Månad: <span>januari 2013</span>

Publicerad 6 januari, 2013

Inte visa svaghet


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Något jag gått och funderat på i några dagar, är detta med att min yrkesroll förändras. Jag handplockas och lyfts mellan olika och nya arbetsuppgifter. Det som mina tankar kretsat kring är varför. Varför anses jag vara lämpad att ta på mig nya arbetsuppgifter? Varför har man sådan tilltro till mig? Vad förväntar man sig av mig?

Kanske jag fick en liten inblick tidigare i veckan. Jag är känd. Man vet vad jag går för. Det har ingen betydelse i vilken situation jag hamnar, för jag beter mig alltid på samma sätt. Jag gör mitt bästa. Jag är insatt. Jag ifrågasätter. Jag protesterar. Och är detta något bra? Ja, tydligen. Man känner till hur jag fungerar, hur min personlighet är. Både det positiva och det negativa utgör tillsammans en helhet som… inte är förutsägbar, men man kan lita på mig. Inga projekt är för stora eller för små för mig. Jag presterar oavsett. Och jag kan lyfta blicken och se helheten, och till hur jag själv bidrar till den.

När jag frågar varför inte annan anses lämplig, så får jag inga riktiga svar annat än antydningar. Andra är alltför fokuserade på det lilla, protesterar åt allt som är förändring, vill få ut förmåner och fördelar, vägrar se helheten. Jag är alltså motsatsen?! Jo, det ligger nog något i det. Jag har ingen prestige eller ego. Och varför är det så? Jag har ett starkt självförtroende (och självständighet) där jag inte försöker pinka revir. Min styrka är min styrka.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2013

En gång – alltid

Nu har jag börjat se över den del av mitt gamla bloggarkiv som inte konverterats till pdf och som bara finns i html-format. Jag hittade något från februari 2000 som identifierar mig i ganska hög grad.

Ett par månader senare fick jag diagnosen multipel skleros. MS. Besviken? Nej, inte över att ha blivit sjuk. Snarare besviken över att inte kunna sköta det arbete som jag levde för. Det var en svår omställning. Att ha varit arbetande till att bli icke-arbetande. Sjuk? Nej. Fortfarande efter ett år känner jag ingen besvikelse över det. Jag kan inte förklara varför. Det bara är så.

– – –

Trots alla besvikelser. Trots alla besvikelser så kan det faktiskt leda till något positivt även om man till en början inte ser annat än en krossad dröm. Ibland har man tur och får allting serverat, men ibland får man själv ta tag i sin situation och se över den. Man kan inte gå och sörja något som inte blev som man tänkt. Så därför… Låt aldrig drömmarna ta slut!

 Det stämmer fortfarande. Jag har aldrig känt att ms skulle vara något som drog ner mig i något bottenlöst hål. Besvikeleser har jag inte lika mycket som förr. Jag bloggade en del om vad jag var besviken på, men det var mest situationer som var ganska avgränsade och som egentligen inte hade någon betydelse. Det jag istället lärt mig är att aldrig ge upp, finna nya vägar, inte jämföra eller ångra något. Jag bemästrar helt och fullt min egen situation och mitt eget liv, men ibland får jag anpassa mig lite till vad ms för tillfället stäler till med. Och jag tror verkligen på det – att inte fästa sig vid saker som inte blev av.

Även om det är väldigt diffust och handlar om både känslor och vardag, så har det också fått mig att konkret inte vara så nostalgisk. Jag som tidigare samlade på saker där jag ansåg det ha ett sentimentalt värde, kan nu utan vidare slänga allt jag äger och har. Det enda viktiga är en inre trygghet, något man aldrig kan få av saker. Och det där med relationer… Det är alltid komplicerat, men fungerar så länge jag vet vem jag är.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Övertygelse Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2013

Hungerspelen 3

Ja, så har jag då också läst Revolt. Det betyder att jag bara hunnit läsa två böcker i helgan (à 300 sidor). Fatta eld, Revolt (Hungerspelens del 2 och 3). Trilogin börjar dåligt med bok 1 och blir sedan sämre och sämre. Mycket död, blod, lemlästning, elände och det är aldrig någonsin positivt. Inte ens slutet i bok 3 är positivt. Jag förstår ärligt inte hypen som uppstod och som ledde till filmen (som nu får fortsättningarna). Det är en riktigt, riktigt dålig bokserie. Kanske jag borde dissekera och analysera för en ordentlig recension, men det är inte mödan värt. Det är bara att inse att helgen försvann i en fantasivärld som borde stannat i författarens huvud.

Jag avstår från att läsa fler böcker nu på ett tag. Nu måste jag slicka mina litterära sår.

||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2013

Svaren på alla frågor

1. Put your music player on shuffle.

2. Press forward for each question.

3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

NO CHEATING!

Will it be ok?

You sang to me (Marc Anthony)

Inget kommer att vara okej om jag sjunger.

How are you feeling today?

Under your spell (Evan)

Böcker trollbinder mig.

How do your friends see you?

Heart skips a beat (Olly Murs feat. Rizzle Kicks)

De ser mig som någon som ger dem hjärtproblem.

Will you get married?

Time machine (Robyn)

Inte under vår tideräkning?

What is your best friend’s theme song?

Breaking robot (Loreen)

Hur ska jag tolka det?

What is the story of your life?

Star people (George Michael)

Jo, jag är stjärnan i mitt liv.

What was high school like?

Demons (Fatboy Slim feat. Macy Gray)

Demonerna finns där om jag tänker tillbaka.

How can you get ahead in life?

I’m outta love (Anastacia)

Kärlekslöst är ända vägen framåt.

What is the best thing about your friends?

Hot’n’Cold (Katy Perry)

De har vallningar?

What is tonight going to be like?

Stormy weather (Etta James)

Eventuellt. Gudrun och Per kom båda under januari.

What is in store for the remainder of this week?

Här för mig själv (Maja Gullstrand)

Jag hoppas det! Jag har böcker att läsa…

What song describes you?

Mercy (Duffy)

Vet inte om jag är så barmhärtig?

To describe your grandparents?

Bills, bills, bills (Destiny’s child)

Förmodligen, men om det beskriver dem vet jag inte.

How is your life going?

Fantasy (George Michael)

Som en dröm?

What song will they play at your funural?

End of the world (Matt Alber)

Ja, för min del så är det ju så…

How does the world see you?

If she’s the one (Loreen)

Världen uppfattar mig som en kvinna p.g.a. mina bröst.

Will you have a happy life?

Moves like Jagger (Maroon 5 feat. Christina Aguilera)

Sex, drugs and rock’n’roll!

What do your friends really think of you?

Not myself tonight (Christina Aguilera)

Det beror på helvetesmedicineringens biverkningar.

Do people secretley lust after you?

Bang bang (Cher)

Ja, tydligen. De vill sätta på mig. Eller, vadå…? Heter inte låten Gang bang?

How can I make myself happy?

One more try (George Michael)

Jag försöker, kämpar, ger mig inte.

What should you do with your life?

Tomorrow can wait (David Guetta feat. Chris Willis)

Sluta planera och bara vara?

Will you ever have children?

Jerusalem (Fredrik Kempe)

Kusligt logiskt! Och mitt barn ska vara uppkomsten till en ny religion! På tiden, för den förra börjar bli lite väl uttjatad.

||||| 0 I Like It! |||||

Musik Nätlista

4 kommentarer

Publicerad 5 januari, 2013

Hungerspelen 2

Nu hände det igen! Jag fastnade i en bok!

I somras läste jag Hungerspelen och var inte särskilt imponerad. Nu har jag senaste dygnet läst fortsättningen, Fatta eld, och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det ägnas många sidor där förloppen är utdragna, för att plötsligt osammanhängande och kortfattat ge en förklaring till något som kanske borde förklarats mer utförligt. När man läser boken inser man att den 1) är fruktansvärt våldsam, och 2) slarvigt ihopsnickrad. Att den svenska översättningen sedan inte kan hålla i rätt tempus och innehåller flera stavfel, drar också ner betyget. Men det mest irriterande är att boken är skriven i första person presens.

Jag ska genast kasta mig över tredje delen, Revolt. Även om jag är skeptisk…

||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur

Kommentarer stängda

Publicerad 4 januari, 2013

Beundrare

Tydligen är jag avgudad. Säger andra. Personen ifråga säger inget alls till mig. Kanske ett ”hej” per månad. Vad betyder det?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering

Kommentarer stängda

Publicerad 3 januari, 2013

Spill fem droppar till…

Det straffar sig direkt när man försöker göra något fysiskt. Bara detta med att sträcka ut en arm kan få oanade konsekvenser. Jag gav kaffeglaset en knock out på jobbet det första jag gjorde i dag. Jag dränkte skrivbord, golv, skrivbordsunderlägg, arbetstelefonen och min privata mobiltelefon (min iPhone!) i 92 liter kaffe (såg det ut som). Sedan var det bara dags att torka, torka, torka… Lite fysisk ansträngning leder lätt till stor ansträngning! Men telefonerna klarade sig åtminstone.

Under förmiddagen fick jag sms om att AdLibris nu lämnat in mitt bokpaket till posten. Okej, så jag beställde det som A-post den 28/12, men att så här andra vardagen få meddelande om att böckerna nu packats, var lite imponerande. Ännu mer imponerad blev jag när jag kom hem från jobbet. Bokpaketet hängde på mitt dörrhandtag! Hur gick det till? Teleporterade de böckerna under de få timmar jag var på jobbet? Eller.. Hur länge var jag egentligen på jobbet i dag?

Årets värsta arbetsdag är avklarad. Ekonomiskt bokslut med deadline blir alltid lite hetsigt och jag involveras väldigt mycket och ska fixa allt som hakat upp sig på vägen. Jag är lite sista utposten, eller kontrollanten, som ser till att allt verkligen rotts i land. Jag var först på jobbet i dag,  jag var också den siste att lämna. Och jag var jagad från första sekund! Telefonen har gått varm. Mejlen och andra meddelanden har rasat in (och över mig). Där har varit kö till min besöksstol. Det kom en som ville boka in träff med mig, bara fem minuter skulle det ta. Mitt svar: Kanske jag kan om 2-3 veckor.

Tänk, nu är allt normalt igen. Jobbhetsen fortsätter, men det blir ändå inte värre än vad det var i dag. Men året är inte över än. Det kan säkert bli värre. Och jag stortrivs med kaos. Jag känner mig lite som Gud. I början var där mörker… Sedan kommer jag och bringar ordning, reda och ljus! Och vilodagen ligger nära in i framtiden. Jag ska ha ledig långhelg… Med mejlsupport.

Vad det var för böcker jag fick? Fråga mig inte, jag minns inte titlar eller författare. Tre pocket. Till min lediga långhelg.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Litteratur Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 2 januari, 2013

Dehumaniserad

Nästan dagligen blir jag förnedrad, och jag betalar för det. Mycket! För 1300 kr/månad ska jag få hjälp i vardagen med sådant jag inte klarar av p.g.a. sjukdom. Jag försöker begränsa skadeverkningarna genom att bara ha färdtjänst (till och från jobbet) och hemtjänst (städ och inköp). Mitt mål har alltid varit att klara mig själv, och periodvis gör jag det vilket sänker omkostnaderna rejält.

Men det är förnedrande. Jag behandlas som mindre begåvad. Jag idioitförklaras främst av hämndtjänsten som anser att jag ska vara hemma när de kan komma oavsett vad vi tidigare avtalat. Ovanpå det har de inte så god standard, d.v.s. de är ganska inkompetenta och jag kan inte förstå hur själva kan leva i en vardag.

Samma sak med flärdtjänsten. Största problemet är lata chaufförer som dessutom är analfabeter (på riktigt). De uteblir från körningar med hänvisningen att jag aldrig var på avtalad plats eller i tid. Vilket är lögn. Dessutom brukar de köra till fel adresser då de inte ens kan lägga in rätt adress i GPS. Sedan vägrar de en massa och följer inte det avtal jag har med kommunen.

Gemensamt för förnedringen är att att både hemtjänst och färdtjänst konstant (KONSTANT!) ifrågasätter om jag verkligen är förvärvsarbetare. I första hand tror de att jag alltid går hemma och har hel förtidpension. När jag säger att jag arbetar, så tror de i andra hand att det är någon form av terapiarbete med fria ”arbetstider”. Flärdtjänsten brukar inte vilja boka arbetsresor till mig då det är till sjukvårdsinrättning. De brukar hänvisa till sjukresor och att jag bara försöker komma undan det högre självkostnadespriset som gäller sjukresor. Hämndtjänsten kommer inte avtalade dagar ”då du ju alltig går hemma”.

De har fördomar och det är förnedrande. De vet inte varför jag beviljat hjälp av kommunen, bara att de ska utföra något som kommunen sagt åt dem. Men de ifrågasätter mig. Jag måste förklara ständigt och jämt. Jag säger inget om min sjukdom, för de förstår ändå inte. Däremot brukar jag få förklara att jag arbetar 75 % och att jag inte bara kan kasta om dagar, lämna jobbet eller vara tillgänglig på deras villkor. Det är de som ska vara tillgängliga på mina villkor och utföra sitt uppdrag utan knot och till 100 %. Vilket inte sker.

Chaufförer och hämndtjänstpersonal håller på att få hjärnblödning när jag förklarar mitt arbete, hur stort ansvar jag har, vad jag utför och att jag är en arbetskraft att räkna med. De får inte ekvationen att gå ihop. Om jag arbetar – varför belastar jag då kommunen som får stå för hjälpinsatser? De förstår inte det där med att man kan ha en sjukdom som ger vissa begränsningar. För dem är det antingen eller. Och deras okunskap är något jag ständigt tvingas bemöta och det är förnedrande. Kanske det är dags för Gbgs kommun att utbilda sin personal? Jag vet att kommunen erbjuder HBTQ-utbildning för att bemöta männsiskor korrekt… Men varför inte först lära ut hur man bemöte människor korrekt alls? Sluta förnedra mig… Jag har aldrig valt den situation jag befinner mig i.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Vardagsblogg

5 kommentarer

Publicerad 1 januari, 2013

Skrivprocesser

2005 fanns något som hette Fredagsfyran. Jag kör en repris, nya svar.

Tema: skrivprocesser

1. Varför har du valt just bloggen som uttryckssätt?

Från början var det inte mitt val. Primärt ville jag bara ha en hemsida way back in 1998, men visste inte vad jag skulle skriva/publicera på min hemsida. Då föddes min ”dagbok på nätet”. Det visade sig vara ett utmärkt verktyg av flera orsaker. Privata tankar, vardagshändelser med mera kunde jag häva ur mig och samtidigt få respons i form av inlägg i gästböckerna. Det sporrade. Men så kom själva bloggverktyget in och jag var kluven. Jag var fortfarande väldigt html-frälst, men insåg med tiden fördelen med ett bloggverktyg. Det var enklare att publicera texter, men så här en hel del år senare, så inser jag också fördelen med html-kodning. Det tog längre tid, men man lade ner mer tid på det man skrev. Det var inte så spontant. Jag kan bli stressad av bloggverktygets spontanitet, där jag bara ”kastar ut” en text som kanske inte är så personlig trots allt. Fördelen med bloggverktyget är annars att kommentarer skrivs i anslutning till ett enskilt blogginlägg. Om man har läsare som kommenterar, det vill säga. Ändå fortsätter jag att ha bloggen som mitt uttryck eftersom jag inte vet något annat sätt. Facebook, Twitter och andra sociala medier inbjuder inte till längre texter och försvinner snabbt i ett stort flöde av andras inlägg. Bloggen är ändå fortfarande min privata sfär som jag styr över.

2. Vad gör du de dagar då inspirationen till att skriva tryter?

Inspiration är inget som bara kommer till en. Man måste fortsätta skriva och hålla igång skrivmuskeln. Och plötsligt en dag infinner sig inspirationen igen. Hoppas jag…

3. Är bloggen det enda stället du skriver på, eller skriver du någon annanstans också?

Jag skriver både på Facebook och Twitter (that’s it), men med en annan inriktning och annat syfte än med bloggen. Det kompletterar vartannat. I övrigt skriver jag inte online. Inte offline heller, annat än i jobbet. Sedan ett par år författar jag mycket egna texter där som är arbetsrelaterade (typ rutindokument, sammanställningar och så vidare). Detta räcker. Jag skriver cirka 12 timmar per dag någonstans.

4. Vilket av dina alster är du mest nöjd med?

Ibland gillar jag några av mina oneliners på Twitter och Facebook. Särskilt om jag får vara lite ironisk och sarkastisk. Det brukar bli lite lek av situation, eller hur jag ska beskriva det. När det gäller bloggen, där materialet är enormt, så är jag mest nöjd om man ser till helheten kring det jag skrev 2000-2004. Kanske för att jag då var ganska öppenhjärtig om det mesta, lite aningslös, lite tvärsäker, lite *afasiattack – kommer inte på ordet* …naiv! Men det har ändrats en hel del genom att jag åldrats. Inte att jag blivit mer förståndig och vuxen. Snarare så att jag blivit mer försiktig eftersom jag varit under personlig attack så många gånger. Men ska jag ange något som jag fortfarande har lite roligt åt att läsa som jag skrivit, är om klädnyporna. Drogen klädnypor. Men vi var två som skrev – jag och Tobbe. Hur det egentligen började vet jag inte, men vi och många andra, hade väldigt kul. Bra var det kanske inte, men då var det roligt. Nu finns lite nostalgi över det hela när man läser.

||||| 0 I Like It! |||||

Nätlista

Kommentarer stängda

Publicerad 1 januari, 2013

Bloggar på 15:e året…

Årets första arbetsdag avklarad! I två år på rad har jag kört exakt samma upplägg: Jag har arbetat juldagen och nyårsdag. Visst har jag skrivit om det innan? Att jag går in och gör mitt ”gamla jobb” som jag slutade med våren 2011? Det är mer slitsamt att sitta en dag och skriva så här på jobbet, jämfört med att springa runt på olika möten dagligen. Fysiskt får jag mer värk då jag behöver röra på mig även om det också är svårt. Men vad gör man inte för att kollegor ska få vara hemma med nära och kära?

Natten blev inte som jag hade förväntat mig. Jag förutsatte att jag skulle sova gott långt före tolvslaget, men jag kunde inte somna trots att jag visste att jag skulle upp tidigt. Nej, jag reagerade inte så mycket på fyrverkeriet. För är jag trött så är jag trött och märker inte sådant. Men jag kunde alltså inte somna och fick ligga och lyssna på hur explosionerna tusenfaldigades vid midnatt. När det smällt klart vet jag inte, för jag lyckades somna vid 00.30-tiden. Så jag fick hela 4½ timme ostörd sömn innan det var dags att gå upp. Genomsvettig. Jag vet inte varför, men jag har svettats enormt i natt. Eller, skit i det! Det är inte intressant. Mer en egen notering.

Så jag åkte till jobbet strax före kl. 07. Det var ovanligt mycket folk på spårvagnar och bussar, samt det gick rätt så många ungdomsgäng planlöst på gatorna. De raglade inte. Varför gick inte de hem för att lägga sig? Min fördomsfulla tolkning är ”de är så höga att de inte kan sova och inte vet vad de ska göra, stackars satar till knarkare”.

Jag längtar till helgen och mer sömn. Den sömnbrist jag fick i natt har jag inte möjlighet att ta igen innan. Nu är det nytt år. Nu kör vi så det ryker på jobbet! Och däremellan ska jag sova. Tänk… Jag ser ingen skillnad på 2012 och 2013.

Och, ja… Jag är nu inne och bloggar på mitt femtonde år! Ha! I februari 1999 sa jag att jag skulle skriva dagbok på nätet till efter sommaren… 1999. Sedan skulle jag sluta. Gud, vad jag känner mig misslyckad! För jag håller ju på än…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Surgubbe Vardagsblogg

4 kommentarer