Kategori: <span>Vardagsblogg</span>

Publicerad 17 januari, 2014

2014:21


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Vilodagar är bortkastade om jag inte får vila. Dagen har varit bortkastad. Jag har mest suttit och väntat, redo för… action.

1. Hämndtjänsten var försenad, vilket inte är någon nyhet. Men ändå. Jag är väldigt styrd av klockan. Får jag en tid, till exempel klockan 13.00, så är det vad som gäller och ingenting annat. För någon vecka sedan blev det 14.40. I dag 13.20. Tidigare gånger har de också ringt och varit arga när jag suttit på jobbet. Då var de några timmar för tidiga. Jag accepterar inte ungefärliga tider då jag lägger mycket energi och tid på att få ihop alla bitar i mitt schema. Allt är minutiöst uträknat, och då får inga avvikelser förekomma.

2. I tisdags kväll fick jag ett meddelande från hyresvärlden om balkongbesiktning i dag mellan kl. 12-16. Hatar tidsramar! Jag vill ha ett exakt klockslag eller att de kommer någon gång med tidspannet 30 minuter. Men fyra timmar! Och detta att meddelandet kom så tätt in på utförandedag! Tror de att alla kan släppa allt för att vara hemma en hel fredagseftermiddag? Nu råkade jag vara hemma på grund hämndtjänsten. Så när kom besiktningsmannen? Inte före kl. 12. Inte mellan 12-16. Han kom 16.02. Dödssynd!

3. På måndag ska jag utbilda. Det material som andra ska sammanställa och som är obligatoriskt att använda sig av i undervisningssyfte var inte klart när jag gick ”utbildning av utbildare” tidigare i veckan. De sa att det skulle vara klart sent torsdag eftermiddag. Ingen trodde på det löftet. Fredag efter lunch snarare. Men jag var förutseende. Det är därför jag tog ledigt i dag och istället får gå in i helgen för att förbereda mig, läsa igenom materialet och så vidare. Jag och en kollega. För jag har hela tiden trott väldigt sent fredag kväll – om vi hade tur. Nu har jag facit. Materialet blev klart kl. 16.01 (när jag fick ett mejl om det). När allt gått hem. Efter arbetsdagens slut. Och hur det blev? Inte som utlovat. Halvfärdigt, men tidsbristen gör att det inte blir bättre än så här.

I helgen får jag en vilodag. Och där finns inga klockslag som styr mig. Inget kan uppröra mig. Tror jag. Men där kommer ju alltid en ny vecka…

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 januari, 2014

2014:20

I ett. Det går i ett. Precis som jag förutspådde så är det nu kaos på jobbet och det var tur jag hade så lång jul- och nyårsledighet. Allt handlar om jobbet. Allt handlar om att hinna med. Och allt handlar också att försöka sova den lilla tid jag är ledig.

Där finns klagomål på mig. Att jag aldrig jobbar. Folk tror inte att jag jobbar eftersom jag nästan aldrig är på mitt rum. Jag är inte ens i byggnaden när jag är i tjänst, vilket medför att folk då automatiskt tror att jag inte jobbar. De förstår inte riktigt det där att jag faktiskt är uppbokad med andra uppdrag annorstädes. Så, ja. De klagar. Högt och lågt. När jag väl är på mitt rum och finns tillgänglig per telefon, så får jag istället höra att där alltid är upptaget, att man inte når mig. Jo, men det blir ju så – alla ringer när telefonen väl är påslagen.

Varför kan man inte ringa mig om jag inte är på mitt rum? Jag har väl bärbar telefon? Jo, men jag vill inte bli störd när jag står och föreläser. Det ser så illa ut att som föreläsare/utbildare plötsligt avbryta på grund av att telefonen ringer. Men vissa samtal är viktigare än andra. Så vissa personer har fått mitt hemliga mobilnummer. Men då svarar jag bara på typ en rast, eller så.

I dag stal jag en dator. Åtminstone misstänker jag att det räknas som stöld. Vi får inte ta hem jobbets datorer, och vi får inte ta med privata datorer till jobbet. Det är en säkerhetsåtgärd. Men på jobbets bärbara dator finns inga patientuppgifter som kan komma i orätt händer. Det som kan diskuteras är vilka försäkringar som gäller om datorn hemma hos mig blir skadad eller stjäls. I vilket fall som helst har jag varit tvungen att ta hem datorn eftersom jag behöver den i utbildningssyfte där utbildningarna ligger utanför min arbetsplats rent geografiskt. Men på jobbet vet det att jag gjort så här och syftet med det.

Inför nästa veckas utbildningsinsats har många ringt mig i förtvivlan. Vi är 30 stycken som ska utbildada parallellt (verkligen en stor insats) där vi och några till ska utbilda 16000 anställda inom ett par månaders tid. Kaos. Nej, utbildningsmaterialet är fortfarande inte klart och lär inte bli det förrän sent fredag. Men nästa vecka… Då ska jag ha läst in mig på hela materialet som är på 300 powerpointbilder och som ska gås igenom under åtta timmar. För att sedan återupprepa det med andra deltagare nästa dag och så vidare. Och där är så mycket fel. Allvarliga fel. Även om jag också är drabbad, så får jag trösta och peppa andra. Och jag felanmäler på löpande band och försöker samordna att lyfta felen högre upp i organisationen.

Man kan väl säga att jag just nu är världens mest jagade man. Alla vill ha något av mig. Själv har jag ingen att vända mig till att dryfta hela problematiken. Men min inställning är att jag jobbar mina timmar och får betalt för det. Innehållsmässigt? Inte mitt ansvar.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dumheter Kampen Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 januari, 2014

2014:15

Som jag skrev på Facebook:

Fjärde gången på tre år, första gången på ett år: Jag gick till Ica utan att ta hjälp av hämndtjänsten. Gick bra. Sjukgymnastiken har hjälpt. Funderar också på att börja med kryckan och släppa rollatorn.

Redan i torsdags noterade jag det. I går chockerade jag mig själv och andra genom att tycka rollatorn vara så överflödig att jag traskade runt på jobbet utan hjälpmedel och utan att stödja mig mot väggarna. Därför vågade jag i dag testa att gå till Ica. Senaste jag gjorde det höll jag på att falla ihop och kunde knappt ta mig hem. Och det gick väldigt bra i dag. Visst, jag blev trött, men inte så farligt. Det viktiga är också att jag tar det lugnt. När jag gick till affären (tidig lördagsmorgon) så sprang jag på hämndtjänsten det första jag gjorde när jag kom ut. Jag fick frågan om jag ville ha sällskap för att vara på den säkra sidan. Jag tackade nej. För jag måste testa det här utan livlina för att se hur mina begränsningar förändrats. Om jag nu slipper snö och is, så kan jag tänka mig att göra om detta lite mer regelbundet. Mitt mål är fortfarande att själv klara mina inköp. Trots allt har det gått tre år och jag borde ju någon gång göra framsteg. År 1 hade jag hälseneinflammationen och kunde inte gå/belasta. År 2 hade jag alltför svår panikångest. År 3 hade jag stresskollapserna och benförlamningen. Så förhoppningsvis har jag nu kommit tillrätta med alla problemen. Och hade jag inte varit så envis hade jag nog hamnat i permobil redan år 1. Det hade varit enklare ur ett frihetsperspektiv och peace of mind,  men förmodligen har det varit mer värdefullt att kämpa i slutändan.

Så vi får väl se. Ett steg i dag, ett jättekliv… någon annan dag…

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 8 januari, 2014

2014:11

En viss stress börjar nu infinna sig sista dagen av julledighet. Vad är det jag brukar förbereda? Vad ska jag packa väskan med?

Lika länge som jag varit ledig har jag också varit borta från sjukgymnastiken (inte mitt val). Alltså ska jag ha med mig typ träningskläder till jobbet i morgon? Ombyten? Handduk? Men visst har jag duschtvål i omklädningsskåpet? Har jag tvättat allt jag ska ha med mig? Och på mig?! Var är sportväskan? Vattenflaska?

Jag har också bestämt att inte köpa lunch på jobbet då den blivit 1) äcklig och 2) dyr. Istället ska jag ha mat med mig. Men ska det vara tillagad mat eller bara något lättare? Har jag det jag behöver i kylskåpet hemma? Har jag tiden att stå och göra veckolunch? Har jag redan för mycket annat med mig till jobbet (som sportväskan)?

Det viktigaste är att jag har med mig min kalender och läkemedel. Ja, läkemedel. Fast jag har redan en medicingömma på jobbet. Men vad har jag i den? Behöver jag komplettera? Och snus. Jag måste ta med mig snus. Någon gång under året slutar de sälja snus på jobbet då det förbjuds ur ett hälsofrämjande perspektiv.

Jo, där är mycket jag måste tänka på. Efter tre veckor sitter det inte längre i benmärgen vad gäller förberedelser. Jag… måste tänka till…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 4 januari, 2014

2014:5

Okej, nu har jag testat att raka huvudet med vanlig rakhyvel. Lyckligtvis har jag inte en gropig skalle eller hud med ojämnheter. Därför förblödde jag inte när vassa rakhyveln kom fram. Och eftersom jag har skägg (nästan, växer fortfarande) så kommer hyveln till nytta ändå. Men kommer inte ifrån att hyvel rakar närmre än alla sorters rakapparater som finns. Ännu en fördel med rakhyvel är att man lätt kan fixa till sig samtidigt som man duschar. Och, ja – allt gick bra. Jag är väldigt nöjd med mitt hyvelrakade huvud. Men hur slätt blir det? Jätteslätt. Ungefär som hur mitt arsle var för typ 43 år sedan. Dock ser man att man rakar huvudet – det blir ”hårskugga”. Åtminstone i mitt bakhuvud eftersom jag där är mörkt brunhårig och hårsäckar/pigment ger skuggan även om det är superslätt.

Det här är för mig personligen ganska stort. Jag har i åtminstone 15 år haft önskan att raka huvudet. Det som har hindrat mig är feghet. Jag har varit rädd för omgivningens reaktion (typ fult, skinhead och så vidare). Och så har jag varit rädd att det skulle göra ont eftersom det jag hår jag har kvar är väldigt tjockt – jag ville inte att det skulle slita och dra och sluta med skalp-/blodförlust. Men tar man det lugnt och minskar hårlängden stegvis innan man rakar det sista så går det bra. Och efteråt – använd massor av smörjmedel (salvor) för att hålla huden smidig då det lätt torkar ut.

Vilka reaktioner har jag fått? Jag har nu rakat huvudet sedan 23/12 och har varit både på jobbet och träffat ömma modern (som alltid har synpunkter på allt). Inga reaktioner alls. Och det är inte längre något som skrämmer mig eftersom jag nu tycker att jag har åldern inne att göra precis som jag vill utan att bry mig om omgivningen. Men folk som känner mig tittar en extra gång på mig utan att säga något. Vad de tänker vet jag inte. Eller så är det skägget de reagerar på? Det är ganska kul att se folk fundera utan att våga yttra sig.

Och jag gillar att ha rakat huvud. Växer håret ut lite så gör det inget, det ser inte konstigt ut. Det är när det gått en månad som det ser för jäkligt ut med hårtester och som måste åtgärdas. Att slippa det bekymret är skönt. Bara till att ta med sig rakhyveln in i duschen varannan dag eller så. Men skägget då? Ansning ungefär en gång per vecka.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 21 december, 2013

Värpt

En fantasi jag haft i flera år nu uppfylldes i dag. Renrakat huvud. Jag är så trött på att ha en krans som ständigt ska hållas några millimeter långt, samt de där enstaka hårstråna som fortfarande växte lite okontrollerat uppe på flinten. Därför tog jag bort allt.

Anledningen till att det dröjt så länge beror på att jag inte riktigt vetat hur jag skulle gå tillväga. Visst, det går med vanlig (skägg)rakapparat eller med rakhyvel (väldigt försiktigt), men jag fann en särskild apparat för huvudet med inställning 0 mm. Det tog nästan en timme att göra sig av med kransen eftersom jag där har väldigt tjockt hår som dessutom var för långt. Så först fick jag raka ner till 1 mm innan jag kunde välja 0 mm. Men det tog också tid. Som sagt är det lite jobbigt när man har tät hårväxt (om än fläckvis).

Det viktiga är också att nu inte använda schampo eller duschtvål på min ömtåliga svål. Ansiktsvatten (tvålvariant) och massor om smörjelse efteråt. Och så raka huvudet 2-3 gånger per vecka. Men det torde gå lite lättare nu när jag lyckats få ner längden till 0.

Hur det känns? Ja, för det första upptäckte jag att jag inte har någon känsel på huvudet (ett ms-symtom) för beröring. Annars känns det väldigt sammetslent att ta på huvudet. Och nej, jag fryser inte om huvudet inomhus. Förrän jag lägger huvudet på en sval kudde som nu är minusgrader. Och på kvällen när jag blir frusen vill värmen lämna genom huvudet. Så just nu sitter jag med mössa inomhus. Det tar kanske någon dag innan jag vant mig.

Frågan är omgivningens reaktioner på tilltaget? Ska någon säga något? Ska de ha synpunkter. Ska de framhärda att det var snyggare med krans? Själv är jag nöjd och gör som vanligt – går min egen väg utan att lyssna på andra.

Men helt klart är att jag aldrig får vara renrakad vad gäller skägget. Och det är tur jag har glasögon. Så hela jag inte bara blir ett runt slätt huvud.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 20 december, 2013

Manlighet

Besöket hos tandhygienisten gick som förväntat – bra. Tandstenen som ultraljudsmässigt blåstes bort ”är inget du ändå hade kunnat undvika genom tandborstning eller tandtråd”. Nej, jag vet. Så mycket som jag sliter och drar i mina tänder. Men det gjorde lite ont vilket jag inte låtsades om (I’m the He-man). Detta var i morse och 12 timmar senare känns det bättre efter värktabletter. Vad som gjorde ont? Jag hade tandsten 1 cm ner i tandfickorna, speciellt där jag har en skadad tand som leder till kronisk inflammation. I just den ”fickan” skulle det ner och rotas i. Fast så ont gjorde det kanske inte. För då hade jag gett henne en dansk skalle.

Har jag en mil till folktandvården? Åtminstone den där jag har min försäkring. Annars har jag folktandvård i grannhuset också, men de vägrar ta emot mig eftersom jag tecknat försäkringen hos annan folktandvård inom samma landsting (pinkar de revir?). Jag kan flytta avtalet när det är dags för förnyelse av försäkringen 2014/2015. Men det är drygt att behöva resa över älven till den stora ön i väst (som jag lämnade 2006). Enda fördelen är att där också ligger en liten konsumaffär som jag kan gå in i. De är skitdyra och har inget sortiment, men med tanke på att jag hemmavid inte kan gå till Ica sedan ett par år (på grund av backe) så känns det väldigt befriande att kunna gå runt och titta på vad som säljs och kanske hitta något man inte visste fanns. Nej, jag hittade inget speciellt i dag. Annat än att jag fick cravings för knäckebröd och mjukost (kräftost).

Hemkommen – tidigare än beräknat – var det bara att slå sig ner och vänta på hämndtjänsten som julstädat och fixat inköp. Och så hämtade de mitt paket på posten-wannabe. Rakapparaten. Den som är specialgjord för att slätraka huvudsvålen. Spännande. Att se om det fungerar och hur jag kommer att se ut. Eftersom jag inte ska till jobbet på några veckor, så vågar jag testa och misslyckas. Men det kommer bli kallt om huvudet på jobbet (där det drar genom otäta fönster). Vad kan man ha på huvudet inomhus utan att det ser märkligt ut? Funderade lite på snusnäsduk, men är tveksam. Jag vill ju inte se ut som en amerikansk överviktig biker. Eller rocker.

Med rakat huvud kommer ett annat krav från min sida – skäggväxt. Good luck, liksom. Det växer glest, ojämnt och kliar. Men skägget är viktigt, för jag vill inte se ut som Humle och Dumles okände kusin.

Vågar jag raka huvudet på riktigt? Tja…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 4 december, 2013

Grannar – lösa förbindelser

Ibland är jag rädd för att uppfattas som den där grannen som spionerar på övriga grannar. Trots att det är sant. Förmodligen är jag den som försöker hålla mest koll människorna som rör sig i min trappa. Varför? Oro och omtanke. Trots att jag egentligen inte känner någon. Ja, bortsett från att de med tystnadsplikt ändå skvallrat för mig. Vilket innebär att förmodligen alla grannar vet allt om mig. Vilka det är som inte kan hålla tystnadsplikten? Hämndtjänst och flärdtjänst. Eftersom det i stort sett alla i min trapp har någon form av handikapp, så är vi också brukare med gemensamma stödfunktioner som springer in och ut hos oss.

Jag oroar mig fortfarande för en granne som jag haft mycket samtal med under åren. Jag har inte sett *människan* sedan i april. Det kan bero på behandlingshem, eller nåt. Jag gissar på det. Kanske det inte gick att bo kvar hemma, men bostaden behåller de flesta. Kanske man kan komma tillbaka, kanske inte. Men jag oroar mig ändå – för vad hände, vad förändrades? Särskilt när det gäller någon man ändå haft en del kontakt med. Sorgligt nog vet jag hur man spionerar via nätet. Finns man kvar på Birthday.se är man fortfarande folkbokförd på adressen. Eller så kan man kolla om det gått riktigt illa – Gravar.se.

Övriga grannar pratar jag inte med direkt, men oroar mig ändå. Många är ganska sjuka, och då pratar vi mer än om handikapp. Och de flesta är ensamstående. Några har personliga assistenter dygnet runt. Några hämtas emellanåt av ambulans. Ovanligt många reser också utomlands under längre perioder, delvis på grund av värmen de behöver. Men så har vi den där grannen jag vet allt om – som inte ens bor här. H*n lånar ständigt ut sin lägenhet till behövande bekanta som står utan bostad. Det gör mig lite upprörd eftersom det är en handikappsanpassad bostad, som det finns få av, till fullt friska och funktionsdugliga människor. Ännu märkliga blir det när jag ser min granne som inte bor här. Officiellt rullstolsbunden – men jag har sett annat, om vi säger så.

Men varför bryr jag mig? Varför är jag en välunderrättad granne? Jo, men det är nog det där med omtanke. Vi är ensamma, utsatta och har kanske bara varandra att hålla koll på. För vem skulle annars?

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 22 november, 2013

Telefonskräcken

Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 november, 2013

I rörelse

Förkylningen ligger där under ytan, vill inte riktigt bryta ut. Det skulle vara trevligt om det inte blev värre än så här, för då står jag ut och behöver inte medicinera… ännu mer.

I dag fick jag hem min Blue-rayspelare. Den gamla DVR-recordern hade gjort sitt när det nu blev för komplicerat att seriekoppla med TiVo och så vidare. Det är ganska trevligt att nu kunna se alla DVD-filmer jag har i mina hyllor. Om jag hade hunnit. De senaste sex veckorna har jag inte hunnit titta på tv och min TiVo har spelat in alla de program jag vill se. När jag hinner. Plus att den spelat in lite annat som jag systematiskt bara raderar. När det gäller Netflix… jag hinner inte som sagt. Jag betalar för väldigt mycket som jag inte hinner.

Jag hade tänkt gå med i en bokklubb, men med tanke på att jag bara hinner läsa på sommarsemestern, är jag glad att jag inte gjort slag i saken. För där är ju så mycket tv…

Men frågan är vad jag helst gör när jag är ledig? Nätet börjar bli intressant igen. Och jag funderar på att börja på riktigt gym. Jag gillar att röra på mig. Jag gillar gym. När jag väl är där. Jag tror det är redskapen jag gillar. Tortyr och smärta är också former av njutning.

Jo, jag kan bli väldigt frustrerad av att sitta still. Alla tror att jag är 1) lat och 2) helt passiv. Det stämmer inte även om man inte direkt kan se på mig som toppatlet. Jag sitter väldigt sällan still och inte många minuter åt gången. Ibland har jag inte de fysiska förutsättningarna till att röra på mig, men jag gör det ändå. Envishet och disciplin. Före ms-tiden var jag lat och passiv, men eftersom jag numera så ofta tvingas till passivitet så kämpar jag emot det och har utvecklat en svår form av träsmak. Men jag vill mer.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Netflix Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda