Kategori: <span>Privat</span>

Publicerad 9 december, 2012

Rött – olust


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I en vecka har jag tänkt en hel del på min far. Jag gör alltid det vid den här tiden på året. Anledning:

Min röda adventsstjärna. För sju år sedan hade jag den i sovrummet (aldrig) och hade den tänd nätterna igenom. Telefonen brukade ringa nattetid och detta var lagom sken för att jag skulle kunna orientera mig och finna telefonen.

Jag har funderat på att sammanställa alla blogginlägg jag gjort om min far, från då för sju år sedan. Det hände så mycket, jag skrev ner allting, och nu kommer jag inte ihåg så mycket.

Jag känner mig ganska låg när jag tänker på min far. I helgen har jag läst Johan Theorins Blodläge och relationen mellan Per och Jerry påminde mycket om min krystade relation med min egen far. Det spädde på olustkänslan.

Varför jag associerar adventsstjärnan så starkt med min far? Det var kring Lucia 2005 som han blev så sjuk. Perforerad tarm. Akut operation. Levercancer. Metastaser. Lungcancer. Två månader senare var han död. Men vid den här tiden för sju år sedan fick jag mycket samtal nattetid. Min far som ringde från sjukhussängen när han hade dödsångest och kände sig ensam. Vårdpersonal för att berätta att åkte mellan olika avdelningar då något nytt inträffat. Läkare jag kände som ringde för att ge mig äkta ”inside information”.

Och den där förbannade adventsstjärnan som kändes illavarslande varje gång jag vaknade av att telefonen ringde.

Men Blodläge är en bra bok. Johan Theorin kan sitt hantverk.

Helgen har varit lugn. Brukar jag sova mycket i vanliga fall så gjorde jag det desto mer den här helgen. Jag har sett alla filmer och tv-boxen jag fick i onsdags. Och så hörde jag att min kusin åter är i Afganistan och krigar.

Ny vecka. Några dagar där jag får vara social och skingra lite jobbiga tankar. Sedan går jag på julsemester. Ett par veckor för tidigt, men jag har inte tid sen.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Litteratur Minne Privat Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 17 november, 2012

Tystnaden är (emellanåt) öronbedövande

Jag har börjat följa den dagliga repriseringen av Brothers & Sisters*. Förra måndagen började Kanal 9 visa säsong 1 från början. Genom åren har jag väl sett något enstaka avsnitt, men kommer inte ihåg anledningen till att jag inte följde serien slaviskt. För jag gillar serien.

Varför gillar jag egentligen en serie om en präktig familj i USA med stereotypiska problem? Jag har funderat lite på det. Familj, alltså.

Jag har ingen familj annat än ömma modern och lite släktingar med svenska, finska och tyska rötter. Men jag har inga syskon. Jag har inga barn. Och jag är väldigt singel. Saknar jag något av detta? Är det därför jag roas av att titta på ”familjedynamik” på tv? Svaret är komplext; Nja!

Nej, jag saknar inte syskon, barn, partner. Men jag har gjort det i perioder och jag kommer säkerligen någon gång i framtiden åter göra det.

Att jag inte har några syskon, kan jag inte göra så mycket åt. Men jag saknade syskon när jag var liten. Jag var avundsjuk på kompisar med syskon. Märkligt nog så umgicks jag mer med kompisar som inte hade syskon. Vi ensambarn blev lite som syskon när vi umgicks. Men utan med syskonbråken. Dock var det inte förrän lille far dog (när jag var 35 år) som jag verkligen saknade ett syskon att luta mig mot. Att ensam dra i ett dödsbo är jobbigt.

Ändå, jag har styvsyskon. Tre stycken. De fick jag när jag var 22 år, det vill säga för 20 år sedan. Vi har absolut ingen kontakt, känner knappt till varandra. De är äldre än vad jag är och vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Vi har aldrig träffats vid någon familjehögtid, kanske mest för att jag inte firar sådant. Och vi lever våra separata liv. Dessutom har de nog med sig själva, sina barn och barnbarn. Jag är ingen i sammanhanget och jag kan inte påstå att jag har någon sådan önskan heller.

Saknar jag barn? Nej, men också det har jag ibland känt sorg över. Av en enda anledning – inga efterlevande. Jag är sista kvisten på grenen. Samtidigt för jag inte genetiken vidare med ms, om man nu ska försöka finna ut något positivt med det hela. Och jag är också av inställningen att jag inte behöver bekräftelse genom att se mig själv i mina barn. Egentligen förstår jag inte syftet med barn. Att de kommer till genom en konsekvens förstår jag, men inte att man aktivt planerar för att få barn. Är det också för att de genom sin manifestation bekräftar föräldrarnas tvåsamhet? News: It doesn’t work! Bara KD tror på kärnfamiljen.

Partner? Jag vet inte. Jag tror ibland att jag är alltför skadad, har för mycket med mig i bagaget, samt genom ålder är för rigid. Och jag värnar kanske för mycket om min egentid. Samtidigt är jag öppen, utesluter ingenting, tar det mesta som det kommer. Ska det funka med mig så tror jag mest på ett särboförhållande. Det har nämligen ändrats över tid, men kan självklart ändras till något annat. Som sagt är jag öppen för det mesta.

Men allt är spekulationer. Jag vet vad jag känner just i dag, i denna stund, men ingenting är hugget i sten. Allt kommer i perioder. Saknad av allt ovan. Och samtidigt – jag har det så här som det är just nu. Så låt mig fascineras av det jag inte har, brödrar och systrar! Brothers & Sisters… Det räcker för stunden.

* Det är lite coolt att tre av skådespelarna gick från Alias till Brothers & Sisters när serien lades ner.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Övertygelse Personligt Privat Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 7 oktober, 2012

En mörk gestalt

Ute är det mörkt, kallt och blåsigt. Därför reagerar jag då jag tittar ut och alltid på samma plats ser en mörk gestalt stå i motljus på gångbanan. Förmodligen är det ett sammanträffande, någon råkar stå där just när jag tittar ut. Det råkar bara vara så.

Ändå får jag alltid en liten kortslutning i hjärnan där en liten neuron funderar på om jag verkligen sett en människa där ute i mörkret, kylan och blåsten. Eller om det bara är… en gestalt. Ganska snart slår jag bort den där flyktiga tanken då logiken träder in. Klart det är en människa! Jag orkar nämligen inte ta in vad det annars skulle vara.

För några dagar sedan halkade jag in som hastigast på en Plus-repris på tv. Det handlade om dyra betalsamtal till så kallade spåkärringar. Man raljerar ganska mycket kring hur löjligt det är, att de inte kan vara synska. För hade varit synska hade de kunnat förutsätta så mycket, känt till så mycket mer, som till exempel att Plus skulle jaga dem. Som jag ser på det så raljerade de över fel saker, de hade fel fokus. Problemet är industrin med dyra betalsamtal där man tjänar pengar på folks olycka. Problemet är också att denna industri inte har för avsikt att ha någon form av kompetens. De kan helt enkelt inte leverera det de utger sig för att bistå med – visdom.

Att vara synsk är egentligen små stunder av begränsad klarhet, själv sträcker jag mig till att kalla det för intuition. Intuition besitter vi alla. Jag vägrar tro på att detta är något man kan styra. Jag tror därför också att man i sin välvilja att bistå med sin intuition fantiserar ihop sanningar som inte är verkliga. Därför har jag valt att inte lita på min intuition i vissa situationer – som när jag ser mörka gestalter.

Nära synskheten ligger spådomen, det som Plus handlade om och det de här telefonlinjerna tar så generöst betalt för. Jag tror inte på spådomar genom tarot. Själv kan jag spå i tarot, men det är en grov missuppfattning när man säger ”spå”. Tarot är självhjälp, självinsikt, förlösa det undermedvetna, lära sig tänka i andra banor, inspireras och få affirmation. Tarot ger förslag men dikterar inte ”gör si eller så, annars händer detta”. Just därför blir jag lite upprörd när Plus raljerar kring fånigheterna spådomar. Okej, de har vissa poänger i programmet. Förlöjliga gärna industrin, men ta reda på vad t.ex. tarot innebär. Visst, det är fortfarande flummigt och ogreppbart för många, men med nyfikenhet och öppenhet så kan man lära sig att där finns nyanser och till och med kontraster.

För sex år sedan förslöt jag min egen öppenhet för intuition. Det är jobbigt att ha känselspröten blottlagda. Det känns som om hjärtat ska slitas ur kroppen på en. Fysiskt. Därför vill jag inte utforska mörka gestalter utanför mitt fönster.

* * * * *

Jag har varit frånvarande här på bloggen i en vecka. Vad har hänt sedan sist?

  • Närmare 800 inlägg har raderats aktivt av mig från april 2011 till september 2012.
  • Jag håller mest till på Twitter. Facebook, ja där saknar de mig. Påstår vänner i små meddelanden.
  • Ömma modern med sambo var här tidigare i veckan för att fira moderns 60-årsdag. Jag tog då semester några dagar.
  • Jag har köpt hem gamla Dallas-avsnitt på dvd. Betydligt mer kvalitativt än de nya Dallas-avsnitt som visas på TV4.
  • Jobbet rullar på som vanligt, det vill säga oorganiserat kaos där jag inte riktigt efteråt vet vag jag egentligen gjort eller inte gjort under dagen.
  • Min dator hemma är färdig för skroten och jag letar alternativ. Snål som jag är, tycker jag inte att där finns något prisvärt. Jag får fundera fram tills datorn inte går att starta alls. Största problemet (av många) är Office som kraschar och där felsökning säger att allt fungerar. Men webbläsaren kraschar också. Datorn i sig själv också. Och Feedreader. Och MailWasher. Ja, alla program. Egentligen har jag haft problem med datorn ända sedan jag köpte den för flera år sedan, men då berodde det på dåligt uppdaterade drivrutiner för de förinstallerade ASUS-programmen. Nåja.
  • Och så har jag smått ångest över en föreläsning jag ska ge i nästa vecka. Jag höll i samma föreläsning för tio månader sedan. En gång. Då var jag påläst, det är jag inte nu. Jag har några dagar på mig att marinera mig själv i visdom. Eller så får jag förlita mig på min intuition…
||||| 0 I Like It! |||||

Personligt Privat Spooky Teveserier Tv

2 kommentarer

Publicerad 6 mars, 1999

Honduras (#18)

Trött. Så trött… Har bara sovit fyra timmar i natt. Jag måste sluta upp med att sitta uppe och ICQ- chatta till halv två på natten. Den här helgen är det så mycket jag bara måste hinna med! Den 18 mars är det årsmöte för LSF:s lokalavdelning Kristianstad/Hässleholm. Jag sitter som kassör och ska redovisa ekonomin. Jag är urdålig på ekonomi men har ändå ställt upp för ytterligare två år som kassör. Det är inget betungande att vara kassör. Det finns inte så mycket pengar att hålla reda på. Men sammanställningen måste ju ändå göras, för jag ska ju läsa upp den och, förhoppningsvis, få den godkänd på årsmötet.

Helgen är så kort. Jag ska ju försöka göra något annat också än bara sitta här och skriva framför datorn. Men det är så många jag måste mejla. Jag klagar inte, för det är roligt att både få och skicka mejl. Varje vecka skriver jag till Miss G i Honduras. Hon har verkligen fått känna på hur det är med orkaner och översvämningar. Jag har aldrig träffat Miss G, utan det hela började med att hennes mor, som är en arbetskollega till mig, behövde ha någon mejlkontakt[1] i Sverige för information. Det är dyrt att ringa, så Miss G skulle mejla mig när hon kom fram till Honduras sommaren 1998. Sedan skulle jag meddela hennes mor att allt var okej. Veckan senare hade vi fixat så Miss G kunde mejla sin morsa direkt utan mig som mellanled. Men vi har ändå hållit kontakten och om två år kan vi äntligen träffas[2]. Vi har lärt känna varandra ganska väl, men det är ändå nervöst att få stå öga mot öga. Vi är ju ändå främlingar. Jag tror visst vi redan bestämt att vi ska gå och ta en öl så fort hon kommer hem.

[1] Låter märkligt i dag. Datorer och mejl var det fortfarande inte många som hade 1998.

[2] Det dröjde cirka fem år. Hon sprang på mig utanför mitt arbete i Göteborg. Av en händelse så hade vi båda valt att flytta till Göteborg.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Personligt Privat Teknik Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda