Kategori: <span>Yrkesliv</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En mer eller mindre ofrivilligt lugn dag. Typ ischias vänster ben. Typ, eftersom jag inte riktigt vet vad det är eller var det sitter. Men ont gör det oavsett. Det hindrar mig egentligen inte från något, men att gå runt och halta leder bara till felbelastning och ännu mer smärta. Okej, jag får väl vila lite oftare utan att bli stillasittande.

Det är dags för mig att förbereda nästa student. Nu går det verkligen i ett vad gäller praktikperioder. Yrkeshögskolan försöker nu efter flera års tjat att kompensera personalbrist genom att köra flera parallella utbildningar med flera kursstarter per termin. Ibland kan det nästan bli för mycket av det goda eftersom personalbrist innebär att jag/vi måste hinna ännu mer samtidigt som vi ska utbilda studenter som gör långa praktiker. Student går före jobb, men jobb måste ändå göras. Det är väl bara till att stressa lite till. Om det i slutändan leder till nya kollegor så hade det varit bra, men så är det inte. Lönemässigt har de förhandlingsläge, men (min) arbetsgivare löneförhandlar inte och då kan vi vinka bye-bye till nya kollegor. Som jag lägger ner timmar på. < / gnäll >

Nu tog advent slut kan jag konstatera när jag tittar ut på torget och ser att de tagit ner julbelysningen i dag. Enligt kommunen är det jul mellan mitten av november till slutet av januari. En julbelysning som blåste sönder när Egon passerade. Det har varit deprimerande att se trasig belysning på torget senaste veckorna, även om jag varit glad över att de varit släckta.

Det skedde precis en olycka när jag tog min spruta. Först tappade jag autoinjektorn i golvet och därför blev det som det blev. Sprutan sköts in för hårt och för långt. Blodet skvätte (aldrig hänt tidigare). Jag stoppar vid det och beskriver inte mer.

Jag tror inte jag nämnde i måndags att jag då ”firade” 16 år av ms? Det var länge sedan jag beskrev sjukdomsutvecklingen. Kanske en annan dag?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

När jag lämnade in mina trasiga läsglasögon till optikern, så frågade jag hur det kan ligga i ett hårt etui och bara spontant gå sönder. Svaret är lite oroande. ”Det är det osynliga glasögontrollet som varit framme”. Tydligen är det inte så lätt att laga mina glasögon, utan de får beställa helt nya bågar trots att det bara är metallråden undertill som höll glaset på plats som smällt av. Hoppas garantin tar den andra smällen, för att köpa glasögon för 3000 kr som går sönder efter två månader är lite väl magstarkt. Problemet är att jag inte hittar kvittot, kanske för att jag letat. Jag har aldrig kunnat finna något jag letar efter. Här finns andra troll också, eller tomtar, som busar och gömmer saker för mig. Jag har ännu inte stött på febertermometern jag blev av med för ett halvår sedan.

Också denna dag har jag suttit och besvarat jobbmejl på löpande band. Inget verkar kunna vänta till nästa vecka, men jag hade aldrig hunnit åtgärda något i nästa vecka ändå eftersom en ny dag alltid har med sig nya åttaganden. I dag har jag lusläst kontrakt och lämnat in synpunkter till ledningen om att inte acceptera formuleringarna. Och svarat på rutinfrågor gällande arbetsuppgifter jag inte utfört sedan, öh, 2002? Som sagt – excelminnet.

Sa jag att jag börjat med en TV-Bibel? Jag har börjat föra bok över alla tv-serier jag följer, vilka avsnitt och säsonger jag ser, vilken kanal och veckodag det rör sig om. Jag måste. Jag skulle gissa på att jag följer cirka 60 tv-serier just nu, men alla är inte igång samtidigt. Problemet är att kanalerna flyttar serierna mellan kanalerna, veckodagar ändras, det görs säsongsuppehåll mitt i en säsong och så vidare. Parallellt med att de repriserar vissa avsnitt och säsonger. Jag kan inte längre hålla koll. TiVo spelar in det mesta men ibland har kanalerna inte meddelat Comhem om avsnitten är nya och då spelas inget in. Och väljer jag att spela in allt så kan samma avsnitt spelas in 5-10 gånger på en vecka.

Hur jag hinner med att se allt jag spelar in? Jag har räknat ut att jag måste titta på tv aktivt 4 timmar per dag för att ligga i fas. Naturligtvis gör jag inte det. Vissa serier sparar jag på hårddisk tills där inte är något på tv att följa. Och vissa serier avsätter jag bara tid till att titta på under helg eller ledig dag. Allt som oftast arbetar jag och då är det inte säkert att jag alls tittar på tv. Ja, det är komplicerat.

Som om jag inte hade tillräckligt så upptäckte jag i dag att Viaplay fortsatt att publicera nya Revenge-avsnitt (3 st) trots att TV3 har säsongsuppehåll. Nu säsong 4 av Revenge har det spårat ur rejält, men säsong 1-3 är fortfarande något för andra att se, tycker jag. Girl Power!

||||| 0 I Like It! |||||

Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay Yrkesliv

Kommentarer stängda

Ledig dag 1 av 5. Hänvisning för jobbmejlen. Röstbrevlåda inkopplad på tjänstemobilen. Ändå. Jag har fått göra akutjobb via mejlen i dag. Ibland tror jag att jag är den enda som kan lösa uppkomna problem eftersom man tar kontakt med mig när jag är ledig. Det är tur att jag kan svara och lösa problemen, annars hade det känts surt att behöva störas med ovidkommande som jag ändå inte hade kunnat göra något åt.

Med tanke på dagens arbetsinsats började jag åter fundera på det där med manligt och kvinnligt. Jag har hela tiden trott att jag lämpat mig för vissa saker som man, att jag har ett manligt tänkande. Nu börjar jag omvärdera den villfarelsen. Det har inte med kön att göra. Tror jag. Jag måste erkänna att jag har ett logiktänkande vars struktur påminner om ett Excelark. Jag sorterar in information i små rutor och gör sedan kopplingar mellan olika celler som ger ett visst utfall av matematisk ekvationslogik. Trots att jag är urusel i matte. Men jag kan detta med kombinationer av koder, statistik, utfall, tolkning. Och det märkligaste är att jag inte glömmer någonting. Allt jag hört/läst/sett på jobbet minns jag. Alla diskussioner. Beslut. När det sas, i vilket sammanhang. För nio år sedan gjordes en neuropsykologisk utvärdering av mitt minne (med tanke på ms) som kom fram till att jag har minnesstörningar men inte när jag är i tjänst. När jag är i tjänst har jag en A-personlighet som överutnyttjar min mentala förmåga där jag inte tillåter mig själv att sortera bort något. Med risk för utbrändhet. Så nej, det är inte manligt/kvinnligt – det är min grundpersonlighet, oklart om det har alls med ms att göra. Därför är det också så lätt för jobbet att kontakta mig i alla möjliga frågor, för när det gäller arbetet så är jag ett uppslagsverk.

Och det imponerar på mig, jag har svårt att förstå varför det är så här. Skillnaden mellan min minneskapacitet arbete kontra fritid. Varför glömmer jag så mycket viktigt som jag behöver komma ihåg? Som detta med att skicka in blanketter till myndigheter. Eller ringa viktiga samtal. Eller allt annat som jag behöver göra i vardagen som rör mitt privata liv? Kanske inte imponerande, snarare fascinerande. Varför fungerar inte Excelstrukturen utanför jobbet? Kanske det är ett bevis för något annat – jag kan verkligen slappna av när jag är ledig, vilket får konsekvenser.

||||| 0 I Like It! |||||

Yrkesliv

Kommentarer stängda

Nu fick jag igång datorn. För stunden. Att sitta med mobilen och skriva är inte optimalt. Jag vill ha korrekt fingersättning på ett tangentbord när jag skriver.

På tal om det så blev jag lite förvånad, kanske chockad, när jag insåg att jämnåriga med mig inte vet vad tabb eller vagnretur är på ett tangentbord. Öh, tangenterna har väl samma namn som på en skrivmaskin? Nej, det går utför med allmänbildningen. Jag gillar inte att använda uttrycket enter, typ ”tryck på enter”. Det finns två tangenter på ett datorbord som heter enter, men de har helt olika funktioner varför vagnretur bättre beskriver tangent för radmatning (inte sändknapp – sådan fanns aldrig på skrivmaskin, men på numeriskt tangentbord var det summeknapp. Ni vet, räknemaskiner.

När jag arbetade som kontorist för 27 år sedan fanns elektiska skriv- och räknemaskiner, men ville jag använda det så fick jag passa på när annan ordinarie smet ifrån sin arbetsplats för att göra något annat. Annars fick jag snällt, som ung och nyanställd, hålla tillgodo med de manuella varianterna. Det gick också. Och när företaget köpte sin första ordbehandlare, så ville jag ofta vara avbytare i telefonväxeln där ordbehandlaren fanns. Ordinarie vågade inte röra den utan föredrog den elektiska skrivmaskinen. Själv byggde jag upp mallar och standardbrev i ordbehandlaren, men det fanns inte plats att spara på någon hårddisk varför man fick läsa in det från floppydisk varje gång man skulle använda ordbehandlaren. Hur kom jag nu in på detta?

Tekniken går framåt och många glömmer hur det egentligen var. Som hur det var innan skrivmaskinerna på 80-talet fick kolband och raderband. Tänk, det var tider när en fick dränka tygband i bläck och sitta med suddpenna som gjorde hål i pappret (före Tip-Ex – om nu någon vet vad det är). Eller karbonpapper om man ville ha kopior av det man skev då kopieringsmaskiner inte började komma förrän på 70-talet! Öh, hur gammal är jag? Nå, men jag har varit med om hela utvecklingscykeln inom administration. Förutom att jag inte fått lära mig stenografera. När jag gick kontorsutbildningen 1986-1988 så hade man ett par år tidigare slopat stenografi som ämne. Synd, för det om något skulle man ha nytta av.

Kanske det är därför jag tycker om att vara sekreterare, för det är ett yrke som förändras och utvecklas. En dynamik jag uppskattar.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Personligt Teknik Vardagsblogg Yrkesliv

Jag fick i dag en smärre hjärnblödning när jag såg hur den nye läkaren dikterat sina patientjournaler. De var superkorta. Precis så korta som jag vill ha dem men inte fått någon läkare att anamma. Jag borde ju inte få hjärnblödning eftersom jag ju blev glad, men jag blev lite lätt orolig för att överläkaren skulle beklaga sig. Men det gjorde han inte. Skönt! Jag har det så lagom behagligt på jobbet just nu. Och snart är det påsk och jag kan med gott samvete förtränga arbetet då inget ligger och väntar på mig när jag kommer tillbaks om fyra dagar. Hm, undrar om jag får gå in på söndag och jobba en timme? Alla patienter som kommer och går under de dagarna då jag är ledig ska sköterskorna lämna antecknar om till mig. Men då de inte har någon insikt i mina arbetsuppgifter så brukar de inte engagera sig så där väldigt, utan jag får på min första arbetsdag efter ledighet sitta i timmar och reda ut sådant som annars skulle ta en kvart. Ack ja, du tunga värld.

I dag har jag investerat i ett par nya strumpor. Med Snobben som motiv. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig direkt manlig och tuff (men det är väl det jag är?) men jag kunde inte låta bli när jag såg att de fanns i storlek 46-48! Då måste det ju vara meningen att vuxna karlar ska ha Snobben-strumpor! Själv har jag storlek 47 i skor, och blir ofta pikad för mina sandaler på jobbet. På en lång rad ute i omklädningsrummet finns personalens sandaler, de flesta i storlek 36-37.

Och så mina 47:or. Den vanligaste frågan jag får är vart jag ställt årorna. Jag kan ju inte påstå att de är elaka när de säger så, de skrattar ju! Jag är dem till glädje!

Usch, nu kom jag på ett hemskt barndomsminne om fötter. När jag gick i sjätte klass skulle vi rita av konturen av vår ena fot på ett papper. Problemet var att min fot var längre än ett A4-papper. Var och var… Det är de fortfarande. Passerar jag ett skrivbord på jobbet så brukar jag lyckas med att trassla in fötterna och dra med mig skrivbordet någon meter. En fördel är när jag ställer mig på tå, för då blir jag nästan 20 cm längre och då kan ingen se min begynnande flint. Hm, kanske jag alltid skulle gå på tå?

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Minne Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Sitter ännu en kväll och har trubbel med HTML-kodningen. Jag hade ännu en gång tänkt ändra lite på min hemsida, särskilt i dagboken. Frames kan verkligen göra en gråhårig (om jag nu inte i förtvivlan sliter av håret innan dess).

Den nya AT-läkaren fick jag då äntligen träffa i dag på jobbet, som jag hört så mycket om. Han var väldigt avvaktande i början, hade väl aldrig sett en så effektiv sekreterare någon gång (kan jag ju inbilla mig). Då han såg att jag inte överföll honom med brevsprätten, eller vad han nu trodde, så kom han faktiskt fram och rådfrågade mig flera gånger om hur han skulle gå till väga när han skulle diktera patientjournaler. Hur mycket som behövdes dokumenteras och så.

Eftersom jag inte känner så där väldigt mycket för att skriva dagarna igenom, så viftade jag lite nonchalant med handen och sa ”Åh, det är inte så noga”. I morgon får vi väl se om överläkaren går i taket då anteckningarna i journalerna ser ut som om någon gniden skotte skickat telegram. Men, men… Den dagen, den glädjen. Men det var väl rart av honom att komma och fråga åtminstone? Det visar på respekt för oss äldre! Han är ett år yngre än jag, född 1971 alltså. Men vi kan nog bli kompisar på avdelningen. Dock måste han stå ut med att jag driver med honom.

Någon glädje ska man ju ha i arbetslivet.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård HTML Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Blixtar och dunder, magiska under. Var det inte så Herreys sjöng när de 1984 vann Eurovision Song Contest med Diggiloo diggiley? Tja, några magiska under känner jag inte av, men väl blixtar och dunder. Jag vaknade nämligen med migrän i dag. Gud, min Gud, varför måste solen skina? Och varför måste fåglarna kvittra hysteriskt just i dag? Jag vill bara ha det mörkt och tyst. För en gångs skull hade jag sett fram mot att få komma till jobbet en måndagsmorgon. Hade längtat hela helgen! I dag ska nämligen en ny AT-läkare börja på min avdelning, som av en sekreterare beskrivits som djävulen inkarnerad men av en annan sekreterare som himlens favoritängel. Men, men… I morgon lär jag väl själv få avgöra vem som hade rätt. Kanske han är helt normal och mänsklig? Usch, nu orkar jag inte skriva mer. Jag tror fått ett heavy metal-band i skallen. Hm, undrar om någon gratulerar mig på namnsdagen i dag? Inte ens mina små föräldrar brukar komma ihåg det förrän dagen efter…

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Migrän Yrkesliv

Kommentarer stängda

Jag kunde i dag sitta i solen på lunchen och avnjuta en glass på sjukhusets balkong på elfte våningen. Det om något borde vara ett säkert vårtecken. Till och med Rapport nämnde i kväll att det varit värmerekord i Kristianstad i dag med 17 grader. Och innan ni förgås av spänningen så får jag väl berätta det var Magnum Double jag åt. Nej, den var inte värd sina 14 kronor. Det är ingen glass.

Jag slutade tidigare i dag och missade därför hur min lille far letat efter mig på jobbet i kväll. Han hade varit och hälsat på en bekant som ligger inlagd. Därefter hade han sprungit runt på hela sjukhuset och letat efter mig. Och det är ju konstigt, med tanke på att jag sitter och jobbar på bara ett ställe. Det är tre månader sedan jag slutade vara resurspersonal , för då förekom det att jag bytte arbetsplats flera gånger om dagen. Jag är inte förvånad över att han inte visste var jag arbetar. Han har aldrig engagerat sig i att hålla reda på saker och ting. När jag var liten visste han aldrig hur gammal jag var eller i vilken klass jag gick. Man kan berätta det, man det sjunker aldrig in. Det enda jag kan vara tacksam över är att han åtminstone kom ihåg att jag jobbade på ett sjukhus. Det har jag gjort i sju år, så fattas bara!

Miss M hade klippt sig när jag i dag såg henne. I dag har hon varit riktigt snäll mot mig, även om jag känner att jag är väldigt påfrestande när jag ständigt är på henne med de mest triviala saker. Och jag gör det inte lätt för henne genom att varje dag nämna henne i dagboken . Det gör jag bara för att hon läser den.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Lille far Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

I veckan har man i Annica Tigers dagbok, kunnat läsa om hennes problem med tvättmaskinen. I dag råkade jag också ut för att tvättmaskinen gick sönder. I dag hade jag väldigt bråttom eftersom jag skulle börja jobba innan kl. 10 och innan dess hinna med att tvätta nere i hyreshusets tvättstuga. Det första jag gör är att med handen dra runt trumman i maskinen för att se så inget är kvarglömt från föregående tvättid. Jag tyckte väl att det gick lite trögt med trumman, men allt var okej, så jag slängde in mina kläder. När jag en timme senare kom ner så lät maskinen så konstigt, och tvättprogrammet var dessutom inte klart. Till slut fick jag avbryta tvättmaskinen och öppna luckan. Det var då jag upptäckte det. Ett litet metallock som sitter i trumman hade lossnat och låg i min tvätt. Kläderna var fulla av tvättmedel och alltså varken sköljt eller centrifugerat. Så jag tog ut kläderna för att kasta in dem i den andra tvättmaskinen.

Då kom nästa upptäckt! Genom det lilla hålet i trumman hade en del av min tvätt försvunnit ner. En del av kläderna kunde jag dra upp men de var fulla av hål eftersom de tagit skada.

Förmodligen finns det mer av mina kläder nere i maskinen, men det kommer jag inte åt. Någon åtgärd av maskinen blir det inte förrän på måndag.

Efter att ha fått hjärnblödning av ovanstående händelse fick jag jäkta iväg till arbetet. Jag har ägnat dagen åt logistik, att räkna ut hur man slår ihop tre journalarkiv till ett. Om jag räknat rätt vet jag inte, men jag fick två hyllor över. Bra, men konstigt. Tur att jag slipper vara med när själva flytten blir. Är det tvärtom, två hyllor för lite, så flår de mig levande.

När jag sedan åkte hem med bussen var där en del vietnameser med, då jag bor i ett invandrartätt område. Nu ska ni få veta hur dum jag är. De här vietnameserna är båtflyktingar som kom hit, när var det, på 70-/80-talet någon gång? Då kom många till Åhus som ligger på skånska ostkusten. Visst, jag kan inte ha varit gammal, men jag trodde att dessa båtflyktingar plockats upp ute i Östersjön och förts in till land här. Vad trodde jag? Att Vietnam låg på andra sidan Östersjön?? Den fjärde baltiska staten?? Mitt enda försvar är att jag var i tioårsåldern då. Det hemska är att jag aldrig ifrågasatt min tro förrän nu för något år sedan. Det är väl ingen idé att jag skäms. Det är ju ändå preskriberat. Dessutom ingår väl det också i min karaktär? Annars har jag inte karaktär alls, och det låter ju lite menlöst.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Dumheter Minne Personligt Självinsikt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Denna helg trodde jag att jag skulle få lite lugn och ro. Men icke! I morgon ska jag gå in och arbeta extra. Det är så att man ska slå ihop tre journalarkiv till ett, och gissa vem som ska räkna ut det hela? Visst, det är jag det! Jag ska ligga på golvet och mäta med tumstocken. Vi ska flytta hyllor i veckan och allt måste vara noga genomtänkt då fel inte är ett alternativ när journalerna ska flyttas. Suck… Det är vid sådana här tillfällen man önskar att datajournalen hade gjort sitt intåg även inom slutenvården, och inte bara i primärvården. Det enda positiva jag kan komma på är att jag slipper vara med när journalerna flyttas. Tjohoo! Sist jag flyttade ett arkiv (yes, jag har gjort detta tidigare) blev jag skitdålig och fick migrän. Men vad kan man förvänta sig? Vi män är ju så klena, även om det oftast är mer mentalt än fysiskt.

På söndag ska jag bli hämtad i lille fars ”nya” bil. Han har uppgraderat sin Golf av -78 års modell till en Golf av -87 års modell. Sedan ska jag hem och ställa in hans video. Hur jag än förklarar begriper han inte att det finns kanaler på videon som måste ställas in för att kunna spela in från teven. Teven är min. Den pajade för ett par månader sedan (pang, puff, rök, os) men han har lyckats laga den. Därför fick han behålla den. Teve är något jag knappt vet vad det är längre. Jag sitter mer framför datorn nu än framför teven. Men aldrig i livet att jag skulle kunna missa de cirka 7-8 program jag följer varje vecka. Ja, jag har en ny teve, om ni undrade hur jag kan se på teve om jag gett den till fadern. I och för sig hade jag ju en extra teve sedan tidigare, men den var modell mini.

När jag skriver detta förstår jag helt plötsligt att jag är prylgalen. Vågar jag här berätta att jag har två datorer, två teveapparater, tre telefoner, tre klockradioapparater (det heter så, jag kollade i ordlistan), två CD-spelare och tre radioapparater. Usch, nej! Det låter så fult att vara prylgalen. Låt oss säga att jag är schizofren istället.

I går var jag på LSF:s årsmöte i vår lokalavdelning. Tjugosju medlemmar kom (av de cirka hundra som finns i lokalavdelningen) och jag satt så vackert och norpade pengar från dem när de kom. Anledningen var att jag är kassör och ville ha pengar för den mat och de lotter som erbjöds. Inte för att de hade något val. Maten var olika dessertostar. Den ost jag kommer ihåg bäst var den som var både äcklig och väldigt god. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle förhålla mig till denna ost, som hade orden ”pepparrot” i sitt namn. Min första tanke var att spotta ut osten i näven och sedan torka av det på byxbenet. Tur man inte följer sina impulser.

Efter ett tag var det den godaste ost jag ätit. Den var stark! Undrar vad den kostar?

Kvällens föreläsare var Miss C, en f.d. kollega till mig som numera är massör. Med sig hade hon Anne som pratade om stress och stresshantering. Lottvinsten för kvällen var en halvkroppsmassage. Som tur var vann jag inte. Jag avskyr beröring. Helst om någon tar på mina axlar. Hu, jag både ryser och får gåshud när jag tänker på det. När jag sedan gick hemåt så fick jag ta med mig två överblivna ciderflaskor. När jag steg av bussen (mörkt ute, efter kl. 20) så klirrade flaskorna. Tanten framför mig som steg av bussen började då halvspringa, höll handväskan tätt intill kroppen och sneglade hela tiden över axeln. Jag har väl aldrig sett en så gammal människa röra sig så snabbt sedan jag var med på loppis sist.

Nu har jag räknat upp torsdagen, lördagen och söndagen. Men i dag är det ju fredag. Så vad har jag då gjort i dag? Jo, jobbat som vanligt. Där händer inget spännande alls. Inga skandaler eller så. Jo, en liten skandal. En av mina arbetskamrater har i kväll stämt träff med en kille hon bara träffat på chatten. Har bor lång härifrån, så han kommer in med tåget för att sedan gå hem till min kamrat. Hur vågar hon? Hur törs hon? Jag är lätt orolig. På jobbet är vi många som skällt och förmanat henne, men tyvärr, inget gehör. Hoppas bara allt går väl[1].

Jag träffade på Mr L i affären i kväll. Han har ett bekymmer. Han har en bild av en annan kille som han på nätet säger föreställa honom själv. Problemet är nu att han träffat en tjej där de båda vill träffas. Men det går ju inte! Han är ju inte mannen på bilden! Så gräver man en grop för att själv falla där i! Vad är det för kamrater jag har, så säg? Tur man själv är ett helgon… Amen.

[1] Facit 12 ½ år senare – de är gifta och har två barn.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Lille far Teknik Tv Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda