Visdomstanden är extraherad! Det var en jobbig morgon eftersom jag plötsligt fått ett snoranfall (hösnuva) som också gjorde att kräkreflexen aktiverades. Till det fick jag också väldigt hosta när jag kom till tandläkaren, men tror det beror på den torra luften (det var -15 ute när jag begav mig till tandläkaren). Ändå gick det väldigt bra när det var dags att lägga sig i tandläkarstolen. Inget snor, ingen hosta, bara att gapa.
Det var (naturligtvis) inte otäckt. Jag hann räkna till sju bedövningssprutor och inte ens de kände jag trots att jag hela tiden fick höra ”nu sticker det, nu spänner det). Nada! Sedan började kampen. Tandläkarens kamp. Det första jag fick veta när jag kom dit var att det skulle gå snabbt – att det inte är så farligt att dra en tand. Mitt genmäle på det var ”om inte tanden går i tusen bitar”. Guess what!
Det krasade, det lirkades, det drogs – jag kände inget. Och tandläkaren fick ligga över mitt huvud från alla håll, men hur mycket kraft h*n än lade ner på att dra, så hände inte så mycket. Mer än att tanden gick sönder och h*n plocka tandbitar. Då tillkallades tandläkare nr 2, men inte heller h*n lyckades så mycket bättre. Då började de konferera om jag kanske skulle få ny tid en annan dag till tandkirurg. Först då blev jag lite kallsvettig. Jag vill absolut inte ha en trasig tand med vassa kanter och där tanden sitter löst även om den inte gick att dra, för att återkomma en annan dag! Men min tandläkare fortsatte att slita och dra. Och till sist kom hela (det som var kvar) tanden med alla fyra rötterna. Och jag hade fortfarande inte känt någonting!
Sedan var det dags att få lite förhållningsregler. Jag har ju en jättekrater i munnen som är ett öppet och blödande sår. Jag fick lite tamponader som jag kan bita i om bloden inte stillar. Två saker ska jag egentligen nu själv ta hand om förutom detta med blödningarna. 1) Försiktig tandborstning så såret inte går upp utan får läka. 2) I tio dagar ska jag två gånger per dag skölja med bakteriedödande medel. Sedan får jag också ta paracetamol mot värken. Öh, jag har inte ont?! Okej, nu när bedövningen släppt så känner jag att där är ett sår och emellanåt kommer det lite blod i munnen (så lite att jag bara känner järnsmaken, inte att det blöder). Men mest känns det som en molande tandvärk fast uppe i skallen, inget i munnen eller i käken. Men jag tar ändå Alvedon för att vara på den säkra sidan. Jag förmanades också att i dag inte utföra någon fysisk ansträngning, vilket jag kan tycka vara lite konstigt.
Egentligen borde ju tungan vara där hela tiden för att känna luckan efter en tand, men den växte ju längst in och utåt. Den var inte i jämnhöjd med min övriga tandrad. Så jag når inte hålet med tungan. Det är bra, så blodet får koagulera i fred och såret läka.
Det enda besvären jag känner är en enorm trötthet. Jag har sovit i perioder fram och tillbaka hela dagen. Varför vet jag inte riktigt.
Även om det tog 45 minuter att lirka loss visdomstanden så måste jag säga att detta var mitt lindrigaste tandläkarbesök på många år. Visst, jag tycker aldrig det är jobbigt och hos tandläkaren, men jämför jag så var detta semester. Annars brukar jag få kräkreflex när de är nere i halsen på mig. Men inte den här gången.
Kommentarer stängda