Månad: <span>maj 2014</span>

Japp, 18 semesterdagar + kvot 1,25 ger mig nio veckors sommarsemester. Då har jag ändå tre veckor semester som jag inte tagit ut. Jag funderar lite på att redan nu börja plocka strödagar, för det är långt kvar till semester. Fortfarande är jag ganska slutkörd efter förra arbetsveckan trots att jag varit ledig denna vecka (nu tillbaka på jobbet). Frågan är hur mitt schema ser ut? Jag har alltid bokade möten och frågan är om jag kan avstyra något? Jag behöver koppla bort omvärlden.

Okej, så jag har nu varit ledig tre dagar. Det fick jag höra i dag. Folk har inte ens kunnat stå på kö in till mig, utan de har samlats alla på en gång på mitt rum och tusen frågor haglat om högt och lågt. Mest upprörd är man över att jag fått vara ledig när jag behövs på jobbet. Tja, med tanke på hur mycket mer jag var på jobbet förra veckan så kanske de kan förstå att jag måste ta ut ledighet någon gång? Nej, de ville inte förstå. De kände sig drabbade av min frånvaro.

Samtidigt verkar alla tycka det vara roligt med det nya arbetssätt som införts och som jag utbildat i sedan januari. Många frågor, många misstag, men kul när de får aha-upplevelsen som löser alla knutar. Dagens enda arbetsuppgift för mig i dag har varit att svara på frågor. Det roliga (tycker jag) är att jag har svar på alla frågor. Jag behöver inte ens betänketid, utan kan svara direkt. Jag har verkligen marinerat mig själv i jobbet hela detta året och kan det därför nu som ett rinnande vatten. Det känns bra att jag lärt mig själv något. Jag har hört om andra som har arbetsuppgifter motsvarande mina, att de fortfarande är god dag yxskaft. Därför vänder sig även andra till mig då de lärt sig att söka upp den med kompetens. Samtidigt är det lite jobbigt, för..

…alltså… Jag är otroligt hård, oförsonlig och dominant. Av mig själv kräver jag ett visst minimum (ganska hög nivå bara det) av yrkeskompetens. Alla som inte ligger på samma nivå eller högre, föraktar jag. Och det märks på mig. Jag är bestämd och pekar med hela handen när folk börjar vela och strunta i rutiner. Jag kräver väldigt mycket av andra. Därför är det jobbigt. För många har andra, mer slappa, agendor som jag inte kan acceptera. Därför blir det också konflikt. DET är jobbigt.

Ledighet i all ära, men tyvärr är det nog så att jag behöver stimulansen av att jobba trots att det är smått konfliktartat när jag är missnöjd med alla andra och med organisationen.

Plötsligt hade mitt frikort blivit ogiltigt. Nu får jag åter betala för min sjukgymnastik. Samtidigt är det väl bra att jag haft gratis sjukgymnastik i tio månader. Och det är i praktiken fortsatt gratis, då arbetsgivaren betalar tillbaka alla utgifter jag haft i samband med sjukvårdande behandling. Och dagens sjukgymnastik var som vanligt hård träning (cykla, springa, benpress, rodd, hantlar, lyfta vikter, step up och så vidare). Jag kan inte säga annat än att jag får valuta för… pengarna?

Nu ska värmen återkomma och om det tycker jag inte. Det enda jag kan tycka just nu är att jag saknar den där inglasade balkongen som jag utlovats. Men samtidigt – jag har väntat i åtta år och kan förmodligen vänta… åtta år till. Problemet verkar vara att ett bygglov saknas för fastigheterna. Kommunen har en idé om att det är förfulande med inglasade balkonger som vetter ut mot allmän plats. Det begriper jag inte, för folk har hittat på andra lösningar som att sätta hönsnät och annat för sina balkonger. Väldigt Ryssland betongförort 1982.

Ja, det där med balkonger. Grannarna har det som avstjälpningsplats för skit. Sopsäckar som aldrig blir slängda. Trasiga möbler som staplas på höjd. Och blinkande julgransbelysning året runt. Varje nyårsafton är jag skräckslagen för att en förlupen raket ska antända någons balkongskrotupplag.

Så vad ska jag med en inglasad balkong? Öh, jag vet inte riktigt? Jag odlar inte blommor i balkonglådor, men jag skulle kunna tänka mig lite grönsaker och örter. Och med inglasning skulle det bli lite växthuseffekt samtidigt som jag skulle kunna hålla blåsten borta.

Fem arbetsveckor kvar innan det är midsommar. Därefter – nio veckors ledighet! Utan inglasad balkong?

Några dagars ledighet efter förra veckan… eller sedan augusti 2013… hjälper mig inte mycket. Jag är deprimerad. Kliniskt deprimerad. Eftersom jag tvingats göra sådant som inte någon annan som blivit kränkt skulle behöva utstå. Jag gör fortfarande jämförelsen mental våldtäkt av kollega men där båda måste vara kvar och arbeta med varandra. Tack och lov för ilskan som driver mig. Utan den hade jag inte haft något.

Nu när gatorna är avstängda för vägarbete, så får man verkligen åka i snigelfart genom stan och observant som jag är har jag noterat ett par saker:

• Sol och +12 grader med blåst. Antingen går folk i täckjacka eller i shorts och t-shirt. Vissa tror att det bara är att slänga av sig kläderna bara för att solen visar sig. Men det är svinkallt. Kanske inte befogat med täckjacka, men det finns väl alltid en gyllene medelväg? Själv har jag knäppt sommarjacka med munktröja under. Ändå fryser jag, men det känns mer rätt än de båda andra alternativ jag ser.
• Turister. Det märks vilka som inte hör hemma i Göteborg. Det är de personer som går runt och ser ut som om de fjällvandrar med vindtäta kläder, ryggsäck, keps och systemkamera hängande på bröstet.

Det har varit mycket på jobbet i dag. En av två helgdagar brukar vara kaos, men något säger mig att det är lika mycket kaos i morgon. Tydligen är det en sådan helg; kaos överallt, inte bara på mitt jobb. En sådan där helg där flödet, som ska ligga på 80 %, snarare ligger på 150 %. Ändå hann jag lite (väldigt lite) eget i dag. Som att uppdatera intranätet. Som jag skulle gjort senast 1 januari. I dag hann jag. Lite. Känns väldigt skönt att kunna bocka av något på min försummad-lista.

Frågan jag nu ställer mig är om allt återgått till det normala? Slipper jag vara folkilsk från och med nu? Som bekant har jag sedan årsskiftet fått släppa alla mina arbetsuppgifter för att istället utbilda och systemadministrera in absurdum. Något som gjort mig väldigt upprörd eftersom jag avsagt mig den här typen av arbetsuppgifter, att jag har tillräckligt med jobb ändå, fått arbeta väldigt mycket övertid trots att jag inte får ha någon övertid, har förtroendeproblem med vissa medarbetare som jag tvingats arbeta med och så vidare. Ändå blev jag beordrad att gör allt det här som jag är så… inte emot, men som har varit väldigt kränkande och förminskande på ett personligt plan. Det är inte lätt att vara professionell när man tvingas till något där vartenda cell i kroppen skriker i protest. Och jag har uttryckt mitt missnöje dagligen på jobbet och jag har haft kort stubin. Men nu ska jag vara i mål. Nu kan jag återgå till mina egna arbetsuppgifter och kan släppa skiten ovan helt och hållet utan att behöva se tillbaka.

Trodde jag. Kanske jag får lite mer frihet till egna arbetsuppgifterna, men det verkar ändå som om de håller kvar mig i något som nu ska vara klart och över. Det är märkligt eftersom jag för nio månader sedan avsade mig uppdragen och inte har kvar dem som arbetsuppgifter.

Men nu arbetsvägrar jag, gör mig oanträffbar, låter saker ligga i pipeline utan åtgärd. För när ska jag annars få en ändring till stånd? Beordringen löpte ut i tisdags. Jag accepterar inte en förlängning av den.

Och allt handlar om det där som hände efter sommaren… anklagelserna… polisen… stalking… Där jag fortfarande inte fått någon information om vad det handlade om, eller någon ursäkt. Därför – vill jag inte ha med skiten att göra.