasögon utan styrka) eftersom jag blir så bländad, är ljuskänslig och ständigt får migrän.

Terminalglasögon ska egentligen arbetsgivaren bekosta, men jag har så specifika synfel att jag själv lika gärna kan köpa och betala för att slippa gå till ännu en optiker som arbetsgivaren har avtal med. Plus att egna terminalglasögon kan jag ta hem från jobbet och använda på min fritid, vilket man inte får göra när arbetsgivaren betalat för dem.

Mina läs-/terminalglasögon kostar strax under 3 000 kronor. Blev lite dyrare än normalt eftersom jag var tvungen att skaffa bågar som är lite bredare och som har nässtöd för min extremt smala näsrygg. Som också optikern noterade. Det gör de alltid. Tydligen har jag sällsynt smal näsrygg.

0 I Like It!

Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 oktober, 2014

Jojo #327

Ilska och rädsla känns väldigt mycket som gasa och bromsa. Det blir ryckigt. Ilskan över att jag känner mig utnyttjad och ohörd på jobbet. Rädsla för ögonen och balansen.

Trots allt är det ganska skönt att vara ledig, både för att komma ifrån jobbet men också över att få vila och känna efter (lyssna in). Eftersom jag inte vill bli passiviserad när jag inte arbetar, så fick jag bege mig ut med rollatorn i dag. Nej, jag har inte gått med stavar än – just nu är jag för osäker och rädd (litar inte på min kropp riktigt). Egentligen är det fortfarande för tufft att gå till affären (som jag gjorde i dag), men jag måste pressa mig själv. En sak som inte blir bättre, är det där med för mycket sinnesintryck och stress när jag gå till affären. Mentalt är jag helt slutkörd innan jag kommit innanför grindarna på Ica. Och det är ett under att jag kan gå hem. Förståsigpåare säger att det beror på panikångest och torgskräck (sistnämnda har jag aldrig haft), men själv tror jag det är kognitivt och ms-relaterat. Fenomenet är känt, så jag vet inte varför inget tror på mig?

Ny arbetsvecka. Möten. Möten. Möten. Hinner inte eget arbete. Ska förbereda studentankomst. Eventuellt möblera om. Resa mellan kommuner för möten. Och sjukgymnastik någonstans i det hela.

Realiteten. Jag har inte blivit av med en endaste arbetsuppgift. Det gör mig arg.

0 I Like It!

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Publicerad 14 oktober, 2014

Händelser #320

Lyckligtvis behövde jag inte ange medicinska skäl, men på jobbet ska jag få beställa två nya bildskärmar som är större än de nuvarande två som jag har. Min syn har blivit så pass dålig. Det går inte att ändra upplösning på skärmarna eller använda sig av förstoringsinställningen då våra dataprogram är konstruerade så att information försvinner om inte specifik skärmupplösning används.
Nu har jag väntat på ögonspecialist i fyra månader. För en månad sedan fick jag ett brev om att kallelse ska skickas till mig med bokad tid inom 30 dagar. Vi har passerat det nu. Dags att ringa någonstans?
Mina gångstavar kom i dag – till ett utlämningsställe dit jag inte kan ta mig. Ska försöka lirka med hämndtjänsten om de inte kan göra en insats.
Jo, sjukgymnastiken i dag var lite lugnare eftersom jag blev så dålig fredag-lördag-söndag efter förra torsdagens träningspass. Men lugnare? Jag känner i kväll av träningsvärk igen.
Hur många månader sedan var det som jag var på företagshälsovården som skulle skriva intyg till Försäkringskassan om rehab-penning? Augusti någon gång? I dag fick jag intyget med posten. Att jag själv får skicka det till Försäkringskassan. Så längre har det inte kommit. För något som skulle börja gälla efter sommaren och där jag lämnat in önskemål om intyg i juni. Ska det behöva ta mer än ett halvår innan jag får besked från FK?
Just nu håller jag på att förbereda en students ankomst till jobbet. Placering, utrymme och arbetsplats är så problematiskt att jag håller på att skapa en extra arbetsplats inne på mitt lilla rum. Just nu jagar jag datatekniker, dator, skrivbord och stol.
Men ännu en dator lär jag inte få, så jag får göra om den bärbara datorn till stationär dator – när jag får mina bildskärmar så blir en skärm över. Jag har redan ett extra tangentbord. Och mus är beställd. Datorn är trådlös men jag har så tjock väg att ingen signal går igenom. Därför jagar jag datatekniker som ska aktivera nätuttaget i väggen som redan finns. Och den här halvvettiga arbetsplatsen ska jag använda när studenterna (som står på kö) kommer och tar min ordinarie arbetsplats. Som jag ser det kommer jag att dela rum med olika stundeter sammanhängande i tre år – åtminstone så lång tid som jag vet vi har avtal om att ta emot studenter.
Att få student tycker jag är kul. Frågan är hur kul studenterna tycker det är, att dela ett trångt rum med mig och mina två rollatorer, samt att jag ständigt får besök och sitter i telefon. Och hur mycket kan jag själv åstadkomma vid en dator när jag inte sitter ostörd? Det här kan bli spännande.
Nu när jag skapar två arbetsplatser i mitt rum så misstänker jag att jag snart får ett annat och eget rum, och att någon annan ordinarie får mitt rum och student. Tja… Under de fjorton år jag arbetat på samma ställe, så har jag flyttat runt och suttit på 10 olika rum. Så det är väl dags igen…
Dagen har varit händelserik, men det jag ändå mest minns av dagen är ett oväntat möte. En arbetskamrat jag inte träffat på 12 år och som jag tidigare arbetat väldigt nära. Vi hann bara prata ett par minuter, men det minner mig om en mer bekymmerslös tid som var lite roligare. Sådana påminnelser behöver jag.

0 I Like It!

Blogg Dravel Hälso- och sjukvård Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 2 oktober, 2014

Mentalt (för)störd? #307

Följande postade jag i en sluten FB-grupp.

Olustkänslan vill inte försvinna. Neurologerna har genom åren skrivit märkliga saker om mig i läkarintyg och i journal. Som att jag är i slutstadiet av ms, har haft hjärtinfarkt och stroke, samt har Aspergers. I dag fick jag kopia på intyget till flärdtjänsten där det står att jag har grava psykiska problem som gör att jag inte kan vistas bland folk.

1) Jag har i 15 år haft skovvis ms, har normal styrka och kondition. 2) Hjärtinfarkten kunde jag motbevisa genom att ta ett EKG där elektroderna placerats rätt. 3) Stroke basererar de på min tinnitus och stress, normal röntgen. 4) Nej, inte Aspergers, jag har fatigue och dålig syn – klart jag har svårt att se folk i ögonen och verkar tystlåten. 6) Jag undervisar och utbildar i mitt jobb – är det inte att vistas bland folk? Trots allt, jag arbetar 75 %. Hade jag gjort det om det var sanning som läkare påstår som knappt träffat mig fem minuter?

Neuropsykolog och psykolog skrattar åt beskrivningarna, för det finns inga belägg för det som skrivs om mig. Jag har panikångest, är ambitiös och envis. Det enda man kan komma fram till är att jag är stressad. Det enda som kan överbevisa neurologernas förutfattade meningar är just detta att gå till neuropsykolog, psykolog och psykiatriker.

Råkar andra också ut för sådana här märkligheter?

Ovan får mig att ifrågasätta mitt eget psykiska tillstånd.

0 I Like It!

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Publicerad 1 oktober, 2014

Personlighet #305

Också jag oroar mig ibland över alla de läkemedel jag stoppar i mig. Jag är så illa tvungen. Vad man kanske inte tänker på är att jag blir personlighetsförändrad om jag inte tar de läkemedel som jag ordinerats. Nej, jag tar inga mediciner som ska ”skapa balans” mentalt sett.

Om jag inte tar mina så kallade ”knarktabletter”, är jag i normaltillstånd (i ms-världen) så trött och matt att jag är avtrubbad, slö, känslolös (-kall) med mera då jag inte orkar reagera. ”Knarktabletter” är min vardagliga beskrivning av ett läkemedel som är narkotikaklassat enbart för att det har en uppiggande effekt och kan missbrukas som dopning för elitidrottare som inte vill känna av sin utmattning, utan kan fortsätta ge allt. Grundsyftet med medicinen är – främst barn – med narkolepsi (somnar i fysiskt aktivt tillstånd) ska kunna hålla sig vakna. Det sekundära syftet med läkemedlet är att de med ms ska kunna stå emot fatigue (extrem sjukdomsrelaterad trötthet) i någon grad. Så hur reagerar jag då jag tar detta läkemedel? Jag blir klarvaken mentalt även om jag fortfarande är trött (fatigue). Och jag känner, blir glad, orkar vara lite mer aktiv, kan tänka utan ”kvicksilver i teflonpanna”. Min omgivning märker på mig om jag tagit tablett eller inte. Har jag inte tagit medicinen så får jag höra att jag är negativ, tystlåten, lidande (poetiskt lidande?), allmänt otrevlig och väldigt tråkig att ha med att göra.

Fortfarande förstår dock inte min omgivning när jag förklarar min trötthet som ms-relaterad fatigue, utan får höra ”jag är väl också trött, du har inget att klaga över”. Och om någon här är av den uppfattningen, så läs MS-guidens beskrivning av fatigue. Jag vill påstå att den som säger sig vara trött, aldrig fått känna på hur det är att trött på riktigt. Det är ni (vilka ni nu är) som ska sluta klaga!

Självklart tar jag också andra läkemedel där ms sänkt några av mina normala funktioner och där medicinen ska återskapa ett normaltillstånd. Vilket de är minns jag inte i skrivande stund. Texten ovan tog allt jag i energidepån. Nej, jag har inte tagit min ”knarktablett” i dag. En dag per vecka vill jag känna att jag inte drivs artificiellt. Den dagen i veckan är i dag. En dag då jag inte behöver lämna sängen. För det skulle jag inte orka ändå.

0 I Like It!

Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 21 september, 2014

Blind höna #294

Rollatorn håller på att falla ihop, men jag tror inte det beror på utmattning. Trots att jag bara haft den i ett halvår (utomhusrollatorn) så verkar den inte riktigt klara av den misshandel den utsätts för av oaktsamma flärdtjänstchaufförer. De dänger den ganska hårt, både in i bilens bagageutrymme, men också när de ska ta fram den ur nämnda utrymme. Skruvar och muttrar håller på att flyga sin väg och ganska snart kommer jag att falla ihop över en rollator som kommer att falla ihop i en hög av stålrör. Förmodligen blir jag samtidigt spetsad.

Jag skulle nog kunna spänna lite muttrar och så, men tyvärr ser jag så dåligt att jag inte ens ser var de sitter. Vem kan sköta service åt mig? Det kommer att bli ett detektivarbete då jag inte vet vem som ansvarar för rollatorn eftersom jag fått den på lite omvägar.

På jobbet frågade de i fredags vid flera tillfällen hur mina helgplaner såg ut. Mitt standardsvar är också sanning. Jag har aldrig några helgplaner. För min del är det arbete och sömn som gäller. Utöver det orkar jag faktiskt inget. Även om vissa antyder det, så är det inte på grund av lathet. Det beror inte ens på att jag inte har något socialt umgänge. Jag trodde aldrig att kampen skulle bli så utdragen att jag fortfarande efter tre år inte klarar av att förflytta mig obehindrat. Men jag kämpar vidare och gör framsteg. Kondition och styrka finns till över 100 % jämfört med andra i min (ms-)situation. Dessutom är det lite bättre de dagar jag tar min ”knark”-tablett. Men den där mentala tröttheten som bara fullständigt jämnar mig med marken är obeskrivlig. Trots mina bekymmer så har jag varit ute dagligen och har inte handlat om att ta sig till eller från jobbet/hemmet. I fredags var jag i snusbutiken. I lördags i soprummet (en bit att traska utomhus). I dag var jag både i soprummet (igen) och på Ica. I morgon ska jag hämta ett paket på postutlämningen.

Jag förstår verkligen inte. Jag har styrka och kondition. Jag tar ”knark” för att orka och då främst för att få mental vakenhet. Ändå knäcker det mig nästan att (med rollator) ta mig till affären och gå en kort runda där. Nej, det är varken stress eller panikångest. Något händer. Kanske något kognitivt. Jag vet inte så noga. Det blir bara kaos i mitt huvud och det är kopplat till någon form av utmattning. Jag minns inte vad som händer efter att jag kommit till kassan. Hemkommen får jag börja fundera på om jag verkligen packade ner allt jag handlat och om jag har plånboken med mig (jag brukar förlägga plånboken, mest på jobbet och glömma betalkortet på Pressbyrån). Nope, jag kan varken förklara eller beskriva vad det är som händer. Men det stör mig enormt.

Annars har helgen mest varit sängläge och tvätt. Och en del Diana Gabaldon. I förmiddags såg jag ännu ett avsnitt av Outlander, men jag har i helgen läst mycket i böckerna (Främlingen avklarad, nu inne på Slända i bärnsten). Eller som jag skrev på Facebook:

Sett gårdagens bröllopsavsnitt för Outlander. Bara ett avsnitt kvar för i år. Det som sändes i går kväll i USA visas textat här ett par timmar senare. Bra så, men… Om de bara kunde speeda upp produktionen! Inser nu att ett avsnitt motsvarar en scen ur boken och inte följer kapitel eller rakt berättande. I en scen/avsnitt pratas det väldigt lite och inget händer. Men de väver in korta tillbakablickar som ska förklara den långsamma dialogen som hoppar och är osammanhängande. Om boken är action och djuplodande, så är serien långsam, sensuell och händelsefattig. Ojämförbara men båda med kvaliteter. Och frustrerande.

Jag tror jag läst Främlingen fem gånger nu. Och jag har läst sammanlagt 4 av 8 böcker, så jag har lite att ta igen. Tyvärr måste jag läsa från början innan jag kan läsa de senare böcker jag inte hunnit med. Det går för många år mellan böckernas utgivning. Särskilt som det är över 15 år sedan jag läste Främlingen första gången. Och bok 8 är nyutgiven.

Okej, jag har enorma problem med att läsa böckerna. Min syn, ni vet…

Ack, för 25 år sedan hade jag perfekt syn. Det jag inte vågat antyda är att jag är mer än halvblind just nu. Om det går att korrigera med glasögon? Det är det jag ska få veta närmaste månaden. Eller om jag verkligen är på väg att bli blind. Har enorm ögonsmärta också (inte näthinneavlossning eller annat – vad jag vet).

Åh! Normal arbetsvecka?! Jag är chockad.

0 I Like It!

Dravel Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 28 augusti, 2014

Myrsteg #269

Tygpåsen FUCK MS gjorde succé på jobbet. Så här långt åtminstone. Det finns säkert någon som tycker att den är oanständig, men då förstår man inte innebörden fullt ut. Det är en besvärjelse. Ms har inte makten över mig (nåja), utan jag är starkare än så.

Och så har jag kanske nu – mer eller mindre officiellt – fått arbetslättnad. Om det egentligen är så stor skillnad, vet jag inte. Däremot kommer jag ha stängd dörr betydligt oftare. Jag testade det under en timme i dag. Vid tre tillfällen slängdes dörren upp med orden ”har du tid har du inte tid så kan vi ta det en annan gång men det går jättesnabbt om du bara tar dig tid då det går superfort och jag vill inte störa dig”. Ja, då är jag tillräckligt störd för att kunna återgå till mitt jobb och skadan redan skedd. Nästa vecka kommer jag även att låsa min dörr, inte besvara knackningar samt sätta upp lapp på min dörr om att jag är upptagen. Telefonen stänger jag också av. Vill de något får de avtala tid via mejl. Jag viker inte en tum.

Ibland undrar jag om andra upplever samma saker på sina jobb? Att stängda dörrar inte respekteras, att man inte ens knackar? Tidigare erfarenhet säger att även om jag låser min dörr, så använder de nyckel för att gå in till mig och då oftast med syftet ”vi ville bara kolla vad du håller på med eftersom du låst dörren”. Öh, de är värre än katter som inte klarar av en stängd dörr?

Oh, visst ja! Och så har jag fått lite fler arbetsuppgifter. Jag önskade minus. Förutsatte plus minus noll. Men slutade på plussidan. 😉 Typ. Jag får större möjlighet till att själv styra min tid och kommer att säga nej till precis allt som inte redan ingår i mina uppdrag. Typ. Det beror på vad det handlar om. Typ. Egentligen är det bara över tid som jag kan se om någon förändring skett – och åt vilket håll. Men det känns åtminstone lite lugnare för stunden. Kanske. Tankemässigt har jag ännu inte hunnit bearbeta det som det beslutades kring i dag.

0 I Like It!

Dravel Dumheter Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 27 augusti, 2014

Känsliga alternativ #268

Det tog två veckor och 261 kronor, men nu är den kaxiga tygpåsen i min ägo.

Pantertanter som lämnat TV3:s repriseringar och istället återfinns på TV4 komedi drygt 20 år efter att serien visades, håller fortfarande. Dock känns inte den svenska översättningen så fräsch. Vad Sophia sa? ”That black guy”.

0 I Like It!

Multipel skleros (ms) Teveserier Tv

Kommentarer stängda

Publicerad 26 augusti, 2014

Gnällspik #267

Vardagen på jobbet är här. Det var lugnare i fredags eftersom det var fredag. Men i dag… Stressen är… inte öronbedövande, men något liknande. Jag har ännu inte märkt någon skillnad av att ha släppt mer än hälften av mina arbetsuppgifter, vilket möjligen kan bero på att vi ännu inte gått ut med den information. Men jag märkte i dag ganska tydligt hur påverkad jag blir av stressen. Fysiskt. Och jag svalde liksom bara allt det där som jag inte längre arbetar med. För att undvika diskussioner.

Ett problem är att man vill att jag ska delge alla de dagar då jag mår dåligt i min ms. Det vill jag inte. Frågan man hur jag mår eller i vilket status jag befinner mig i (2-3 läkare som jag arbetar med att enskilt frågat mig – enbart i dag). Jag tror inte det är något de anar genom att se på mig, utan det är väl mer att det är första gången efter semestern de sett mig och av omtanke är nyfikna. Men jag viftar bort det. Jag berättar gärna länge och ingående om ms, men bara på ett generellt plan i utbildningssyfte. Jag vägrar prata om mig själv då jag måste känna efter vilket förstärker sjukdomskänslan. Utsätt mig inte för det. Läs då hellre min blogg.

Kanske dagen blev extra stressig av att jag skulle hinna med ett heltidsjobb på två timmar. Övriga sex timmar satt jag på möten – utan rast eller lunch. Vilket också känns i ryggen då jag inte kan sitta så länge.

Dagen blev ännu längre än så. Flärdtjänst. Jag hade arbetat min dag 15.30. Fick bil till 16.25. Bilen kom 16.47. Jag skulle vara framme senast 17.00. Jag var framme 17.21. Vilket betyder att min hemfärd på sex minuter tog en timme. En timme som inte har något innehåll mer än väntan. Hade jag bara haft en bra ljudbok…

I går beställde jag läsglasögon då det drar ut på tiden innan jag kommer till ögonläkare och optiker.

I dag beställde jag knarktabletter akut. Kanske de finns att hämta om en månad…

0 I Like It!

Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Kategori: <span>Multipel skleros (ms)</span>