Månad: <span>november 2013</span>

Stressen med att vara ledig. Finns inte. Ändå har jag följt lite i media i dag om det där strömavbrottet som ledde till att datorer och telefoner inte kunde användas. Pulsen gick upp lite då, men jag blev inte stressad – jag var ledig. Men det jag reagerade starkt på var en kommentar jag läste på nätet om det inträffade. Som gick ut på hur förskräckligt det var att man skickade hem patienter då man inte kunde ta betalt.

Patientavgift kan man alltid fakturera. Man har missat poängen. Det är inte värdefullt för någon om man inte kan få fram information ur datorn. Patienter har lämnat prover och genomgått undersökningar. Når man inte resultaten så har man inget att utgå från i mötet mellan patient och vårdgivare. Och detta handlar bara om planerad vård, sådant som inte är brådskande och där besöket kan anstå.

Däremot så är det ingen fara för patienter som är inneliggande. Manuella rutiner gäller. Aktuella läkemedelslistor dras ut på papper varje kväll just för om något skulle hända med tekniken. Och akut sjukdom behandlas alltid oavsett om tekniken fungerar eller ej. Det här kanske inte är optimalt, men det går faktiskt inte att enbart förlita sig till tekniken. När det fungerar (oftast) så är det betydligt mer patientsäkert än hur det gick till före de tekniska möjligheterna fanns.

Så jag blir irriterad. När man missförstår och gör egna fria tolkningar av orsak och verkan.

Och med det sagt. Vi ska inte ha tilltro till tekniken inom sjukvården. Och detta har Läkartidningen skrivit en del eftersom den offentliga kritiken kommer just främst från läkarkåren. Tekniken är dyr. Den är fristående (många aktörer). Den är inte anpassad till användarna. När tekniken strular är det problematiskt att få den åtgärdad eftersom de lokala teknikerna har sämre kompetens inom sjukvården eftersom det är lågavlönat även för dem. Tekniker väljer andra mer välbetalda tjänster hos annan arbetsgivare. Så här 20 år senare försöker man att anpassa alla tusentals system så de kan kopplas ihop på nationell nivå, vilket i vissa fall är omöjligt eller alltför kostsamt. Varför man inte tänkte på detta från början beror väl på att vi inte har en sjukvård som är statligt styrd. Lagar har patientfokus, och allt arbete som bedrivs inom sjukvården styrs till största delen av det enskilda landstinget eller regionen. Därför har det blivit en väldig soppa. Frågan är om det går att åtgärda. Om någon del alls går att åtgärda. Därför har inte heller jag särskilt stora förhoppningar om bättring, utan vi får leva med ett ömtåligt tekniskt läge i svensk sjukvård. Tyvärr.

Nu måste jag verkligen minutiöst planera för arbete och fritid. Jag är stenhårt inbokad nu fram till maj/juni 2014 med massor av utbildningar som jag ska hålla i. Som jag är påtvingad och som läggs ovanpå allting annat där jag redan i dag inte har några som helst utrymmen. Min återhämtningsvila blir då än mer behövlig. Frågan är om jag mentalt kan koppla bort jobbet när jag är ledig.

Man kan få uppfattningen att jag bara tänker jobb eftersom jag skriver så mycket om det på nätet, men det är inte mer än just det – på nätet. Trots allt så handlar mycket av min vakna tid om arbetet då det är där jag lägger min mesta tid. Men om jag tänker så mycket på det när jag är ledig? Nej, inte mer än det jag skriver. Anledningen till att jag skriver så mycket om jobbet handlar också om egenreflektion då jag inte hinner summera fortlöpande under arbetstid vad jag egentligen håller på med. Därför skriver jag av mig det och kan sedan släppa det.

För något år sedan fortsatte jag även på min fritid med jobb rent konkret då jag behövde förbereda mig inför föreläsningar jag skulle ge. Utrymmet fanns inte på arbetstid och jag fick göra detta ideellt och mot försäkringskassans regelverk vad man får och inte får göra på sin fritid. Detta har jag i stort sett släppt. Det enda jag i dag gör är att läsa min jobbmejl eftersom den är högprioriterad. Jag får minst sagt enorma mängder mejl som jag måste sortera. Mycket kan jag ignorera, men mycket vidarebefordrar jag till andra för åtgärd eller leder till att jag vet vad jag ska göra på jobbet ”i morgon”. Men det hela är hanterbart och inte särskilt betungande.

Så jag har verkligen en fritid utan arbete. Och jag gör väl det människor gör mest – vardagssysslor. Det är väldigt sällan jag kan sjunka ner i soffan och bara titta på tv. Faktiskt så tror jag att jag har mindre tv-tid än de flesta. Till exempel så tittar jag aldrig på tv de dagar då jag jobbar – för jag hinner inte och orkar inte.

Eftersom jag 1) inte hade semester i somras, och 2) är fullbokad med utbildningsinsatser efter årsskiftet, så kommer jag att vara långledig i jul och nyår. I 22 dagar närmare bestämt. Förutom att jag går in en förmiddag direkt efter nyårshelgen. Jag avskyr att vara långledig, behöver vara ledig, behöver vila, men mår inte bra av vila. Men jag får se på det som förebyggande åtgärd, för jag kommer att slita ut mig rejält. Jag ska hinna dubbelt så mycket på halva tiden. Bara tanken gör mig matt, men jag försöker slå det ifrån mig. När jag är ledig så är jag ledig.

Från och med den här veckan har jag fått fler arbetsuppgifter utan att något tagits bort. Därför har jag fått slita som tusan. Precis som vanligt, med andra ord. Där jag i min ensamhet på mitt rum försöker hålla mig flytande. Som sagt – precis som vanligt. Ändå verkar man ändå märka någon skillnad – vilken vet jag inte. För denna vecka har jag fått höra:

• Har något hänt? Du är så tyst. (Jag är alltid tyst).
• Varför ser man dig aldrig? (Tja, jag sitter där jag brukar).
• Nu måste du komma och fika! (Jag fikar aldrig).

Kanske jag sitter mer still, tar inte några bensträckare. Jag hinner inte. Tidigare har jag ungefär en gång i timmen gått ut i korridoren, vänt och gått tillbaka till mitt rum (utan att säga något till någon – men de har sett mig gå fram och tillbaka i korridoren) för att inte stelna till. Det är tufft – jag har ett stillasittande arbete, men sitter nästan aldrig still. Men som det är nu hinner jag aldrig lämna mitt arbetsrum under dagen. Jag får väldigt mycket värk av att sitta, så indirekt är det väl omtanke när man frågar varför man aldrig ser mig eller vill ha ut mig i fikarummet. De förstår att jag håller på att drunkna i arbete. Veckans tredje dag. Där jag varit i tjänst två dagar med nya arbetsuppgifter. Och jag behöver röra på mig och uppfattas som social (ha!).