Månad: <span>februari 2015</span>

Ångestriden över melodifestivalen. Jag vill verkligen inte se på eländet, och det har jag inte haft lust för på flera år (typ senaste 40 åren). Ändå känns det som om man missar något väsentligt ur en social aspekt – ”alla” andra tittar ju? Det som ger mest ångest är att i någon form göra en schlagermassaker. En sådan tar längre tid att åstadkomma än programmet varar. Det har också blivit värre i och med att där är så många delfinalet istället för ett program. Nej, jag tycker inte att det är fest.

Annars är jag i dag mest förvånad över att jag sovit ännu mer än det jag nämnde i förra inlägget. Jag är verkligen totaldäckad av trötthet efter den här veckan. Att då också tvinga sig uthärda mello känns övermänskligt omänskligt. Jag trotsade ändå tröttheten i dag genom att yrvaken hasta ut på livsnödvändigt uppdrag, det vill säga jag var tvungen att köpa snus.

Det där med snus gör mig också lite orolig och ger smått ångest. Risken är att det blir totalt tobaksförbud på jobbet utöver redan rådande rökförbud. Hur gör jag då? Jag har pratat med HR-specialist redan nu som förklarat att man får varningar innan man blir avskedad med omedelbar verkan. För att jag sitter på mitt eget rum, aldrig träffar en patient, inte påverkar hälsan negativt för någon annan. Det låter hårt. Jag förstår ”omtanken” om friskare personal, men jag har också andra aspekter. Bortsett från ovan trötthet, så har jag också ms-tröttheten där nikotin har en uppiggande effekt. Men jag är livrädd för att sluta snusa. Inte på grund av abstinens, för den är snabbt övergående och knappt märkbar, utan på grund av det där med mina tänder. Hur mycket fluor jag än använder, hur mycket jag än sköter om min tänder enligt konstens alla regler, så håller min emalj på att tunnas ut. Detta är en konsekvens av min bromsmedicin mot ms, vilken jag alltså inte kan vara utan. Jag kan inte hålla riktigt jämna steg med fluor. Därför har min tandläkare inofficiellt förklarat att det är rena turen att min tandstatus inte är sämre än vad den är. Tack vare snus. Officiellt är de fördömande vad gäller snus, men har förklarat för mig att jag bör fortsätta snusa för mina tänders skull. Det är den ökade salivproduktionen som gör att tänderna skyddas. Men det finns ju tabletter med äppelsyra som ökar salivproduktionen? Kan jag inte byta ut snuset mot det? Öh, jag kör redan med maximal högdos av dessa tabletter parallellt med snus. Så min konsekvens av att sluta med snus är förödande. Frågan är – kan jag få läkarintyg och dispens mot ett totalt tobaksförbud? Nej, jag tror inte det. Antingen innebär det att jag avslutar min tjänst eller börjar med distansarbete. Eller drar ut alla tänder och skaffar lösgom. Har man verkligen tänkt igenom detta med totalt tobaksförbud?

Veckan har varit hektisk med att handleda student, gå på sjukgymnastik x 2, nio jobbmöten, slagsmål med flärdtjänst och hämndtjänst, egenträning, hushållssysslor och så vidare. Kanske det mest stressande har varit att inte ha utfört en enda egen arbetsuppgift.

Konsekvens: Vaknade nu efter elva timmar – så länge sover jag aldrig en natt. Jag åt inte efter jobbet i går, vilket innebär att jag inte ätit sedan lunch i går. En räkmacka. Lagad mat… I onsdags, en korv i bröd.

Jag känner väldigt sällan hungerkänslor. Eftersom jag dricker så mycket vatten. Nu har jag en helg på mig att vända det hela till ordentliga måltider på bestämda klockslag. Nästa vecka är samma kaos, så jag vet inte vad som händer med stress kontra mat.

Där är något sorgligt i det…

Det finns tillfällen då jag inte har svar på tal. Dumt, då jag ofta får frågan och vid det här laget borde komma på antingen sanningen eller något dräpande. Frågan? ”Hur tusan hinner du göra så mycket på jobbet”? Nej, det finns inget bra svar.

1. Jag är effektiv och väldigt snabb.
2. Där är högvis med jobb som ligger och skaver i bakhuvudet som jag aldrig hinner påbörja.
3. Sitter hemma och jobbar på min fritid.

Vad som är sant? Nummer 2, absolut. Men det förklarar inte varför man ändå har uppfattningen av att jag hinner så fruktansvärt mycket. Kanske den ställda frågan är lite fel ställd. Jag tror att man kanske förutsätter att jag hinner så mycket eftersom jag kan svara på alla frågor som ställs (högt och lågt, om allting känns det som) samt dra fram dokument om det behövs. Oftast är det dokument jag sammanställt, men frågor återkommer och dokument blir inte för gamla. Jag har sparat alla dokument jag skrivit de senaste femton åren.

Annars är också en vanlig fråga när jag hinner jobba, eftersom jag aldrig är på plats. Jag är en mötesmänniska som går från det ena mötet till det andra. Som jag tidigare sagt så är jag aldrig passiv åhörare på möten, utan deltar med liv och lust. Det är också en väg för informationsutbyte. Det gör att jag också delvis kan sålla bland det som behöver – eller inte – göras. Därför ligger jag också på en nivå där man inte märker av det jag inte hinner. Okej, så svaret på den inledande frågan är både nummer 1 och 2.

Nummer 3 då? Hur mycket ideellt arbete utför jag hemma? Absolut ingenting, annat än att jag ibland läser igenom en Powerpoint som jag dagen efter ska ha som föreläsning på jobbet. Ett arbete som är färdigt och klart, men där jag behöver memorera bilderna. Men så har jag också ett fritidsintresse där jag läser allt jag kommer över gällande sjukvården. Egentligen har jag bara två källor; Dagens medicin och Läkartidningen. Den information jag finner där bidrar till vad jag kan och gör på jobbet. En indirekt form av förkovring. Det är därför jag också alltid tackar nej till alla utbildningar som jobbet erbjuder mig. 1) Jag vet redan. 2) Jag jobbar hellre än går på något som inte bidrar med något. 3) Låt andra gå.

Men i dag gick ett massmejl ut om att jag behöver hjälp då jag kommit hopplöst efter de senaste veckorna. Men det är inte mitt fel. Ibland blir det bara för mycket att hinna med fem heltidstjänster på halvtid. Jag hade fixat det på en förmiddag, det jag kommit efter med, men har ingen ledig förmiddag på jobbet på ännu 1-2 veckor. Tror jag.