Excel har blivit riktigt kul att arbeta med. Förmodligen har det någon form av korrelation till den fortsättningsutbildning jag gick i förra veckan. Det negativa får väl vara att jag inte har ”rätt” Excelversion på jobbet. Än.
Nu när jag fängslat alla genom att skriva om något arbetsrelaterat, så gör jag en kovändning och skriver istället om något som jag inte nämnt så mycket om de senaste veckorna. Multipel. Skleros. Chockerande, va?
Men det finns faktiskt inte så mycket att säga. I förra veckan var det Internationella MS-dagen, vilket är patetiskt. Ja, alltså… Utsedda och speciella dagar har ju i stort sett allting… Kanelbullar… Och så kom jag inte på fler. (Smygande huvudvärk – börjar bli trögt i teflonhjärnan).
Hur jag mår? En ms-uppdatering på det individuella planet: Yrslig, ostadig i benen, ingen känsel i vänster kroppshalva, förlamad i vänster fot och så vidare. Det gamla vanliga. Skovet har jag väl haft nu kanske i en månad och ett skov brukar hålla i sig 6-8 veckor. Eventuellt betydligt längre än så om man ser till att den hemska värmen nu kommit. Som vanligt hoppas jag på oktober…
Magsmärtan där jag tar helvetesmedicinen? Tja, långsam uttrappning. För 1½ år sedan tog jag 150+150 mg men försöker nu ta 50+50 mg per dag. Jag kan sänka med 25 mg åt gången, men det måste gå många månader emellan för att inte smärta ska komma åter. Och trappar jag ut det ännu fortare så får man krampanfall. Så är det när mina ”smärtstillande” egentligen är en epilepsimedicinering som påverkar hjärnsignalerna.
Och min trevliga panikångest då? Tja, jag klarar mig inte utan allergimedicineringen som gör mig trött och som drar ner på reaktionen (hindrar sinnesuttrycken som triggar panikångest).
Kanske det är det som är så trist med ms. Behandlingarna anpassas efter symtom, men det finns ingen egen medicinering utan att man får testa med sådant som ska vara mot andra sjukdomar. Och så får man alla biverkningar på köpet. Det är också ett pusslande med läkemedel så de inte är kontraindikerande.
Det är därför jag inte längre kan ta min knarktablett (dopningsmedel) som egentligen är mot narkolepsi men som jag använder mot extrem ms-trötthet. För den slår ut helvetesmedicinen mot smärta.
Jaja, men vad är väl en bal på slottet…?
Jag säger ofta att jag inte tycker att det är något märkvärdigt eller hemskt att ha ms. Ändå leker jag ibland med tanken… Inte att vara fri från ms, utan på hur det hade varit om andra hade haft ms för en dag. Hur de hade reagerat på det mentalt. Och om det hade gett förståelse för min situation. Och om man hade förstått hur jag kan säga att det inte är hemskt eller märkvärdigt att ha ms. Eller om det illustrerar olikheterna oss emellan?
Kommentarer stängda