Kategori: <span>Medicinering</span>

Publicerad 14 juni, 2013

Behandling


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…

I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.

Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).

Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.

Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.

När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:

– Du, EKG:t var ju felkopplat!

– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).

– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).

– Så du valde kortison ändå?

– Ja, jag tyckte det var lika bra.

Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).

När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!

Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…

* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad

Bonus:

 
Bildlänk: Om någon vill ha en ny skrivbordsbakgrund

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 juni, 2013

Hjärtinfarkt, 2

I dag fick jag ett skriftligt tack för att jag lämnat synpunkter/klagomål angående den felaktiga EKG-kopplingen. Ingen ursäkt eller så. Men att mina synpunkter skickas vidare i organisationen så att alla får ta del av det och kanske kan kvalitetssäkra sina rutiner.

Nu har jag fått kopior av mina EKG så ni själva kan jämföra. Ett där elektroderna satt fel, ett där allt är rätt och dessutom ser bra ut.

 

Men problemen har fortsatt även i dag. Nu så står det faktiskt i min journal att jag är hjärtsjuk, och då är jag hjärtsjuk! För ingen har rättat i journalen och ingen kan tolka nya det nya EKG:t. Som de dessutom inte kan finna. Trots att det är överfört till central plats via trådlöst nätverk. Därför har jag via jobbet fixat fram papperskopior som jag får ta med mig. För i morgon ska jag få kortisondropp.

En annan sak som jag fick veta i tisdags på akuten… Mina första sprutor som jag tog en varannan dag och fick hemska biverkningar a, höll jag på med i fyra år (1999-2003). Därefter gick jag över till andra sprutor som tas varje dag och utan biverkningar. De har jag nu hållit på med i exakt tio år (2003-2013). Men jag ska genomgå ny skallröntgen för att byta till annan behandling som inte är sprutor. För de verkar inte ha så stor effekt eftersom jag ständigt får nya och svåra skov.

Har skovet förändrats sedan jag var på akuten i tisdags? Både ja och nej. Det är egentligen oförändrat, men jag har börjat få stickningar i fingrarna. Det innebär att armarna också håller på att bli förlamade. Jag måste bryta skovet. Med kortison.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 10 juni, 2013

Förlamande

Och så är jag inne i ett ordentligt ms-skov! Jag har kommit smygande under cirka tre veckor, men blev akut lite värre i går mitt på dagen. Mina ben håller på att bli förlamade, jag är väl det redan i vänster ben och nu börjar det så smått i höger fot. Jag känner igen mig då det var samma visa för 14 år sedan innan jag fick diagnos.

Genomsnittet är väl att jag får ett skov per år. Detta är absolut det bästa skovet. Jag har ingen känsel i underkroppen (på huden) och det värker fruktansvärt (invärtes). Jag får gå försiktigt med hasande steg (kan inte lyfta fötterna) för att inte tappa balansen, men det går eftersom musklerna i vanlig ordning låser sig. Varför detta är bästa skovet? Jo, väldigt få skov går att behandla, på sin höjd symtomlindra. Detta skov har sitt ursprung i en del av hjärnan som går att behandla. Med kortisondropp under tre dagar. Ja, alltså… Tre tillfällen à några timmar. Konsekvensen är att man blir speedad, kan inte sova, får magkatarr. Har man tur så stoppas förlamningsprogressen och kanske till och med går tillbaka helt. Som för 14 år sedan.

Men jag vet ännu  inte om jag är kvalificerad till att få kortison. Eftersom jag inte har pågående infektion i kroppen (typ förkylning eller feber) så är det okej. Men eventuellt har jag väntat för länge. Helst ska droppet sättas inom 48 timmar efter första symtomet. Men eftersom skovet är progredierande, så har jag förhoppningar.

Egentligen skulle jag, efter uppmaning i dag, gått och satt mig på akutmottagningen (eftersom inga akuttider finns hos doktorn). Men att sätta sig där en eftermiddag/kväll skulle bli en väldigt lång väntan. Därför är det bättre att jag gör det i morgon eftersom jag vet när läkarna är tillgängliga (kollat läkarnas jourschema på jobbets intranät). Så istället för att sitta och vänta typ 8-12 timmar, så hoppas jag kunna passera på två timmar under morgondagen. Så har det gått alla andra gånger jag varit hänvisad till att gå till akuten.

Jag har absolut inte tid att bli sjukskriven. Jag måste jobba. Nu börjar också semesterledigheterna och jag ska ersätta andra.

Min egen semester? Den ändrades i dag (slutgiltigt?) från åtta till nio veckors ledighet. Hur många semesterdagar det blir? 20. Eller 16 om jag inte räknar med semesterkvoten.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 13 maj, 2013

Lat måndag

Den här dagen bara försvann. Jag har sovit ikapp förlorad nattsömn och fortsatte sedan på den inslagna vägen – sovit! Tydligen är det något jag behöver och jag märker fysisk förbättring om jag sover. Nackdelen i dag är att jag sov till 15.30 och sedan fick migrän en timme senare (sovit för mycket). Så vad gör man då? Jo…

Senaste halvtimmen (när jag inget såg) diskade jag, vek tvätt, sorterade tidningar, delade upp veckans piller (8-9 per dag + sprutan) och sitter nu framför datorn. Ja, jag kunde se igen när jag började dela piller – annars hade det varit lite… farligt.

Så! Nu har jag en kväll framför mig med djävulsk huvudvärk och kan bara göra en sak… Mitt terapiarbete med att lägga tillbaka bloggtext här från 1999-2012. Hur lång tid det tar? En månad per dag. Alltså lär det ta minst ett halvår. Eh! Ja, om jag hade varit fortsatt sjukskriven efter den här vecken, men det hoppas jag verkligen inte!

En veckas sjukskrivning avklarad, en vecka kvarstår. Hur fungerar jag så här långt? Tja. Jag har skov i benen som är väldigt slängiga och jag har svårt med balansen. Jag har ingen känsel alls i vänsterfoten. När det gäller panikångesten så kan jag handskas med den och allergimedicineringen har en bra effekt mot panikångest. Blir lite trött av den, men det var värst dag 1 och 2. Så den här veckan handlar allt om att vila och inte anstränga mig när jag har skov. Nästa vecka hoppas jag det mesta är borta och att jag då kan gå in i nästa fas – träna vardagskonditionen som försvinner på 2-3 dagar när man är immobiliserad. Nästa vecka blir därmed tuff – och jag ser fram mot det!

Jag har också haft tid att fundera på hur jag ska lösa mina stressituation på jobbet. Belastningen kan jag inte göra så mycket med, men jag kan sätta gränser tydligare och inte acceptera intoleransen jag möts i form av ”svängdörrar” trots att jag sitter med stängd arbetsdörr. Jag behöver arbetsro.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 7 maj, 2013

NMO?

Besöket på vårdcentralen gick bra. Ja, vi kom väl inte fram till något annat än det jag redan visste (och bloggat om). Resultatet blev ett par veckors sjukskrivning (för vila, typ stressa av) samt en medicinering som matchar min helvetesmedicinering. Nej, jag ska inte gå på psykofarmaka, utan jag får något annat.

Doktorn gick över en gräns. Den om god sed. Men när h*n hörde om vad jag hade för yrke så fick jag ett tips ”som inte diskuteras med patienter”. Jag har svårt för att förklara det här, men som patient vill man inte höra vissa saker då man inte kan hantera det. Och en läkare kan inte veta hur jag som patient kan handskas med viss information. Lyckligtvis kan jag hantera, ta in och förstå när det gäller sjukdomar. Nej, det var väl egentligen inget märkvärdigt, men min doktor ifrågasätter starkt min MS-diagnos och tycker att jag ska läsa in mig på en differentialdiagnos som jag kanske borde diskutera tillsammans med min ordinarie neurolog. Tja, kanske? Jag vet inte hur troligt det är, men visst – kanske jag istället har neuromyelitis optica (NMO)? Jag tog faktiskt inte illa upp att läkaren kanske gick över en gräns. H*n lästa av mig rätt.

Det enda bekymmersamma med NMO och att jag inte fått den diagnosen istället, är att artikelförfattaren var den läkare som verifierade min MS. Nog måste väl han kunna sätta rätt diagnos? Men jag kan ju fråga min nya neurolog nästa jag ska dit. I september.

Jaha? Vad fick jag för diagnos i dag då? Nej, ingen förklaring till mina kollapser, inga provtagningar eller så. Det blev lite diffust ”stressrelaterad panikångest”.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 april, 2013

Varseblivning

Oh, det måste jag skriva om! tänker jag ibland och glömmer genast bort det. Okej, jag skriver relativt regelbundet kring hur jag mår vad gäller ms och de symtom jag har, men vissa saker nämner jag inte. De mindre påtagliga men ändå närvarande besvären.

Jag håller fortfarande på med helvetesmedicinen (antiepiletiskt läkemedel som ska ta bort smärta) och upplever fortfarande biverkningar två år senare. Främst är det den där ”aspackad”-känslan som kommer över mig morgon och kväll. Då är det verkligen svårt att stå på benen. Men det gör också något med min tinnitus (som inte är ms-relaterad men som ändå finns där). Styrkenivån i min tinnitus kan variera beroende på hur trött jag är och hur mycket oljud jag har omkring mig. Men den påverkas också av helvetesmedicinen. Frekvensen åker trombon. I vanliga fall har jag samma frekvens på min tinnitus även om styrkan kan variera. Märkligt. Bara märkligt.

Synen är också något jag haft problem med, och jag har tidigare sagt att jag har sju olika synskador. Närsynt, brytningsfel, färgblind, ögonskakningar, dubbelseende, dimseende och så vidare. Något som kom för ett par månader sedan är att jag första timmen efter sömn bara kan titta med ett öga. Det andra måste jag ha stängt. Varför? Jo, mina olika ögonskador är inte likartade på båda mina ögon. När jag sover slappnar jag av och ögonen går in i ett defaultläge. När jag vaknar kan jag inte fokusera blicken, utan dubbelseendet finns där. Sedan tar det ungefär en timme innan jag tvingat till mig kontrollen. Detta är en ms-grej. Jag måste aktivt tänka på att fokusera blicken, annars tittar ögonen åt olika håll och jag får dubbelseende.

Detta är de små sakerna som ständigt är med mig. Kul, va?

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 4 april, 2013

Migränas robusta

Plötsligt ligger jag väldigt mycket minus på flexen. Jag har helt enkelt skolkat för mycket från jobbet. Senast i dag orkade jag helt enkelt inte mer än några timmar mitt på dagen att sitta på jobbet. Migrän med illamående väckte mig, tog lite sovmorgon, hjälpte inte, åkte till jobbet, blev sämre på eftermiddagen, åkte hem. Jag kunde sjukskrivit mig, men det känns som onödig karensdag eftersom jag klarar av att jobba del av dag när jag har migrän.

Därför vet jag inte om jag har så mycket mer att säga i dag. Huvuddunk (bokstavligt, det känns så) och illamående är det enda jag kan fokusera på.

Jo, en sak… Det slog mig i dag att jag ”firar” 20 år med migrän i år. Det var 1993 som jag första gången fick migrän. Åtminstone med aura/skotom/ögonflimmer. Då blev jag vettskrämd då jag plötsligt förlorade synen. Numera vet jag att det är tillfälligt under 20 minuter. Kanske jag haft migrän under min barndom också utan att vet om det, för jag hade ofta huvudvärk där det hette att jag ”väl inte rörde tillräckligt på mig”. Det jag annars saknar numera vid migränanfall, är potenta läkemedel. Min neurolog, tillika migränspecialist, tror inte på behandling. Men nu har jag ny neurolog, så kanske jag kan ta upp frågan på nytt. Annars får jag utpressa någon doktor på jobbet, eller i värsta fall, vända mig till vårdcentralen.

Treo och kaffe brukar dock hjälpa, men inte om jag vaknar av att ha haft själva anfallet under natten när jag sov. Ändå har jag överkonsumerat Treo och kaffe i dag. Varför? Jo, det kallas hopp…

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

En kommentar

Publicerad 14 mars, 2013

Uppdaterad hälsohistoria

Det har varit så svårt att skriva något vettigt den här veckan. Allt rullar på som vanligt. Jag är ganska trött, för jag har börjat gå mer än vad jag egentligen klarar av – för att bygga upp någon form av kondition. Dessutom försöker jag några timmar om dagen stå vid mitt skrivbord (höj- och sänkbart) för att få lite fysisk styrka. I normala fall kan jag gå cirka 100 meter och stå i max en kvart. Jag är envis och överanstränger mig då jag behöver det. Konsekvensen är tröttheten och att jag blir skakig, men jag kämpar med att försöka komma över den där tröskeln.

När nämnde jag magsmärtan sist? Den där neurogena/neuralgiska nervsmärtan som endast kombinationen av antiinflammatoriska läkemedel och antiepilepsimedicinering kan dämpa (men inte tag bort)? Tja, det är riktigt bra faktiskt. Fortfarande är jag väldigt påverkad av antiepilepsimedicineringen och jag kan inte trappa ner eller ut doseringen, men smärtan påverkar mig inte så mycket mer. Den är nästan borta. Vissa dagar känner jag av den, men inte så intensivt. Jag kan nu ha jeans på mig om jag inte sätter mig (gå och stå, helt okej).

Så det går framåt även om det är det fysiskt mest kämpiga jag gjort eller varit med om. Jag får helt enkelt sköta min egen rehabilitering, för sjukvården räknar jag inte med. Konstaterar jag utan att vara bitter.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 februari, 2013

En uppmaning

Lite bättre har jag blivit på att inte skriv om ms. Därför ska jag gå ner mig riktigt och gotta mig i elände. Nej, naturligtvis ser jag inte på det så. Jag känner mig inte särskilt delaktig eller involverad i detta med ms. Jag umgås inte med andra med ms. Jag är med i någon mailinglista men varken läser eller svarar på något. Jag skriver inte ens egna inlägg på listan. Förmodligen är jag bara väldigt ointresserad. Ms är fortfarande efter… öh… drygt 14 år inget som jag direkt tänker på om ingen påtalar det för mig. Jag får någon ms-tidning som ett läkemedelsföretag ger ut, samt att jag får NHR:s medlemstidning som också skriver om andra neurologiska sjukdomar. Det var i någon av dessa tidningar jag läste om behovet för ms:are att få träffa andra med sjukdomen, för att lära sig om och för att avdramatisera sjukdomen. Jag har inga sådana behov. Varför kan man fråga sig, men det handlar inte om att jag är så pass frisk att jag inte kan relatera till sjukdomen, utan det beror på att jag är ganska trygg med min ms. Jag vet vad den gör, så att säga. Och när jag själv satte diagnosen ms utifrån min egen erfarenhet (jag jobbade vid tillfället på en neurologisk mottagning och hade inblick), så var det inte chockerande.

Men jag brukar ju ändå blogga om hur jag påverkas. Så här kommer en liten statusuppdatering.

Flärdtjänst och hämndtjänst är fortfarande det som jag kräver mest av för att fungera. Den arbetsrehabilitering jag fick för tio år sedan existerar inte längre eftersom jag verkar byta arbetsuppgifter från vecka till vecka. Och jag gör vad jag kan på jobbet (väldigt mycket) på de 30 timmar per vecka som är min normala arbetstid.

Sprutorna – bromstmedicinen – har jag fortfarande. Det lär jag få ha ett bra tag till eftersom min doktor inte vill att jag ska göra ny magnetresonans som krävs för att jag ska få gå över till ett dropp per månad eller till en daglig tablett. Alltså fortsätter jag ta min dagliga spruta (sedan tio år) där vi inte tror att den gör så mycket annat än att underhudsfettet försvinner på mina lår (gropig och ärrvävnad).

Sedan ett par dagar (veckor?) är jag yr och har besvär med synen. Jag har också blivit ostadig och spastisk i benen (igen) vilket gör att jag flera gånger per dag tappar balansen (men inte fallit så jag slagit i backen – än).

Smärtan i magen finns kvar trots antiepilepsimedicineringen som jag inte lyckats trappa ut trots att snart två år gått (okej, ett år och nästan ett halvår). Därför tar jag nu också Tradil som är en snällare form av smärtstillande/antiinflammatoriskt och som inte ska ge mig tarminflammation (igen).

Men det som jag påverkas mest av är att panikångesten finns kvar och jag vet inte riktigt varför. Jag kan handskas med den, men den är jobbig. Plus att jag också fått påtaglig dödsångest. Jag tror nämligen att jag är i ett ganska dåligt fysiskt skick eftersom jag inte återhämtat mig de senaste två åren från en inaktivitet det innebar att ha hälseneinflammation. Och den har jag också fortfarande besvär av i form av smärta även om inflammationen sedan länge är borta. Så sammantaget är det lite status quo med tillkomst av dödsångest som jag verkligen försöker slå ifrån mig. Men förmodligen spelar det också in detta att antiepilepsimedicineringen forfarande gör mig påverkad (biverkningar).

Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att förbättra min situation, men ska jag vara ärlig så går jag på som vanligt fastnar inte mentalt i detta. Jag tänker inte ”ms”. När jag känner smärtan i magen så tänker jag inte ms. Tappar jag balansen så tänker jag inte ms. Jag tänker som sagt aldrig ms förrän någon frågar mig konkret hur det är med min ms. Då måste jag börja tänka efter och bedöma hur jag mår och vad som är ms-relaterat. Och det etiketterar mig också vilket jag inte tycker om.

Så ett tips är att aldrig fråga mig hur jag orkar eller hur det är med min ms. För jag tänker inte i de banorna. Jag förnekar inte min ms, men det ligger aldrig så nära mentalt som när man frågar eller antyder något kring den.

Och det där med dödsångest… Det känns väldigt onödigt och omotiverat. Nästintill ointressant.

Ändå – jag mår ganska okej. Det har varit både värre och sämre.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 30 januari, 2013

Trash

Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.

Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.

Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.

Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.

Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:

1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.

2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.

3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.

Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.

Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.

Ha! Coolt… Hängslen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

4 kommentarer