Kategori: <span>Omvärldsbevakning</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Okej, så jag skriver mycket om jobbet. Eller gör jag det egentligen? Det är nog väldigt indirekt ändå när jag tänker efter.

Något jag funderar på är hur många det är förunnat att själv kunna prioriera mellan olika typer av arbetsuppgifter? Jag kan själv relatera till den tanken när jag jämför med tidigare yrken/arbetsuppgifter. Ofta var det väldigt givet och väldigt begränsat vad man kunde göra. Och det är bland det värsta jag vet – det monotona arbetet. Särskilt om man inte har möjligheten att flexa, göra omprioriteringar beroende på dagsformen, ta semester/ledigt när man vill. Jag behöver friheten som ändå innebär ett egenansvar att utföra och prestera arbete. Det enda tvånget jag just nu känner är detta att tiden inte räcker till med anledning av arbetsbördan.

I dag blev inte dagen så som jag planerade den. Tanken var att jag under förmiddagen skulle varit på möte i annan kommun och sedan utbilda under eftermiddagen. Men jag kände absolut inte för förmiddagsmötet och ser inte att jag måste vara med alltid. Så jag valde att åka till jobbet och fortsätta med sådant jag kommer på efterkälken med. Det kändes mer angeläget. Eftermiddagsutbildningen blev inställd då ingen anmält sig, vilket jag bara är glad för (av många anledningar). Alltså kunde jag fortsätta att jobba med det jag påbörjat under förmiddagen. Dessutom var jag sen till jobbet på morgonen och gick tidigare på eftermiddagen. För-att-jag-kan-göra-det! Och det kändes bra med tanke på nattens händelser. Twitter förklarar mer:

Efter midnatt: Nu börjar grannen borra och hamra i väggarna. Oh, happy, joy!

Och nu stannade en avloppsbil under min balkong med motor på och gul saftblandare på taket. Får jag inte sova?

Ack! Nu fattas bara att grannen startar sin CPAP-apparat och börjar ha flåssex i den knarriga metallsängen.

Och så gasar, gasar, gasar motorn när sugen på avloppsbilen används. Aaargh!

Klockan 01 kunde jag vila huvud mot kudden och somna. Turligt nog tog jag sovmorgon (till kl. 06), så jag fick åtminstone ihop fem timmar. Även om det var för lite. Och så här i slutet av veckan är jag helt färdig och måste sova, sova, sova!

När vi ändå är inne på Twitter… Händelserik dag!

Taxichauffören var så skitnödig att jag fick visa honom en toalett innan jag ville sätta mig i hans bil. Dagens hjärtliga gärning.

Ja, det är mycket man får vara med under en dag – som inte är på arbetstid.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det gick väl så där. Jag som mötesordförande. Andra tyckte att mitt uppdrag som ordförande var otäckt, att de inte skulle vilja byta med mig. Själv har jag inga sådana betänkligheter, utan hoppar på det mesta. Jag är orädd. För det första så ska man aldrig gå och oroa sig för något där man inte känner till utfallet. För det andra måste man våga bege sig ut på okänt vatten. För det tredje så kan man bara göra sitt bästa och med de förutsättningar man har. För det fjärde så är jag inte rädd för andra människor eller vad de kan tänka om mig. Min erfarenhet är att de flesta vill gott. Och jag skulle i dag bara hålla i ett möte. Med en dagordning att följa där jag gav andra ordet.

Vad det var som ”gick väl så där”? Förutom att jag drog igenom mötet på 22 minuter istället för 90 minuter (haha), så 1) avslutade jag punkter innan de var färdigdiskuterade och 2) hade för långa konstpauser efter att folkt fått prata färdigt. Struntsaker, men jag kände aldrig något riktigt flyt även om jag kände mig säker i min roll och visste mitt uppdrag.

Detta var första, kanske enda gången, som jag fick hålla i den här typen av möte. Blir det en nästa gång, så har jag ändå lärt mig något och kommer att bli ännu lite bättre.

Orädd, men osäker, i nya situationer.

Morgondagen. Eventuellt ska jag för första gången utbilda i något jag aldrig utbildat i förrut. Och där jag inte har kunskaperna. Men där är jag också orädd. Bring it on! Eller inte. Ingen är anmäld till utbildningen än och jag spärrar nog deltagarlistan direkt i morgon så jag inte behöver gå och vänta på om namn dyker upp minuterna innan utbildning. För jag har annat jag behöver göra och lägga min energi på. Vi får se.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Innan jag gick hem från jobbet i dag var jag tvungen att göra en liten räd i min bokhylla. Där finns böcker jag måste läsa in mig på igen eftersom jag ”återerövrat” arbetsuppgifter där en uppfräschning av kunskap behövs. Men det jag känner är att min litteratur är gammal, det är sådant jag läst på universitet för 5-10 år sedan. Samtidigt vill jag inte själv bekosta litteratur som jag behöver i arbetet, men jag vet inte riktigt vad som är det senaste inom gebiterna.

Och ska jag verkligen på min fritid läsa det här? Tja, när skulle jag annars göra det? På arbetstid?! Ha!

I dag hade jag en plan upplagd för dagen. Jag skulle plugga inför en utbildning jag ska hålla senare i veckan. Samt läsa in mig på en ekonomisk rapport. Gjorde jag det? Hann jag med det? Nej, jag var väldigt eftersökt och fick hjälpa till med diverse andra arbetsuppgifter. Och den där utbildningen senare i veckan… Ingen har ännu anmält sig till den, så varför lägga tid på det? Och den ekonomiska rapporten… Jag hann läsa hälften av materialet.

Vill man veta vad jag tycker om dagsfärska frågor som cirkulerar i media, så bör man absolut följa mig på Twitter; @jontasgbg. Eller så läser man i högerkanten här i min blogg.

||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Fatta! Jag är klar med hemsidan på jobbet! Ja, en delsida som jag gjort om. Det tog 4o timmar, jag kodade den helt från grunden med html, och skriver man nu ut sidan på papper så blir det 24 A4-sidor.  Jag har gjort korshänvisningar och använt mig av ankare (snabblänkar). Nu blev jag själv nyfiken… Hur många ankare har jag skapat på sidan? Vänta, jag ska bara gå in på intranätet hemifrån…. 189 ankare på en sida! Wow, liksom?

Nu börjar jag förstå varför jag inte skriver så mycket om vad som händer på nätet eller vad som diskuteras i media. Jag orkar/hinner helt enkelt inte läsa in mig på något ämne eller formulera mig till en kristallklar årsikt. Då låter jag det hellre vara och koncentrerar mig på det som ligger mig närmast – jag i min vardag.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Att konspirera med läkare är en trevlig omväxling till att sitta och enbart koda html. Ja, jag har dag 2 nu suttit och hållt på med den där intranätsidan som jag nu kommit halvvägs med och som just nu är på 14 A4-sidor när jag skriver ut – i liggande format. Och jag håller på med den även hemma, litegrann. För jag saknar vettiga dataprogram på jobbet, vilket är en skandal om man nu är webbredaktör.

Men det är inte bara jag som sitter hemma och jobbar litegrann. När jag är på jobbet ringer både sjuksköterskor och läkare till mig hemifrån då de behöver hjälp i allehanda frågor.

Som min konspirerande läkare. Eller, min och min… H*n är på intet sätt min läkare eller ens arbetskamrat. Ändå har vi ett nära samarbete då vi har förståelse för varandras kompetens och insikter. Jag kan inte säga att jag har samma ”nära” samarbete med andra läkare, även om jag ofta är deras slav. Fast det var dumt skrivet – jag är respekterad och lyssnad på, men jag är inte alltid förstådd. Problemet ligger i att man inte riktigt förstår vad jag kan bistå med. Då blir det komplicerat för dem och då är det lättare att ignorera mig efter att ha pratat lite med mig. Det där sista, att man pratar med mig är också lite kul. För då förstår jag ganska omgående att de inte har kunskaper i allt. Som trots allt ligger i deras ansvar. Nåja.

Konspirerande? Nja. Jo. Jag vet inte. Vi är inne i steg 2 av ett arbete där vi redan fått igenom steg 1 på nationell nivå. Jag behöver en murbräcka för att få igenom min vilja och då behöver jag en doktor till mitt förfogande. Som sagt – läkarprofessionen lyssnar helst bara till sin egen profession. Avfärdar man mig väldigt snabbt, så är det svårare när en kollega till dem säger samma sak som vad jag säger. Här borde jag vara bitter, men jag har inget ego i detta utan jag vill bara uppnå resultat.

Vad har jag mer gjort under dagen? En akut utbildning av en… läkare. Jag har faktiskt något att komma med trots allt. Och i andra sammanhang.

Hade jag några möten i går? Jag minns inte. Det jag vet är att nästa mötesfria dag är den 4 mars. Undrar om jag kan hålla den dagen fredad från möten. För det är nästa gång jag kan sitta vid mitt skrivbord och utföra mina ordinarie arbetsuppgifter. Jag blir trött bara jag tittar i min kalender.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Varför jag är så feg vet jag inte riktigt. Jag vågar inte länka till tidningsartiklar. Kanske det delvis beror på att jag då förlorar kontrollen. Jag gillar inte att tidningar under sina artiklar har trackbacks till dem som länkat till artikeln. Särskilt inte när ens foto dyker upp.

Hade inte känt denna spärr, så hade jag länkat betydligt mer (alls). Särskilt sådant som rör hälso- och sjukvård. Bara senaste veckan har två forskningsresultat presenterats i media som två läkare jag arbetar med gjort.

Men det är känsligt också av andra orsaker. Det här att jag inte vill skriva för mycket (inte bara länkningen). Även om jag har meddelarfrihet, yttrandefrihet och så vidare, så är det som sagt lite känsligt. Den position jag har inom hälso- och sjukvård gör att jag är känd i många olika sammanhang. Många hundra arbetskamrater och kollegor vet vem jag är och jag vill inte missförstås på ett sätt som drabbar förtroendet för min arbetsplats, min(a) roll(er), mig som person. Det är också av den anledningen jag tackat nej till intervjuer sedan jag var med i facktidningen för 11 år sedan. Då var jag bara en liten obetydlig kugge och relativt okänd. Men nu lyssnar folk till vad jag säger och paradoxalt nog måste jag då vara restriktiv i vad jag säger. Så även om jag har ett behov av att hävda mig privat, så finns där en större bild där hänsyn måste måste gå före ego.

Nåja. Jag kan säga så här. Får jag någon gång i framtiden en chefsposition så försvinner bloggen helt och hållet. Och mitt konto på Facebook/Twitter. Ja, då försvinner jag helt från nätet. Inte så mycket på grund av vad jag skriver, utan för att man då inte bör läsa andra. En mer eller mindre uttalad regel och förutsättning.

Jag saknar tiden då jag kunde blogga fritt utefter vad jag tänkte.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt

Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.

Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.

Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.

Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.

Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:

1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.

2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.

3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.

Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.

Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.

Ha! Coolt… Hängslen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Nej, jag gillar verkligen inte att betala räkningar. Det är en teknisk grej, jag har inte tålamod. Sitta och slå in koder, siffror, summor, gironummer, OCR och så vidare. Och vissa fakturor finns på papper, andra som e-fakturor. Och så är där autogiro och händelsedatum. Jag blir irriterad av allt det där tekniska och över att behöva hålla koll. Annars känner jag inget motstånd vad gäller att göra rätt för sig. Med mina inkomster (ja, plural) är det självklart att lägga det på varor och tjänster som ska betalas.

Extra irriterad är jag över att jag inte kan se min e-fakturor som jag vet finns. Men de är lost in space. Jag gillar inte att behöva avvakta ett problem som jag inte vet om eller när det åtgärdas. Blir jag som bankkund kompenserad om jag missar någon räkning? Nej, självklart inte! Det åligger mig, och bara mig, att se till att räkningar betalas i tid. Tekniska problem är ingen ursäkt. Jag ska själv hålla koll på vilka räkningar som ska betalas när och själv efterlysa saknade fakturor genom att kontakta företaget jag står i skuld hos. Så var det även på den tiden när Posten slarvade bort brev med räkningar.

Det jag främst är trött på, är att så mycket ska åligga mig som privatperson att hålla koll på. Då pratar jag inte bara om räkningar. Men om vi nu pratar räkningar ändå… För mer än ett år sedan fick jag en medlemstidning där det stod att de slutar skicka ut fakturor. De skriver i sitt nummer december/januari när det är dags för medlemmarna att betala. Och en sådan annons stod i förra årets januarinummer. Men i år? Inte ett ord. Jag har fått både december- och januarinumret. De har meddelat att årsavgiften höjts, men inte hur medlemmar ska betala in – inga betalningsdatum, inga gironummer, ingen information alls. Betyder det att jag nu blir utesluten som medlem? Jag bryr mig inte. De lär tappa alla sina medlemmar i ett slag då de glömt (?) annonsera om årsavgiften. Men ska verkligen jag hålla koll på detta också? För att de är både lata och glömska?

Jag är sur!

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Omvärldsbevakning Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

She’s back! Efter nästan 3½ år har Tintelin återvänt till bloggosfären. Min tidigare kollega och (fortfarande) vän som flydde Göteborg för att flytta hem till Värmland. Och jag har genom åren hjälpt till med bloggmöjligheterna. Tror det hela började med Australienresan 2003. Där ser man hur beroendeframkallande en blogg är!

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning

Kommentarer stängda

Kommande vecka. Hur ter den sig utifrån mitt kalenderperspektiv? Jag vet faktiskt inte utan att se efter vad jag skrivit in i kalendern. Det enda jag vet är att jag nu kommit fram till den där veckan som jag väntat på sedan i november. Veckan då jag åter ska till tandläkaren för att nu dra ut en visdomstand som inte stört mig trots att den varit utvuxen sedan tjugo år tillbaka. Tandläkaren vill dra det av okänd anledning och mig kvittar det eftersom jag är tandvårdsförsäkrad och inte betalar något mer än de där 150 kr/månad som försäkringen kostar. Det enda som känns olustigt är att visdomstanden sitter så dumt till att tandläkaren lovat mig att slå sönder de två tänder som sitter i vägen för att nå visdomstanden. För mig känns det väldigt ologiskt att behöva slå sönder två hela tänder för att nå en tand som inte stör. Men tandläkare har under några år stört sig på min visdomstand, så för att slippa tjatet så får de väl slå sönder mina friska tänder för att komma åt det som de stör sig på.

Annars är väl veckan som vilken annan vecka som helst. Möten på jobbet. Det är bara slutet av veckan som jag är osäker på. Jag försöker bara hålla koll på tre kommande dagarna i taget. Annars skulle luften gå ur mig när jag ser hur mycket jag måste förbereda inför något som komma ska.

För några veckor sedan såg jag en skämtteckning som gick ut på att om man ska göra så lite som möjligt på jobbet, så ska man gå på möten. Jag känner inte alls igen mig i det. Tvärtom! Inget genererar så mycket arbete som att gå på möten! Förberedelse inför, aktivt deltagande under, utförande och uppföljning efteråt. Det är därför jag inte vill veta för långt i förväg vad jag har inplanerat i min kalender. Och med tanke på hur många möten jag går på (cirka 100 per termin), så är allting också överlappande och parallellt.

En annan skämtteckning jag också sett (i veckan), när vi ändå är inne på det, handlade om att bara den som inte har alla fakta kan ha bestämda åsikter. Det känner jag igen mig i när det kommer till min och andras bloggar/twittrande. Jag framför aldrig åsikter kring sådant som har nyhetsvärde, som så många andra gör. Kanske jag inte har alla fakta, men det gör mig också ödmjuk då jag har insikten om att jag då inte kan ha en bestämd uppfattning eller åsikt i fråga. Andra går på som ångvältar och fördömer hit och dit baserat på nyhetsvinklingar där alla fakta och synsätt inte presenteras. Att ha åsikter grundat på sådant som skrivs i media är för kategoriskt och enkelspårigt. Det är bättre att ifrågasätta sådant man läser och ställa frågan om det är hela sanningen. Att myntet har två sidor vet alla, men det finns fler aspekter än så. Varför låsa in sig i ett åsiktshörn? Och när man väl har alla fakta, så vet man också att man inte behöver ventilera så mycket. Många kräks väldigt mycket på nätet och kommer med pekpinnar. Så tröttsamt! Jag håller mig borta från att ha åsikter på nätet, särskilt kring sådant som 1) inte intresserar mig, och 2) inte tillför något i en diskussion, samt 3) där hela bilden inte finns tillgänglig.

I dag är det söndag och sopslängarsöndag är redan avklarad. Nu ska jag… jobba lite? Nej, jag måste äta frukost innan jag tidmässigt måste kalla den för lunch.

Förresten – jag har hittat en riktigt bra kalender i app-store för iPhone och som kostar 15 kr. Den är värd det. Week Cal (Week Calendar version 5.1.4 (4+), tillverkare UtiliTap).

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda