Etikett: <span>#blogg100</span>

Några dagars ledighet efter förra veckan… eller sedan augusti 2013… hjälper mig inte mycket. Jag är deprimerad. Kliniskt deprimerad. Eftersom jag tvingats göra sådant som inte någon annan som blivit kränkt skulle behöva utstå. Jag gör fortfarande jämförelsen mental våldtäkt av kollega men där båda måste vara kvar och arbeta med varandra. Tack och lov för ilskan som driver mig. Utan den hade jag inte haft något.

Nu när gatorna är avstängda för vägarbete, så får man verkligen åka i snigelfart genom stan och observant som jag är har jag noterat ett par saker:

• Sol och +12 grader med blåst. Antingen går folk i täckjacka eller i shorts och t-shirt. Vissa tror att det bara är att slänga av sig kläderna bara för att solen visar sig. Men det är svinkallt. Kanske inte befogat med täckjacka, men det finns väl alltid en gyllene medelväg? Själv har jag knäppt sommarjacka med munktröja under. Ändå fryser jag, men det känns mer rätt än de båda andra alternativ jag ser.
• Turister. Det märks vilka som inte hör hemma i Göteborg. Det är de personer som går runt och ser ut som om de fjällvandrar med vindtäta kläder, ryggsäck, keps och systemkamera hängande på bröstet.

Det har varit mycket på jobbet i dag. En av två helgdagar brukar vara kaos, men något säger mig att det är lika mycket kaos i morgon. Tydligen är det en sådan helg; kaos överallt, inte bara på mitt jobb. En sådan där helg där flödet, som ska ligga på 80 %, snarare ligger på 150 %. Ändå hann jag lite (väldigt lite) eget i dag. Som att uppdatera intranätet. Som jag skulle gjort senast 1 januari. I dag hann jag. Lite. Känns väldigt skönt att kunna bocka av något på min försummad-lista.

Frågan jag nu ställer mig är om allt återgått till det normala? Slipper jag vara folkilsk från och med nu? Som bekant har jag sedan årsskiftet fått släppa alla mina arbetsuppgifter för att istället utbilda och systemadministrera in absurdum. Något som gjort mig väldigt upprörd eftersom jag avsagt mig den här typen av arbetsuppgifter, att jag har tillräckligt med jobb ändå, fått arbeta väldigt mycket övertid trots att jag inte får ha någon övertid, har förtroendeproblem med vissa medarbetare som jag tvingats arbeta med och så vidare. Ändå blev jag beordrad att gör allt det här som jag är så… inte emot, men som har varit väldigt kränkande och förminskande på ett personligt plan. Det är inte lätt att vara professionell när man tvingas till något där vartenda cell i kroppen skriker i protest. Och jag har uttryckt mitt missnöje dagligen på jobbet och jag har haft kort stubin. Men nu ska jag vara i mål. Nu kan jag återgå till mina egna arbetsuppgifter och kan släppa skiten ovan helt och hållet utan att behöva se tillbaka.

Trodde jag. Kanske jag får lite mer frihet till egna arbetsuppgifterna, men det verkar ändå som om de håller kvar mig i något som nu ska vara klart och över. Det är märkligt eftersom jag för nio månader sedan avsade mig uppdragen och inte har kvar dem som arbetsuppgifter.

Men nu arbetsvägrar jag, gör mig oanträffbar, låter saker ligga i pipeline utan åtgärd. För när ska jag annars få en ändring till stånd? Beordringen löpte ut i tisdags. Jag accepterar inte en förlängning av den.

Och allt handlar om det där som hände efter sommaren… anklagelserna… polisen… stalking… Där jag fortfarande inte fått någon information om vad det handlade om, eller någon ursäkt. Därför – vill jag inte ha med skiten att göra.

Den här arbetsdagen har jag väntat på sedan oktober 2010. Och nu var den här. Ja, den var jobbig. Men nu är jobbets största teknikprojekt i hamn och i drift skarpt läge. Det jobbiga är alla som efter fyra år fortfarande påstår att de inget vet eller hört. Trots att jag stått och utbildat dem sedan i januari och sänt ut material. Jag anser att jag är i min fulla rätt att bli irriterad och otrevlig i kontakt med andra. Och nu vill jag lämna det här jobbet bakom mig och gå vidare. Med de arbetsuppgifter jag inte hunnit sedan… sedan… Var det inte före Lucia jag utförde mina egna uppgifter senast? Jag kan väl säga att min inkorg på jobbet är väldigt hög. Och dammig.

Maratonveckan på jobbet har inletts. Nu är jag så stressad att jag inte fungerar någonstans. Kan inte äta eller sova när jag är så här stressad. Nästa måndag är det jag nu siktar in mig på. Då tänker jag inte lämna sängen för soffan ens en gång…