Kategori: <span>Kampen</span>

Publicerad 20 februari, 2013

Sammanbiten


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Förra veckan. Denna vecka. Nästa vecka. Jag känner ett inre motstånd även om jag egentligen aldrig oroar mig inför någonting. Men det är alla dessa möten jag går på. Just nu känns de väldigt meningslösa och innehållslösa. Ändå går jag på dem, för allt annat är arbetsvägran. Det verkar märkligt att alla möten just nu i ett slag blivit så meningslösa, men jag tror det är mig det är fel på. Att jag blir irriterad och frustrerad över tidsåtgången när jag vet att det ligger saker på mitt skrivbord att ta itu med när jag väl finner tiden att vistas på mitt rum. Sedan kan alla möten vara hur viktiga som helst, men jag känner inte att jag just nu kan vara mentalt närvarande trots att jag fysiskt deltar. Jag undrar när den här krampen ska släppa?

Jag har lekt lite med tanken allt helt sonikt skita i vissa arbetsuppgifter eftersom jag ändå inte hinner med allt utan att tumma på kvaliteten. Men det är det där med arbetsvägran. Så jag fortsätter att göra allting halvdant och med vetskap att jag ändå aldrig får utlovad arbetslättnad trots att jag beordras att ta på mig mer och mer uppgifter och ansvar. ”Självklart ska någon annan ta över de uppgifterna från dig” har jag fått höra om och om igen. Men nu är det istället 1) ”du är oumbärglig”, och 2) ”det finns ingen annan”.

Sa jag att jag är frustrerad? Jag känner det särskilt tydligt en ledig dag. Särskilt i dag när jag dessutom haft en envis huvudvärk där varken Treo eller sömn hjälpt. Ibland har jag svårt för att släppa tankar, speciellt om jag inte får yttre stimuli.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 februari, 2013

En uppmaning

Lite bättre har jag blivit på att inte skriv om ms. Därför ska jag gå ner mig riktigt och gotta mig i elände. Nej, naturligtvis ser jag inte på det så. Jag känner mig inte särskilt delaktig eller involverad i detta med ms. Jag umgås inte med andra med ms. Jag är med i någon mailinglista men varken läser eller svarar på något. Jag skriver inte ens egna inlägg på listan. Förmodligen är jag bara väldigt ointresserad. Ms är fortfarande efter… öh… drygt 14 år inget som jag direkt tänker på om ingen påtalar det för mig. Jag får någon ms-tidning som ett läkemedelsföretag ger ut, samt att jag får NHR:s medlemstidning som också skriver om andra neurologiska sjukdomar. Det var i någon av dessa tidningar jag läste om behovet för ms:are att få träffa andra med sjukdomen, för att lära sig om och för att avdramatisera sjukdomen. Jag har inga sådana behov. Varför kan man fråga sig, men det handlar inte om att jag är så pass frisk att jag inte kan relatera till sjukdomen, utan det beror på att jag är ganska trygg med min ms. Jag vet vad den gör, så att säga. Och när jag själv satte diagnosen ms utifrån min egen erfarenhet (jag jobbade vid tillfället på en neurologisk mottagning och hade inblick), så var det inte chockerande.

Men jag brukar ju ändå blogga om hur jag påverkas. Så här kommer en liten statusuppdatering.

Flärdtjänst och hämndtjänst är fortfarande det som jag kräver mest av för att fungera. Den arbetsrehabilitering jag fick för tio år sedan existerar inte längre eftersom jag verkar byta arbetsuppgifter från vecka till vecka. Och jag gör vad jag kan på jobbet (väldigt mycket) på de 30 timmar per vecka som är min normala arbetstid.

Sprutorna – bromstmedicinen – har jag fortfarande. Det lär jag få ha ett bra tag till eftersom min doktor inte vill att jag ska göra ny magnetresonans som krävs för att jag ska få gå över till ett dropp per månad eller till en daglig tablett. Alltså fortsätter jag ta min dagliga spruta (sedan tio år) där vi inte tror att den gör så mycket annat än att underhudsfettet försvinner på mina lår (gropig och ärrvävnad).

Sedan ett par dagar (veckor?) är jag yr och har besvär med synen. Jag har också blivit ostadig och spastisk i benen (igen) vilket gör att jag flera gånger per dag tappar balansen (men inte fallit så jag slagit i backen – än).

Smärtan i magen finns kvar trots antiepilepsimedicineringen som jag inte lyckats trappa ut trots att snart två år gått (okej, ett år och nästan ett halvår). Därför tar jag nu också Tradil som är en snällare form av smärtstillande/antiinflammatoriskt och som inte ska ge mig tarminflammation (igen).

Men det som jag påverkas mest av är att panikångesten finns kvar och jag vet inte riktigt varför. Jag kan handskas med den, men den är jobbig. Plus att jag också fått påtaglig dödsångest. Jag tror nämligen att jag är i ett ganska dåligt fysiskt skick eftersom jag inte återhämtat mig de senaste två åren från en inaktivitet det innebar att ha hälseneinflammation. Och den har jag också fortfarande besvär av i form av smärta även om inflammationen sedan länge är borta. Så sammantaget är det lite status quo med tillkomst av dödsångest som jag verkligen försöker slå ifrån mig. Men förmodligen spelar det också in detta att antiepilepsimedicineringen forfarande gör mig påverkad (biverkningar).

Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att förbättra min situation, men ska jag vara ärlig så går jag på som vanligt fastnar inte mentalt i detta. Jag tänker inte ”ms”. När jag känner smärtan i magen så tänker jag inte ms. Tappar jag balansen så tänker jag inte ms. Jag tänker som sagt aldrig ms förrän någon frågar mig konkret hur det är med min ms. Då måste jag börja tänka efter och bedöma hur jag mår och vad som är ms-relaterat. Och det etiketterar mig också vilket jag inte tycker om.

Så ett tips är att aldrig fråga mig hur jag orkar eller hur det är med min ms. För jag tänker inte i de banorna. Jag förnekar inte min ms, men det ligger aldrig så nära mentalt som när man frågar eller antyder något kring den.

Och det där med dödsångest… Det känns väldigt onödigt och omotiverat. Nästintill ointressant.

Ändå – jag mår ganska okej. Det har varit både värre och sämre.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 februari, 2013

Inte så hjärtligt

Okej, så jag skriver mycket om jobbet. Eller gör jag det egentligen? Det är nog väldigt indirekt ändå när jag tänker efter.

Något jag funderar på är hur många det är förunnat att själv kunna prioriera mellan olika typer av arbetsuppgifter? Jag kan själv relatera till den tanken när jag jämför med tidigare yrken/arbetsuppgifter. Ofta var det väldigt givet och väldigt begränsat vad man kunde göra. Och det är bland det värsta jag vet – det monotona arbetet. Särskilt om man inte har möjligheten att flexa, göra omprioriteringar beroende på dagsformen, ta semester/ledigt när man vill. Jag behöver friheten som ändå innebär ett egenansvar att utföra och prestera arbete. Det enda tvånget jag just nu känner är detta att tiden inte räcker till med anledning av arbetsbördan.

I dag blev inte dagen så som jag planerade den. Tanken var att jag under förmiddagen skulle varit på möte i annan kommun och sedan utbilda under eftermiddagen. Men jag kände absolut inte för förmiddagsmötet och ser inte att jag måste vara med alltid. Så jag valde att åka till jobbet och fortsätta med sådant jag kommer på efterkälken med. Det kändes mer angeläget. Eftermiddagsutbildningen blev inställd då ingen anmält sig, vilket jag bara är glad för (av många anledningar). Alltså kunde jag fortsätta att jobba med det jag påbörjat under förmiddagen. Dessutom var jag sen till jobbet på morgonen och gick tidigare på eftermiddagen. För-att-jag-kan-göra-det! Och det kändes bra med tanke på nattens händelser. Twitter förklarar mer:

Efter midnatt: Nu börjar grannen borra och hamra i väggarna. Oh, happy, joy!

Och nu stannade en avloppsbil under min balkong med motor på och gul saftblandare på taket. Får jag inte sova?

Ack! Nu fattas bara att grannen startar sin CPAP-apparat och börjar ha flåssex i den knarriga metallsängen.

Och så gasar, gasar, gasar motorn när sugen på avloppsbilen används. Aaargh!

Klockan 01 kunde jag vila huvud mot kudden och somna. Turligt nog tog jag sovmorgon (till kl. 06), så jag fick åtminstone ihop fem timmar. Även om det var för lite. Och så här i slutet av veckan är jag helt färdig och måste sova, sova, sova!

När vi ändå är inne på Twitter… Händelserik dag!

Taxichauffören var så skitnödig att jag fick visa honom en toalett innan jag ville sätta mig i hans bil. Dagens hjärtliga gärning.

Ja, det är mycket man får vara med under en dag – som inte är på arbetstid.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 februari, 2013

Mod?

Det gick väl så där. Jag som mötesordförande. Andra tyckte att mitt uppdrag som ordförande var otäckt, att de inte skulle vilja byta med mig. Själv har jag inga sådana betänkligheter, utan hoppar på det mesta. Jag är orädd. För det första så ska man aldrig gå och oroa sig för något där man inte känner till utfallet. För det andra måste man våga bege sig ut på okänt vatten. För det tredje så kan man bara göra sitt bästa och med de förutsättningar man har. För det fjärde så är jag inte rädd för andra människor eller vad de kan tänka om mig. Min erfarenhet är att de flesta vill gott. Och jag skulle i dag bara hålla i ett möte. Med en dagordning att följa där jag gav andra ordet.

Vad det var som ”gick väl så där”? Förutom att jag drog igenom mötet på 22 minuter istället för 90 minuter (haha), så 1) avslutade jag punkter innan de var färdigdiskuterade och 2) hade för långa konstpauser efter att folkt fått prata färdigt. Struntsaker, men jag kände aldrig något riktigt flyt även om jag kände mig säker i min roll och visste mitt uppdrag.

Detta var första, kanske enda gången, som jag fick hålla i den här typen av möte. Blir det en nästa gång, så har jag ändå lärt mig något och kommer att bli ännu lite bättre.

Orädd, men osäker, i nya situationer.

Morgondagen. Eventuellt ska jag för första gången utbilda i något jag aldrig utbildat i förrut. Och där jag inte har kunskaperna. Men där är jag också orädd. Bring it on! Eller inte. Ingen är anmäld till utbildningen än och jag spärrar nog deltagarlistan direkt i morgon så jag inte behöver gå och vänta på om namn dyker upp minuterna innan utbildning. För jag har annat jag behöver göra och lägga min energi på. Vi får se.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 9 februari, 2013

Paralyserad

Hur har min natt varit? Inledningsvis hemsk! Efter en timmes sömn fick jag sömnparalys. Jag vet att min far drabbades ganska ofta och jag har det också emellanåt. Hur vanligt det är vet jag inte, förmodligan mycket även om det inte är något man pratar om.

Wikipedias sammanfattning är en ganska bra beskrivning, men jag uppfattade inte några sexuella anspelningar, att någon skulle stå vid sängen eller att jag blev bortrövad av utomjordingar. Nej, det var mer klassiskt:

  • Jag var vaken, men min kropp var förlamad.
  • Jag kunde titta, röra på ögonen.
  • Jag kunde höra som vanligt (festglada människor ute, min nattradio som alltid är på).
  • Jag var hela tiden medveten om att det var en sömnparalys, att jag var vaken men inte kunde väcka muskelkontrollen.
  • Min hjärna försökte få kontroll över musklerna. Jag kände hur jag rörde på kroppen – det kändes som om jag gjorde det samtidigt som jag inte rörde en muskel. Märklig upplevelse. Jag kunde heller inte prata.
  • Jag kämpade verkligen för att försöka väcka mig själv (okej, jag var vaken men försökte väcka kroppen/musklerna).
  • Eftersom jag såg kunde jag följa klockan. Det tog cirka tio minuter innan jag äntligen kunde sätta mig upp och skaka av mig obehaget en sömnförlamning innebär.

Om jag nu var medveten och vaken, varför kunde jag inte ”väcka” mig själv? Varför var det så nödvändigt för mig att kunna sätta mig upp? Varför kunde jag inte bara vara nöjd med läget och somna om? Jo, jag behövde vända på mig. Det är smärtsamt att ligga still i en timme (MS thing)

När jag väl lyckats ändra min liggställning så somnade jag om direkt. Efter att först ha läst lite twitteruppdateringar på mobilen.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 4 februari, 2013

Terapi

Tröttheten, den stora tröttheten, slog till så fort jag vaknade i morse. Mitt enda alternativ var att ignorera känslan och försöka göra det bästa av situationen. Någon sovmorgon kunde jag inte ta eftersom jag hade ett möte inbokat direkt på morgonen. Allt gick fruktansvärt trögt och jag uthärdade nästan hela arbetsdagen innan jag en halvtimme för tidigt flexade ut, åkte hem och somnade på stört i två timmar. Jag känner väl inte direkt några besvär, men kanske jag har en infektion på gång. Vilken jag hoppas kommer av sig.

Mitt morgonmöte tog bara en kvart och därefter kunde jag ägna mig åt eget arbete. Det är inte ofta jag kan säga att jag sitter ner vid mitt skrivbord och utför mina ordinarie arbetsuppgifter. Och i dag hann jag påbörja det mödosamma arbetet att ändra på en hemsida på jobbet. Ja, påbörja. En sida som är så omständlig att det kommer att ta cirka 40-80 timmar att göra klar. Varför det tar sådan tid? Jag måste tänka och testa mig frm då det är komplicerat. För att göra sport av det hela så kodar jag den själv helt i html. För att få struktur på den samt att det blir lättare att ändra i källkoden när något måste förändras/kompletteras över tid. Jag kan göra allt i Word och kopiera in det på sidan, men det tredubblar källkoden där alltså 2/3 är rent skräp. Hur hittar man att kunna göra ändringar i skräp? Genom att lägga ner tid direkt på att göra rätt, så sparar jag tid i slutändan. Är min övertygelse.

Jag måste verkligen vara nörd. Jag älskar att koda i html! Det är som att brodera/virka/knyppla/sticka.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Övertygelse Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 30 januari, 2013

Trash

Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.

Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.

Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.

Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.

Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:

1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.

2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.

3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.

Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.

Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.

Ha! Coolt… Hängslen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 19 januari, 2013

14

Dagens datum. Jag reagerade på dagens datum. I dag är det fjorton år sedan jag fick mitt första ms-symtom. Varför återkommer jag ständigt till just detta datum? Varför är det så viktigt för mig att minnas det? Det är det inte. Jag hade förmodligen glömt det ganska omgående way back in ’99 om det inte också hade varit uppstarten, kanske syftet, till min blogg (eller nätdagbok).

1999-01-19 – första ms-symtomet

1999-02-14 – min hemsida läggs ut på nätet

1999-02-15 – min nätdagbok startar

2011-03-24 – Gazzy no more

Sådant som är nätrelaterat fastnar. I övrigt minns jag aldrig datum.

På tal om datum, jag har så smått börjat titta i min kalender för att se när jag ska lägga in årets semesterdagar. För det börjar kännas tre veckor in på nya året vara dags för semester, men jag ska försöka hålla igen fram till maj. Vilket är löjligt då vi inte har några helgdagar förrän i maj/juni. Kanske en semestervecka i mars? Nej, det har jag inte tid med. Jag har inga obokade arbetsveckor förrän efter midsommar. Eller, jag får se hur jag gör. Oftast är semester något väldigt spontant som jag bara känner ”nej, nu måste jag dra mig undan”. För det är så jag fungerar. När det blir för jobbigt tar jag semester för att dra mig undan och lyssna till min egen andning. Typ.

I år har jag bara 37 semesterdagar, eller efter semesterkvoten; 29,6 dagar. Jag får försöka hushålla.

Men jag funderar lite på sommarsemestern. Det var helt underbart förra sommaren när jag delade upp sommaren i två semesterperioder och samtidigt arbetade en dag per vecka. Jag tror jag ska fortsätta med det. Det betyder att jag blir av med 3 semesterdagar per vecka (en arbetsdag, tre semesterdagar, en fridag, två helgdagar) och då kan vara ledig nästan tio veckor – i teorin. Jag får säkert semester beviljat i tio veckor, men jag skulle inte klara av att vara borta från jobbet så länge. Jag har fortfarande en hög kvar från förra sommarens semesterperiod som jag inte hunnit gå igenom. I praktiken behöver jag arbeta dygnet runt, årets alla dagar, för att ligga i fas plus minus noll. Men någonstans mellan praktik och teori befinner jag mig. Lite semester, lite ledig, försöka uppnå balans mellan arbete och fritid. Inte så lätt, men jag har åtminstone semesterdagar även om jag inte kommer hinna utnyttja dem. Förra året hann jag bara med 7-8 semesterveckor och fick ändå med mig sex gamla semesterdagar till årets 31 nya semesterdagar. Så egentligen borde jag ta semester oftare.

Men visst har alla samma problem som jag? Det är svårt att göra sig av med alla semesterdagar under ett år.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 17 januari, 2013

Ytterfallet

I dag har smärtorna återkommit i sidan/magen/levertrakten, det vill säga nervsmärtan i huden. Med full kraft. Varför? Jag tror det beror på stressen. Det går inte att beskriva vad jag genomgår just nu i form av förföljelse. Nej, ingen stalker, utan detta att jag är så otroligt jagad på jobbet. Värre och värre. Självklart behöver jag först och främst en arbetslättnad, uppgifterna behöver spridas på flera. Men det kan jag glömma har jag fått höra. Det märkliga är att andra nästan gråter när de hör hur mycket jag har att göra.

Så vad skulle man kunna göra rent konkret för att underlätta det för mig om jag nu måste ha kvar alla uppdrag? Flytta på mig! Jag sitter för centralt och tillgängligt. Folk har inga spärrar utan kommer till mig om precis allt, även sådant som inte har med mig att göra. Hade jag suttit lite off så hade jag sluppit alla onödiga och spontana besök. En jobbmobil hade också underlättat eftersom de bärbara telefonerna (dect) inte har täckning överallt. Och varför inte låta mig arbeta hemifrån 1-2 dagar per vecka? Ett annat förslag är att inte ge mig nya uppdrag (jag blir beordrad i dag att ta på mig uppdrag) utan att plocka bort motsvarande uppdrag då min arbetstid är konstant.

Det mest anmärkningsvärda med den här dagen, är att jag varit på två möten (där jag fick massor ”fixa det”, men som är naturligt då det är efterarbeten efter mötena). Jag var på inom på jobbet i dag för att äta lunch och sedan i slutet av dagen för att hämta min jacka. Totalt 30 minuter skulle jag vara på min arbetsplats i dag – för lunchen! Inte för att jag minns riktigt, men jag tror jag hann få 10 besök på lunchen och ytterligare två efter sista mötet. Detta resulterade i att jag hade besök i totalt fyra timmar av de 30 minuter jag skulle vara på jobbet. Vi kan väl säga att arbetsdagen blev extremt lång! Och kvällen väldigt kort.

Hur ser fredagen ut? Jag ska jobba fyra timmar. På mitt skrivbord ligger det 15-20 små post-it med vad jag måste göra under de här timmarna och innan det är helg. Gissningsvis är det saker som tar 20 timmar att utföra. Ovanpå det så kommer jag att bli avbruten av flödet av spontana besök plus telefon och mejl. Samt nya akuta uppdrag som måste utföras innan helgen är här.

Alla mina arbetsdagar ser ut så här. Och med det har jag också lärt mig att inte mentalt eller fysiskt ta med mig arbete hem. Det är bara de negativa effekterna av dagarna som jag tar med mig hem. Smärtan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 januari, 2013

Blanda och ge igen

Aldrig får man vara glad! Eller, jag är ju glad! Trots allt…

I dag vaknade jag med migrän. Ja, jag VAKNADE! Alltså sov jag i natt. Hela åtta timmar. Men någon gång under natten har jag haft migrän och det har suttit i hela (nåja) arbetsdagen. På slutet blev jag lite illamående och då åkte jag hem. Inte för att det hjälpte, men det kändes handikappande att må illa och samtidigt tänka på väsentligheter.

Sömnen är fortfarande som den är. Sporadisk och oförutsägbar. Men annars har det varit ganska bra i dag (förutom ovan). Det värsta är att jag inte hinner någonting på jobbet. Jag har fått post som ligger oöppnad på skrivbordet, för jag hinner inte. Post för årets första två veckor. Årsskiftet på jobbet innebar att hela helvetet brakade lös. Jag håller mig inte ens ovan vattenytan där. Men en sak blev åtminstone klar i dag, så nu blir det väl… inte bättre…

Och hur chaufförerna kör vet jag inte riktigt… Plötsligt var vi inne på Universeums parkering och körde runt, hur nu det gick till. Chauffören frågade mig efteråt varför han var där inne och körda. Ja, säg det? Jag försöker inte analysera chaufförer längre. Men ett tips – sluta följ GPS vars pilar är med fördröjning innan de visar färdriktning rätt. Och tips nr 2: Tänk själv!

Dagens fisk: Kolja. Jag skriver aldrig om arbetslunchen, det är den för tråkig för. Till koljan fick jag okokt potatis och gräddfil med torkad basilika (”god basilikasås” sa de). För 57 kronor. Visst, billig lunch och absolut så inte värt pengarna!

Spännande kväll. Jag har blandat tre sorters värkmedicinering som inte får blandas. Till det kommer helvetesmedicineringen. Tjohoo!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda