Ett för mig väldigt stort problem på jobbet är att jag aldrig någonsin under några som helst omständigheter får sitta ostörd. När jag för drygt tre år sedan fick eget rum gick det inte att stoppa folk. Jag satt så illa till att det var så enkelt att bara springa in till oavsett vad saken gällde. Som att pappret var slut i kopiatorn trots att kartonger med papper står bredvid nämnda kopiator. Eller åt vilket håll ett papper ska ligga som ska kopieras. Sånt som de inte behöver störa just mig med och särskilt som jag sitter med stängd dörr. Stängd dörr har aldrig respekterats, utan dörren har alltid flugit upp. Har jag dörren låst så har tyvärr alla nyckel som de inte är rädda för att använda sig av.
Av den anledningen fick jag byta rum men det hjälpte föga. Fortfarande försöker jag med stängd dörr, men folk har aldrig någonsin knackat. Varför detta är ett problem för mig? Jo, jag är stressad på gränsen till utmattningssyndrom och denna stress har lett till svår (och obehandlad) panikångest. Redan 2006 gjordes en utredning som beskriver att jag drabbas av krisreaktion när jag blir avbruten i mitt arbete som är högkoncentrerat. Och detta har – enligt samma utredning – absolut ingenting med ms att göra. Även om det i slutändan samverkar och inverkar negativt.
Jag har testat att sätta upp lapp på min dörr ”upptagen”, men folk springer fortfarande in oanmält och frågar om de stör. Ja. Och jag blir alltid lika förbannad, men inte ens det skrämmer iväg folket. Och det är i 99 fall av 100 med ärenden som jag inte kan, vill eller får bistå med.
Det som jag finner mest märkligt är detta att en stängd dörr inte ger folk en mental hint om att inte bara komma inspringande. Ganska ofta sitter jag i enskilda samtal eller i telefon. Om jag inte sitter och koncentrerar mig på avancerade uträkningar. Alla avbrott innebär (krisreaktion=) att jag tappar tråden, vet inte vad jag höll på med, får börja om från början. Är det någon mer som är med om att folk kommer inspringande utan att ens knacka när dörren är stängd? Jag har aldrig hört att andra är med om något liknande. Aldrig. Så varför ska det drabba mig?
I dag ändrade jag texten på min lapp; Stängd dörr = Upptagen, Mejla mig oavsett om det är brådskande eller ej, eller vänta tills jag inte är upptagen.
Jo, dagens lapp fungerade. I dag. Frågan är hur lång tid det tar innan de åter ignorerar mig och slutar respektera min önskan?
För mig är ovan helt obegripligt. Nej, jag är inte för snäll där jag ibland ruckar på reglerna. Jag säger konsekvent nej och exploderar när de inte respekterar mig. Så – varför lär de sig inte? Och hur kan de påstå att jag är asocial? Jag bara sätter gränser baserat på varför jag är på jobbet.
Det som också irriterar mig är att så många ständigt måste fråga om hur de ska sköta sina egna arbetsrutiner. Visst, jag kan de flesta arbetsuppgifter som andra ska utföra. Men de har jobbat i åratal med sina arbetsuppgifter, så varför åligger det inte mer på dem som ett egenansvar att kunna sitt arbete utan att jag ska visa och förklara? Själv när jag lär mig något nytt, eller glömt hur något ska utföras, går jag till mina anteckningar. För självklart har jag antecknat vad det är jag ska utföra eftersom det ibland är långt mellan gångerna. Det man inte har i huvudet får man ha på hårddisken.
Jag får väl se hur det hela utvecklar sig. Företagshälsovården har gett mig tre förslag med tanke på ovan:
1. Sjukskriv dig, invänta en arbetsrehabilitering med omplacering.
2. Sök annan tjänst.
3. Gå under.
Inget känns lockande. Varför ska jag drabbas bara för att andra inte kan respektera en stängd dörr? Men jag håller utkik efter några favorittjänster. Där tvekar jag inte.
Kommentarer stängda