Dag: <span>26 oktober 2012</span>

I ganska precis 13 år har jag tagit sprutor. Första åren en spruta varannan dag, sedan tio år en spruta varje dag. Det innebär väl cirka 4000 sprutor eller nåt. Egentligen ingenting jämfört med de som tar insulin flera gånger per dag.

Det som förvånar mig är att så många är rädda för sprutor? För mig är det totalt främmande. Särskilt när man inte tar något intravenöst, utan tar det subkutant under huden. Kanylen är inte mer än 12 mm och den ska föras in hela vägen i mage, i låren, i skinkorna (eller i gäddhänget, men det är bara godkänt i Tyskland). Vi har mycket underhudsfett på nämnda platser. Det går inte att av misstag penetrera något vitalt organ. Det går inte att förblöda då man inte träffar någon artär.

Ändå upplevs det av många som otäckt att själv ta dessa sprutor. Man vill helst att någon annan ger sprutan, om man nu måste ta en spruta. Själv litar jag mer på mig själv än på utbildad sjukvårdspersonal i den här frågan. Faktiskt. Utan att jag går in på varför.

Argument jag hör, är som att ”det gör ont” eller att ”det kommer blod”.

Nej, det gör inte ont och det blöder inte. Okej, det kan kännas om man träffar en känselcell och det kan blöda om man träffar ett ytligt blodkärl. Detta sker otroligt sällan och är inget märkvärdigt. Det man känner är inte i närheten av annan smärta man kan uppleva och är endast sekundsnabb. Blodet är droppar och inget som fortsätter att blöda.

Jag använder en autoinjektor där kanylen på ”maskinell” väg (fjäder) skjuts in i min fagra lekamen. Jag gillar inte autoinjektorer, för de är inte pålitliga (man får inte alltid i sig allt läkemedlet och man kan inte göra om). Tyvärr kan jag inte ta spruta manuellt sedan man tog bort ”vingarna” där man spjärnar emot med pek- och långfinger. Mina sprutor är för små att hålla i med båda händerna.

Finns det några andra nackdelar med att ta sprutor? Ja, självklart! Att för det första behöva ta sprutor – man gör det inte för nöjes skull, utan för att det är nödvändigt. För det andra så försvinner underhudsfettet med tiden och man blir gropig där man tar sina sprutor. Man får blåmärken, eller ”skuggningar” som jag kallar det för då det inte är regelrätta ytliga blödningar under huden. Risk finns också för vävnadsdöd. Jag vet inte riktigt varför, men tror att det kan bero på själva läkemedlet.

Men jag tycker det är helt okej att ta sprutor. Alternativ har nu börjat komma i form av tabletter, men jag är tveksam till biverkningarna det kan ge. De är allvarliga. Sprutorna har en längre historik (tio år, drygt) och man känner till effekter och biverkningar. Förutom att det inte finns några biverkningar för just mina sprutor (i motsats till de jag tog första åren). Jag börjar också förlora lite väl mycket underhudsfett på låren. Jag får förhårdnader där det är svårt att pressa in det sprutorna innehåller. Det har blivit kämpigare, eller rättare sagt tar längre tid.

Som avslutning – en bild av min kanyl på 12 mm. I jämförelse med mina fingrar. Jag hade inget till hands (höhö) att jämföra kanylens storlek med.

Förresten – jag har nu inte bitit på mina naglar de senaste fem månaderna! Men jag håller dem kort! Man ser hur lång ner jag bitit.