Kategori: <span>Minne</span>

Publicerad 24 februari, 2013

The Road so Far


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Mitt arbetsliv är… märkligt.

När jag som 18-årig (1988) gick ut gymnasiet (2-årig Handel/Kontor) fick jag jobb direkt som kontorist i ett privat företag. På den tiden fick man fast anställning direkt, men inofficiellt var det en provanställning först på ett år. Två veckor innan ”provanställningen” var slut, fick man för sig att chefens svärdotter behövde min tjänst, så jag åkte ut. Facket kunde inte fastställa att ett bindande muntligt avtal fanns (?). Detta var 1989 och alla kontorsjobb försvann i princip över en natt. Därför valde jag att gå tillbaka till skolbänken och läste in 3-årigt gymnasium (Humanistisk/Samhällsvetenskap) samt läste vidare till läkarsekreterare (ett år – då).

Jag fick vikariat direkt (1992) och har sedan stannat inom yrket sedan dess. Första åtta åren var jag vikarie non-stop, förutom på slutet då jag fick min efterlängtade anställning tillsvidare. Under dessa år var jag resurssekreterare och fick väldigt bred erfarenhet. Jag gjorde allt, kunde allt, som var inom titelns ramar.

Men så hände något år 2000. Jag tröttnade på mitt (dåvarande) liv och tog språnget att göra något för mig väldigt oväntat. Jag flyttade till Göteborg utan att ha bostad eller jobb, vilket löste sig utan problem. Men jag fick höra hur otacksam jag var, som precis fått en fast anställning. Och att jag snart skulle vara tillbaka.

Nu har jag bott fler år i Göteborg än i Kristianstad. I Göteborg fick jag också jobb direkt. På en tjänst jag därefter stannat kvar på.

Min nuvarande tjänst är… märklig. Jag har under 13 år på min tjänst flyttats runt inom verksamheten och fått ändrade uppdrag. Min uppfattning är att jag täpper till hål som uppstår. Under dessa år har jag läst en del universitetskurser (tre olika inriktningar) som jag sedan fått nytta av i min tjänst. Jag har sökt andra tjänster utan framgång. Just nu får jag till och med höra att jag är överkvalificerad för chefsjobb(?!). Egentligen är jag inte längre sekreterare även om det aldrig skett något titelbyte (eller lönekartläggning, samma lön som alltid). Istället är jag en blandning av handledare, pedagog, utbildare, statistiker, systemadministratör och verksamhetsuppföljare. Får jag ett titelbyte så lär det bli koordinator.

Det riktigt märkliga är att jag också till viss procentsats är ”utlånad” till andra verksamheter att också jobba åt dem. Och jag har sökt tjänster som utökat nuvarande tjänst med arbetsuppgifter och ansvar, men det har inte ändrat min grundanställning.

Jag är förundrad. Jag får inte det att gå ihop. Jag utvecklas, får nya arbetsuppgifter, söker en del tjänster som bara införlivas i min grundtjänst. Det känns inte som om jag har en avgränsad tjänst med tydliga ramar. Det känns mer som om jag har en amöbaanställning med otydliga och flytande gränser där bara jag som person är kärnan.

Två positiva saker med nuvarande tjänst:

  1. Jag känner och hör uppskattning från organisationen.
  2. Jag har väldigt mycket frihet under ansvar och bestämmer själv över min tid och vad jag utför under den tiden.

I dag känner jag inget behov av att söka annan tjänst.

Inspiration till dagens bloggpost: Tofflan.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Minne Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 15 februari, 2013

1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013

I dag har jag bloggat (eller skrivit dagbok på nätet) i 14 år! Förkunnade jag stolt (?) för ömma modern.

– Jaså, det är inte längre ändå?

Hur ska jag tolka det? 1) Det känns så mycket längre, nästintill olidligt? 2) 14 år är ingenting, en droppe i tidsrymden?

I vilket fall så blir jag imponerad över mina 14 år. Att jag inte ger upp. Att jag bara fortsätter och fortsätter som en Duracelkanin på speed.

Nej, jag orkar inte analyser (i dag) varför jag bloggar. Orka! liksom.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Minne Skräp Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 10 februari, 2013

Saknad

Förmodligen kommer jag aldrig att sluta sakna kissen. Det har snart gått två år sedan jag tvingades ta henne till veterinären en sista gång. Däremot så blir jag glad när jag tänker på henne och alla hennes upptåg. Men det fortfarande inte riktigt kan definiera är hur synsk hon var. Visst, vi kunde läsa av varandra väldigt bra och vi kunde prata med varandra där vårt tonfall beskrev vad vi ville. Men där synskheten…

Oavsett när jag kom hem från jobbet (jag har ju flex och kommer aldrig hem samma tid varje dag), så satt hon och väntade på mig innanför dörren. Ömma modern som emellanåt vistas i mitt hem, kunde gång efter annan förklara att exakt 15 minuter innan jag kom hem, så vaknade kissen för att springa till dörren och sätta sig där. Telepati? För 15 minuter innan jag var hemma så tänkte jag alltid på kissen, att jag var på väg hem till henne.

I vilket fall som helst… Jag är glad att jag skrivit så mycket om kissen i bloggen och kan gå tillbaka och läsa, och minnas det jag glömt. Från 2001:

Jag har en jobbig vecka framför mig. Då är det fint att tänka på min fina kisse.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 30 januari, 2013

Trash

Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.

Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.

Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.

Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.

Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:

1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.

2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.

3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.

Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.

Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.

Ha! Coolt… Hängslen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 28 januari, 2013

Vem – jag?

”Hur tyckte du mötet var i fredags?”

Ja’ då ba’`: ”Va'”?

Det börjar bli extremt nu med alla möten jag springer mellan. Jag har ingen koll på sammanhang längre. Och jag orkar knappt bry mig heller, för jag får fortfarande febertoppar mitt på dagen på grund av tandextraktionen i förra veckan. Tydligen måste jag ta Alvedon exakt efter fyra timmar. Ändå så verkar det inte inflammerat eller svullet i lilla munnen. Men det känns som tandvärk/inflammation och jag bara undrar hur länge efteråt man ska behöva ha känningar?

Och så hastar jag vidare… Hungrig, trött…

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälsohistoria Medicinering Minne Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 januari, 2013

Motsatsen till livet

I dag var där en sådan där dödsannons igen i tidningen. En dubbelannons över ett gammalt gift par som dött med dagars mellanrum. Den här gången var det lite mer uppseendeväckande. De var födda på 20-talet med fyra dagars mellanrum. De dog med sju dagars mellanrum. Eller om det bara är jag som tycker att det är lite… märkvärdigt. Att de var så jämspelta, eller hur man ska säga.

Men det är ganska vanligt att gamla gifta par avlider med några dagars mellanrum. Min tolkning av det är att den överlevande ger upp livet mentalt och fysiskt och tillåter sig dö när livspartnern efter så många år tillsammans avlider. Jag tror inte att det är av chock eller sorg som den efterlevande dör. Efter ett helt liv tillsammans tror jag att den efterlevande bara släpper taget och känner sig färdig med livet. Det verkar så.

Jag tror också att det mentalt går att ställa om sitt fysiska jag till att dö. En form av viljekraft, eller orkeslöshet, hur man nu vill se på det. Och samtidigt tror jag också att det bara fungerar om man verkligen är redo för det. På något högre plan tror jag att det är omöjligt om man fortfarande har något att uträtta, där någon högre makt har en plan. Men det finns ju fler sätt att avbryta, vilket jag är motståndare till. Det finns allt som oftast något mer att uträtta.

I mitt jobb är döden vardag, vilket inte kan sägas om så många andras vardag. En sanning, som verkligen är en sanning, är att dödsfall kommer i tretal. Först var det bara ett rykte jag hört och som var ett konstaterande. Men jag började kolla upp det. Jo, det stämmer. Och eftersom jag är inne på jobbet, så utvecklar jag det inte närmare.

En avlägsen släkting (sidogren – minsta gemensamma nämnare är mormors föräldrar) var jag tvungen att kolla upp under kvällen. Tack vare internet så kunde jag via gravar.se se att han avlidit redan 1998 (46 år gammal). Min släktgren kände inte till detta. Det stör mig lite. Jag vill verkligen hålla koll på släkten, särskilt efter att jag förrförra sommaren släktforskade lite. Kanske är det så att jag vill känna mig nära min släkt genom släktforskning eftersom jag själv inte har någon familj?

Jag har en jobbig period, eller dagar, just nu. Natten mellan måndag och tisdag är det sju år sedan min far dog. Alla minnen är inte av godo, vissa är direkt jobbiga. Det har inget med sorg att göra, bara ångest.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Spooky

4 kommentarer

Publicerad 19 januari, 2013

14

Dagens datum. Jag reagerade på dagens datum. I dag är det fjorton år sedan jag fick mitt första ms-symtom. Varför återkommer jag ständigt till just detta datum? Varför är det så viktigt för mig att minnas det? Det är det inte. Jag hade förmodligen glömt det ganska omgående way back in ’99 om det inte också hade varit uppstarten, kanske syftet, till min blogg (eller nätdagbok).

1999-01-19 – första ms-symtomet

1999-02-14 – min hemsida läggs ut på nätet

1999-02-15 – min nätdagbok startar

2011-03-24 – Gazzy no more

Sådant som är nätrelaterat fastnar. I övrigt minns jag aldrig datum.

På tal om datum, jag har så smått börjat titta i min kalender för att se när jag ska lägga in årets semesterdagar. För det börjar kännas tre veckor in på nya året vara dags för semester, men jag ska försöka hålla igen fram till maj. Vilket är löjligt då vi inte har några helgdagar förrän i maj/juni. Kanske en semestervecka i mars? Nej, det har jag inte tid med. Jag har inga obokade arbetsveckor förrän efter midsommar. Eller, jag får se hur jag gör. Oftast är semester något väldigt spontant som jag bara känner ”nej, nu måste jag dra mig undan”. För det är så jag fungerar. När det blir för jobbigt tar jag semester för att dra mig undan och lyssna till min egen andning. Typ.

I år har jag bara 37 semesterdagar, eller efter semesterkvoten; 29,6 dagar. Jag får försöka hushålla.

Men jag funderar lite på sommarsemestern. Det var helt underbart förra sommaren när jag delade upp sommaren i två semesterperioder och samtidigt arbetade en dag per vecka. Jag tror jag ska fortsätta med det. Det betyder att jag blir av med 3 semesterdagar per vecka (en arbetsdag, tre semesterdagar, en fridag, två helgdagar) och då kan vara ledig nästan tio veckor – i teorin. Jag får säkert semester beviljat i tio veckor, men jag skulle inte klara av att vara borta från jobbet så länge. Jag har fortfarande en hög kvar från förra sommarens semesterperiod som jag inte hunnit gå igenom. I praktiken behöver jag arbeta dygnet runt, årets alla dagar, för att ligga i fas plus minus noll. Men någonstans mellan praktik och teori befinner jag mig. Lite semester, lite ledig, försöka uppnå balans mellan arbete och fritid. Inte så lätt, men jag har åtminstone semesterdagar även om jag inte kommer hinna utnyttja dem. Förra året hann jag bara med 7-8 semesterveckor och fick ändå med mig sex gamla semesterdagar till årets 31 nya semesterdagar. Så egentligen borde jag ta semester oftare.

Men visst har alla samma problem som jag? Det är svårt att göra sig av med alla semesterdagar under ett år.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 31 december, 2012

2012-12-31

Årets sista dag. För mig räcker det att konstatera det. Det är inget jag behöver skriva om.

December kanske man skulle summera? Jag har försökt att de sista dagarna skriva lite mer privat, men det är trögt. Jag har fortfarande ett inre motstånd och det är därför här varit så många repriser på nätlistor.

Det har inte hänt så mycket i december mer än att jag ömsom jobbat och ömsom varit ledig. Ömma modern har varit på besök och sedan återvänt hem. Jag har haft en del ledighet och det beror på att jag arbetar storhelg. Egentligen har jag inte tid att arbeta för andra helger så här, men jag ville vara snäll. Så andra får ledigt eftersom det verkar som om storhelg är något andra värdesätter.

Jag är redan inne i januari vad gäller jobbet. Det är mycket som ska göras klart vid ett årsskifte, men där är också det där andra… Det okända… Där jag nu ska påbörja nya arbetsuppgifter. Det viktiga är att jag lär mig släppa det jag arbetat med till dags dato, för jag har inte tid att göra ännu mer utan avlastning. Problemet är väl att jag inte byter arbetsplats, rum, titel eller annat. Då är det svårt att markera och visa att man inte längre utför samma arbete som tidigare. Men nog om jobbet…

Datorn är nu användarvänlig, det vill säga att jag nu installerat det jag behöver på nya datorn. Den är lite mindre storleksmässigt, och det är så jag vill ha det. Och jag gillar nya datorn.

Jag har inte skrivit något om ms eller så på väldigt länge. Samtidigt som jag under hela året blivit bättre och bättre, så har det parallellt tillstött lite problem senaste veckorna. Det gick väldigt bra att trappa ner på helvetesmedicineringen utan att jag återfick smärtan. Vilket är märkligt eftersom jag sedan ett par dagar har väldigt ont igen och fått börja ta ”vanliga” tabletter också. Och jag har fortfarande helevetesmedicineringen, men inte i så hög dos. Biverkningarna har nästan försvunnit helt av helvetesmedicineringen, men… Jag har också fått förnyade problem med att jag har svårt att hålla balansen när jag går och står. Jag är nära att falla flera gånger per dag. Så om detta är ett skov eller pseudoskov, vet jag inte. Jag har blivit bättre och sämre samtidigt. Min tolkning är att jag inte klarar av att vara ledig mer än 1-2 dagar åt gången. Sedan behöver jag den fysiska aktivitet som arbetet ger mig.

Januari till november? Nej, jag har inte för avsikt att göra någon sammanfattning av året bara för att innevarande år tar slut om några timmar. Mest för att jag inte har något att säga. Det händer aldrig något som är utanför ramen, eller min vardag. Jag behöver min vardag hur den än ser ut eller uppfattas.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 28 december, 2012

Dags att förtränga

I dag är det 24 år sedan jag så hastigt flyttade hemifrån för att aldrig egentligen återvända. Jag försöker att inte tänka på den dagen mer än så här. Dels väcker det vidare och otrevliga minnen, dels så har det gått så många år att det inte ger mig något att fundera i det.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

Kommentarer stängda

Publicerad 18 december, 2012

Skillnad: 7½ år

I mitt bloggarkiv fann jag något jag glömt. Man får väl säga att jag ibland är före min tid.

2004-03-28

Frenetiskt letade jag på nätet, i morgontidningen och på text-tv under morgonen efter den stora nyheten att Kadaffi mördats. Hoppsan. Det var visst bara som jag drömt i natt. Ibland har jag starka drömmar och är övertygade om att de är sanna när jag vaknar. Jag förstår inte vart jag får allt ifrån.

Oktober 2011, inte mars 2004.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Omvärldsbevakning

Kommentarer stängda