Kategori: <span>Dravel</span>

Publicerad 14 februari, 2013

Inte så hjärtligt


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Okej, så jag skriver mycket om jobbet. Eller gör jag det egentligen? Det är nog väldigt indirekt ändå när jag tänker efter.

Något jag funderar på är hur många det är förunnat att själv kunna prioriera mellan olika typer av arbetsuppgifter? Jag kan själv relatera till den tanken när jag jämför med tidigare yrken/arbetsuppgifter. Ofta var det väldigt givet och väldigt begränsat vad man kunde göra. Och det är bland det värsta jag vet – det monotona arbetet. Särskilt om man inte har möjligheten att flexa, göra omprioriteringar beroende på dagsformen, ta semester/ledigt när man vill. Jag behöver friheten som ändå innebär ett egenansvar att utföra och prestera arbete. Det enda tvånget jag just nu känner är detta att tiden inte räcker till med anledning av arbetsbördan.

I dag blev inte dagen så som jag planerade den. Tanken var att jag under förmiddagen skulle varit på möte i annan kommun och sedan utbilda under eftermiddagen. Men jag kände absolut inte för förmiddagsmötet och ser inte att jag måste vara med alltid. Så jag valde att åka till jobbet och fortsätta med sådant jag kommer på efterkälken med. Det kändes mer angeläget. Eftermiddagsutbildningen blev inställd då ingen anmält sig, vilket jag bara är glad för (av många anledningar). Alltså kunde jag fortsätta att jobba med det jag påbörjat under förmiddagen. Dessutom var jag sen till jobbet på morgonen och gick tidigare på eftermiddagen. För-att-jag-kan-göra-det! Och det kändes bra med tanke på nattens händelser. Twitter förklarar mer:

Efter midnatt: Nu börjar grannen borra och hamra i väggarna. Oh, happy, joy!

Och nu stannade en avloppsbil under min balkong med motor på och gul saftblandare på taket. Får jag inte sova?

Ack! Nu fattas bara att grannen startar sin CPAP-apparat och börjar ha flåssex i den knarriga metallsängen.

Och så gasar, gasar, gasar motorn när sugen på avloppsbilen används. Aaargh!

Klockan 01 kunde jag vila huvud mot kudden och somna. Turligt nog tog jag sovmorgon (till kl. 06), så jag fick åtminstone ihop fem timmar. Även om det var för lite. Och så här i slutet av veckan är jag helt färdig och måste sova, sova, sova!

När vi ändå är inne på Twitter… Händelserik dag!

Taxichauffören var så skitnödig att jag fick visa honom en toalett innan jag ville sätta mig i hans bil. Dagens hjärtliga gärning.

Ja, det är mycket man får vara med under en dag – som inte är på arbetstid.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 februari, 2013

Mod?

Det gick väl så där. Jag som mötesordförande. Andra tyckte att mitt uppdrag som ordförande var otäckt, att de inte skulle vilja byta med mig. Själv har jag inga sådana betänkligheter, utan hoppar på det mesta. Jag är orädd. För det första så ska man aldrig gå och oroa sig för något där man inte känner till utfallet. För det andra måste man våga bege sig ut på okänt vatten. För det tredje så kan man bara göra sitt bästa och med de förutsättningar man har. För det fjärde så är jag inte rädd för andra människor eller vad de kan tänka om mig. Min erfarenhet är att de flesta vill gott. Och jag skulle i dag bara hålla i ett möte. Med en dagordning att följa där jag gav andra ordet.

Vad det var som ”gick väl så där”? Förutom att jag drog igenom mötet på 22 minuter istället för 90 minuter (haha), så 1) avslutade jag punkter innan de var färdigdiskuterade och 2) hade för långa konstpauser efter att folkt fått prata färdigt. Struntsaker, men jag kände aldrig något riktigt flyt även om jag kände mig säker i min roll och visste mitt uppdrag.

Detta var första, kanske enda gången, som jag fick hålla i den här typen av möte. Blir det en nästa gång, så har jag ändå lärt mig något och kommer att bli ännu lite bättre.

Orädd, men osäker, i nya situationer.

Morgondagen. Eventuellt ska jag för första gången utbilda i något jag aldrig utbildat i förrut. Och där jag inte har kunskaperna. Men där är jag också orädd. Bring it on! Eller inte. Ingen är anmäld till utbildningen än och jag spärrar nog deltagarlistan direkt i morgon så jag inte behöver gå och vänta på om namn dyker upp minuterna innan utbildning. För jag har annat jag behöver göra och lägga min energi på. Vi får se.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 8 februari, 2013

Tjatigt

Efter jobbet åkte jag hem. Sedan minns jag ingenting förrän jag vaknade i sängen tre timmar senare (har inget minne av att jag lagt mig). Hela veckan har man försökt skicka hem mig från jobbet eftersom jag sett helt fallfärdig ut. I dag lydde jag uppmaningen. Och hela den här veckan har känts hemsk ur perspektivet att jag faktiskt behövt sova mer än det som är normaltid. Jag har haft ett helvete att komma upp på morgnarna. Och jag har slocknat så fort jag lagt mig.

Men nu är det helg. Jag ska fortsätta sova så mycket jag bara kan. Tyvärr så brukar det inte bli så då man även på sin fritid har annat för sig än att sova. Men jag ska försöka tvinga mig kvar i sängen.

Dagens… Varför har jag inte en ”dagens händelse”? I och för sig vet jag inte vad det skulle kunna vara. Det enda konkreta jag gjort i dag var att visa en doktor hur man i PowerPoint använder Wordinställning för att marginaljustera till rak vänster- och högermarginal. Och det är knappats ”dagens händelse” att berätta om. Inte heller det att jag fick koka kaffe inför ett möte. Alltså… Det händer inte särskilt mycket. Mer än att jag är trött. Vilket är Veckans händelse, inte dagens…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

2 kommentarer

Publicerad 7 februari, 2013

Kodningsvecka

Fatta! Jag är klar med hemsidan på jobbet! Ja, en delsida som jag gjort om. Det tog 4o timmar, jag kodade den helt från grunden med html, och skriver man nu ut sidan på papper så blir det 24 A4-sidor.  Jag har gjort korshänvisningar och använt mig av ankare (snabblänkar). Nu blev jag själv nyfiken… Hur många ankare har jag skapat på sidan? Vänta, jag ska bara gå in på intranätet hemifrån…. 189 ankare på en sida! Wow, liksom?

Nu börjar jag förstå varför jag inte skriver så mycket om vad som händer på nätet eller vad som diskuteras i media. Jag orkar/hinner helt enkelt inte läsa in mig på något ämne eller formulera mig till en kristallklar årsikt. Då låter jag det hellre vara och koncentrerar mig på det som ligger mig närmast – jag i min vardag.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 6 februari, 2013

Eh?

I dag bubblar det av tankar i hjärnan jag vill skriva om, men får inte ut det. Mental förstoppning. I bloggen förstoppning. På Twitter diarré.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

2 kommentarer

Publicerad 5 februari, 2013

En god dag

Att konspirera med läkare är en trevlig omväxling till att sitta och enbart koda html. Ja, jag har dag 2 nu suttit och hållt på med den där intranätsidan som jag nu kommit halvvägs med och som just nu är på 14 A4-sidor när jag skriver ut – i liggande format. Och jag håller på med den även hemma, litegrann. För jag saknar vettiga dataprogram på jobbet, vilket är en skandal om man nu är webbredaktör.

Men det är inte bara jag som sitter hemma och jobbar litegrann. När jag är på jobbet ringer både sjuksköterskor och läkare till mig hemifrån då de behöver hjälp i allehanda frågor.

Som min konspirerande läkare. Eller, min och min… H*n är på intet sätt min läkare eller ens arbetskamrat. Ändå har vi ett nära samarbete då vi har förståelse för varandras kompetens och insikter. Jag kan inte säga att jag har samma ”nära” samarbete med andra läkare, även om jag ofta är deras slav. Fast det var dumt skrivet – jag är respekterad och lyssnad på, men jag är inte alltid förstådd. Problemet ligger i att man inte riktigt förstår vad jag kan bistå med. Då blir det komplicerat för dem och då är det lättare att ignorera mig efter att ha pratat lite med mig. Det där sista, att man pratar med mig är också lite kul. För då förstår jag ganska omgående att de inte har kunskaper i allt. Som trots allt ligger i deras ansvar. Nåja.

Konspirerande? Nja. Jo. Jag vet inte. Vi är inne i steg 2 av ett arbete där vi redan fått igenom steg 1 på nationell nivå. Jag behöver en murbräcka för att få igenom min vilja och då behöver jag en doktor till mitt förfogande. Som sagt – läkarprofessionen lyssnar helst bara till sin egen profession. Avfärdar man mig väldigt snabbt, så är det svårare när en kollega till dem säger samma sak som vad jag säger. Här borde jag vara bitter, men jag har inget ego i detta utan jag vill bara uppnå resultat.

Vad har jag mer gjort under dagen? En akut utbildning av en… läkare. Jag har faktiskt något att komma med trots allt. Och i andra sammanhang.

Hade jag några möten i går? Jag minns inte. Det jag vet är att nästa mötesfria dag är den 4 mars. Undrar om jag kan hålla den dagen fredad från möten. För det är nästa gång jag kan sitta vid mitt skrivbord och utföra mina ordinarie arbetsuppgifter. Jag blir trött bara jag tittar i min kalender.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 2 februari, 2013

Fulltecknad

Min största mardröm just nu är att tappa min kalender. För att därmed göra det ännu mer mardrömslikt, så för jag också in alla mina möten i 1) Iphonekalendern 2) Kalenderapp i Iphone 3) Lotuskalendern (jobbmejl) 4) Excelark 5) Worddokument. På sex ställen för jag in mina möten, vilket är lite jobbigt när jag måste lägga till eller dra ifrån. Men så beroende är jag av att verkligen inte missa något! Jag är en slav.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda

Publicerad 1 februari, 2013

Slutet av veckan

Av någon mystisk anledning så är inget så jobbigt hemskt som man i förväg går och inbillar sig. Våndan i onsdags inför torsdagen och fredagen, var inte nådig. Torsdagen skulle var heldagsseminarium och fredagen hämndtjänst och arbete.

Vad det var som störde mitt lugn? Jo, men bygger upp en massa hinder som kanske sedan inte visar sig vara en realitet. Till exempel våndades jag över torsdagen eftersom det var utanför arbetsplatsen. Skulle där vara trappor med hiss som alternativ? Skulle man tvingas gå ut på stan och äta lunch? Skulle jag hamna bland okända? Skulle jag klara av att byta ut joggingbyxorna mot jeans? Skulle tvingas åka till jobbet efter mötet trots att arbetstiden skulle vara slut när jag väl kom till jobbet? Skulle jag behöva uppvisa min okunskap inför andra? I slutändan fanns inga problem mer än lunchen som ändå fungerade även om jag fick gå ganska långt.

För fredagen kändes det också ovisst. Skulle hämndtjänsten komma med tanke på att de inte längre följer det schema de skickat mig och som minutiöst är anpassat till mitt jobb? Skulle det bli problem på jobbet eftersom hemtjänsten för dagen tvingat mig att kasta om mitt arbetsschema? Skulle jag få det kämpigt på jobbet eftersom jag inte varit där på några dagar (tisdags)? Skulle där vara efterdyningar efter torsdagens heldagsseminarium? Skulle jag behöva jobba över då jag har minus på flexen? Men också här fungerande allting.

Jag brukar inte ha sådana här tveksamheter inför mina dagar. Det är när något ruckar på mina invanda rutiner som gör att jag får lätt vånda. För där är så mycket kamp (energiförbrukning) om jag stöter på problem. Hade inte hiss funnits på seminariet, så hade jag gått därifrån och åkt till jobbet. Hade inte lunchen löst sig hade jag åkt hem i protest. Hade inte jeansen känts bra, så hade jag bytt till medhavda joggingbyxor. Jag hamnade också med enbart arbetskamrater. Det visade sig att jag hade mycket kunskap. Och hade inte hämndtjänsten dykt upp hade jag fått ta semesterdag för att under dagen tvinga dem att göra ett akutbesök hos mig. Och på flexan ligger jag nu på plus (+11 minuter). Och ingen tog upp gårdagens seminuarium till diskussion. Jag hade mycket att göra, men kände att jag hade koll på läget i dag.

Däremot har jag ingen koll på helgen. Den kom lite plötsligt efter våndan jag haft i veckan. Nu när jag kan andas ut, så var den bara där – helgen. Den enda planen jag har för helgen är Melodifestivalen. Jag vet inte om det blir någon schlagermassaker i år heller, det har varit lite dåligt på den fronten på senare år. Av flera anledningar: 1) Det är svårare att driva med låtarna och artisterna, de har blivit mer mainstream och tråkiga. 2) Jag vill inte såra artisterna. 3) Edward vet (förmodligen) vem jag är genom Twitter. Men vem vet? Kanske jag plötsligt gör en totalsågning i morgon… Det beror på hur pinsamt det blir.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Schlagermassaker

Kommentarer stängda

Publicerad 30 januari, 2013

Trash

Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.

Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.

Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.

Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.

Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:

1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.

2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.

3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.

Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.

Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.

Ha! Coolt… Hängslen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 29 januari, 2013

Positiv slutkläm

Det är inte möjligt att jag skulle vara odelat positivt inställd till allting. Som fackombud ska jag vara lojal, vilket jag är, men jag säger också ifrån när jag tycker att man får sansa sig. Samma sak vad gäller mina ”högre” funktioner och roller i yrkeslivet. Visst, jag kan vara representativ och framföra det som är gott, men jag yttrar också kritik när den är befogad. Det där med lojalitet för mig är inte att blint förespråka allting som enbart positivt. Svärtan måste också fram för att ge en rättvis bild. För då har man också något att arbeta med, förbättringsarbete.

Något speciellt som hänt och som jag syftar till ovan? Nej, inte egentligen. Mitt dravel grundar sig på att jag är trött, slutkörd, energidränerad. Jag orkar då inte vara så förlåtande eller accepterande, utan säger ifrån när jag tycker att något skönmålas i för stor omfattning – så det inte blir trovärdigt. Jag blir också elak, för jag har inte tålamod att stryka medhårs. För det jag ständigt slås av, är att vissa ibland saknar kompetens eller inte tänker. Då är jag där direkt som ett ifrågasättande samvete som inte kan hålla tyst. Och jag lindar inte in det.

Jag vet inte om detta ligger mig i fatet, att jag i vissa sammanhang uppfattas som illojal, men jag orkar inte bry mig. Ibland känner jag mig som en bromskloss, men tror att det också är viktigt innan allt och alla drar åt ett håll som sedan inte går att backa när man inser misstaget.

Det jag främst blir trött på, är att jag nu bjuds in till möten som just detta medvetande, att det blivit mer av en funktion för mig. Jag gillar inte att vara dagisfröken som ska hålla ordning på bångstyriga barn (metafor – Gud, det här är en metafor – jag skulle aldrig vilja ha med barn att göra!). Att i grupp vara sansade fungerar inte när man utser någon som ska hålla ordning och reda – för då ger man indirekt klartecken till ”hela havet stormar” (metafor igen) där alla dämningar rämnar.

Usch, vad jag är irriterad. Det är vecka 5. Hittills har jag inte hunnit påbörja mina egna arbetsuppgifter för året. Traven med ej utfört arbete växer lavinartat och rasar snart över mig (Gud, ännu en metafor!).

Och jag har sovit väldigt lite/dåligt i natt eftersom det var sju år sedan min far dog.

Och tanden spökar fortfarande, men har blivit mycket bättre (minskat på Alvedon).

Och jag är frustrerad.

Men snus är gott.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda