Kategori: <span>Surgubbe</span>

Publicerad 1 april, 2013

Vårmånad nr 2


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Nu när jag nästan lärt mig att slappna av, så inträffar två saker: 1) Ledigheten är över, jag blir åter en skrivbordsslav. 2) Den första-vi-vill-lura-dig-april.

Jag behöver aldrig oroa mig över hur arbetsveckorna blir – jag är fullt medveten om att kaos där är en följeslagare och att min kalender är fulltecknad.

Däremot är det lite värre med alla aprilskämt. Nu är jag alltid kritisk ändå, men jag gillar inte att seriös media försöker skämta till det med märkliga påståenden. Jag är inte road. Det finns inget syfte med en sådan här dag. Man skämtar på någon annans bekostnad, lite som att man skrattar åt de som snubblar i en trappa och bryter nacken efter att man medvetet hällt ut olja i trappen. Det finns ett uppsåt där man bara är ute efter att roa sig själv och där man tror att den med bruten nacke ska skratta med och uppskatta skämtet. Nej. Absolut inte.

Trots att jag varit ledig hela påsken så har jag inte kunnat låta bli att fundera. Jag fick innan ledigheten ett uppdrag – att försöka hitta ett nytt arbetsrum i avskildhet där jag inte störs av alla som inte kan visa respekt för min roll eller för mina arbetsuppgifter. Det är problematiskt, för vi är trångbodda. Kanske det inte ligger på mitt ansvar att finna en lösning, men jag är desperat. När en stängd dörr inte fungerar, när man fysiskt sliter och drar i mig, avbryter mig när jag sitter och håller på med manuell räkning/statistik, så måste jag bara bort.

I grunden handlar problemet om att jag haft så många roller i verksamheten att ingen riktigt kan uppfatta när jag har en ny roll även om jag sitter kvar på samma plats som tidigare. Det har inte hjälpt att förklara min situation, det accepteras inte. Som sagt – respektlöst!

I vilket fall som helst kommer jag att om en månad ha ett nytt arbetsrum. Det är viktigt att ha mål. Och arbetsro.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Kampen Media Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 25 mars, 2013

Slita och dra

I dag blev jag så där förbannad igen, som bara en halvfinne med snapphaneblod i ådrorna kan bli. Naturligtvis handlar det om min arbetssituation. Jag är stressad. Jag är pressad. Jag sitter på enhet som jag inte arbetar för, eftersom det är enda fysiska arbetsplatsen som finns att uppbringa (lokalbrist). Då uppskattar jag inte att bli störd av ovidkommande. Jag har helt enkelt inte tid. Hade jag haft ett lugnt arbete och tillhört den enhet där jag sitter, så kanske det hade kunnat uppfattas som omväxling. Men jag har inte tid med omväxling.

Vad som hände när jag fick ett litet utbrott? Jo, jag hade varit på ett sent eftermiddagsmöte, hade bråttom tillbaka till jobbet för att avsluta och fixa några akuta saker. Då passerar jag några ”arbetskamrater” som behöver hjälp med ett datasystem som jag inte har med att göra. Jag förklarade att jag inte hann, jag stod i ytterkläderna och var lastad med saker. Trött var jag, eftersom jag gått ute och haft känningar av panikångest och ostadighet i benen, samt har hopplös magsmärta i dag. Då draaaaar de mig i jackan och håller mig fast vid datorn eftersom jag måste hjälpa dem! Jag finner detta oacceptabelt och mer därtill. Och de fortsätter att rycka och dra i mig trots att jag står stilla vilket inte inverkar positivt på min balans.

En gång hade kanske varit okej, men nu sker detta dagligen och jag blir mer och mer förbannad. Jag förklarar och säger hur det ligger till, att de får vända sig till någon av sin egen personal, men då bara fnissar de (vet inte om de spelar dumma, eller om de verkligen är det – det lutar åt det sistnämnda).

Dagen har varit svårt ändå. Jag har en annan ”arbetskamrat” som hänvisar alls sina samtal till mig på felaktiga grunder. Och de som då ringer mig blir sura på mig eftersom jag inte hjälper dem. Samtidigt klagar många på att de inte får tag i mig per telefon. Nå, men jag har ingen allmän telefonservice! Jag har ett eget arbete att sköta.

När jag räknade på hur många arbetstimmar jag behöver göra per vecka, så kom jag upp i 64 timmar per vecka. Då räknar jag i underkant. Och jag får bara jobba 30 timmar per vecka. Därför blir jag också så förbannad när jag störs av andras dumhet.

Min lösning på problemet handlar inte så mycket om att dra ner på arbetsbördan. Det handlar om att få arbete ostört. Därför fortsätter jag önska nytt rum på annan enhet. Att det råder lokalbrist skiter jag i.

Är jag gnällig? Tja, det är åtminstone inte obefogat.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 23 mars, 2013

Kollektivt Göteborgsstraff?

Trängselskatten i Göteborg är inget som direkt berör mig trots att jag passerar betalstationerna i bil flera gånger per dag. Kostnaden får flärdtjänstens inhyrda taxichaufförer betala. Så inte ens indirekt landar någon kostnad på mig. Trots allt så jämställer lagen flärdtjänst med kollektivtrafik. En kollektivtrafik som sägs vara lösningen för de som inte vill råka ut får ”straffskatten”.

Det är det som är så lustigt. När jag läser GP så är där ständigt insändare eller reportage om ”staffskatt”. Det är inget straff. Ingen är dömd till detta så kallade straff. Vi har en trängselskatt och det är upp till var och en om man väljer att passera en betalstation (och skatta) eller att åka kollektivt/cykla/gå (slippa skatt). Men det är ingen straffskatt.

Dessutom skrivs det väldigt mycket om hur folk är inspärrade, inlåsta, inte kan ta sig någonstans på grund av trängselskatten. Que? Ingen är frihetsberövad. Inga murar har byggts. Det har satts upp kameror som fotograferar din bils registreringsskylt om du passerar en betalstation. Nätter och helger är det dessutom gratis att passera. Även om kamerornas placering kan ifrågasättas, så väljer man själv hur man förflyttar sig och när.

Jag blir mer upprörd över retoriken än över att vi har trängselskatt. Och så jäkla dyrt är det inte – folk är bara enormt snåla. Har man råd med bil så har man råd med dess kringkostnader. Annars har man inte bil. Och att ställa bilen för att åka kollektivt är bara dumt. Bil kostar ändå och trängselskatten kontra månadskort för kollektivtrafik skiljer inte stort. Så, sälj bilen och åk kollektivt. Eller ta bilen och betal trängselavgiften. Ja, billigast blir att sälja bilen om man åker kollektivt.

Ska det bli folkomröstning? Ja, kanske, eller inte. Hur det blir är väl inte riktigt klart, men jag kommer då inte rösta alls. För det är ointressant. Väldigt ointressant. Som sagt blir jag bara förbannad över offermentaliteten och gnället (retoriken).

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Övertygelse Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 12 mars, 2013

Insikt

Meningen med livet har plötsligt blivit väldigt uppenbart – ladda telefoner. Jag gör inget annat, tycker jag. Förr skulle man ladda sina egna batterier och finna sig själv – nu laddar man alltså sina telefoner så andra kan finna en.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Övertygelse Självinsikt Surgubbe Teknik

Kommentarer stängda

Publicerad 9 mars, 2013

Schlagermassaker – finalen 2013

Schlagermassaker à la Jontas sponsras inte av Coop, ELON, Marabou, Statoil och Telia. Bara så ni vet…

Årets schlagermassaker har utgått under delfinalerna eftersom det är tjatigt att år efter år bevaka totalt nio tv-sändningar (inkl. ESC), och då det i rådande näthatsdiskussion inte verkar riktigt PK att ens i elak humorform massakera schlagerskiten. Men sådana tankar ignorerar jag när det är dags för en final som denna.  

Globen har vi i år lämnat därhän till förmån av Friends Arena i Solna. Jag tycker det är märkligt hur man kan skrapa ihop 28000 personer i publiken när vi som bäst bara har tio falsksjungande strupkatarrer som finalister. Inledningsnumret med den dåliga låten Du ska till Malmö var lite överflödig med barn som ersatte Gina och Danny som programledare, för att sedan ha allsång med tidigare Eurovison-programledare (men varken Karin Falck eller Lill Lindfors var med, och vem f*n bryr sig om Kattis A, Anders L,  Harald T, Lydia C och årets Petra M?). Men man ville väl inte riskera att vara bättre än de tävlande bidragen. 

Ulrik Munther – Tell the World I’m Here

När jag ser Ulrik funderar jag på om han är en tjej från Bullerbybyn som växt upp till lesbisk pojkflicka. Den där frisyren är väldigt praktisk. I motsats till andra tävlanden har han inte uppåtstående knullrufs. Det som förolämpar mig mest med det här bidraget är scenografin som alltför mycket påminner om Paradise Oskars finska bidrag i ESC 2011. Stjärnor och planet(er) som bakgrund. Och väldigt trist avskalat med en artist som bara står rakt upp och ner och inte bidrar med något till en ljummen låt. Rösten höll inte nämnvärt och i de bättre stunderna kunde man ta det för en Håkan Hellström-imitation. Och jag gillar inte Hellström!

Kläder: Svart.

Betyg: 1 hundspark av 5 möjliga.

David Lindgren – Skyline

Förra årets stjärnskott, årets stärnfall. Ändå (kanske på grund av?) körde han med precis samma approach som förra året, men med en sämre låt. Trots dimmridåer och dansare så kunde man inte undgå falsksången, vilket i sig är märkligt om man är så märkvärdigt känd som musikalartist. Eller, känd vet jag inte. Det vara bara något Gina och Danny nämnde i förbifarten. Och den här gången blev jag lite rädd över Davids galna stirrblick och vargagrin. Sån blir jag också ibland och det involverar en plastpåse och lite lim.

Kläder: Svart och vitt.

Betyg: 2 burkar björnklister av 5 möjliga.

State of Drama – Falling

Den enda mesrocksballaden som dessutom framfördes av en stadig röst. Men så tråkig att lillhjärnan föll i koma på mig. Det jag hann notera var att bandmedlemmarna egentligen var för fula för att vara med på scen.

Kläder: Svart och grått.

Betyg: 2 dramaqueens av 5 möjliga.

Anton Ewald – Begging

Tänk, Kempe fick med en låt i år. Av någon anledning har han inte kunnat skriva en vettig låt på över tio år. Kanske det är därför man fick kasta låten efter en dansare som med svag röst försökte överrösta sin egen overlay i playbacken. Nej, jag kan inte kalla det för singback. Det skulle inbegripa sång från Antons sida. Och de där byxorna han haft på sig i alla deltävlingar – uppdragna till armhålorna och ändå såg det (baktill) ut som om han skitit på sig.

Kläder: Svart och vitt.

Betyg: 1 Sean Banan-blöja av 5 möjliga. 

Louise Hoffsten – Only the Dead Fish Follow the Stream

Där är något med låten som känns ologisk, jag kan inte specificera mer än så. Halvt upptempolåt som framförs gudomligt av Louise med sin erfarenhet och säkerhet, och utan att rösten låter som repor på fönsterglas. Men låten är inte en utav hennes bättre, men i det här sammanhanget ändå bra. Jo, texten är också lite märklig. Åtminstone när man låter en bakgrundskör ständigt upprepa textraden om död fisk.

Kläder: Svart med paljetter.

Betyg: 3 varma fiskar av 5 möjliga.

Ralf Gyllenhammar – Bed on Fire

Jag är chockad! En av de bättre låtarna, bättre artisterna, bättre scenografierna – totalkrasch! Stark (som i kraftfull) röst, men det hjälper inte när det blir så här falskt och skakigt. Och sången var inte särskilt följsam till musiken och Ralf lämnade sin flygel innan hans låtsasspelat klart. Han verkade ha bråttom?

Kläder: Svart och lila.

Betyg: 2 tomtebloss av 5 möjliga.

Ravaillacz – En riktig jävla schlager

Första tonerna lovar nästan att det ska bli riverdance av. Men så börjar brölandet som låter som brunstiga älgar. Visst, karlarna kan sjunga och är scenvana, men vad hjälper det? Låten är en klassisk dansbandsdänga men med något mer intelligent Dorsin-text. Om man då inte låtsas om själva refrängen. Jag uppskattar inte plojframträdanden.

Kläder: Svart.

Betyg: 1 rollator av 5 möjliga.

Sean Banan – Copacabanana

Äntligen lite show! Jag beundrar Sina Samadi, men jag klarar inte av Sean Banan. Jag är för gammal. Det som är bra här är att man ändå försöker skapa en show. Sången är nasal då magstöd saknas, men det är åtminstone inte falskt. Och sång är där bara i refrängen, verserna ska vi inte prata om.

Kläder: Vitt och rosa – mycket och ingenting.

Betyg: 0 humor.

Robin Stjernberg – You

Så fort Robin presenterades så vrålade publiken upphetsat. Inte trodde jag att han var så populär? Låten är riktigt, riktigt bra även om sången stundtals lyckligtvis döljs av ett frenetiskt wailande. Det engelska uttalet är inte heller alldeles perfekt, men detta är låten man blir glad av.

Kläder: Obestämt gråbeige.

Betyg: 4 känslosamma grimaser av 5 möjliga.

YOHIO – Heartbreak Hotel

Ännu en totalkrasch! I första delfinalen var detta ett perfekt framfört nummer, men nu blev jag skakad av hur falsk sången var, och som blandades med omotiverade vrål. Jag tyckte detta var väldigt pinsamt och bedrövligt. Hur japanska trosor kan bli våta av detta förstår jag inte.

Kläder: Vitt och rosa.

Betyg: 2 järntabletter av 5 möjliga.

Sammanfattning 1:

Det bjöds på väldigt lite show, det var sparsamt med koreografi, många hade valt eld och rök till sina framträdanden, extremt mycket falsksång, många svaga låtar, fantasilösa kläder med mest svart. Finalen av melodifestivalen kändes väldigt begränsad budget. Hur röstningen skulle gå, vem som skulle vinna, var väldigt oklart så här långt i tävligen även om jag hade mina misstankar.

Pausunderhållning 1:

Nej, Dawn Finer var inte särskilt rolig, men det fyllde åtmintone ut lite programtid om nu det var syftet. Men jag ser det som en dödssynd att man spottar ut spettkaka! Jag saknar spettkaka.

Greenroom – Claes Malmberg blev politisk vilket säkert leder till ännu en motiverad anmälan till Granskningsnämnden.

Barnkör och Loreen framförde Euphoria i en ny värdelös tappning. Inget slår originalet.

Jurygruppernas röster:

Jag räknar bara upp 12-poängarna.

Sean Banan – av Cypern.
Louise Hoffsten – av Spanien.
Ulrik Munther – av Italien, Frankrike, Storbritannien.
Robin Sternberg – av Island, Israel, Kroatien.
David Lindgren – av Malta, Tyskland.
Ralf Gyllenhammar – Ukraina.

Placering: 1. Robin. 2. Ulrik. 3. David.

Pausunderhållning 2:

Tack till kören och dansarna, samt La Camilla till hennes nya jobb där.

La Carola framförde Främling i en ny upphottad 90-talsversion där innehållet gått förlorad i form av text och sång. Efteråt följde lite allsång som inte gjorde sig särskilt väl i tv, men som jag misstänker var magisk för de som fanns i publiken. Men, nej. Jag hade hellre hört originalversionen av Främling.

Resultatet:

Telefonrösterna blev prcentuellt poäng att läggas på internationella juryns redan lagda röster.

2,6 % = 12 poäng till David Lindgren
3,7 % = 18 poäng till State of Drama
6,7 % = 32 poäng till Ravaillacz
8,5 % = 40 poäng till Ralf Gyllenhammar
8,7 % = 41 poäng till Sean Banan
9,4 % = 44 poäng till Ulrik Munther
10,4 % = 49 poäng till Louise Hoffsten
12,5 % = 59 poäng till Anton Ewald
15,8 % = 75 poäng till Robin Stjernberg
21,7 % = 103 poäng till YOHIO

Sammanfattning 2:

Procentsatserna är intressanta. Det finns ett bottenskrap, en toppstrid, men de flesta hamnade i mellangården på omkring 40 %. Svenska folket valde YOHIO, men eftersom jurygrupperna uppskattade Robin mest så blev det också Robin som vann. En reflektion är också att det är tur att jurygrupperna inte gillade Anton mer, för tänk om han vunnit (hu, hemska tanke)!

Jag är glad över att Robin vann. Det är den bästa låten (från finalen) och det är låt och inte artist som tävlar, även om många glömmer det. Mina betyg ovan är inte en efterkonstruktion, utan jag hade faktiskt Robin som favorit efter att först lyssnat på alla bidrag. Jag ignorerade tidigare delfinaler och jämförde bara kvällens låtar. Mina tidigare favoriter tyckte jag gjorde bort sig (som Ralf).

Det fantastiska är också att det blev ännu ett år där en Idol-tävlande vann melodifestivalen. Dessutom första gången någon från Andra chansen vunnit hela finalen. Imponerande.

Ändå saknade jag några av de tjejer som tidigare slagits ut i delfinalerna och som har bättre låtar än Robins. Men man kan inte få allt.

Jag är nöjd. En skåning vann. Och ja, jag telefonröstade. På Robin Stjernberg. Några alternativ fanns ärligt talat inte.

||||| 0 I Like It! |||||

Musik Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Schlagermassaker Surgubbe Tv Vardagsblogg

8 kommentarer

Publicerad 6 mars, 2013

Förebild med baktanke?

Peptalk ska mentalt stärka och ge affirmation. Intentionen är god, men jag kan ändå inte låta bli att fundera i om det ändå inte är att paketera floskler med en tjusigare etikett.

Samtidigt tror jag att bästa sättet att höja någons livsmotivation, är att återge ens egna livsvandring och framhålla det positiva i visioner och mål. Ja, detta är också floskler och jag tror det är mer komplext än så här om man vill göra medmänsklig skillnad. Inspirera gör man mer genom handling än sammansatta texter som tenderar att dra fram pekpinnar och moraliserande.

Jag tycker det är svårt att göra skillnad. Trots allt så vill man gärna framhäva jaget och egot och skriva andra människor på näsan. Det ger makt över andra och man framställer sig själv – enbart inför sig själv – i en bättre dager.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe

Kommentarer stängda

Publicerad 5 mars, 2013

Semester dag 2

Dagarna är inte bara soliga, de blir varmare också. Det är riktigt skönt att gå ut nu när temperaturen ligger på +5 grader. Lika skönt är det att ha balkongdörren öppen dagarna igenom. Som det är nu – så vill jag frysa tiden.

Syftet med min kortsemester är vila, och vilar gör jag. De senaste månaderna på jobbet har varit väldigt uppskruvade. Men inte ens under min semester får jag vara ifred utan det kommer anklagelser mejlledes. Där är alltid någon som inte tycker att jag gör tillräckligt, men då blir jag mest förbannad och får försöka behärska mig. Förståelse är inte alltid något jag kan förvänta mig ens om jag förklarar att jag på 75 % ska hinna med åtta olika roller som egentligen är fyra heltidstjänster. Och jag vill aldrig ta upp ms som en ursäkt, att stress inte förbättrar situationen. Jag försöker svara kort och korrekt. Fungerar inte det hänvisar jag till att det får bli en chefsfråga. Och där är jag alltid beskyddad. För bevisligen har jag en hög kapacitet men det får finnas gränser vad man begär av mig med tanke på min arbetsprocent. Något som är ett eget beslut hos mig, det är hur jag prioriterar. Och jag prioriterar aldrig fel. För andra att acceptera!

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 3 mars, 2013

Veckan som passerat

Mycket verkar vara på gång, men jag är mest vårtrött. Därför har jag nu ledigt (semester) några dagar för någon form av återhämtning. Och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det där ryktet om att någon trånar efter mig, är kär i mig. Det låter så tonårsaktigt och onödigt. Jag har nog själv också förstått att där är något som jag inte är så intresserad av.

Det verkar som om jag nu fått igenom en annan form av lättnad, arbetslättnad. Jag ska nu bli ersatt på 50 % av de 400 % jag ska hinna med på jobbet. Det är bra eftersom jag då kan fokusera på färre saker. Det är svårt att uppnå resultat när man är splittrad och jagad.

Återigen har det börjat diskuteras om att jag ska få ett annat arbetsrum. Också det med syfte fokusering då jag verkligen är jaga. Tidigare i veckan hade jag stängt in mig, men ändå stod plötsligt tre personer på mitt rum samtidigt och krävde svar på frågor som (jag i och för sig har svar på) jag inte har med att göra i den funktion jag har. Jag borde exploderat, som jag gör när jag anser mig störd av ovidkommande, men det gjorde jag inte. Då. För jag hade supermigrän from hell. Däremot exploderade jag dagen innan (i tisdags, men enligt bloggen exploderade jag även i måndags) och det var då det kom upp diskussion igen om att jag verkligen skulle behöva sitta någon annanstans. Inte så mycket för att jag exploderar, utan för anledningarna till att jag exploderar. Det är väldigt arrogant att påstå att jag ska vara tillgänglig för allt och alla.

Slutet av veckan har varit stressigt. Jag har timmar jag måste jobba, men sedan ställer både hämndtjänst och flärdtjänst till det tidmässigt. Jag har verkligen fått pussla för att få det att gå ihop. Lyckligtvis lyckades jag med det, men det var nog det som gjorde att jag inte kunde sova mellan fredag och lördag, började kräkas på morgonkvisten och sedan sovit hela lördagen för att återhämta mig. En kräkning är ett fysiskt trauma som ms inte reagerar positivt på. Så jag är fortfarande ganska påverkad. Vilken tur då att jag har semester!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 1 mars, 2013

Kort

Tv suger. Räcker det som blogginlägg i dag?

||||| 0 I Like It! |||||

Surgubbe

Kommentarer stängda

Publicerad 25 februari, 2013

Otrevliga jag

När jag var på väg in på jobbet såg jag 20 meter framför mig mitt första besök som jag skulle ha möte med. Och så var arbetsveckan igång… Sedan fortsatte det i samma stil och jag har hunnit avverka hälften av veckans möten redan veckans första dag. Ja, det blev tre möten och den lagstadgade lunchen hann jag inte med. Det är så mina dagar ser ut numera efter att jag fått fler ansvarsområden att hinna med. Istället för att lyfta ut motsvarande uppgifter, så slår man in en kil i det redan tajta (underdrift) schemat. Problemet är att jag inte vet vem som egentligen har arbetsansvar för mig eller som har mandat att göra något åt situationen. Jag har i dag efterfrågat en uppdragsbeskrivning, den ska vara skriftlig och följas av en lönekartläggning. För jag tror ingenting längre går rätt till. Mycket tror jag också är små fula försök att mörka underbemanningen. Man lägger det på mig, så syns det inte att uppgifter inte är utportionerade bland kollegor. Som inte finns. Typ. Fast jag tror inte det är så medvetet eller beräknande. Men saker och ting går inte rätt väg i organisationen. Längre.

Det som jag just nu känner motstånd mot och protesterar mot, är när någon säger ”då får vi boka in ett extra arbetsmöte”. Vi har tillräckligt med inbokade möten och då ska inte extra tid behöva läggas på ytterligare kompletterande möten.

Ett tag i dag kände jag mig lite stressad (yrsel). Det var när jag insåg att jag kunde glömma lunch. Då skrek jag åt en kollega som bad mig om hjälp i en fråga. Så h*n gick igen i oförrättat ärende. Men det irriterar mig när man vänder sig till mig när man hoppat över tidigare viktig information och sedan vill ha det av mig lite vid sidan av. Jag har inte det utrymmet. Och det är inte min arbetsuppgift. Det angår mig inte ens, men tydligen kan jag svara på allt och ska vara någon extraresurs som ska täcka upp andras kunskapsluckor. Där har man verkligen passerat en gräns för all anständighet med tanke på att man vet hur överhopad jag är av arbete. Då får man ta att jag skriker åt dem. Jag gör mycket, men också jag har gränser.

Det jag också tänkte på i dag, är hur mycket klagan man hör om den dåliga lönen. Man vill ha mer. Man är inte nöjd. Man tycker att man gör så mycket, rent av för mycket. De skulle bara veta. De skulle nog inte förstå ändå. Jag har lite mer i lön än andra (marginellt). Det betyder också att jag har mer ansvar och förväntas göra så mycket mer och sådant som är lite mer avancerat. De ska vara tacksamma för sin ”dåliga” lön, för jag tror inte någon vill ha mer att göra eller större ansvar. Jag kan inte se att man ska få högre lön genom att utföra det arbete man utför i dag. Lön ska vara kopplad till prestation, kompetens och ansvar. Fast detta är min privata åsikt. Som facklig har jag en annan inställning eftersom jag då företräder medlemmar som förmodligen inte delar min åsikt. Så det är bara i bloggen jag visar att jag tänker. Annorlunda.

Men tusan så svårt det är att uppnå balans!

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Personligt Privat Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda