Kategori: <span>Dravel</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Nu har lövverket helt försvunnit från rönnarna utanför mitt fönster. Det känns hårt. Det innebär att jag nu har full insyn och inte kan springa runt och göra propellern inne. Sedan de högg ner de flesta träden förra hösten och nu på försommaren, så har rönnarna varit min enda räddning även om de inte gjort så stor skillnad. Samtidigt är det så att jag avskyr att titta ut och inte se natur. Tittar jag ut från kök och vardagsrum så ser jag tvättstugans tak och grannhuset (nu, jag har också fri insyn till de som bor där – vi bor väldigt nära varandra). Är det bättre i sovrummet då? Ja, än så länge sitter de flesta löven kvar på träden ute på torget, men det är bara en tidsfråga. Utsikten där är också ganska tråkig med massor av hyreshus (andra sidan torget och gatan – inte lika mycket insyn), spårvagnshållplatsen och kullerstenstorget. Sten, tegel, asfalt och betong – himla trist.

Det var ett tag sedan jag nämnde något om mitt arbetsrum jag flyttade in i augusti/september. Jag har fått det hem(?)trevligt och ordning på mina saker. Senast i går städade jag upp det sista som jag bara slängt in i en garderob för senare sortering. Jag har knappt varit på jobbet de här månaderna, utan mest sprungit runt på möten. Men jag trivs bättre där jag sitter nu jämfört med alla andra ställen jag suttit på. Min tionde arbetsplats på 13 år. Där har jag också en utsikt som är lite bättre än tidigare. Problemet är att jag har fönster till vänster om mig och är halvblind på vänster öga. Jag noterar aldrig vad som händer där ute eller ens vad det är för väder. Jag är alltid upptagen med att titta rakt fram (datorn) eller till höger (dörren med alla besökare). Men om jag tittar ut – vad ser jag då? Ja, förutom en spårvagnshållplats (bor jag i Göteborg eller i Göteborg?) så finns där en pressbyrå/blomsteraffär/bageri och ett jättehål. Hela innergården grävs upp och är nu 2-3 meter djup. Marken sjunker och man ska stötta upp och fylla på för att sedan få en marknivå som når upp till alla ingångar. Klart? Nästa sommar.

Det jag nu väntar på är den underbara snön som döljer allt det fula. Gärna lite frost också som gör alla nakna träd vita av rimfrost. Men det har varit en mysig höst som förvånansvärt passerat fort. Eller, det var inte länge löven var rödgula innan de föll av. För jag gillar hösten som årstid, men löven hade gärna fått sitta kvar fram till första snön.

Dock finns där två saker som nu skrämmer mig. Löv på marken och ishalka. Jag får inte falla…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Personligt

Kommentarer stängda

Det infinner sig en tillfredsställelse av att bara gå och skrota. Efter sommaren när semestern och sommarlov är över, och allt återgått till det normala, känns det väldigt skönt att ta en semestervecka. Jag blir inte stressad som när alla ”måste” vara lediga samtidigt och utnyttja fritiden på bästa sätt. Nu går jag och pysslar lite. Filosoferar. Bryr mig inte om klockan. Och njuter av att se alla runt omkring stressa på. Då värdesätter jag min ledighet på ett helt annat sätt.

Kanske det var oundvikligt, det där med att jag måste in på jobbet minst tre gånger under min semestervecka. Jag har ett jobb som inte riktigt tillåter att jag släpper det ens för en vecka. Samtidigt gör det inte så mycket, för jag är inte intvingad under semester, men det finns önskemål om att jag närvarar vid vissa tillfällen för att inte stoppa upp hela produktionen (eller hur jag ska uttrycka det). Till viss del kan jag även styra över detta vad gäller tiderna, men det måste infalla under veckan.

Hösten är alltid ett arbetsmässigt kaos. Så har det alltid varit och kommer för alltid förbli. Men just denna höst är extrem på ett lite annorlunda sätt. Normalt sett så brukar möten avlösa varandra och krocka med varandra. Denna höst är det istället så att möte efter möte ställs in eller skjuts på framtiden. Det är väldigt svårt att planera utifrån det. När jag väl är på jobbet vet jag inte vad jag vågar påbörja, för dessa ”ryckiga” möten kan ställa till det också innehållsmässigt i vad jag ska utföra.

Kallt och soligt. En perfekt semester för mig. Och eftersom det snart är lunch, så är det väl dags för mig att hoppa in i duschen med målet att få kläder på mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Har jag haft migrän i natt? Huvudvärken i dag blev inte bättre av gympa (brukar det bli), sömn (brukar det bli) eller piller (brukar det bli). Det som inte fungerar på migrän är just gympa, sömn och piller. Jag kan bara förstå att jag har migrän om jag är vaken när det kommer, eftersom det alltid börjar med skotom (ögonflimmer, aura). Samtidigt kan det inte vara något jätteanfall av migrän eftersom jag inte mår särskilt illa och kan fungera någorlunda. Men det är tröttsamt.

Efter gympan åkte jag hem och fortsatte. Med att tömma hela klädkammaren då jag bara slängt in sådant ska gå till återvinningen. Det har jag nu sorterat. Redan i morse kämpade jag mig till soprummet för att slänga lite. Ja, det är kämpigt. Testa att gå med sopor och rollator, försöka få upp dörren och komma upp för den lilla sluttningen. Som hjälpmedel kan jag få automatiskt dörröppnare till soprummet, men jag bryr mig inte eftersom armen till dörren är trasig och dörren får ändå manuellt dras upp. Men jag klarade av det i dag också.

Sjukgymnasten som tittar till mig när jag tränar, påstår att det syns förbättringar av min fysiska stabilitet, balans, styrka, flås och så vidare. Det är anmärkningsvärt. Var detta femte gången? Det är lite jag gör, det är sällan jag gör det. Ändå märks skillnaden.

Jag är nervös inför hämndtjänsten. Jag har timmar avsatta (jag betalar för x antal timmar) där jag får bestämma vad de ska göra. Ändå kan de protestera och vägra trots att det är sådant jag har beslut på samt att tiden räcker till. Jag behöver skicka dem till två olika postutlämningar, till affären för veckoinköp, till soprummet, förutom att de ska städa. Men nog hinner väl två personer det på två timmar? Problemet är den extra postutlämningen, men annars brukar de göra allt jag nämn på 20 minuter och sedan försvinna trots att jag betalar för så mycket mer. Det här kan bli intressant.

Mitt arbetsschema är kaos. Jag följer inte mitt schema då jag har så mycket privata åtaganden också som måste skötas dagtid måndag till fredag. Typ sådant som rör hjälp i min ms. Eftersom schemat ändras av mig från dag till dag, så blir det svåröverskådligt att se om jag får ihop mina arbetade timmar. Efter lite trixande så säger flexsystemet nu att jag ligger 1,50 timmar minus, vilket är riktigt bra. Det är hanterbart. Ett tag, när mina tider inte var korrekt inlagt i flexsystemet, så påstod det att jag låt 7 timmar minus. Men ingen ko på isen.

Veckan är hopplös, nästa vecka ännu värre, veckan efter det rena katastrofen. Det jag nu har att se fram emot är ”sommarsemestern”. Egentligen är det samma höstvecka som jag tar varje år, men eftersom jag inte fick semester i somras…

Jag har sorgligt nog tappat lusten till att arbeta. Där är så mycket ovisshet att jag inte ens riktigt kan njuta av nytt nya arbetsrum. Så jag gör det enda jag kan göra – fokusera på min hälsa. Och så verkar det som om jag fått nya arbetsuppgifter i min tjänst…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda

Empati är något jag haft svårt för att känna på senare år. Jag orkar inte med sånt som tar energi från mig. Intellektuellt kan jag förstår när något inte är bra och jag förstår att här ska man engagera sig och känna empati, men jag orkar helt enkelt inte. Jag slår inte från mig sådant som är jobbig – jag bryr mig helt enkelt inte om att ens lägga energi på att inte känna.

Men bryter något igenom. Ibland har jag svårt för att värja mig. Under två kvällar har jag sett tre program på min tv som varit lite jobbiga.

I går började det med att jag på Netflix fann en amerikansk dokumentär om Vatikanens pedofiler till präster och kardinaler och hur de förgrep sig på döva barn under 40- till 70-tal. Okej, det är egentligen världsomspännande och Vatikanen har förgripit sig på barn i 1 700 år enligt dokument i Vatikanens arkiv. Men det var kombinationen av hemskheter. En sak är att barnen blev utsatta för övergrepp, men det blev inte precis mer lättsamt när man hörde enskilda prästers motivering och förklaring – att de vill ta på sig barnens synder så de inte sexuellt började utforska varandra. Och detta med att prästerna ses som heliga och därmed står över lagar. Eller att Vatikanen inte nämner något om offer (annat än att barn alltid kommer över övergrepp, att det inte skulle vara något allvarligt eller något problem), utan pratar om präster som utsatta för förföljelse. Och hur dubbelmoralen och den organisatoriska bakbundenheten gör att de präster och kardinaler inom Vatikanen som vill få ut sanningen stoppas av de totala lojalitetsband som de måste följa som verksamma inom Vatikanen. Min reaktion på denna dokumentär var att jag sov väldigt dåligt i natt, drömde mardrömmar på kyrkligt tema (”hellhounds”, tror jag lånade dem från Supernatural, också ett religiöst tema). Jag minns tyvärr inte vad dokumentären hette – det var något på latin, typ Mea Culpa nånting eller nåt).

Så vad gjorde jag då i kväll? Jag titta på SVT Play. Först såg jag Arga doktorn från tidigare i veckan. Precis som förra veckans avsnitt blir jag arg på vårdens byråkrati som jag 1) själv också drabbas av som oftast, och 2) är en del av som personal inom vården. Det jag blir så upprörd över är att så många inom vården inte vet vem de arbetar för, inte känner till det starka patientskyddet (som inte heller patienterna känner till), hur okunskap och ekonomi styr. Vi har lika vård på lika villkor för alla i det här landet. Vi har en bra ekonomisk fördelning, det mesta är statliga pengar, väldigt lite är landstingsskatt, ännu mindre inkomster av patientavgifter Vi ger och gör mycket vård till låg del av BNP. Därför ska de inte fungera så dåligt som det påvisas i programmet. Det bästa man som enskild patient kan göra för att få den vård och bemötande man har lagstadgad rätt till, är att flytta till storstadsregion. Det ska inte behövas, men när det gäller ens hälsa är det bättre att ta besväret att flytta än att försöka slåss på hemmaplan. Och det jag själv noterar när jag ser hur landets smålandsting brista i det mesta, är att de borde skriva fler avtal med andra regioner och landsting i landet. Ett litet landsting kan inte klara de mer komplicerade eller dyra patientfallen, men med avtal kan de köpa vård av andra även om det är dyrt. Men med avtal går det faktiskt att villkora och få ner kostnader. Är man nu så ekonomiorienterade, så borde man också kunna detta med att köpa vård och tjänster. De kanske till och med själva kan bli spjutspetsar inom något och sälja vård till större landsting?

Det andra programmet jag såg var också på SVT Play. Sveriges bästa äldreboende. Där är absolut ingen värdighet i hur vi vårdar och behandlar våra äldre. Det jag ser är uppgivenhet – främst bland personalen. Många år av nedskärningar gör att all livslust, inspiration, fantasi och stolthet försvinner ur personalen som lägger ribban lite väl lågt när de ska försöka upprätthålla en lägstanivå av de ekonomiska smulor som tilldelas dem. Men det är också ett ansvar som vilar väldigt tungt på chefer och på politiker. Resurser är mer än pengar, men det saknas ofta visioner. Konsekvensen är att värdigheten tas ifrån de äldre. De blir identitetslösa när de också behandlas som objekt utan egen vilja trots att de hela sina liv tidigare klarat sig och det är svårt att motivera dem till att behålla funktioner när de inte tillåts vara individer när t.ex. ett äldreboende bara jagar tid och pengar.

Ekonomiska problem kan jag förstå som ett reellt problem. Men det ursäktar inte hur vård bedrivs. Vi har ändliga resurser, det vet alla. Trots det kan vi inte tumma på de regler och mål (lagar och förordningar) som vi satt upp. Många ser kanske inte hur man ska få detta gå ihop, men då har man inte ansträngt sig. Uppgivenhet är handlingsförlamande. Förändring betyder inte försämring det betyder möjligheter och att finna nya vägar.

Människor som kommer i kläm. Det är det allt ovan handlar om. Och det är vad jag haft svårt för att värja mig för. Min omedelbara reaktion är ”vad kan jag göra för att ställa saker och ting till rätta”, för jag vill bidra och förändra. Samtidigt tror jag att jag gör det i min vardag och i mitt yrkesliv, inom andra områden, men jag ser för mycket passivitet hos andra. Som kan göra skillnad. Där det redan i dag inte kan bli värre än vad det är. Så jag är ambivalent. Jag ser problemområden där andra kan göra något, men inte gör något. Jag ser också mina möjligheter men också begränsningar. Och jag är till viss del också ett offer i vården, men jag kan fortfarande kämpa för egen del. Jag gillar inte att se inkompetens i samhället. Och hur man skyller på omständigheter.

Programmen var nyttigar och leder förhoppningsvis till något, om inte annat så en medvetenhet. Och med all rätt så ska man faktiskt må dåligt av att se verkligheten som den är. För det kan leda till stordåd.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Netflix Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nu börjar jag känna igen mig. Accelerationen på jobbet efter sommarmånaderna går från 0 till 320 km/timme från det man går från dörren bort till stämpelklockan. Utan avbrott fortsätter kaoset nu fram till veckan efter midsommar nästa år. Det känns förutsägbart – tempot – men jag vet att jobbet är föränderligt från en sekund till nästa. Jag saknar mjukstart. Varför jag skulle kräva någon mjukstart vet jag inte. Kanske det är det där med att jag gillar att jobba (ibland åtminstone) men aldrig hinner reflektera över utfört arbete, bara över det som väntar. Mentalt är man aldrig i nuet på jobbet.

Nåja. Det som kickade in i dag var mitt konsekvenstänkande då jag ser möjliga konsekvenser framför mig om ingen tänker till före. Ibland tror jag det bara är jag som har detta linjära tänkande framåt eftersom jag så ofta hör ”åh, det tänkte vi aldrig på”. Jag vet inte om jag gillar att vara samvetet, eller vad man ska kalla det för. Hade alla tänkt till före, så hade jag nog kunnat reflektera över nuet och dåtid istället för att ständigt påtala.

Dagligen får jag frågan om hur jag trivs på mitt nya arbetsrum. Jag kan inte svara på det. Jag har inte haft tid att reflektera. Jag går till min arbetsplats, arbetar, har möten, pratar i telefon, utför arbete (skriver typ skrivelser), svarar på mejl och tänker framåt. Men jag märker att jag har färre spontana besök. Med det är jag nöjd. Jag har ändå konstant folk i dörren hos mig, men de har aktivt sökt upp mig, just mig, för att fråga något. Tidigare fick jag de där dumma frågorna som ”hur faxar man” eller ”vad för du” eller ”ska du inte gå hem snart”. Stängd dörr garanterade inte ostördhet tidigare, men efter att ha flyttat två meter så behöver jag inte ens stänga någon dörr – man låter mig vara.

I går kom en… person… in på mitt rum och sa:

– Jaha, sitter du här? Vart har *tidigare rumsinnehavare* flyttat?

– Till *det där rummet*, svarade jag och syftade på ett rum längre bort.

– Jaha! Är hon där just nu?

– Hur i helvete ska jag veta det som sitter här – gå själv och se efter!

Nej, jag sa aldrig det där sista. Jag tänkte det bara. Jag svarade ”ingen aning”.

Win some, lose some…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter

Kommentarer stängda

Äta sova… jobba. Kryddat med lite sjukgymnastik. Det här räcker som livspussel för mig och jag får ändå förmodad stressutlöst bältros. Men består inte min vardag av något annat? Jo, väldigt, väldigt många samtal. Sånt som både sägs i förtroende och sådant som faller in under tystnadsplikten. Det är därför min blogg känns så enahanda – där är så mycket jag måste utelämna hur spännande och intressant det än är.

Morgonens första samtal (varken i förtroende eller sekretessbelagt) fördes på finska. Nja, det var väl mer en monolog. Flärdtjänsten. Han såg mitt namn och sedan kom en väldig svada på finska. Jag hälsade (på finska) men övergick till att på svenska (fanns inget alternativ) förklara att jag inte pratar svenska. Vilket jag ofta får höra beror på dålig uppfostran – att jag inte lärt mig finska. Men han hann prata väldigt mycket på finska innan jag kunde stoppa flödet, men märkligt nog (?) så förstod jag allt han sa. Kanske det var sammanhanget som gjorde det förståeligt.

Det här med nätet och blogg… Jag glider ifrån det mer och mer märker jag. Jag behöver inte ta något aktivt beslut om bloggens varande eller icke varande. Det verkar lösa sig av sig självt. Jag har inte tid, ork eller engagemang. Datorn startar jag enbart för att blogga, om man nu kan kalla det för det. Jag har till och med slutat att använda Twitter på mobilen i någon större utsträckning. Facebook… Nja. Nej. Just nu är jag ganska nedkopplad. Fokus ligger mer på att titta på tv-serier som avkoppling. Även om jag i går hann se 7 avsnitt av Breaking bad, så har jag i dag inte ens sett ett halvt avsnitt. Har inte tid. Ork. Eller engagemang. Kanske det också handlar om att sjukgymnastiken tar väldigt mycket energi eftersom jag sedan måste försöka få ihop min arbetstid på veckobasis. Det är tufft. En timme sjukgymnastik per vecka innebär tre timmar minus i arbetstid som måste arbetas in. Och med tanke på flärdtjänstens urusla tider efter sommaren, så lägger jag mycket tid på väntan där jag går ännu mer minus på arbetstiden. Ond cirkel. För att sedan inte prata om hur mycket tid och energi det tar nu när jag fått nytt omklädningsrum på jobbet. Det ligger väldigt långt från mitt jobb, inte i anslutning till min arbetsplats. Så kanske det inte är så konstigt att jag inte hinner det jag tidigare hann med.

Men jag värdesätter alla dagliga samtal som mestadels sker under arbetstid. Fast det var lögn… Jag har många samtal också utanför arbetet. Men det är så svårt att inte vinkla bloggen till att enbart handla om sjukdom (min) och arbete (lite diffust). Allt annat värnar jag om och det återspeglas aldrig här – i min så kallade blogg.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda

Varför har man inte vetat om detta tidigare? Varför kommer varningen först nu? Borde inte denna insikt spridas i landet?

Men… Vad står där egentligen? ”…att inte åka svarttaxi”?! Polisen varnar – åk inte svarttaxi. Men Polisen i Skåne varnar – för att inte åka svarttaxi? Polisen i Skåne uppmanar alltså allmänheten att åka svarttaxi, men varnar för att inte åka svarttaxi. Polisen i Skåne vill att vi åker med oorganiserade kriminella taxiåkare.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Media

Kommentarer stängda

I en hel månad har jag nu jobbat efter (den tänkta semestern) sjukskrivningsperioden. Nu börjar jobbet ta ut sin rätt. Så fort jag är ledig måste jag bara sova. Och sova. Däremellan vila och ta en och annan tupplur. Men det gör inget att jag bara alternerar mellan arbete och sömn. För jag märker också hur jag långsamt blir bättre och bättre, orkar mer, gör mer, anstränger mig mer. Det är nog kombinationen av sjukgymnastik och arbete eftersom båda delarna tränar upp ork och balans. I dag upptäckte jag också att jag glömt ta en tablett som jag inte måste ta, men som jag tidigare känt att jag behövt. Och så är det det där med höst… Det är svalare ute och min lekamen tackar vädret.

Kommande vecka är ännu en stressvecka. Det som stressar är att jag måste få ihop mina arbetstimmar, men jag flexar mer än vad jag har tid för. Jag måste flexa. När jag arbetar har jag veckans alla timmar uppbokade men måste stå till förfogande dagtid måndag till fredag om jag vill få hemtjänst och sjukgymnastik. Sånt får man inte, och ska inte, göra på arbetstid. Men hela veckorna är arbetstid! Jag blir stressad av pusslandet samt att försöka dirigera flärdtjänsten till att passa alla mina tider. Det går sådär.

Vad händer på jobbet i veckan? Minst sex möten, men jag avbokar frankt tre av dem. Jag har inte tid. Och där är så mycket som jag lovat göra och som jag har svårt att hinna med – men jag måste. Flytten av mitt arbetsrum sker också i veckan, men där är jag lite tveksam. Kommer jag att ha ett skrivbord? Hur mycket måste jag jaga? Hur ska jag orka flytta golvhyllorna och alla pärmar? Får jag någon hjälp (nej)? Men jag koncentrerar mig för en dag i taget. Oh, och så måste jag installera mig i omklädningsrummet.

Söndag. Precis som veckans alla andra dagar så tvättar jag. Det är jätteskönt med egen tvättmaskin, men måste alla tvättprogram ta så lång tid? Jag tvättade något lätt i förra veckan, det skulle ta två timmar men tog 3½ timme. Bara det där att ett program ska ta två timmar är lite väl magstarkt. Nej, jag använder inte eco-programmet, för det lägger på ytterligare en timme. I det lilla så är nog detta jag irriterar mig mest på just nu. Eller, det har irriterat mig i de tio år jag haft egen tvättmaskin (inne på min andra).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Kampen Medicinering Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Jo, man har väl jobbat… Som bara den. Hela dagen har jag suttit med statistik. Först dubbelkollade jag källdata och rättade monstruöst många fel. Sedan sammanställde jag och gjorde uträkningar. Hela dagen. På kuppen fick jag migrän som jag ignorerade eftersom jag ville bli klar med alla siffror.

Flärdtjänsten… Jag vet inte vad som hände med flärdtjänsten i morse. Jag fick efterlysa bilen, men trafikledningen kunde inte se bilen via GPS samt att chauffören inte svarade när de ringde – två gånger. Tjugofem minuter efter avtalad avresa så anlände bilen. Chauffören sa inget. Bad inte om ursäkt. Förklarade inget. Jag såg på displayen att trafikledningen skrivit att de inte fick tag på honom och han uppmanades omgående ringa till trafikledningen. Skulle jag gissa kan jag tänka mig att chauffören försovit sig i morse och att jag var första kunden (06.30). Men jag hade gärna fått en förklaring med tanke på att jag blev 25 minuter försenad till jobbet.

Som kompensation kom kvällens chaufför tio minuter före utsatt tid. Mitt flexsaldo på jobbet visar rödare och rödare siffror för varje dag.

Tja, jag kan ju föra statistik på allt. Även på min fritid.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Efter månader med öppet fönster i alla rum, så var jag i dag tvungen att stänga. Till och med vädringsfönsterna fick stängas. Blåsten höll på att riva ner hela min inredning.

Ny arbetsvecka. Om jag får som jag vill innehåller den även denna vecka en semesterdag. Anledningen är sjukgymnastiken. Jag borde ändra och ha sjukgymnastik lediga dagar istället för att ta semester arbetsdagar. Även om sjukgymnastiken är på mitt jobb så 1) jag måste arbeta in förlorad arbetstid och jag ligger väldigt minus på flexen, 2) jag har inte tillgång till dusch i anslutning till jobbet eftersom jag inte skaffa mig behörighet till de personalutrymmena och 3) jag klarar inte av att med rollatorn gå så långt som det är mellan sjukgymnastiken och min arbetsplats.

I övrigt vet jag inte riktigt… veckan… Jo, det är ju det där med snuset som aldrig kommit fram. Villvägar med DHL och där jag förskottsbetalat massor av kronor. Och så väntar jag fortfarande på sjukpenningen från sjukskrivningen 11/6. Det där med ”utbetalning inom 30 dagar” my ass! Och så ska digital-tv förhoppningsvis anlända så jag kan se på tv:n jag köpte för en månad sedan, även om det fungerar utmärkt med Netflix och Apple TV. Hm. Jo, så måste jag ringa röntgen annan stad för att höra om de kan tänka sig att låta mig komma dit efter att ha väntat i 13½ år på röntgen som behövs för att jag ska kunna skippa sprutorna mot ms och istället få annan och farligare behandling – som förhoppningsvis gör nytta. Och inom ett par veckor flyttar jag till nya arbetsrummet.

Det händer mycket, men jag verkar inte skriva om det. Därav denna sammanfattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Netflix Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda