På åtta år kan jag ändra inställning. Förutsättningar förändras. En gammal fredagsfyra; tema Karriär (vecka 49, 2004).
1. Är du nöjd med din karriär?
2004: Jag har ett yrke, men jag har knappast gjort karriär inom det. Nej, jag är inte nöjd med hur min arbetssituation ser ut. Och det är inte en karriär jag är ute efter.
2012: Både ja och nej. Jag är väldigt nöjd med att jag utvecklats i yrket, men jag vill inte säga karriär. Det jag är mindre nöjd med är omfattningen av arbetsuppgifter som jag har, då de inte är realistiska om man förväntar sig ett gott arbete av mig. Det får bli mitt nästa projekt – att renodla det jag ska prestera. Något som förvånat mig senaste tiden är att jag inte har några ambitioner om att få en chefsposition. För jag har mer frihet på en underodnad position. Lönemässigt är det ingen större skillnad. Jag lever på min kompetens.
2. Är det överhuvudtaget viktigt att satsa på sin karriär?
2004: Utveckling är viktigt. Själv känner jag att jag utvecklas i arbetet utan att göra karriär.
Karriär klingar lite dåligt i mina öron. Jag tänker mig då att man går över lik, inte bryr sig om jobbet i sig utan man är ute efter rejäla lönelyft och gärna befattningar med förmåner och underordnade. Ser man på karriär på det viset tycker jag att det är platt och absolut inte viktigt.
2012: Egentligen har jag inte ändrat åsikt. På ett sätt har jag gjort ”karriär”, och det är genom att kunna mycket om mycket. Jag har blivit uppmärksammats i organisationen i stort och jag kan utnyttja min kompetens överallt. Och det är viktigt att utvecklas. Jag har gjort det genom nyfikenhet och utbildning. Jag ger konstruktiv kritik men också lösningar. Jag vågar säga vad jag tycker och jag har förmågan att konkret att utföra också. Genom detta har jag stort kontaktnät. Förutom att jag utvecklats genom utbildning, så utvecklas jag också av interaktioner med andra. Då det ger mig mycket så får jag säga att det är viktigt att satsa i yrkeslivet (inte karriären) för att inte stagnera eller bli uttråkad. För min personliga del har detta varit viktigt – stimulans i arbetslivet med tanke på att vi lägger så mycket tid på arbetet och vi ska orka tills pensionering när nu det blir. Å andra sidan finns det de som kopplar bort hjärna och känsloliv när de arbetar och då inte har något behov av utveckling. För mig räcker det inte.
3. Finns det något sätt att kombinera karriär och fritid utan problem?
2004: Självklart. Man gör prioriteringar och sätter gränser. Säger man annat har man verkligen inget liv, åtminstone inte något som har innehåll.
2012: Här har jag inte ändrat uppfattning alls. Många tror att jag inte kan släppa jobbet när jag är ledig, eftersom jag ibland skriver om mitt yrkesliv här i bloggen. På jobbet tror man att jag utför mycket oavlönet hemifrån när jag är ledig, men det är fel. Jag läser min jobbmejl, det är allt. Däremot har jag ett annat problem, och det är min ms. Eftersom jobbet är krävande både fysiskt och mentalt, så prioriterar jag att på min fritid lyssna till min ms som sedan ett par år säger åt mig att vila, vila, vila. Så någon fritid annat än vila har jag inte. Det svåra för mig är att kombinera tre, inte två, ingredienser: Arbetsliv (inte karriär), fysisk/social fritid och återhämtning/vila.
4. Har du något karriärtips?
2004: Ja. Nepotism fungerar i alla lägen. Då behöver man inte ens vara kompetent.
2012: Jag var cynisk, sarkastisk och ironisk för åtta år sedan i mitt svar. Ska vi prata karrärtips vill jag istället kalla det för utveckling i arbetsliv. Egentligen har jag redan sagt vad jag tycker, nämligen att man ska kompetensutveckla sig själv. Det är steg 1. Steg 2 är att visa framfötterna, ta för sig, prestera, vara envis och hävda sig själv. Och med det menar jag inte att man ska ha stort ego eller ignorera vad andra tycker och tänker. Genom kunskap och förmåga gäller det att hitta sin nisch där man känner att man kommer till sin rätt. Själv har jag valt att kämpa från en position till en annan på samma arbetsplats. Men man ska inte vara rädd att söka sig dit där man känner att man får utvecklas. Förmodligen är det lättare så. Varför jag så krampartat hållit mig fast till samma arbetsplats under så många år, beror förmodligen på den där envisheten jag känner. Och att jag såg en utvecklingsmöjlighet på arbetsplatsen, att där saknades en kompetens jag kunde bistå med. Det fanns ett hål att fylla som ingen mer än jag var medveten om. Och nu har jag fått med mig alla på tåget. Eller som någon på jobbet sa till mig för ett par år sedan:
Jag var inte medveten om att du kunde så mycket…
Nej, men får själv visa och bevisa vad man kan. För sig själv och andra. Det är så man gör karriär… Inget kommer gratis utan ansträngning.
Kommentarer stängda