Kategori: <span>Vardagsblogg</span>

Publicerad 26 oktober, 2014

I tv-soffan #334


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Eftersom jag inväntar pocketböcker att läsa, så har jag gått över till att titta på allt jag spelat in från tv de senaste 6 veckorna. Det är mycket och jag har vant mig av vid att sitta längre stunder i tv-soffan. Jag blir väldigt trött och sömnig av att titta på tv (delvis p.g.a. synen) och får ont överallt.

Tv-serier är ju min melodi. Om jag då väljer bort att nämna streamingtjänsterna så är vissa tv-kanaler bättre på serier än andra. TNT och Fox är nog de jag tittar på mest. Följt av TV6, Kanal 11, Kanal 5 och Kanal 9. Skiten som sänds på SVT, TV3 och TV4 är inte värt något.

Men om jag har någon favoritserie framför någon annan? Nej, jag tror inte det. Det enda jag inte vill missa är Supernatural som nu sänder säsong 10. Serien var som bäst säsong 3-6 och då den förmodligen snart läggs ner (inte många serier håller på i så många säsonger, men fan-skaran är stor), så hoppas jag på en snar uppryckning.

||||| 0 I Like It! |||||

Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 25 oktober, 2014

Tretretre #333

Ingen sol, men väl några timmars uppehåll från regnet. Då passade jag på att gå ut. Nackdelen med rollator är att man inte har någon hand fri för att hålla i ett paraply. Men det kan i och för sig kvitta, för det (ett paraply) blåser alltid ut och in då styv kuling är lägsta graden av blåst här.

Nu när jag läser om Diana Gabaldons böcker så har jag valt pocketvarianten då det är vad jag klarar av att hålla i när jag läser i sängen. Tyngre böcker kräver att jag sitter i soffan, men för det ser jag för dåligt. Nä, sängläge, pocket, utan glasögon, näsa mot trycksvärta – det enda som fungerar. Det bekymmersamma är att jag har en väldig röra med mina Gabaldonböcker. Hårda pärmar. Pocket. Svenska. Engelska. Dubbletter. Saknar någon bok. Därför fick jag i dag gå till bokhandeln för att komplettera med pocket på svenska för att fylla i luckorna.

Jag vet att min bokhandel haft Gabaldons samlade verk som pocket. Men inte i dag när jag skulle ha dem. Okej, de hade bok 1-3, men det är de jag precis läst. Alltså fick jag snöpligt gå hem och beställa på nätet. Där är det också tunnsått med pocket. Slutsålt. Jag lyckades dock få tag i bok 4 och 6, men övriga böcker får jag bevaka. Nåja.

I bokhandeln passade jag på att köpa pennor (grön gel), en tjock anteckningsbok i guld med svagt gula anteckningssidor. Men det var också dags att köpa almanack 2015. Egentligen skulle jag också köpt en kattkalender att ha på jobbet (min fjärde i ordningen) men såg ingen. Jag får vänta ett par veckor. Ett arbetsrum är inte komplett om kattkalender fattas. Men jag har ju både november- och decemberkatterna kvar att titta på.

I dag hade jag också på programmet att gå till apoteket eftersom jag förbeställt kylvara (sprutorna). Två skyltar på dörren om öppettiderna. På ena stod det att de i dag lördag har öppet. På andra skylten att de hade stängt lördagar. Där var öppet och jag såg personal gå omkring där inne, men vågade knappt gå in. Där var inte en människa i övrigt. Där som annars alltid är knökfullt med folk. Jag smög in, kände mig som en inkräktare. Två personal stod och pratade med varandra, en tredje dammsög. Jo, de kastade åtminstone inte ut mig. De hade öppet. Det är är nästa helg de har stängt. Men jag blir förvirrad när de har två motsägelsefulla skyltar på dörren och då inga kunder fanns i lokalen.

Kanske folk undvek att gå ut i dag på grund av regnet trots att det varit regnfritt sedan butikerna öppnade. Och kanske folk inte vågar gå ut i dag då det i går kväll var skottlossning några meter från apoteket. I vilket fall så är jag glad att jag slapp köa någonstans i dag. Tröttheten, utmattningen och ansträngningen att uträtta så här många ärenden gör att jag vill klara av dem så fort som möjligt, för att återvända hem där jag kan falla ihop i en liten hög. På tal om hög.

Tvätthögen måste minska drastiskt i helgen. Mitt sopberg också. Söndag – du vet vad du har att vänta!

PS! I dag fyller r2 50 år!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 oktober, 2014

Kontenta #330

Ketchupeffekten?

1) FK har godkänt förebyggande sjukpenning 25 % så att jag kan gå på sjukgymnastik/egenträning  utan att behöva arbeta in förlorad arbetstid så jag får dygnvila och fredar min lediga dag i veckan som är till för vila och återhämtning.

2) Optikerbesöket var ungefär som att komma till ögonläkare – nästan. Och väldigt förvirrande. För att sammanfatta besöket så kom vi fram till att jag ska ha läsglasögon/terminalglas.

I tio år har jag haft samma styrka i mina glasögon för närsynthet. Därmed har jag också sex par glasögon med samma styrka. Efter dagens optikerbesök så kom vi fram till att det är oförändrat. Min närsynthet är oförändrad och jag behöver inga nya glasögon för detta. Men om jag vill ha nya bågar så kommer de att uppgradera till starkare glas, men det är väldigt marginellt. Det brytningsfel som finns sedan tidigare har blivit lite sämre, men också det marginellt.

Tryckmätning gjordes som var normalt. Hornhinnans tjocklek är normal och till och med över det normala vilket är väldigt bra. Inga skador på ögonen kunde ses (endast ögonläkare kan se ögonbotten då de kan vidga pupillerna). Glaskroppen var fast, klar och fin; finns inget skräp eller förändringar i dem.

Så här långt i undersökningen, där jag fått höra att allt är normalt oförändrat och att jag inte behöver nya glasögon, gjorde att jag började tvivla på mig själv. Allt normalt? Jag har ju fått sämre syn enligt egen uppfattning?! Kände mig smått inbillningssjuk.

Då gick optikern över till att kontrollera min ålderssynthet, om sådan förelåg. Öh…? Så man kontrollerar inte allt på en gång och lämnar en summering därefter?

Jo, jag har ålderssynthet och behöver progressiva glasögon. Fast ändå inte. Typ. Med tanke på min ålder så borde jag ha sämre ålderssynthet än vad jag har. När man köper läsglasögon på macken så är lägsta styrka 1.0. Jag hade 0.75 på ena ögat och 0.5 på det andra. Men tillräckligt för att det ställer till det för mig. Utöver detta behöver jag terminalglas som nästan är jämställt med läsglasögon, men med andra styrkor som ligger väldigt nära vartannat. Men för att lösa bot på mina synproblem och istället för att ha vanliga glasögon för närsynthet, ett par läsglasögon och ett par terminalglasögon, så fick jag förslaget om att göra en kombination av läs-/terminalglasögon. Visst, det hade gått att redan nu ha progressiva glasögon, men min ålderssynthet har bara börjat och inte riktigt kommit upp i lägstanivån. Det är bättre att vänta på åldersförsämringen lite. När vi prata om bildskärmsarbete så betyder detta att jag om sex månader kommer att få skjuta bildskärmen längre bort, efter ytterligare sex månader skjut på den lite till, för att sex månader efter det få skaffa progressiva glasögon. Så, om ett och ett halvt år? Ser man till min ålder och till min ålderssynthet, så är jag inte 40 fyllda. Typ.

Så varför har jag så mycket synbesvär om skillnaden är så marginell och obetydlig sett till synundersökningarna och till vad jag har för glasögon i dag? Några anledningar…

Det är ms-relaterat till tidigare synnervsinflammation (som inte kunde konstateras hos optiker – krävs ögonläkare). Jag tar läkemedel mot ms som också påverkar ögonen. Jag skelar när jag är trött. Jag har kronisk (just nu inte alls) nystagmus (ögonskakningar). Jag har migrän med flimmerskotom där jag också blir lätt bländad av ljus. Jag anstränger ögonen av att läsa så mycket som jag gör (dator på jobbet, hemma, plus böcker och på papper). Min förmåga att ackommodera (ögats elasticitet att ställa in synskärpa) kan jag inte styra över på grund av allt detta, utan synskärpan är som trombon fram och tillbaka. Vila ögonen från allt detta ansträngande är en sak, men det där med läsglasögon skulle också göra att jag slappnade av bättre med ögonen som då lättare kan anpassa sig efter mina läsförhållanden.

Så! Om några dagar får jag ett par läs-/terminalglasögon som dessutom är anpassade till mitt brytningsfel. Och mina gamla vanliga glasögon för närsynthet behåller jag. När jag ska hämta de nya glasögonen hos optikern kommer jag också att köpa ett par Polaroid (solglasögon som sätts ovanpå befintliga glasögon, inte clips utan riktiga solglasögon utan styrka) eftersom jag blir så bländad, är ljuskänslig och ständigt får migrän.

Terminalglasögon ska egentligen arbetsgivaren bekosta, men jag har så specifika synfel att jag själv lika gärna kan köpa och betala för att slippa gå till ännu en optiker som arbetsgivaren har avtal med. Plus att egna terminalglasögon kan jag ta hem från jobbet och använda på min fritid, vilket man inte får göra när arbetsgivaren betalat för dem.

Mina läs-/terminalglasögon kostar strax under 3 000 kronor. Blev lite dyrare än normalt eftersom jag var tvungen att skaffa bågar som är lite bredare och som har nässtöd för min extremt smala näsrygg. Som också optikern noterade. Det gör de alltid. Tydligen har jag sällsynt smal näsrygg.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 oktober, 2014

Händelser #320

  • Lyckligtvis behövde jag inte ange medicinska skäl, men på jobbet ska jag få beställa två nya bildskärmar som är större än de nuvarande två som jag har. Min syn har blivit så pass dålig. Det går inte att ändra upplösning på skärmarna eller använda sig av förstoringsinställningen då våra dataprogram är konstruerade så att information försvinner om inte specifik skärmupplösning används.
  • Nu har jag väntat på ögonspecialist i fyra månader. För en månad sedan fick jag ett brev om att kallelse ska skickas till mig med bokad tid inom 30 dagar. Vi har passerat det nu. Dags att ringa någonstans?
  • Mina gångstavar kom i dag – till ett utlämningsställe dit jag inte kan ta mig. Ska försöka lirka med hämndtjänsten om de inte kan göra en insats.
  • Jo, sjukgymnastiken i dag var lite lugnare eftersom jag blev så dålig fredag-lördag-söndag efter förra torsdagens träningspass. Men lugnare? Jag känner i kväll av träningsvärk igen.
  • Hur många månader sedan var det som jag var på företagshälsovården som skulle skriva intyg till Försäkringskassan om rehab-penning? Augusti någon gång? I dag fick jag intyget med posten. Att jag själv får skicka det till Försäkringskassan. Så längre har det inte kommit. För något som skulle börja gälla efter sommaren och där jag lämnat in önskemål om intyg i juni. Ska det behöva ta mer än ett halvår innan jag får besked från FK?
  • Just nu håller jag på att förbereda en students ankomst till jobbet. Placering, utrymme och arbetsplats är så problematiskt att jag håller på att skapa en extra arbetsplats inne på mitt lilla rum. Just nu jagar jag datatekniker, dator, skrivbord och stol.
  • Men ännu en dator lär jag inte få, så jag får göra om den bärbara datorn till stationär dator – när jag får mina bildskärmar så blir en skärm över. Jag har redan ett extra tangentbord. Och mus är beställd. Datorn är trådlös men jag har så tjock väg att ingen signal går igenom. Därför jagar jag datatekniker som ska aktivera nätuttaget i väggen som redan finns. Och den här halvvettiga arbetsplatsen ska jag använda när studenterna (som står på kö) kommer och tar min ordinarie arbetsplats. Som jag ser det kommer jag att dela rum med olika stundeter sammanhängande i tre år – åtminstone så lång tid som jag vet vi har avtal om att ta emot studenter.
  • Att få student tycker jag är kul. Frågan är hur kul studenterna tycker det är, att dela ett trångt rum med mig och mina två rollatorer, samt att jag ständigt får besök och sitter i telefon. Och hur mycket kan jag själv åstadkomma vid en dator när jag inte sitter ostörd? Det här kan bli spännande.
  • Nu när jag skapar två arbetsplatser i mitt rum så misstänker jag att jag snart får ett annat och eget rum, och att någon annan ordinarie får mitt rum och student. Tja… Under de fjorton år jag arbetat på samma ställe, så har jag flyttat runt och suttit på 10 olika rum. Så det är väl dags igen…
  • Dagen har varit händelserik, men det jag ändå mest minns av dagen är ett oväntat möte. En arbetskamrat jag inte träffat på 12 år och som jag tidigare arbetat väldigt nära. Vi hann bara prata ett par minuter, men det minner mig om en mer bekymmerslös tid som var lite roligare. Sådana påminnelser behöver jag.
||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Hälso- och sjukvård Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 10 oktober, 2014

Vandring och vaccin #316

Invalidiserande träningsvärk efter gårdagens sjukgymnastik. Ett helvete att stätta sig eller resa på sig. Det enda som var annorlunda denna gång var att jag gick väldigt, väldigt mycket fram och tillbaka i korridorerna med gångstavar. Och avslutade det hela med kettlebell.

Det där med gångstavarna har varit en följetång. Jag är beordrad att gå med stavar utomhus hemma 3-5 dagar per vecka. Problemet har hela tiden varit för mig att få tag i ett par stavar till ett rimligt pris. Ett krav jag har är att det inte ska vara sådana där tunna stickor till stavar som inte väger något. Jag vill ha ett par rejäla påkar med tyngd och motstånd. Men de är lite väl dyra, ungefär tusenlappen. Jag länge sneglat på ett par som funnits på nätet med 6 kg motstånd men som alltså gått på tusenlappen. Vanliga stavar går på ett par hundralappar.

Men så fick jag tipset om att gå in i rehabbutiken jag har under mig där jag bor. En märklig rehabbutik som nästan aldrig har öppet och som ibland och väldigt inkonsekvent oregelbundet stänger några timmar varje dag då hon har en hund som ska rastas. I dag var där öppet så jag kunde gå in. Nej, hon hade ett par hemma som test och som var de där tunna stickorna till stavar och som hade fast längd och som skulle vara utmärkta för en pygmé. Därför har jag nu beställt de där dyra påkstavarna på nätet.

I dag vaccinerade jag mig mot säsongsinfluensan, vilket jag får gratis på jobbet. Så här tidigt på säsongen har jag aldrig tidigare fått vaccinet, men i förra veckan ställde jag frågan om vi beställt hem vaccin. Nej, det hade man glömt. Och nu hade det kommit.

Vaccinering är ett stort risktagande för mig då det kan trigga igång ett skov. Men jag tror att jag blir sjukare av att få influensan. Och jag har aldrig reagerat negativt på vaccin. Dessutom är det ganska självklart att vaccinera sig mot säsongsinfluensan så man inte bidrar med spridning av influensa som faktiskt är dödlig för väldigt många. Så – vaccinering ska ske ur två perspektiv. 1) Skydda dig själv. 2) Skydda andra.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Medicinering Övertygelse Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 6 oktober, 2014

Noterat #312

Hösten kom i dag. Den riktiga hösten. Dagen då löven föll till marken och ligger i tjocka gula sjok. Ändå är det ganska varmt och soligt om dagarna. Förmodligen är detta värsta tiden på året, när träden står nakna. Hösten är min favoritårstid när träden skiftar färg, men inte när de är avklädda med sina skrudar på marken. Det enda som nu kan rädda trädens förlägenhet är snön. Jag hoppas alltid på snörika vintrar. Om det inte är möjligt, så åtminstone halkfria gator och torg.

Dagens lugn i övrigt har varit balsam. Jag värdesätter alltid mina lediga dagar. Återhämtning är viktigt så jag kan ge allt och så mycket mer när jag jobbar.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Vardagsblogg

En kommentar

Publicerad 1 oktober, 2014

Personlighet #305

Också jag oroar mig ibland över alla de läkemedel jag stoppar i mig. Jag är så illa tvungen. Vad man kanske inte tänker på är att jag blir personlighetsförändrad om jag inte tar de läkemedel som jag ordinerats. Nej, jag tar inga mediciner som ska ”skapa balans” mentalt sett.

Om jag inte tar mina så kallade ”knarktabletter”, är jag i normaltillstånd (i ms-världen) så trött och matt att jag är avtrubbad, slö, känslolös (-kall) med mera då jag inte orkar reagera. ”Knarktabletter” är min vardagliga beskrivning av ett läkemedel som är narkotikaklassat enbart för att det har en uppiggande effekt och kan missbrukas som dopning för elitidrottare som inte vill känna av sin utmattning, utan kan fortsätta ge allt. Grundsyftet med medicinen är – främst barn – med narkolepsi (somnar i fysiskt aktivt tillstånd) ska kunna hålla sig vakna. Det sekundära syftet med läkemedlet är att de med ms ska kunna stå emot fatigue (extrem sjukdomsrelaterad trötthet) i någon grad. Så hur reagerar jag då jag tar detta läkemedel? Jag blir klarvaken mentalt även om jag fortfarande är trött (fatigue). Och jag känner, blir glad, orkar vara lite mer aktiv, kan tänka utan ”kvicksilver i teflonpanna”. Min omgivning märker på mig om jag tagit tablett eller inte. Har jag inte tagit medicinen så får jag höra att jag är negativ, tystlåten, lidande (poetiskt lidande?), allmänt otrevlig och väldigt tråkig att ha med att göra.

Fortfarande förstår dock inte min omgivning när jag förklarar min trötthet som ms-relaterad fatigue, utan får höra ”jag är väl också trött, du har inget att klaga över”. Och om någon här är av den uppfattningen, så läs MS-guidens beskrivning av fatigue. Jag vill påstå att den som säger sig vara trött, aldrig fått känna på hur det är att trött på riktigt. Det är ni (vilka ni nu är) som ska sluta klaga!

Självklart tar jag också andra läkemedel där ms sänkt några av mina normala funktioner och där medicinen ska återskapa ett normaltillstånd. Vilket de är minns jag inte i skrivande stund. Texten ovan tog allt jag i energidepån. Nej, jag har inte tagit min ”knarktablett” i dag. En dag per vecka vill jag känna att jag inte drivs artificiellt. Den dagen i veckan är i dag. En dag då jag inte behöver lämna sängen. För det skulle jag inte orka ändå.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 27 september, 2014

Mertid #301

En upprensning har skett i mitt omfångsrika tv-tittande. Jag har raderat den ena efter den andra tv-serien från min TiVo, utan att ha sett avsnitten. Serier som jag följt men tröttnat på när höstsäsongen satte igång. I våras var serierna väldigt bra och jag längtade till höstens fortsättning. Och då har jag bara tappat sugen? Eller så handlar det om två mer troliga anledningar. 1) Jag har förändrats som person sedan i våras (tv är inte så viktigt). 2) Det finns andra och bättre serier att följa (ett fåtal jämfört med mitt tidigare flöde). Det känns genast mycket lugnare att veta att jag inte behöver titta ikapp något. Och i fredags såg jag klart Pantertanter/Golden Girls (my guilty pleasure). Sju säsonger, två avsnitt per dag. Så nu känner jag mig väldigt fri.

Så vad gör jag istället? Rör på mig. Lämnar min bostad för att rulla ut till kvarterets olika butiker. Jag försöker finna en anledning att dagligen ge mig ut och träna benen. Med dagligen menar jag de dagar då jag inte jobbar, för där går jag väldigt mycket plus går på sjukgymnastiken. Men tröttheten som är så förlamande. Nu när jag har medicin igen mot detta så finns det inga ursäkter. Om jag så bara ska gå till soprummet, så måste jag ha anledningar. Dagens anledning var apoteket och snusbutiken. Inget jag hade ett behov av just i dag, men jag kom ut.

Månadens räkningar är betalda. Jag gillar att betala räkningar och se alla tusenlappar som stannar kvar på kontot månad efter månad. Nej, jag är inte sparsam – rätt som det är bränner jag alla pengar på ett bräde. En vinterjacka i min storlek går på 6000 kronor, för att nämna ett exempel. Tur jag köpte en ny förra året. Men jag går och våndas lite över nya glasögonen…

… och glasögon behöver jag. Ytterligare synnedsättning.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 september, 2014

Frihet och tvång #297

Affektionsvärde är ett begrepp som gör mig konfunderad.

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

Men när modern ringer har hon alltid en ny fråga. Hon har hittat någon av de lådor som hon stuvat undan åt mig och frågar vad hon ska göra med den och den grejen. Mitt standardsvar är ”släng”. Det har ingen betydelse vad det handlar om. I kväll rörde det sig visst om någon typ av… jag vet inte ens vad det heter, men en typ av militära emblem/medaljer. Förmodligen något min far fått när han gjorde lumpen som pansarförare, men det kan knappast vara något av egentligt värde eftersom han aldrig varit i krig (annat än at han flydde från ett som 2-åring). Jag är totalt ointresserad. ”Men affektionsvärdet”, sa ömma modern.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

||||| 0 I Like It! |||||

Fotografi Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 21 september, 2014

Blind höna #294

Rollatorn håller på att falla ihop, men jag tror inte det beror på utmattning. Trots att jag bara haft den i ett halvår (utomhusrollatorn) så verkar den inte riktigt klara av den misshandel den utsätts för av oaktsamma flärdtjänstchaufförer. De dänger den ganska hårt, både in i bilens bagageutrymme, men också när de ska ta fram den ur nämnda utrymme. Skruvar och muttrar håller på att flyga sin väg och ganska snart kommer jag att falla ihop över en rollator som kommer att falla ihop i en hög av stålrör. Förmodligen blir jag samtidigt spetsad.

Jag skulle nog kunna spänna lite muttrar och så, men tyvärr ser jag så dåligt att jag inte ens ser var de sitter. Vem kan sköta service åt mig? Det kommer att bli ett detektivarbete då jag inte vet vem som ansvarar för rollatorn eftersom jag fått den på lite omvägar.

På jobbet frågade de i fredags vid flera tillfällen hur mina helgplaner såg ut. Mitt standardsvar är också sanning. Jag har aldrig några helgplaner. För min del är det arbete och sömn som gäller. Utöver det orkar jag faktiskt inget. Även om vissa antyder det, så är det inte på grund av lathet. Det beror inte ens på att jag inte har något socialt umgänge. Jag trodde aldrig att kampen skulle bli så utdragen att jag fortfarande efter tre år inte klarar av att förflytta mig obehindrat. Men jag kämpar vidare och gör framsteg. Kondition och styrka finns till över 100 % jämfört med andra i min (ms-)situation. Dessutom är det lite bättre de dagar jag tar min ”knark”-tablett. Men den där mentala tröttheten som bara fullständigt jämnar mig med marken är obeskrivlig. Trots mina bekymmer så har jag varit ute dagligen och har inte handlat om att ta sig till eller från jobbet/hemmet. I fredags var jag i snusbutiken. I lördags i soprummet (en bit att traska utomhus). I dag var jag både i soprummet (igen) och på Ica. I morgon ska jag hämta ett paket på postutlämningen.

Jag förstår verkligen inte. Jag har styrka och kondition. Jag tar ”knark” för att orka och då främst för att få mental vakenhet. Ändå knäcker det mig nästan att (med rollator) ta mig till affären och gå en kort runda där. Nej, det är varken stress eller panikångest. Något händer. Kanske något kognitivt. Jag vet inte så noga. Det blir bara kaos i mitt huvud och det är kopplat till någon form av utmattning. Jag minns inte vad som händer efter att jag kommit till kassan. Hemkommen får jag börja fundera på om jag verkligen packade ner allt jag handlat och om jag har plånboken med mig (jag brukar förlägga plånboken, mest på jobbet och glömma betalkortet på Pressbyrån). Nope, jag kan varken förklara eller beskriva vad det är som händer. Men det stör mig enormt.

Annars har helgen mest varit sängläge och tvätt. Och en del Diana Gabaldon. I förmiddags såg jag ännu ett avsnitt av Outlander, men jag har i helgen läst mycket i böckerna (Främlingen avklarad, nu inne på Slända i bärnsten). Eller som jag skrev på Facebook:

Sett gårdagens bröllopsavsnitt för Outlander. Bara ett avsnitt kvar för i år. Det som sändes i går kväll i USA visas textat här ett par timmar senare. Bra så, men… Om de bara kunde speeda upp produktionen! Inser nu att ett avsnitt motsvarar en scen ur boken och inte följer kapitel eller rakt berättande. I en scen/avsnitt pratas det väldigt lite och inget händer. Men de väver in korta tillbakablickar som ska förklara den långsamma dialogen som hoppar och är osammanhängande. Om boken är action och djuplodande, så är serien långsam, sensuell och händelsefattig. Ojämförbara men båda med kvaliteter. Och frustrerande.

Jag tror jag läst Främlingen fem gånger nu. Och jag har läst sammanlagt 4 av 8 böcker, så jag har lite att ta igen. Tyvärr måste jag läsa från början innan jag kan läsa de senare böcker jag inte hunnit med. Det går för många år mellan böckernas utgivning. Särskilt som det är över 15 år sedan jag läste Främlingen första gången. Och bok 8 är nyutgiven.

Okej, jag har enorma problem med att läsa böckerna. Min syn, ni vet…

Ack, för 25 år sedan hade jag perfekt syn. Det jag inte vågat antyda är att jag är mer än halvblind just nu. Om det går att korrigera med glasögon? Det är det jag ska få veta närmaste månaden. Eller om jag verkligen är på väg att bli blind. Har enorm ögonsmärta också (inte näthinneavlossning eller annat – vad jag vet).

Åh! Normal arbetsvecka?! Jag är chockad.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda