Här kommer fortsättningen på mina Bitstrips. Senast var för tre månader sedan.
Några timmar kvar, sedan är advent här. Hänryckningens tid? Nä, jag vet inte när hänryckningens tid egentligen skulle infalla. I vilket fall som helst har jag inte förberett något adventspynt annat än på jobbet. Hemma är det som vanligt och jag vet inte om jag ska sätta fram advent. Eftersom jag aldrig någonsin julpyntar, så har åtminstone adventsstjärnor/-ljusstakar varit mitt enda synliga bevis på något julrelaterat. Men i år vet jag inte. Det är faktiskt inte så att jag varje år tar fram adventsskiten eftersom det hänger lite på inspiration. Jag är inte så förtjust i adventsljusen då det blir så mörkt och eländigt med den sämre belysningen. Till vardags har jag bättre punktbelysningar än en skum adventsstjärna. Och ljusstakarnas nakna lampor är fula.
Med tanke på att jag vaken tid är mer på jobbet än hemma, så duger det egentligen gott med den adventsstjärna jag har på jobbet. Jag tittar inte ens åt den. Alltså är advent slöseri på mig.
Däremot går jag och fantiserar om att säng och soffa ska braka ihop. Jag vill (redan) ha nytt. Heminredning ger hemtrevnad, inte fula adventssaker.
Kommentarer stängda
Berättade jag om vad som ligger framför mig på jobbet? Jag ska börja arbeta helg igen, en helg per månad, med början i april nästa år. Min önskan. Att det dröjer dryg fyra månader innan det verkställs, beror på att jag inte kan strula till mina arbetstider så länge jag har förebyggande sjukpenning 25 %. Helgarbete är något jag sysselsatt mig med i 15 år nu, men periodvis under varje år. I våras och i somras arbetade jag var tredje helg för att ersätta vakant tjänst. Det jag ska göra nästa år är att utföra eget arbete i lugn och ro (under tystnad) utan avbrott (från andra). På så sätt kan jag också ligga i fas bättre med uppgifterna utan att behöva som i höst bara hålla på med samma sak om och om igen utan ände. Det blir bättre struktur.
Mina föreläsningar som jag hållit på med i tio år fortsätter också. Önskemålen från kollegor gör att detta blir en stor del av mitt dagliga arbete. Också här blir det lite mer strukturerat eftersom jag i dag bara gör det när utrymme finns i mitt schema. Men jag kommer nu att bli av med mer och mer av alla mina arbetsuppgifter och får då tid över till sådant som verksamheten har önskemål om.
Men nu har jag helg. Utan arbete. Det har varit jobbiga veckor med flärdtjänst som aldrig kommit. Nästa vecka börjar det riktiga helvetet. Då får jag bara samplanering av resor med andra resenärer. Ut och åka timmar för att hämta och lämna andra.
Kommentarer stängda
Den 27 november. Och jag är äntligen i fas med jobbet! Årets sex första månader fick jag släppa alla mina arbetsuppgifter för att utföra något helt annat. Självklart låg mina arbetsuppgifter och väntade på mig efter sommaren och ska vara klart till årsskiftet (deadline 2 januari). Jag har verkligen slitet hela hösten med att försöka fånga upp och utföra allt det som legat ogjort. Och i dag var jag äntligen i fas! Vilket inte betyder så mycket om jag nu inte kan ligga i fas året ut. Jag får inte ha någon frånvaro, får inte bli störd, sitter bara och registrerar uppgifter som ska gå iväg så vi får betalt för det vi utfört i form av vård. När de tittade i systemen i somras hade vi ett underskott på X antal miljoner. Sedan kunde jag börja utföra mitt jobb och nu ligger vi på X antal miljoner plus. Men då det svänger snabbt, det vill säga det är känsligt om jag inte ser till att det är rätt registrerat i våra system, så riskerar vi att åter halka efter på alla sätt och vis.
Att ligga i fas. Vad betyder det? Jo, att där finns en naturlig eftersläpning ändå. Men istället för elva månader back, så ligger jag nu inte mer än max en månad efter. Det avståndet kan jag inte krympa då det är faktorer jag inte kan styra över, men jag är bra på att trixa. Särskilt när deadline närmar sig.
Men jag kan inte slappna av även om jag är nöjd med att vara i ”fas”.
Något som förvånar mig hela tiden, är hur mycket längre tid allting tar jämfört med vad man planerar och avsätter tid för? Oavsett vad jag ska göra så måste jag dubbla den tiden och anledningen till det är alla avbrott i form av akutlösningar som andra kräver av mig trots att det inte är något som åligger mig.
I dag anmälde jag att jag vill bli av med behörigheter från 1/1. Sedan kan jag inte hjälpa någon oavsett vad de säger. Vilket ger mig mer utrymme i vardagen att hinna med det som jag har för avsikt att hinna med.
Känns ganska bra i dag!
Kommentarer stängda
Räkningarna är betalda. Den här gången var det få räkningar att betala, bara 22 stycken. Helt okej, jag har fem inkomstkällor. Men jag noterar att jag betalar en hel del för… media? Morgontidning, tv, musik, internet och mobilabonnemang är för mig både socialt, underhållning och nyheter. Det nya medialandskapet har förskjutits i och med tekniska lösningar tillkommit under särskilt de sista 10-15 åren. Som blivit stabilare. Men som spretar. Tänk om det hade funnits en tjänst, en källa, för allt detta. Visst, det finns säkert, men vi har möjligheten att skräddarsy utifrån intressen och behov. Därför har jag TiVo, Viaplay, Netflix, Spotify och så vidare. Jag uppskattar det där med att få allting i elektronisk form, att inte behöva köpa cd/dvd. Sådant som bara är konsumtion för stunden har jag inget behov av att äga i form av saker som tar fysisk plats. Med ettor och nollor kommer man långt.
Men om jag egentligen gillar utvecklingen? Nej, det är kostsamt, tjänster kommer och försvinner och teknik blir gammal. Uppdateringsbehovet är tröttsamt, att hålla koll på läget, att följa utvecklingen för att inte bli ifrånsprungen och passé. Jag tror det skulle isolera mig väldigt.
Där är dock en tjänst jag funderar på att göra mig av med som kostar mer per år än vad jag utnyttjar; Spotify. Det blir billigare att köpa låtar (elektroniskt) via Itunes. Men som vanligt avvaktar jag åtgärder, eftersom jag är lat. Kanske inte lat, men orkar inte lägga tid på förändring. Vi får se. I över ett år skulle jag sagt upp mitt fasta telefonabonnemang, men… *rycker på axlarna* Och alla de där mobilabonnemangen jag inte använder… Och Viaplay kunde jag frysa fram tills fortsättning kommer för Revenge och Outlander. Nå, men tid är för mig mer värdefullt än pengar, så jag fortsätter betala om jag slipper ägna tid åt förändringar. Det är tillräckligt jobbigt som det är att få tiden att gå ihop.
Och solen lyser. Mitt klagomål till flärdtjänsten om uteblivna bilar i förra veckan, genererade i att jag fick en ursäkt (?) i form av presentkort 100 kr till Ica. En bra ersättning, även om jag föredragit bilar som håller bokad tid och inte bara skiter i mig. Får se om chaufförerna fått sparken. Missköter de sig brukar de förlora uppdraget och jag är aggressiv när jag klagar. Jag har en nolltolerans vad gäller tjänster jag betalar för. Lyckligtvis har jag aldrig haft problem med streamingtjänster. Vilket kan förklaras med att streaming är ettor och nollor, flärdtjänst enbart nollor.
Blogg Dravel Fundering Media Musik Netflix Övertygelse Personligt Teknik Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay
Kommentarer stängda
Min rehab-träning fortsätter och jag är ute och går mer än vad jag någonsin gjort. Det är jobbigt (mental trötthet ökar med fysisk aktivitet och kognitiva problem uppstår, det vill säga minnesstörningar). Och väldigt enformigt. Men jag gör det och jag har inget emot det – för det är något jag behöver.
Det som stör mig lite är sjukgymnastens åsikt om att jag behöver träning för att bibehålla fysiskt nivå. Jag kan inte bli bättre än vad jag är och jag är ”frisk” enligt sjukgymnast. Det innebär att det inte finns några fysiska ms-begränsningar längre. Jag är lika frisk och fysisk som de utan sjukdom. Ett mål som det tagit 1½ år att uppnå. Men det där med att fortsätta med träning för att bibehålla nivå gör mig konfunderad. För jag är färdigbehandlad. Jag kommer att avslutas (när vet jag inte). Vilket betyder att jag inte får bibehålla min fysik och kondition? Det jag egentligen undrar över, är varför jag inte avslutas omgående eller inte för alltid får fortsätta med sjukgymnastik? Varför inte ta ett beslut om det ena eller det andra? Nej, jag får inte fortsätta sjukgymnastik, för behandlingstiden är tre månader och jag har hållit på i 18 månader. Ja, men om jag nu går över behandlingstiden och vi vet att det måste avslutas – varför avslutar vi det inte omgående?
Det är det jag inte förstår. Varför drar vi ut på det? Dessutom gillar jag inte att få förebyggande sjukpenning och det har inte med den ekonomiska ersättningen som är problemet även om den är lägre än lön. Nej, jag gilla inte stressen jag känner av att hinna mer på jobbet på kortare tid, eller att behöva avsätta exakta tider för träning som ska vara i en exakt omfattning oavsett om det är egenträningen eller sjukgymnastik. Det värsta jag vet är tvång och styrning, särskilt när det handlar om min tid. Jag uppskattar inte att vara så styrd av kalender och klocka som jag är. Som det är nu har jag inte kontroll över min tid, allt ä inmutat. Exakta tider för hämndtjänst. Exakta tider för flärdtjänst. Exakta tider för arbete. Exakta tider för lunch. Exakta tider för träning. Exakta tider för sömn. Jag har ingen tid till spontanitet, sovmorgon, byte av arbetsdagar, semester och så vidare. Det hemska är också att jag ständigt är medveten om tiden. Jag arbetar nu men vet att om X antal minuter måste jag stämpla ut, för exakt då ska jag vara ombytt för att hinna med bilen som kommer exakt då som ska ta mig till hämndtjänsten som kommer exakt då. Jag lever efter det som framtiden visar i kalendern. Därmed blir här-och-nu något väldigt sekundärt där jag inte riktigt befinner mig i nuet.
Jag vill ha ett avslut på allt vad rehab heter trots att jag så länge kämpar för det. Motivationen är där inte riktigt med tanke på att jag ses som färdigbehandlad och frisk samtidigt som jag fortsatt måste lägga tid och energi på rehab. Känns som om jag inte får bestämma över mig själv eller min tid.
Samtidigt är jag stolt över mig själv. Det första sjukgymnasten frågade mig för 1½ år sedan, var om det var någon idé att satsa på mig – om jag verkligen hade engagemanget. Jo, jag gör det som krävs av mig. Jag ger aldrig upp. Men det känns inte som optimalt när motivationen är borta, men jag fortsätter och ger allt. Innebär det att jag utan sjukgymnastik ger upp egenträningen? Nej, jag tror inte det. Jag är mobil, rör mig mycket, står mycket, går mycket, även om det inte är motion. Men jag har om inte annat lärt mig hur och vad jag ska göra vid skov som gör mig förlamad. Det mest förbjuda som finns är att sätta sig när trots smärta eller förlamning. Hur svårt eller jobbigt det än är, så är det bara att fortsätta röra på sig även om det inte är motion i vanlig bemärkelse.
Så jag är objektivt färdigbehandlad. Men jag känner också att jag är färdig. Och att jag vill återfå min vardag nu när jag återfått min funktion. En stilla önskan att bedja om. Om inte annat så kommer jag själv att ta initiativ till att bryta alla former av rehab från den 1 april. Men jag hade gärna sluppit ifrån redan nu. Jag missar så mycket spännande saker när jag tvingas ruta in vardagen.
Kommentarer stängda
Mina föreläsningar gick oväntat bra i dag. I och för sig var det samma föreläsning jag gav två gånger, men jag blev inte ifrågasatt. I vanliga fall är det inte lätt att vara budbärare då man gärna (av frustration?) skjuter budbäraren, rullar en i tjära och fjädrar och sätter i skampåle med dumstrut på huvudet och spottar föraktfullt på en. Oavsett hur mina budskap tas emot, så är jag lugn och sansad, hetsar inte upp mig och kan förklara och besvara frågor. I sig kanske detta är ett problem, för man vänder sig gärna till mig i precis alla frågor. Jag har alltid svar vad det än handlar om. Efter 22½ år i yrket så har jag kännedom om det mesta. Och jag snappar upp allt i min väg. Därför är jag också så otroligt jagad och stressad. Skulle jag säga ”jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig”, skulle ingen tro mig ändå.
Mycket riktigt. Mina föreläsningar i dag handlade om en sak och en sak allena. Ändå fick jag frågor kring helt andra saker när det var dags för frågestund. De passar på när de har lyckats placera mig på en stol framför alla. Känns lite som KU-förhör där jag ska redogöra för saker och ting, vilket är helt okej för min del. Det som gjorde att det aldrig kändes jobbigt i dag var att jag inte fick anklagelser riktade mot mig. Nej, det är aldrig riktat mot mig som person, men när jag delger beslut ”uppifrån” så brukar jag plötsligt få försvara sådant jag inte varit delaktig i annat än att jag är budbärare. Ilskan och hetsen jag då möts av gör mig mest… förbannad. Min roll är att visa och förklara praktiskt hur vi ska arbeta utifrån de beslut vi blivit ålagda att följa.
Det som är riktigt roligt är att en av grupperna jag förelästa för i dag är läkarkollektivet. Jag blir oftare och oftare inbjuden till läkargruppen för att visa och förklara (jag är en superadministratör?! *fniss*). Många av läkarna har jag arbetat med nu i 15 år och de har aldrig visat något annat än respekt för mig i de olika roller de mött mig i genom åren. Läkare är annars en svår grupp att nå ut i, men mig lyssnar de på av någon anledning. Men jag har fått höra att jag pratar som en läkare (kort, koncist, insatt, medicinskt och med kännedom om deras vardag). Om nu det är något bra… Men läkare har inget tålamod (tid är pengar, tid är begränsad, tid ska vara kvalitet, tid är skillnad mellan liv och död) och man får inte visa sig svag – då går de till attack. 😉
Morgondagens föreläsningar har jag ställt in. Jag har liksom inte tid med allt. I dag fick jag framföra det som var viktigt, med det nöjer jag mig för i år. Nu måste jag jobba!
Kommentarer stängda
Det jobbiga med alla teman jag testar på bloggen, är att de fungerar så dåligt. Kanske det är ett problem att skripten görs av privatpersoner, för ingen verkar bry sig om att de ska fungera i alla webbläsare och i alla versioner. Och så plötsligt uppdateras ett skript och slutar fungera helt.
Jag hade bättre kontroll med html.
Kommentarer stängda
En solig dag. Första gången den här månaden som solen visar sig längre än en timme. Egentligen borde jag testat mina nya polaroidsolglasögon i dag när jag var ute, men tänkte att det vore överkurs. Det är en blek sol och jag var bara inne i grannhuset i bokaffären för att köpa en väggkalender. Japp, det blev en kattkalender i år också, fjärde året. Urvalet är dåligt och mitt första krav är att det ska vara en stor kalender eftersom jag har den på jobbet. Det är så lätt att bara kasta en blick på väggen, men då gäller det också att jag kan se dagarna. De motiv jag ratade var Zlatan *kräks*, OneDirection *dubbelkräks*, hundar *trippelkräks* och Beyoncé *deformerade höfter*. Men jag fann ännu en Gabaldonbok som pocket som jag ryckte åt mig. Jag vill helst läsa liggandes i sängen och då får det bli pocket. Det betyder att jag nu har alla böcker i fyra uppsättningar – pocket, svenska, engelska, hårda pärmar. Okej. Det blev två pennor också.
På tal om jobbet… I går flyttade jag på mitt skrivbord. Igen. Nej, jag blir aldrig nöjd eftersom där är så trångt att jag inte kommer in med mina båda rollatorer. Vilken dag som helst så ska mitt skrivbord bytas ut mot ett mindre och då kanske jag får bättre plats. I mitt pytterum har jag två skrivbord (båda elektriskt höj-/sänkbara), en hög hurts (går inte in under skrivbord – på den har jag en flyttkartong med extra tangentbord, mus, kablar-kablar-kablar), ett fast väggskåp, hyllor på medar, två golvhyllor, ett avlastningsbord, två kontorsstolar, en besöksstol, en pall, två rollatorer. Rummet är 2×4 meter. Dörr och fönster gör det svårmöblerat samt att alla uttag och lampor bara finns på ena långsidan av rummet. Och det är jobbigt att möblera om. Alla dessa sladdar! Två stationära datorer, fyra bildskärmar, en skrivare, en bärbar dator, en radio/cd-spelare, två nätuttag, uttag till telefon samt att jag laddar mina tre mobiltelefoner där. Och, så skrivbordslampan. Snart är det dags att finna ett uttag åt adventsstjärnan också.
Nej, jag hinner inte titta på tv. Förutom att jag på Netflix nu tittar på Bones från början. Tio säsonger. *svettas* Gabaldon och Bones är min fritid just nu.
Kommentarer stängda
Varje gång jag går på sjukgymnastik kostar det mig 360 kronor i form av löneavdrag. Undrar vad jag får från FK i form av förebyggande sjukpenning? Jo, 149 kronor. Mindre än 50 % i ersättning trots att det ska vara 80 %.
Att avdraget är 360 kronor och att detta är årets 360:e inlägg, är bara ett sammanträffande. Avdragssumman fick jag veta i dag när lönespecifikationen kom.
Kommentarer stängda
2 kommentarer