I går kväll började jag titta på Les Revenants (Gengångare) som visas på SVT Play. Om en vecka försvinner de åtta avsnitt som finns på sidan. Så passa på att se! Serien visas inte på tv, bara på SVT Play.
Men Les Revenants är riktigt snyggt gjord. Särskilt seriens intro är snyggt gjort.
Är jag nostalgisk när jag kommer hem till byn? Inte alls!
Det har gått 24 år sedan jag lämnade hembyn för att flytta till Kristianstad som 19-åring (eller om jag var 20). Jag vet att jag som tonåring tänkte att jag skulle förbli hembyn trogen – jag hade inga ambitioner om att flytta någon annanstans. När jag gick ut gymnasiet hade jag samma inställning. Men när jag som 19-åring blev uppsagd från jobbet, så tänkte börja pendla till annan ort med egen bil. Men fortfarande bo kvar på orten.
Vad som egentligen sedan förändrades vet jag inte riktigt. Lika stort som det var att jag drog upp bopålarna från Kristianstad för att flytta till Göteborg när jag var 30, lika stort var det att jag lämnade byn för att flytta till Kristianstad.
Jag tror att det spelade in att ömma modern flyttade till Kristianstad men att jag bodde kvar i egen lägenhet upptill min fars lägenhet. Han förföljde mig ganska mycket, trakasserade och hotade. Och så då att jag blev av med jobbet och började plugga i Kristianstad. Längre fram i tiden hade jag dessutom siktet ställt på universitetsstudier i Lund, vilket aldrig blev av (och nu är jag väldigt mycket för gammal).
Men att jag ändå tog steget att lämna byn? Trots allt var det där jag växte upp och jag kunde orten utan och innan. Jag kan vidare spekulera i att det också berodde på att alla jämnåriga också lämnade hålan och jag hade inte släkt där förutom min far. Som jag hade ett komplicerat förhållande med. Det var lätt att lämna hembyn bakom sig utan att blicka tillbaka.
Nu har jag inte besökt hembyn på sju år (då min far dog). De gånger jag varit där efter att jag flyttade till Kristianstad, så kände jag aldrig saknad eller längtan tillbaka. Hur bekant jag än är med miljön och känner människorna där (jämnårigas gamla föräldrar, typ), så är det verkligen ett avslutat kapitel. Ingen saknad. Ingen nostalgi.
Andra kanske återupplever gamla minnen när de återvänder hem. Ljusa och trevliga minnen, samtidigt som de fortfarande har anknytning till orten i form av släktingar. Men jag har inga ljusa och trevliga minnen av hembyn från min uppväxt. Jag minns väldigt mycket från den tiden och kan fortfarande hänga med i diskussioner om ”minns du hon som bodde där i det huset”. Inte mycket har nämligen hänt sedan jag lämnade för 24 år sedan. Och jag vet inte om jag egentligen vill bli påmind om hur det var. Som sagt – ingen saknad, ingen nostalgi, avslutat kapitel.
Varför blir vissa så himla nostalgiska egentligen när de pratar om sitt ursprung och uppväxttid? Jag förstår inte. Är man vuxen så har man trots allt (förhoppningsvis) gått vidare i livet.
Efter att ha skickat ett mejl i dag så ville jag ta bort det ur Sända (skickat-korgen). När jag markerade mejlet och klickade på delete så fick jag upp följande varningsruta. Jag vet inte hur jag ska tolka alternativen.
Kommentarer stängda
När jag var på väg in på jobbet såg jag 20 meter framför mig mitt första besök som jag skulle ha möte med. Och så var arbetsveckan igång… Sedan fortsatte det i samma stil och jag har hunnit avverka hälften av veckans möten redan veckans första dag. Ja, det blev tre möten och den lagstadgade lunchen hann jag inte med. Det är så mina dagar ser ut numera efter att jag fått fler ansvarsområden att hinna med. Istället för att lyfta ut motsvarande uppgifter, så slår man in en kil i det redan tajta (underdrift) schemat. Problemet är att jag inte vet vem som egentligen har arbetsansvar för mig eller som har mandat att göra något åt situationen. Jag har i dag efterfrågat en uppdragsbeskrivning, den ska vara skriftlig och följas av en lönekartläggning. För jag tror ingenting längre går rätt till. Mycket tror jag också är små fula försök att mörka underbemanningen. Man lägger det på mig, så syns det inte att uppgifter inte är utportionerade bland kollegor. Som inte finns. Typ. Fast jag tror inte det är så medvetet eller beräknande. Men saker och ting går inte rätt väg i organisationen. Längre.
Det som jag just nu känner motstånd mot och protesterar mot, är när någon säger ”då får vi boka in ett extra arbetsmöte”. Vi har tillräckligt med inbokade möten och då ska inte extra tid behöva läggas på ytterligare kompletterande möten.
Ett tag i dag kände jag mig lite stressad (yrsel). Det var när jag insåg att jag kunde glömma lunch. Då skrek jag åt en kollega som bad mig om hjälp i en fråga. Så h*n gick igen i oförrättat ärende. Men det irriterar mig när man vänder sig till mig när man hoppat över tidigare viktig information och sedan vill ha det av mig lite vid sidan av. Jag har inte det utrymmet. Och det är inte min arbetsuppgift. Det angår mig inte ens, men tydligen kan jag svara på allt och ska vara någon extraresurs som ska täcka upp andras kunskapsluckor. Där har man verkligen passerat en gräns för all anständighet med tanke på att man vet hur överhopad jag är av arbete. Då får man ta att jag skriker åt dem. Jag gör mycket, men också jag har gränser.
Det jag också tänkte på i dag, är hur mycket klagan man hör om den dåliga lönen. Man vill ha mer. Man är inte nöjd. Man tycker att man gör så mycket, rent av för mycket. De skulle bara veta. De skulle nog inte förstå ändå. Jag har lite mer i lön än andra (marginellt). Det betyder också att jag har mer ansvar och förväntas göra så mycket mer och sådant som är lite mer avancerat. De ska vara tacksamma för sin ”dåliga” lön, för jag tror inte någon vill ha mer att göra eller större ansvar. Jag kan inte se att man ska få högre lön genom att utföra det arbete man utför i dag. Lön ska vara kopplad till prestation, kompetens och ansvar. Fast detta är min privata åsikt. Som facklig har jag en annan inställning eftersom jag då företräder medlemmar som förmodligen inte delar min åsikt. Så det är bara i bloggen jag visar att jag tänker. Annorlunda.
Men tusan så svårt det är att uppnå balans!
Kommentarer stängda
Okej, schlagermassakern kommer, men inte förrän stora finalen i Globen om två veckor.
Däremot så har jag nu hört de 32 bidragen som varit med under deltävlingarna.
Bästa låten som blev utslagen och som inte är med i finalen:
Bästa låten som är med i finalen:
Men vi borde inte skicka någon låt alls till Eurovision i år.
Mitt arbetsliv är… märkligt.
När jag som 18-årig (1988) gick ut gymnasiet (2-årig Handel/Kontor) fick jag jobb direkt som kontorist i ett privat företag. På den tiden fick man fast anställning direkt, men inofficiellt var det en provanställning först på ett år. Två veckor innan ”provanställningen” var slut, fick man för sig att chefens svärdotter behövde min tjänst, så jag åkte ut. Facket kunde inte fastställa att ett bindande muntligt avtal fanns (?). Detta var 1989 och alla kontorsjobb försvann i princip över en natt. Därför valde jag att gå tillbaka till skolbänken och läste in 3-årigt gymnasium (Humanistisk/Samhällsvetenskap) samt läste vidare till läkarsekreterare (ett år – då).
Jag fick vikariat direkt (1992) och har sedan stannat inom yrket sedan dess. Första åtta åren var jag vikarie non-stop, förutom på slutet då jag fick min efterlängtade anställning tillsvidare. Under dessa år var jag resurssekreterare och fick väldigt bred erfarenhet. Jag gjorde allt, kunde allt, som var inom titelns ramar.
Men så hände något år 2000. Jag tröttnade på mitt (dåvarande) liv och tog språnget att göra något för mig väldigt oväntat. Jag flyttade till Göteborg utan att ha bostad eller jobb, vilket löste sig utan problem. Men jag fick höra hur otacksam jag var, som precis fått en fast anställning. Och att jag snart skulle vara tillbaka.
Nu har jag bott fler år i Göteborg än i Kristianstad. I Göteborg fick jag också jobb direkt. På en tjänst jag därefter stannat kvar på.
Min nuvarande tjänst är… märklig. Jag har under 13 år på min tjänst flyttats runt inom verksamheten och fått ändrade uppdrag. Min uppfattning är att jag täpper till hål som uppstår. Under dessa år har jag läst en del universitetskurser (tre olika inriktningar) som jag sedan fått nytta av i min tjänst. Jag har sökt andra tjänster utan framgång. Just nu får jag till och med höra att jag är överkvalificerad för chefsjobb(?!). Egentligen är jag inte längre sekreterare även om det aldrig skett något titelbyte (eller lönekartläggning, samma lön som alltid). Istället är jag en blandning av handledare, pedagog, utbildare, statistiker, systemadministratör och verksamhetsuppföljare. Får jag ett titelbyte så lär det bli koordinator.
Det riktigt märkliga är att jag också till viss procentsats är ”utlånad” till andra verksamheter att också jobba åt dem. Och jag har sökt tjänster som utökat nuvarande tjänst med arbetsuppgifter och ansvar, men det har inte ändrat min grundanställning.
Jag är förundrad. Jag får inte det att gå ihop. Jag utvecklas, får nya arbetsuppgifter, söker en del tjänster som bara införlivas i min grundtjänst. Det känns inte som om jag har en avgränsad tjänst med tydliga ramar. Det känns mer som om jag har en amöbaanställning med otydliga och flytande gränser där bara jag som person är kärnan.
Två positiva saker med nuvarande tjänst:
I dag känner jag inget behov av att söka annan tjänst.
Inspiration till dagens bloggpost: Tofflan.
Kommentarer stängda
I dag uppmärksammades det i media det som jag redan i går skrev om. Nina är ej avliden!
Kommentarer stängda
Eftersom jag ständigt klagar på att jag inte hinner något på mitt jobb – hur ser en typisk arbetsvecka ut?
Det som känns så tufft är alla mina olika roller. Iträder jag mig en roll så är det på bekostnad av något annat jag borde göra. Det är också svårt att kastas mellan de olika rollerna eftersom jag själv inte avgör vad jag är just här och nu. Ringer telefon så måste jag alltid fråga vad fokus ligger på, vad man vill och vad man vill av mig. Och snabbt som ögat måste jag tänka om och gå in i en annan roll.
Luckorna i mitt schema är inte tid jag kan lägga åt eget arbete. Mycket av de vita fälten är förberedelse eller efterarbete till alla möten. Det är inte många minuter per vecka som jag själv styr över. Ändå prioriterar jag bort många möten jag blir kallad till. Då beror det oftast på att jag måste vara ledig (ingen övertid per vecka) eller då 2-3 möten är samma klockslag.
I en månad har jag försökt utföra en viktig uppgift, men hittills har jag inte haft möjlighet. Jag hoppas på.. sommaren. Lugnar det då eventuellt ner sig kanske jag hinner något. Även om jag ska hinna med sju veckors semester i sommar. När jag ska ta ledigt under terminern vet jag inte, för jag har ännu mer semesterdagar att ta ut. Trots sommarens sju veckor.
Ibland funderar jag på om andra har en snarlik situation och hur de då löser det utan gå sönder.
Kommentarer stängda
Veckans följetång i GP har varit något oroväckande. Jag läser alltid dödsannonserna även om det sällan är någon med som jag känner. Det hör åldern till. Man läser.
Nej, jag känner inte människan, men…
Onsdag 20/2
Men jag undrar ändå över morgondagens annonser. För sista annonsen är felaktig såtillvida att där inte ska stå ”tisdagens dödsannons”. Där ska ska stå ”onsdagens”. I tisdags var där ingen dödsannons på stackars Nina…
Kommentarer stängda
5 kommentarer