För den olycklige finns inte större smärta än att mitt i sorgen minnas den dag när han var lycklig.
/giambattista marini
I dag är jag bara trött. Dagen har varit lång och nu ska jag vila inför ännu en lång och kämpig dag. Men sedan kommer helgen!
Förra veckan. Denna vecka. Nästa vecka. Jag känner ett inre motstånd även om jag egentligen aldrig oroar mig inför någonting. Men det är alla dessa möten jag går på. Just nu känns de väldigt meningslösa och innehållslösa. Ändå går jag på dem, för allt annat är arbetsvägran. Det verkar märkligt att alla möten just nu i ett slag blivit så meningslösa, men jag tror det är mig det är fel på. Att jag blir irriterad och frustrerad över tidsåtgången när jag vet att det ligger saker på mitt skrivbord att ta itu med när jag väl finner tiden att vistas på mitt rum. Sedan kan alla möten vara hur viktiga som helst, men jag känner inte att jag just nu kan vara mentalt närvarande trots att jag fysiskt deltar. Jag undrar när den här krampen ska släppa?
Jag har lekt lite med tanken allt helt sonikt skita i vissa arbetsuppgifter eftersom jag ändå inte hinner med allt utan att tumma på kvaliteten. Men det är det där med arbetsvägran. Så jag fortsätter att göra allting halvdant och med vetskap att jag ändå aldrig får utlovad arbetslättnad trots att jag beordras att ta på mig mer och mer uppgifter och ansvar. ”Självklart ska någon annan ta över de uppgifterna från dig” har jag fått höra om och om igen. Men nu är det istället 1) ”du är oumbärglig”, och 2) ”det finns ingen annan”.
Sa jag att jag är frustrerad? Jag känner det särskilt tydligt en ledig dag. Särskilt i dag när jag dessutom haft en envis huvudvärk där varken Treo eller sömn hjälpt. Ibland har jag svårt för att släppa tankar, speciellt om jag inte får yttre stimuli.
Kommentarer stängda
Lite bättre har jag blivit på att inte skriv om ms. Därför ska jag gå ner mig riktigt och gotta mig i elände. Nej, naturligtvis ser jag inte på det så. Jag känner mig inte särskilt delaktig eller involverad i detta med ms. Jag umgås inte med andra med ms. Jag är med i någon mailinglista men varken läser eller svarar på något. Jag skriver inte ens egna inlägg på listan. Förmodligen är jag bara väldigt ointresserad. Ms är fortfarande efter… öh… drygt 14 år inget som jag direkt tänker på om ingen påtalar det för mig. Jag får någon ms-tidning som ett läkemedelsföretag ger ut, samt att jag får NHR:s medlemstidning som också skriver om andra neurologiska sjukdomar. Det var i någon av dessa tidningar jag läste om behovet för ms:are att få träffa andra med sjukdomen, för att lära sig om och för att avdramatisera sjukdomen. Jag har inga sådana behov. Varför kan man fråga sig, men det handlar inte om att jag är så pass frisk att jag inte kan relatera till sjukdomen, utan det beror på att jag är ganska trygg med min ms. Jag vet vad den gör, så att säga. Och när jag själv satte diagnosen ms utifrån min egen erfarenhet (jag jobbade vid tillfället på en neurologisk mottagning och hade inblick), så var det inte chockerande.
Men jag brukar ju ändå blogga om hur jag påverkas. Så här kommer en liten statusuppdatering.
Flärdtjänst och hämndtjänst är fortfarande det som jag kräver mest av för att fungera. Den arbetsrehabilitering jag fick för tio år sedan existerar inte längre eftersom jag verkar byta arbetsuppgifter från vecka till vecka. Och jag gör vad jag kan på jobbet (väldigt mycket) på de 30 timmar per vecka som är min normala arbetstid.
Sprutorna – bromstmedicinen – har jag fortfarande. Det lär jag få ha ett bra tag till eftersom min doktor inte vill att jag ska göra ny magnetresonans som krävs för att jag ska få gå över till ett dropp per månad eller till en daglig tablett. Alltså fortsätter jag ta min dagliga spruta (sedan tio år) där vi inte tror att den gör så mycket annat än att underhudsfettet försvinner på mina lår (gropig och ärrvävnad).
Sedan ett par dagar (veckor?) är jag yr och har besvär med synen. Jag har också blivit ostadig och spastisk i benen (igen) vilket gör att jag flera gånger per dag tappar balansen (men inte fallit så jag slagit i backen – än).
Smärtan i magen finns kvar trots antiepilepsimedicineringen som jag inte lyckats trappa ut trots att snart två år gått (okej, ett år och nästan ett halvår). Därför tar jag nu också Tradil som är en snällare form av smärtstillande/antiinflammatoriskt och som inte ska ge mig tarminflammation (igen).
Men det som jag påverkas mest av är att panikångesten finns kvar och jag vet inte riktigt varför. Jag kan handskas med den, men den är jobbig. Plus att jag också fått påtaglig dödsångest. Jag tror nämligen att jag är i ett ganska dåligt fysiskt skick eftersom jag inte återhämtat mig de senaste två åren från en inaktivitet det innebar att ha hälseneinflammation. Och den har jag också fortfarande besvär av i form av smärta även om inflammationen sedan länge är borta. Så sammantaget är det lite status quo med tillkomst av dödsångest som jag verkligen försöker slå ifrån mig. Men förmodligen spelar det också in detta att antiepilepsimedicineringen forfarande gör mig påverkad (biverkningar).
Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att förbättra min situation, men ska jag vara ärlig så går jag på som vanligt fastnar inte mentalt i detta. Jag tänker inte ”ms”. När jag känner smärtan i magen så tänker jag inte ms. Tappar jag balansen så tänker jag inte ms. Jag tänker som sagt aldrig ms förrän någon frågar mig konkret hur det är med min ms. Då måste jag börja tänka efter och bedöma hur jag mår och vad som är ms-relaterat. Och det etiketterar mig också vilket jag inte tycker om.
Så ett tips är att aldrig fråga mig hur jag orkar eller hur det är med min ms. För jag tänker inte i de banorna. Jag förnekar inte min ms, men det ligger aldrig så nära mentalt som när man frågar eller antyder något kring den.
Och det där med dödsångest… Det känns väldigt onödigt och omotiverat. Nästintill ointressant.
Ändå – jag mår ganska okej. Det har varit både värre och sämre.
Kommentarer stängda
Precis som i förra veckan blev en utbildning jag skulle hålla inställd. Förra veckan fanns ingen anmäld. I dag fanns det bara en anmäld, som vände i dörren när h*n insåg att det bara var vi två. ”Resursslöseri”, sa h*n och gick sin väg. På vilket sätt vet jag inte, för det var slöseri på mina resurser som fått förflytta mig från min arbetsplats, gjort massor av förberedelser*, sedan fick packa ihop och ta mig tillbaka till min arbetsplats.
Kanske det istället är kompetensslöseri? Min kompetens kom inte till användning och h*n missar nu en egen kompetenshöjning. Och kompetens är resurs. Jag är en resurs. Så det var nog trots allt så att resursslöseriet är att jag inte kom till användning i dag.
* Förberedelserna: 1) Läsa igenom utbildningsmaterialet. 2) Förbereda ”fall” att träna på i datorn. 3) Gå ifrån min arbetsplats och inte vara tillgänglig. 4) Låsa upp utbildningslokal. 5) Värma upp projektor. 6) Starta dator. 7) Förbereda material på dator. 8) Uppgradera dator och starta om. 9) Möblera om i lokalen. 10) Ta fram och sortera papper att dela ut. 11) Sedan packa ihop och återställa allt till ursprung, gå tillbaka till min arbetsplats och återuppta arbete som jag avslutat eftersom jag skulle utbildat.
Kommentarer stängda
I dag känns det mycket bättre. Jag avskyr verkligen att fylla år, men tacksamt nog har de flesta förstått det vid det här laget. Därför fick jag inga besök, ingen firade mig. Däremot så får jag nog oroa mig lite inför arbetsdagen i morgon. Där firar vi varandra så fort någon fyller år*, oavsett hur mycket man fyller. Tydligen är det en sådan där social grej som jag har så svårt för. Som jag bara accepterar då det blir enklast så. Bara de inte sjunger…
Det är omöjligt att säga när medelåldern inträder. Vissa säger vid 30, 40 eller 45. Oavsett så får jag betrakta mig själv som medelålders. Det enda konstiga med det är att ömma modern också är medelålders. Men så är vi ju nästan jämngamla.
* Jag tror de glömde mig i fredags – fyller man år helg så firas man inför, inte efteråt. Eller så var jag bara ovanligt svår att få tag på i fredags – jag arbetade halvdag som innehöll möte. Men måndagen blir lika svår, jag är alltid på möten.
Kommentarer stängda
Lite oväntat är jag på uruselt humör i dag. Känner bara att jag gärna hoppar över den här dagen och snabbt går vidare till morgondagen där jag kan känna mig fri med att slänga sopor, tvätta, plugga inför en utbildning, slappa och sova. I dag känner jag mig bara trängd. Vill inte prata, vill inte vara social, vill bara få vara lämnad i fred.
Kommentarer stängda
I dag har jag bloggat (eller skrivit dagbok på nätet) i 14 år! Förkunnade jag stolt (?) för ömma modern.
– Jaså, det är inte längre ändå?
Hur ska jag tolka det? 1) Det känns så mycket längre, nästintill olidligt? 2) 14 år är ingenting, en droppe i tidsrymden?
I vilket fall så blir jag imponerad över mina 14 år. Att jag inte ger upp. Att jag bara fortsätter och fortsätter som en Duracelkanin på speed.
Nej, jag orkar inte analyser (i dag) varför jag bloggar. Orka! liksom.
Okej, så jag skriver mycket om jobbet. Eller gör jag det egentligen? Det är nog väldigt indirekt ändå när jag tänker efter.
Något jag funderar på är hur många det är förunnat att själv kunna prioriera mellan olika typer av arbetsuppgifter? Jag kan själv relatera till den tanken när jag jämför med tidigare yrken/arbetsuppgifter. Ofta var det väldigt givet och väldigt begränsat vad man kunde göra. Och det är bland det värsta jag vet – det monotona arbetet. Särskilt om man inte har möjligheten att flexa, göra omprioriteringar beroende på dagsformen, ta semester/ledigt när man vill. Jag behöver friheten som ändå innebär ett egenansvar att utföra och prestera arbete. Det enda tvånget jag just nu känner är detta att tiden inte räcker till med anledning av arbetsbördan.
I dag blev inte dagen så som jag planerade den. Tanken var att jag under förmiddagen skulle varit på möte i annan kommun och sedan utbilda under eftermiddagen. Men jag kände absolut inte för förmiddagsmötet och ser inte att jag måste vara med alltid. Så jag valde att åka till jobbet och fortsätta med sådant jag kommer på efterkälken med. Det kändes mer angeläget. Eftermiddagsutbildningen blev inställd då ingen anmält sig, vilket jag bara är glad för (av många anledningar). Alltså kunde jag fortsätta att jobba med det jag påbörjat under förmiddagen. Dessutom var jag sen till jobbet på morgonen och gick tidigare på eftermiddagen. För-att-jag-kan-göra-det! Och det kändes bra med tanke på nattens händelser. Twitter förklarar mer:
Efter midnatt: Nu börjar grannen borra och hamra i väggarna. Oh, happy, joy!
Och nu stannade en avloppsbil under min balkong med motor på och gul saftblandare på taket. Får jag inte sova?
Ack! Nu fattas bara att grannen startar sin CPAP-apparat och börjar ha flåssex i den knarriga metallsängen.
Och så gasar, gasar, gasar motorn när sugen på avloppsbilen används. Aaargh!
Klockan 01 kunde jag vila huvud mot kudden och somna. Turligt nog tog jag sovmorgon (till kl. 06), så jag fick åtminstone ihop fem timmar. Även om det var för lite. Och så här i slutet av veckan är jag helt färdig och måste sova, sova, sova!
När vi ändå är inne på Twitter… Händelserik dag!
Taxichauffören var så skitnödig att jag fick visa honom en toalett innan jag ville sätta mig i hans bil. Dagens hjärtliga gärning.
Ja, det är mycket man får vara med under en dag – som inte är på arbetstid.
Kommentarer stängda
Det gick väl så där. Jag som mötesordförande. Andra tyckte att mitt uppdrag som ordförande var otäckt, att de inte skulle vilja byta med mig. Själv har jag inga sådana betänkligheter, utan hoppar på det mesta. Jag är orädd. För det första så ska man aldrig gå och oroa sig för något där man inte känner till utfallet. För det andra måste man våga bege sig ut på okänt vatten. För det tredje så kan man bara göra sitt bästa och med de förutsättningar man har. För det fjärde så är jag inte rädd för andra människor eller vad de kan tänka om mig. Min erfarenhet är att de flesta vill gott. Och jag skulle i dag bara hålla i ett möte. Med en dagordning att följa där jag gav andra ordet.
Vad det var som ”gick väl så där”? Förutom att jag drog igenom mötet på 22 minuter istället för 90 minuter (haha), så 1) avslutade jag punkter innan de var färdigdiskuterade och 2) hade för långa konstpauser efter att folkt fått prata färdigt. Struntsaker, men jag kände aldrig något riktigt flyt även om jag kände mig säker i min roll och visste mitt uppdrag.
Detta var första, kanske enda gången, som jag fick hålla i den här typen av möte. Blir det en nästa gång, så har jag ändå lärt mig något och kommer att bli ännu lite bättre.
Orädd, men osäker, i nya situationer.
Morgondagen. Eventuellt ska jag för första gången utbilda i något jag aldrig utbildat i förrut. Och där jag inte har kunskaperna. Men där är jag också orädd. Bring it on! Eller inte. Ingen är anmäld till utbildningen än och jag spärrar nog deltagarlistan direkt i morgon så jag inte behöver gå och vänta på om namn dyker upp minuterna innan utbildning. För jag har annat jag behöver göra och lägga min energi på. Vi får se.
Kommentarer stängda
Kommentarer stängda