Kategori: <span>Kampen</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Fundering Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Facklig heldag under betalt arbetstid, är inte så dumt. Tror jag. Förutom att mitt jobb då ligger ogjort – som vanligt – när jag är tillbaka.

Om vi bortser från att det varit en bra dag med facket och att vi hade många diskussioner (jag var protokollskrivare) och fick både utbildning och lunch, så måste jag berätta om lokalerna.

I förväg hade jag frågat om lokalerna var handikappsanpassade med hiss hela vägen från markplan. Jo, självklart! Påstod man. Trots allt är det fackliga lokaler och facket är väldigt noga med framkomlighet då ingen i arbetslivet får diskrimineras. Hur det var?

Först en liten kant för att ta sig upp till porten. En svår kant för rollatorn som jag fick lyfta. Min rollator är så tung att till och med flärdtjänsten klagar på tyngden.

In genom porten var också ett problem. 1) Hög tröskel. 2) Ingen automatisk dörröppnare.

Hissen? Ingen automatisk dörröppnare.

Dörren in till de fackliga utbildningslokalerna; ingen automatisk dörröppnare plus en hög tröskel.

Väl inne i lokalerna skulle jag leta upp den utbildningslokal jag skulle vara i. Jo, det var den enda lokal som låg på ett annat våningsplan med enbart trappa ner! Där stod jag som ett fån och kom inte längre. I lokalen satt personal och fikade som frågade om de kunde hjälpa till med något? Öh, ja? Det visade sig att det fanns skenor att lägga ut för att kunna köra rullstol nerför trappen. Dessa lade de ut vilket inte var så lätt. Två skenor som skulle måttas in till att stämma med hjulavstånden på rollatorn. Vilket i sig var ett ganska hopplöst fall eftersom hjulen framtill på rollatorn sitter närmare varandra än vad bakhjulen gör. Hjulen är inte mitt för varandra på en (utomhus-)rollator. Men de lyckades måtta.

Under dagen var där något fån som tog bort skenorna. Trots att det var en väldigt bred trappa där man kan gå obehindrat utan att skenorna är i vägen. Så jag fick snällt vistas i utbildningslokalen hela dagen, för jag kunde inte ta mig någonstans. När jag skulle hem hjälpte kollegorna mig att lägga ut skenorna och gick sedan före mig hela vägen ut för att hålla upp dörrar och se till att jag inte fastnade mot någon hög tröskel.

Jag kan inte hjälpa det, men jag blir lite förbannad på att anpassning mest är en ingenjörsgrej där man inte anpassar fullt ut, utan bara lite. Och att man får nöja sig med det. Protesterar man möts man bara av oförstående blickar, för ”det är ju handikappsanpassat”. Men mina kollegor förstår efter i dag vad jag menar med att jag inte kan garantera att jag kan ta mig fram där det är handikappsanpassat. Att jag ofta ändå behöver en personlig assistent som bereder väg.

Och handikappstoalett existerade inte.

Usch!

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen

Kommentarer stängda

Hur fungerar vårt handikappsanpassade samhälle när det kommer till tillgänglighet? Enligt min erfarenhet; väldigt dåligt. Jag kan bli ganska upprörd över detta, trots att jag ”bara” har rollator. Om man betänker att jag arbetar inom vården där patienter med olika funktionshinder ska kunna ta sig fram, så blir jag förbannad när arbetsgivaren slår sig för bröstet och hävdar att allting är anpassat. Öh, nej…

Jag har bland annat framför klagomål på automatiska dörröppnare som är felplacerade, att handikappsanpassade toaletter är felkonstruerade (fel på höjd för toalettstol, handfat, tvål, pappershållare med mera), att hissar ofta är ur bruk och så vidare. Dessutom har de på mitt jobb en förmåga att blockera dörrar och gångar. Till exempel kan jag inte komma in på mitt rum på grund av stora tvättvagnar, uppspända paraplyn på golvet som ska torka, stolar och pallar som bara sätts rakt ut i korridoren med mera. Farligast för mig (med dålig syn) är när någon öppnar diskmaskinen och ställer luckan rakt ut i personalrummet. Jag uppfattar allt detta som väldigt nonchalant, på gränsen till arrogant.

Värst är när hiss helt saknas. Då brukar där vara små rullstolshissar (livsfarliga när man inte sitter i rullstol men behöver ta sig uppför trappor med rollator). Hos tandläkaren brukar någon idiot ställa upp dörren/grinden på fel våning, och då står man där utan möjlighet att få ner hissen. På jobbet finns en annan variant, där det inte går att trycka ner en hiss som står på fel våningsplan, för det går bara att manövrera hissen om man befinner sig i den. Därför behöver man – i båda fallen – någon med sig som kan springa upp för trappor och se till att hissen kommer dit jag befinner mig. Ett tredje fall jag känner till kräver att man har nyckel som först ska hämtas två våningar upp. Men som ändå inte fungerar eftersom fastighetsägaren ändå brutit strömmen då de ansett för många använda sig av den. Öh?

Nej, jag tror inte jag går in på Färdtjänsten Göteborgs arrogans. Där hjälper inte ens läkarintyg.

Annars blir jag nog mest förbannad på hissarna på jobbet. De som fungerar. Ständigt är där personal i hissarna som gör att man med hjälpmedel inte kommer in och får plats i hissen. Man får vänta på annan hiss. Frisk människor som kan ta trapporna. Och som utestänger, inte ger plats, för de som verkligen behöver åka hiss. Och rätt som det är låses hissarna av vaktmästare eller posten som ska dela ut leveranser. Då kan hissarna vara avstängda i en timme.

Och detta är då enbart det lilla jag får erfara med min lilla rollator. Ms skapar inte problem för mig, det är andra som skapar problem för mig. Arslen!

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen

Höfterna smärtar. Tinnitus tjuter som aldrig förr. Träningsvärk i benen. Ostadig av trötthet. Ja, det är konsekvensen av att ha haft hembesök av sjukgymnast som varit ute och gått med mig i en timme utan rollator. I halvtid gick vi in på fiket under mig och tog kaffe och lite gott till. Vi höll oss i kvarteret och här är fruktansvärt många backar med plattläggning eller kullersten (snubbelvarning). Korta branta backar, långa dumdryga backar.

Hur det gick? Enligt sjukgymnast väldigt bra. Själv kände jag mig väldigt osäker men ju tröttare jag blir, desto mindre tänker jag och bara gör. Inte föll jag heller. Jag känner mig nöjd samtidigt som det sätter press på mig att själv våga mig ut utan rollator eller mänsklig peppning.

Det som jag tycker är en fördel med rollator är att jag då kan gå väldigt snabbt, vilket jag alltid gjort. Att gå långsamt med en krycka är nog det som känns i höfterna. Annars är det så att jag är normalaktiv igen efter 3-4 år, det vill säga att jag gör allt det jag gjorde innan. Går lika mycket och överallt så som jag gjorde tidigare. Med skillnaden att jag har rollatorn. Släpper jag nu rollatorn så är jag rädd att jag drar ner på aktivitet igen.

Jag bor i ”husläge 3”. I husläge 1 och 5 har jag gym (fem hus på rad). Sjukgymnasten ansåg att jag därmed skulle känna mig trängd. Och börja på något av dem och därmed avsluta sjukgymnastiken. Jag är tveksam. Jag är stressad av allt som inte är jobb eller vila. Egentligen vill jag ge upp allt för att återfå min vardag. Men tillsvidare, en tid till, kommer jag att gå på sjukgymnastik. Där vi nu påbörjar en ny inriktning. Löpband – som jag tycker är jätteroligt och jättejobbigt. När det gäller träning så gör jag bara. Tar mig tiden, ser det som ett åtagande jag måste fortsätta med. Men en längre paus skulle kännas skönt nu efter 1½ år.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Flärdtjänsten är vad den är. Ungefär som med tidningsutdelningen; lite hipp som happ.

Jag uppskattar verkligen inte samåkning, det var bättre när jag hade ensamåkning. För några veckor sedan befann jag mig i stadsdelen bredvid mig och skulle hem. Karta nedan:

  • Svart A = Där jag blev hämtad.
  • Svart B = Hemma!
  • Svart C = Skulle först hämta en resenär till.

 

I dag på morgonen när jag skulle hemifrån och till jobbet, så skulle ännu en hämtas upp. Innanför bom. Och hämtas i bostad. Som skulle lämnas också innan jag skulle få komma till jobbet. Och som skulle följas in till daglig verksamhet och lämnas över till personal. Sånt tar tid!

  • Röd A = Där jag hämtades hemma.
  • Röd B = Mitt arbete!
  • Röd C = Där gammal farbror hämtades.
  • Röd D = Där gammal farbror lämnades.

 

Samma visa när jag skulle hem. Det satt en gammal tant i bilen när jag hämtades på jobbet, och hon skulle hem före mig. Chauffören frågade mig om jag hade en aning om varför han inte fick lämna mig först eftersom vi passerade min bostad – men nej, jag vet inte. Flärdtjänsten hade väl en tanke?

  • Grön A = Där jag hämtades på jobbet.
  • Grön B = Där jag bor och skulle lämnas.
  • Grön C = Tantens bostad. Vi fick köra i en båge och över där jag bor.

 

Det som är jobbigast är att ingen får sitta bakom mig då jag behöver tillbakafört framsäte där jag sitter fram. Ändå envisas chaufförerna med att placera resenärer bakom mig. Inte blev det bättre i dag av att jag har migrän dag 3. Får ännu mer huvudvärk och dessutom illamående över att sitta dubbelvikt. Avstånden är kanske inte så långa, men där är trafik också. Dagens två resor tog totalt två timmar. Med ensamåkning 10-20 minuter per tur.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälsohistoria Kampen

Kommentarer stängda

I fyra år var jag systemadministratör men hoppade av uppdraget officiellt nu vid årsskiftet efter att inofficiellt hoppat av redan augusti 2013 men därefter varit beordrad att stanna kvar. Min kritik mot den förvaltning jag löd under som systemadministratör är hård och oförsonlig. Då kan vi i sammanhanget bortse från anklagelserna om att jag skulle varit en stalker som på min fritid skulle ha skickat kort till personen över mig i hierarkin. Helt ogrundade anklagelser som jag aldrig fått bemöta eller ens ta del av.

Min kritik har grundat sig på att jag inte fick utbildning i det som var mitt uppdrag. Vi var flera som framförde detta väldigt hårt och fördömande från 2011 och framåt. Utan gehör. Vi fick bara höra ”tufft läge” men att vi ändå var tvungna att bistå och hjälpa användare i ett system som ingen har eller kan få utbildning i. Det är en utav orsakerna till mitt missnöje. Ingen uppbackning av förvaltningen som lade på oss krav att utföra något vi inte fick eller kunde göra just på grund av förvaltningens ovilja. Som systemadministratör var det moment 22 och god da’ yxskaft. Klart jag fick nog. Droppen var som sagt de där anklagelserna.

Nu har förvaltningen beslutat att alla systemadministratörer ska gå en obligatorisk systemadministratörsutbildning. Efter att systemet funnits i 20 år på arbetsplatserna. Hög tid, men fruktansvärt oförskämt också. Att nu plötsligt ska det bli av. Det har förvaltningen bestämt, men de vägrar bekosta utbildningen som är obligatorisk. Istället ska varje arbetsplats betala 2000 kr för varje systemadministratör, inte förvaltningen. Genom detta förfarande blir jag än mer kritisk (om möjligt). Tack och lov för att jag inte är kvar i uppdraget! Och fan också att de inte kunde vara tillmötesgående de år jag lade på skiten!

För att göra det ännu värre. Ingen systemadministratör har sitt uppdrag på heltid. De är alla dubbelarbetande och har kvar sina ursprungstjänster oavsett om det är som sekreterare, undersköterska, sjuksköterska eller annat. Det betyder att man har ett fast schema som involverar andra kollegor och inte är fri och tillgänglig som systemadministratör. Men utbildningen ligger på bestämda dagar, bestämda klockslag. Jag ser konflikterna. De måste vara på två ställen samtidigt. Och utbildningen ligger inte i anslutning till någon av arbetsplatserna. Men det går väl att lösa med god framförhållning? Tja, i dag meddelades att den obligatoriska utbildningen är om två veckor.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen

Kommentarer stängda

Egentligen är det ganska stort på det personliga planet och jag reagerar inte så mycket över det. Jag går till Ica nästan dagligen. Jag orkar. Jag kan. Det fungerar. Inga problem. Ändå har jag ännu inte avsagt mig hämndtjänstens inköpsrundor varje vecka eftersom jag ännu ett tag vill testa och se hur det går. Speciellt nu när det är snö och halka. Rollatorn är nästan hopplös att knuffa fram i snömodd. Ändå klarar jag det. Det skulle vara väldigt skönt att efter tre år (eller nåt) kunna be hämndtjänsten dra åt helvete eftersom de inte handlar rätt. Funderar lite på att ändå kanske behålla dem för inköp en gång i månaden för lite tyngre/större inköp som inte får plats på rollatorn. Annars går det alltså bra att gå ofta med mindre och färre saker, men när jag arbetar så finns inte så mycket tid och ork att också springa till affären stup i kvarten. Nej, jag är nog lite kluven till framtida upplägg, men det känns underbart att själv kunna handla och framförallt se vad som finns.

Jag har också börjat köpa mer basvaror där jag själv tillagar mat istället för alla halv- och helfabrikat och smörgåsar. För jag orkar stå vid spisen.

För några år sedan fick jag en duschpall eftersom jag inte klarade av att stå på grund av yrsel och senare förlamning. Den där duschpallen har jag inte använt sedan i somras.

Rollator har jag numera bara utomhus, aldrig inomhus och speciellt inte på jobbet. Inte ens kryckan åker fram på jobbet.

Något har hänt. Ett uppsving. En förbättring. Det känns lite oväntat efter så många års kamp. I fyra år har jag haft precis alla tänkbara problem vad gäller styrka och balans i benen samt yrsel. I över ett och ett halvt år har jag gått på sjukgymnastik. Men när hände det? När blev det bättre? Jag tror en vändning kom efter sommaren då intensitet och frekvens skruvades upp vad gäller sjukgymnastik. Ändå var det inget speciellt eller annorlunda som skedde, men ändå tillräckligt för att jag ska märka påtaglig förbättring. Det gör mig… Låt oss säga att jag håller andan och hoppas på det bästa och att jag slipper bakslag. Men kanske ännu en bidragande orsak till förbättring är att jag försökt eliminera stressen på jobbet med färre möten och färre arbetsuppgifter. Jag har fortfarande fruktansvärt extremt mycket att göra, på en omänsklig nivå, men det är hanterbart och jag känner mig lugnare.

Det har varit jobbiga år. Jag hoppas det vänt för gott till det bättre.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms)

Trolleritrick, eller nåt. Jag kan inte förklara det riktigt.

Jag har alltid haft svårt för att svälja tabletter. Hur mycket vatten jag än dricker så fastnar allting i halsen på. Nu när jag ska ta minst nio tabletter per dag (tack, ms!) så är det extra kämpigt. Först vatten. Sedan en tablett. Sedan vatten. Sedan tablett. Sedan vatten… ja, ni fattar.

När jag tog morgonens fjärde tablett så gick det helt enkelt inte. Jag hostade till och där låg den i botten på vattenglaset. Plus den tablett jag tog innan. Den jag sköljt ner med vatten. Öh, va? Jag hostade till lite ytligt en gång?! Hur kan en tablett jag svalt som omsorgsfullt göra sådan sorti? Jag förstår absolut ingenting. Mer än att jag verkligen har trång matstrupe och inte kan svälja ner något så det hamnar i magsäcken. Trång passage. Sånt har jag hört om på jobbet. Vilket också kan förklara varför jag så snabbt blir mätt och har väldigt svårt att svälja på grund av dysfagi.

Okej, det är lite otäckt, men också lite imponerande. Trolleri.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Medicinering

Kommentarer stängda

Hektisk vecka med sömnbrist resulterade i att den här lördagen bara försvann i vilans tecken. Det enda som tvingar mig ur sängen lediga dagar är att jag måste starta tvättmaskinen som har mycket att svälja innan ny arbets-/träningsvecka är här. Men det är extra svårt nu att vara vaken utan piggelintablett. Ge det några månader så kanske jag får medicinsk amfetamin insatt. Åtminstone hoppas jag på något mot ms-fatigue, men vad jag vet så finns det bara piggelintabletter och amfetamin att välja mellan om jag inte ska bli helt förtidspensionerad och sängliggande. Rent fysiskt gör tröttheten att man inte vaknar till så mycket att man ens kan ställa sig upp.

Trots jul och nyår så kommer jag att arbeta varje vecka. Ändå finns där mycket omotiverad ledighet i form av röda dagar och jag behöver inte kämpa mot trötthet alla dagar. Ledigheten är att sova. Eftersom där är så mycket helg så fick jag tvinga mig att gå till snusbutiken i dag. Räcker fyra stockar till in på det nya året? Jag tror det. Jag hoppas det.

Som vanligt blir snuset dyrare vid årsskiftet. Men jag har fortfarande råd att lägga 1600 kr/månad. Smakar det, så kostar det. Det smakar gott och kostar en liten slant. Väldigt värt det!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Medicinering Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Flärdtjänsten har varit ett helvete sedan jag fick mitt nya tillstånd från 1 december och som ska gälla i fem år. Om jag lyckades lösa problemen i dag vet jag inte, men det tog fyra samtal och fyra personers inblandning när jag ringde dem i dag.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dumheter Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda