Kategori: <span>Dravel</span>

Publicerad 25 oktober, 2012

Vardagen


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I dag har jag en vilodag. Jag har periodvis ”slagits” med (inte mot, med – de har fajtats tillbaka) Försäkringskassan vad gäller min 25-procentiga förtidspensionering.

  • De försökte tvångspensionera mig 50 %, men jag förhandlade mig till 25 %.
  • De förutsätter att jag arbetar fem dagar per vecka à 6 timmar, men jag fick igenom fyra dagar per vecka à 8 timmar (eftersom en tidigare arbetsrehabilitering säger att jag aldrig får jobba mer än max tre dagar på rad).

Ja, det är väl det enda? Men jag är tveksam just nu till det där med att inte arbeta 6 timmar per dag under en hel arbetsvecka. Det stressar att inte få ihop schemat, där jag får flytta på min fridag fram och tillbaka. Det ger inte kontinuitet. Samtidigt behöver jag min vilodag i veckan, och jag behöver verkligen vara på jobbet från tidig morgon till sen eftermiddag. Som jag sagt innan, det är ett väldigt pusslande.

Min vilodag, eller fridag som det egentligen är, innebär inte sängläge så som Försäkringskassan förespråkar. Istället ska jag hinna med min fritid. Sängläge får det bli på helgen, men inte mitt i veckan där jag har så många andra åtagande på min lediga dag. Exakt vad det innebär vet jag inte, men jag är i gång. Som i dag tvättar jag som en galning, viker tvätt, kollar in vad jag behöver i form av mat i kylskåpet, vattnar halvdöda krukväxter, samlar ihop till pappersinsamlingen och så vidare. Hushållsarbete?

Och jag är så trött och sliten. Jag lider fortfarande väldigt mycket efter tisdagens överansträngning. Värst är nog att jag belastade vristen för mycket, där hälsenan inte är återställd efter förra sommarens hälseneinflammation. Vristen har blivit blå och jag försöker smärtstilla med Voltaren.

På tal om att inte få ihop sitt vardagliga schema, varken hemma eller på jobbet; Jag ska jobba några dagar i både jul och nyår. Märkligt. Nej, jag har själv erbjudit mig eftersom det ger utrymme för ordinarie personal att ta semester så de kan umgås med släkt och vänner. Jag har varken släkt eller vänner. Åtminstone inte som jag firar storhelg med. Det märkliga är känslan av att 1) fortfarande jobba storhelg för tolfte året i rad, 2) gå in och utföra ett arbete som jag inte utfört sedan förra nyårshelgen. Och kul. Väldigt kul. Att göra små gästinhopp i gamla yrkesrollen är något jag gillar. Det är jobbigt, men stimulerande. Och ser ger det några kronor extra i börsen. Jag sparar nu till ny dator och tv. Ny dator blir det i december. Tv i februari. Åtminstone ser planen ut så.

Ack, nu måste jag återgå till hushållssysslorna. Jag har en säng att bädda nytt i.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 oktober, 2012

Fixaren

I morgon är det jag som inhandlar en almanacka för 2013. Jag har redan bokat in 27 möten för nästa år, det sista daterat till den 4 december 2013. Naturligtvis känner jag till betydligt fler möten än så, men än så länge är det datumlöst.

På ett sätt känner jag mig som en världsartist av rang. Inbokad årtal framåt, flänger fram och tillbaka, flera ”framträdanden” varje dag. Som nästa vecka. Måndag: Två möten. Tisdag: Tre möten. Onsdag: Två möten. Fredag: Ett möte. Vad jag vet just nu.

När jag säger möten, så menar jag produktiva möten där jag deltar aktivt som åhörare eller som ledare. Jag har ett stort kontaktnät/nätverk och träffar sanslöst mycket människor. Det säger sig självt att det är enormt givande, tillför mig något både arbetsmässigt men också socialt.

Och lika självklart har myntet en baksida. Jag känner mig konstant sliten. I och för sig har jag en titel, men (just nu – det utökas) sju olika roller. Det är tvära kast tankemässigt när jag går från möte till möte och plötsligt ska använda mig av en helt ny (eller annan) kompetens. Man får vara snabbtänkt och engagerad vilket innebär att man aldrig får eller kan slappna av för en sekund. Men den stora nackdelen, om det nu är en nackdel, är att jag nästan aldrig får sitta ner i lugn och ro på mitt rum och känna att jag får något utfört. För när jag inte är på mitt rum så samlas andra arbetsuppgifter på hög och jag är jagad av människor som behöver få tag i mig. Det är alltid kö till mitt rum när jag är på plats. Samtidigt som telefonen ringer konstant och jag drunknar i brev och mejl. Det gör mig smått galen och ibland till och med direkt otrevlig. För jag har inget tålamod i den tidspress som följer mig. Stör mig inte med ovidkommande! Kom inte med struntsaker! Vänd er till rätt person vilket inte behöver vara jag bara för att jag har förmågan att utföra saker som inte längre ingår i min arbetsbeskrivning! Det är svårt att säga nej när personen i fråga jagat mig i några dagar.

Varför tar jag på mig så mycket? Svår och möjligen komplex fråga. Eller om det är svaret som är svårt och komplext. Det jag själv tror, är:

  •  Jag duger inte till någonting – något jag fått höra under mina första 15 år i yrket. Jag vill motbevisa.
  •  För jag kan. Jag är inte rädd. Och jag är absolut inte lat!
  •  Det absolut värsta jag vet är dötid, jag vill ha action non stop när jag jobbar.
  •  Väldigt snabbt blir jag uttråkad, jag kräver väldigt mycket mental sitmulans.
  •  Jag är nyfiken. Det jag inte kan ser jag till att lära mig inom ett par minuter.
  •  Jag är intresserad. Kanske det hör samman med nyfikenheten, men jag är genuint intresserad och läser mycket på min fritid. Facklitteratur, faktaböcker, följa media, läsa kurser på universitetet. Jag vill förkovra mig.
  •  Jag tror på min egen förmåga. Jante finns inte. Och envis är jag!
  •  Förhoppningsvis gör jag nytta.

Men har jag i övrigt något mål? Nej, inte egentligen. För bara några år sedan önskade jag bli chef, men det har jag slagit ur hågen. För som medarbetare kan jag göra så mycket mer utan de begränsningar ett chefskap ger. Men jag hade inte tackat nej till motsvarande lön. Och kanske en mer rättvis titel som motsvarar det jag utför.

Det jag önskar mest just nu, trots det jag skrivit ovan, är en mötesfri vecka. För det känns lite obalanserat just nu.

Ändå  – jag har kul på jobbet.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 16 oktober, 2012

Vänskap och misshandel

Tack vare Facebook har jag numera ganska god koll på mina tidigare skolkamrater från grundskolan. Däremot så har jag ingen kolla på alla de barn jag lekte med före skolåldern. Vad hände med Pål? Hette han så? Eller hette han Paul? Kanske det var något helt annat han hette? I vilket fall som helt fanns där många barn och jag kommer ihåg dem alla. Till utseendet och hurdana de var. Men jag minns inte vad de hette i förnamn, än mindre i efternamn. Vad blev det av dem? I dag fick jag åtminstone hör om en utav dem… Vilket jag inte går in på här.

Egentligen betydde de här barnen väldigt mycket. De var med och formade mig till den jag är i dag. Nej, kanske inte så drastiskt. Men de betyder ändå något för mig.

Oh, plötsligt kom jag ihåg en särskild episod. En äldre tjej brukade mobba och misshandla mig fysiskt. Tänk, det är först nu jag minns (i denna sekund) att jag blev fysiskt slagen! Okej, jag har alltid kommit ihåg händelsen även om jag inte direkt tänker på den eller insett att det handlat om misshandel. Hon dunkade en träsko i huvudet på mig tills skallen nästan sprack på mig. Åtminstone blödde det en hel del och bulan hade jag kvar ett bra tag. Usch, kanske inte alla barn har betytt något positivt för mig.

Nej, jag kom ifrån ämnet lite… (tusan, nu måste jag fundera mer ingående på träskoincidenten så jag kan släppa den och lägga den till handlingarna)… Ju äldre jag blivit, desto mindre har bekantskaper jag skaffat senare i livet betytt något. Grunskolekamraterna – nja. KomVux-kamraterna – nix. Yrkesutbildningen – inte alls. Att gå i skola innebär att man kommer människor nära och umgås både i skola och på fritid. Hur gammal man än varit. Men man har ett större socialt liv ju äldre man blir, så de man gått utbildning med betyder inget när man blivit äldre. Det är en konstig tanke. Att man kan komma varandra så nära men bara under en bestämd period och tidsrymd. Sedan släpper man det och går vidare. Frågan är om detta bara gäller mig eller om det är så för andra också? När det gäller arbetslivet så vägrar jag umgås med arbetskamrater på min fritid. Jag har dragit en medveten gräns där. Vi kan ha det bra och trevligt nog på arbetstid. Min fritid är min. Och jag vill inte att kollegor ska bli en del av mitt privatliv. Vilket jag inte kan förklara. Jag vill helt enkelt ha det så.

Hur har jag det med kamratskap i dag? Det är ett svårt ämne. Jag har väldigt få, men väldigt nära vänner. För jag vill ha djup i vänskapen, kunna diskutera allt och bli lyssnad till. Allt annat känns ytligt och överflödigt. På ett sätt fundamentalt motsatsen till hur det var när man var barn. Då umgicks man med allt och alla. Man var mer öppen. Varför jag nu gör val och drar gränser kan jag inte svara på.

När jag skriver detta är jag trött. Visst är det uppenbart? Jag har förlorat syftet med inlägget för länge sedan. Fanns där ens en röd tråd till en början med? Tveksamt. Men jag behövde skriva något om vänskap i dag. Särskilt med tanke på det jag skrev som lösenordsskyddat. Minnen kan vara väldigt ömsom glatt och ömsom ledsamt.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Minne Personligt

2 kommentarer

Publicerad 15 oktober, 2012

Motvind

Det blev i slutändan en ganska jobbig dag. Nej, inte så farlig, men osmidig. Det kändes ganska okej när jag gav mig i väg till jobbet i dag, jag till och med tog ett foto som jag kastade ut på Twitter. Förutom att mitt tweet inte gick i väg. Det såg jag först på jobbet och fick då sända om mitt tweet. Och anledningen till att mitt tweet inte gick i väg, berodde på att jag gick utanför dörren och förlorade kontakten med mitt trådlösa nätverk.

Blev det bättre på jobbet då? Det gick rätt hyfsat fram till dess jag fick ögonflimmer vid lunchtid. Följt av en infernisk huvudvärk. Trots detta avverkade jag ett förmiddagsmöte (migränfri) för att sedan börja röja i mina pappershögar (då hade jag migrän) som legat sedan efter sommarsemestern. Jag hittade en del saker som jag måste ta itu med på stört. Men jag var klen av mitt migränanfall, så jag flexade ut en timme tidigare. Mer orkade jag helt enkelt inte.

Hemkommen sov jag några timmar, vilket gjorde underverk. Men sedan har jag kämpat. Den jäkla datorn har haft några app-krascher med iCloud och PhotoStreamer, vilket krävde en avinstallation följt av en nyinstallation. Tyvärr är detta numera något ständigt återkommande gällande min dator. Officepaketet kraschar också hela tiden, men jag vet inte om jag vill göra någon ominstallation. Trots allt så är inte datorn frisk och ny ska inköpas snarast möjligt. Och med det menar jag i december efter att jag fått lite retroaktiv lön. Kanske jag i den summan också kan kasta in en ny tv då den gamla också lever sitt eget liv.

Lite sur blev jag också på ett mejl gällande mitt antivirus. Det förnyas automatiskt för en summa på 700 kr. Om en månad dras summan från mitt konto. Det som gör mig sur är att jag som sagt ska skrota datorn. Men behöver ett fungerande antivirus under den månad som är mellanskillnaden mellan gammal och ny dator.

Nej, teknik och hälsa – det är väl de två stora problemen jag får kämpa mot dagligen. Och jag som var så glad i morse när jag äntligen skulle få gå till jobbet efter en lååång helg!

Dagens dialog:
Jag: – Jag har migrän. Tyck synd om mig!
Kollega: – Ja, usch. Det är fruktansvärt synd om dig!
Jag: – Sluta! Jag vill inte ha något medlidande!

Jag är av en komplicerad dubbelnatur.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 oktober, 2012

Pusslandet

Helgerna är för korta. Det var mycket bättre under de tio år som jag arbetade var tredje helg. Då fick jag mycket mer ledighet, åtminstone kändes det så. Jag hade då lediga långhelger om man ser till det som inte var arbetshelg. Och arbetshelgerna var mycket friare än att arbeta vardag. Ingen telefon som störde. Ingen som stod i dörröppningen och krävde min uppmärksamhet. Det känns inte som om jag hinner vila något dessa korta helger. Hur andra hinner med sina helgledigheter förstår jag inte.

Kanske helgerna också känns så korta eftersom mina veckor är så fulla av aktiviteter?

Jag fick en uppmaning i förra veckan som jag försökt hinna med under min lediga helg. Kanske jag borde gjort det hela på arbetstid, men jag hinner och det ganska bråttom. Jag uppmanades att skriva ner min arbetsbeskrivning. Det har varit väldigt svårt. Jag har väldigt många roller och arbetar för så många olika… områden och nivåer. Jag har skrivit rubriker och sedan i punktlistor försökt att övergripande får ner mina ansvarsområden och arbetsuppgifter. Nej, jag är nog inte riktigt klar med min arbetsbeskrivning. Trots att det hitills blivit tre A4-sidor med en punkt för varje rad.

Nu börjar jag också se konsekvenserna av att jag inte hinner allt. Jag prioriterar så hårt nu på jobbet att jag förväntar mig klagomål. Räknar jag grovt har jag i dag sju olika roller vilket innebär kanske 3-4 titlar och motsvarar tre heltidstjänster. Och jag jobbar 75 %. Ekvationen är svårlöst. Hade nu lönen varit motsvarande arbetet, så hade jag nog inte känt så mycket press. Nu känns det mest som om jag blir utnyttjad. Och det är därför jag också nu prioriterar så hårt.

Vad jag ska göra med arbetsbeskrivningen? Ingen aning. Men det är väl bra om en sådan finns. Om inte annat så som kom ihåg för mig själv. Jag kommer inte ihåg allt jag ska göra om jag inte har en checklista att bocka av varje vecka.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 oktober, 2012

Stimuli och simultan

Simultanförmåga har jag i stort sett alla sammanhang, utom när det kommer till att titta på tv eller lyssna på radio. Varför jag måste vara fri från övriga intryck just vid dessa tillfällen kan jag inte svara på.

I dag satt jag på ett möte och blev upprörd (som vanligt) och fick uppdrag att kolla upp det jag klagade på. Mötet fortsatte. I och för sig deltog jag inte i diskussionerna under en stund, men jag lyssnade på allt. Hade de varit något mer som jag hade protesterat emot, så hade jag sagt ifrån. Vad jag höll på med? Jag satt och lekte med min iPhone. Skulle man kunna tro, och det trodde nog mötesdeltagarna också. Nej, jag kontrollerade fakta kring det jag hade protesterat emot tidigare. Istället för att gå hem på kammaren och göra efterforskningar, så gjorde jag det direkt. Trots allt når man all information man behöver genom nätet, vilket en iPhone som bekant har tillgång till.

Så efter en stund kunde jag ge fakta samt förslag på en lösning, som kan beskrivas som Linje 3. Ett alternativ vi aldrig diskuterat. Lite förvånade blev övriga mötesdeltagare av att jag arbetat när jag satt och lekte med mobilen. De trodde att de förlorat min uppmärksamhet helt. Nej, inte alls! Och så kom den där vanliga kommentaren om att män inte har simultanförmåga.

Jag undrar bara… Stämmer det verkligen? Kan inte män utföra två saker samtidigt? Och kan alla kvinnor göra flera saker på en gång? Är det könsbundet? Finns det några empiriska studier som ger belägg för det hela? Handlar det om fördomar? Jag önskar jag hade svar på det hela. Det stör mig lite att höra att jag egentligen inte borde kunna utföra två saker samtidigt. Med den inställningen borde man inte kunna… öh… gå och tugga tuggummi samtidigt. Vilket är en dålig liknelse när det gäller mig som går dåligt ändå och som aldrig tuggar tuggummi.

En förmåga jag har, som verkar förvåna många, är att jag kan sitta och skriva text på dator utan att titta på skärmen och dessutom samtidigt prata med någon annan om något som inte har med det att göra som jag skriver. Ja, jag kan inte hjälpa det? Det bara är så! Men prata inte med mig när jag tittar på tv. Jag är uppslukad till 100 % av det som händer på tv.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt

3 kommentarer

Publicerad 10 oktober, 2012

Över gränsen

Officiellt säger jag mig komma från Skåne, ibland specificerar jag det även till Kristianstad i Skåne. Det är nog mer komplicerat än så. Okej, jag är äkta infödd skåning. Och jag kommer från Kristianstad. Men!

Jag är född i Kristianstad, men jag flyttade inte dit förrän jag var 20 år. Och jag bodde där sedan bara i tio år. Jag har bott i Göteborg mer än tolv år nu. Mina första 20 år bodde jag i byhålan Tollarp, två mil söder om Kristianstad. Också det en sanning med modifikation. Mina första sex levnadsår bodde jag på landet utanför samhället Tollarp. Verkligen på landet – mellan två småbyar, men fortfarande utanför det större samhället. Nåja. Om två år är Göteborg den plats där jag levt huvuddelen av mitt liv hitills.

Är jag skåning? Absolut! Men… Öh… Enligt gängse regelverk och definitioner så är jag invandrare, eller rättare sagt andra generationens invandrare. Halvfinnen i mig klassificerar mig till invandrare. Samtidigt som jag är infödd skåning och förmodligen har det hundratals år tillbaka i den halvan som numera utgör mig till halvsvensk.

Nä, vänta. Jag är helsvensk (fint). Och halvfinne (coolt). Skåning (lyte).

Vad vill jag ha sagt med detta? Inte mycket. Bara det att mitt ursprung känns komplicerat. Och hur jag ska definiera mig själv när man frågar ”varifrån kommer du”? För varifrån kommer jag? Nästa gång man frågar mig detta, så får jag väl säga det enda säkra – från ett sköte.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt

4 kommentarer

Publicerad 14 mars, 1999

Lathet (#25)

Tja, det var som jag trodde. Raka vägen hem till lilla mor och hennes sköna soffa. Där har jag legat hela dagen och läst en bok (och nickat till emellanåt). Jag har med andra ord haft en skön söndag och är nu redo för en ny arbetsvecka. Något som bekymrar mig lite är att jag har så mycket övertid. Jag jobbar över mellan 1-1½ timme varje dag och har nu cirka 55-60 timmars övertid på komp och flex. Flex låter bra, men när finns det tillfälle att ta ut den? Jag kan knappast komma och begära ledigt nu när jag precis börjat jobba heltid efter min sjukskrivning. Och det är något också som oroar mig; att bli sjukskriven på nytt då jag själv avbrutit den. I morgon ska jag ju till ögonläkaren igen. Håll tummarna för mig! Dessutom ska vi eventuellt nästa lördag, och lördagen därpå, gå in och jobba extra. De pengarna skulle sitta fint nu när jag förlorat så mycket på att gå hemma. Men orkar jag? Jag får se hur jag klarar veckan.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Dravel Kampen Ömma modern Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 10 mars, 1999

Drömma sig bort (#22)

Jaha. Sista kursdagen i ”Kvalitet – till er tjänst”. Nu inser jag alla mina små obetydliga brister och mina arbetskamraters enormt betungande fel. Jag ser så mycket som de kunde göra bättre.

*ironisk* Nej, självklart har vi kartlagt bristerna som måste åtgärdas. Vad vi mer gjort är att ge förslag på hur de ska åtgärdas. Senare, tidigast i höst, ska vi i många projektgrupper genomföra ändringarna. Det blir spännande! Går det bra så är det bara att nicka nöjt och inse hur duktig man varit. Går det åt helvete så kan jag ju säga ”Vad var det jag sa”.

Bussarna kör normalt igen. Jag har i dag åkt med tre olika chaufförer och har aldrig sett något så surt sedan jag tittade mig själv i spegeln sist (kom inte på något annat surt). När jag åkte bussen hem såg jag en reklampelare där det stod ”Jag slöt ögonen, sedan reste jag bort”. Jag har ingen aning om vad det handlade om, men min associationsförmåga aktiverades. För visst reser vi bort i tanken då vi sluter ögonen och låter fantasin spela fritt? På kursen i dag stod det i vår litteratur nämnt om Florida. Genast drömde sig alla bort till värmen, stränder, Disney och allt möjligt annat. Utom jag. Den första tanken som slog mig var orkaner med kossor flygande trettio meter ovan marken. Nå, hur är det med mitt positiva tänkande? Jo, jag tänkte ju förstås att det var skönt att jag satt tryggt på sjukhuset. Hur många har sjukhuset som önskevistelse? Är jag udda eller bara konstig? (Svara inte, frågan var retorisk). Ska jag resa bort i mina tankar så reser jag till en lat sommardag på en solvarm äng med en svag bris. Är man stressad så ska man ha ett sådant här mål i tanken att vända sig till, där man kan känna sig lugn och trygg. Kan man inte somna på natten så kan man också ha ett sådant här ”personligt rum”, som det heter. Det har jag också lärt mig på en kurs, men det var inte via jobbet. De vill att man i högsta grad är närvarande när man arbetar.

Norrländska. Världens konstigaste dialekt (tycker jag som är skåning). I dag fick jag lära mig att ”Jag är lemmen” (vet ej om jag stavat rätt, men visst är det lätt oanständigt om man har samma friska/sjuka fantasi som jag) och det ska betyda att man har träningsvärk. Men att inte förstå norrländska är inget att vara puged för. Va, puged? är det nån som undrar. Vad är det? Jo, skånska för dyster, så klart! Jag tycker det är lite av en skymf att det finns en ordbok för skånska. Vem förstår inte detta intelligenta språk som gett upphov till hela danska språket?

*ironisk igen*

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Ironi/sarkasm Kurs New Age Språkligt Utbildning Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 4 mars, 1999

Lösnummer (#16)

Jag köper bara en kvällstidning i veckan, och det är Aftonbladet på torsdagar. Det är nämligen då som TV-tidningen medföljer, och jag måste bara veta vad det är jag missar på teve då jag oftare sitter framför datorn än framför teven. Jag brukar också i normala fall kasta Aftonbladet oläst eftersom det ju alltså är bilagan jag är intresserad av. Men just i dag fick jag för mig att läsa tidningen. Visst, det var väl ingen överraskning, men väldigt vad sexfixerade de var. Och eftersom jag nu ska ta upp det här, så innebär det väl att jag också är sexfixerad.

  • ”Jag gjorde abort under förhållandet med Clinton”, skriker Monica Lewinsky ut på framsidan. Jaha, och? Detta stod även på löpsedeln. Köper vi automatiskt fler lösnummer för en sådan kommentar? Jag är varken road eller intresserad, och knappast inte heller någon annan läsare. Men vi slipper åtminstone arbetslösa journalister då de tydligen kan mala på i evigheter om Cigarrmannen och Vakuumskallen[1].
  • ”Porr ska sälja kläder till unga”. Nu säljs flickmodet genom modeller som på fotografier ser rädda ut och skriker, som om de utsatts för övergrepp. Väldigt utstuderat och liknar mer en våldsporrfilm. Visst, det väcker väl debatt, men till vilket pris? Ska detta vara något ”häftigt” som ska idealiseras? Vem var det som klagade på att tonårstjejer av sina manliga klasskamrater kallades för ”fitta” och ”hora”? Det är ju så de framställs nu på alla reklampelare.
  • Nu har jag kommit till sidan 10 och vad hittar man då? Jo, Pedofil-skandalen. Inte ett ord nämns om detta på framsidan av tidningen, och det är alltså först på sidan 10-13 som det oerhörda tas upp. Jag tänker inte här närmare ta upp ämnet. Jag hänvisar då hellre till de andra dagboksförfattarna som ni kan hitta genom länken ”Dagbok på nätet”. Där har jag nu i ett par dagar följt kommentarerna och kan bara instämma. Det hela är för jävligt!
  • I en liten notis, också på sidan 12 (mitt i pedofil-skandalen alltså) finner jag att Viagra i en kvinnlig variant är på väg – Femagro. Pillret är rosafärgat, i motsats till Viagra som är blå. Kvinnlig präst greps för sex med barn. Ännu en liten notis. Det enda som tidningen vet är att hon hämtades av polisen i går.
  • I Kvinna berättar man för alla tjejer att man är lurad om man tror sig vara sexuellt frigjord. Det är bara männen som är det. Man uppmanar att slänga p-pillerna (?).
  • Glömsk? Skyll på sex. Enligt en undersökning kan man bli glömsk upp till tolv timmar efter sex. Men bara för den som var ”ovanpå”. Detta då tryck kan ha skapats i hjärnans blodceller. Någon som inte kommer ihåg halva dygnet? Busted!
  • Ännu mer sex? Då kan man ringa på alla de sexannonser som finns bland sporten. Varför är de placerade just där? Resonerar man som så att det bara är män som läser sportsidorna och därför bara kan finna dessa annonser där? Jo, de killarna är väl så korkade, varför skulle de annars ringa dessa dyra fejkade samtal?
  • Från att ha läst nyheterna, gått vidare till sporten, så är jag nu på nöjessidorna. Cajsalisa Ejemyr har gett ut en ny skiva där hon beskriver alla sina ex-pojkvänner. I går såg jag en musikvideo hämtat från nya CD:n och reagerade när hon sjöng ”men han var det bästa sex jag haft”. Va? undrade jag då. I Aftonbladet i dag räknas alla killarna upp och om hur de var i sängen. När ville vi veta detta? Min fråga är hur bra hon själv är? Inte för att jag är intresserad, men ska hon hänga ut killarna får hon väl lämna ut lite av sig själv också?
  • På sista sidan ställs dagens fråga till Vi 5, Är det rätt av idrottsstjärnor att spela på sin sexualitet? Aaargh, vem bryr sig?! Hur kan man sammanfatta detta? Har vi väldigt lite nyheter, finns det bara sexskandaler, säljer sex så bra eller har kvällstidningarna bara dålig journalistik utan bredd? Eller måste de följa någon ”tidningspolicy”? Det får de själva svara på, för jag vet då rakt inte. Veckans ”höjdpunkt” är väl bilagan som medföljer på söndagarna (alla kvällstidningarnas). Där handlar det enbart om sex, förutom ett och annat matrecept.

Lika ointressant det, tycker jag. Vad jag inte kan förstå är varför det är så mycket sensation i allt som har med sex att göra? Se bara så snett det blir när man blandar ihop övergrepp och våldtäkt med sexannonser, tips och skämt om sex. Det måste finnas ett samband här.

Kommer tjejer att behandlas bättre av att i modeannonserna agera sexoffer? Lär sig unga killar moral och etik av att se dylika annonser? Om det är den enda sexualkunskap de får… Nä, vänta, de har ju porrfilmerna också att gå efter. Nä, jag orkar inte utveckla min tankegång. Orkar inte med det, för jag vet ju vad gemene man (och kvinna) tycker och tänker. Det skiljer sig nog inte så mycket från mina åsikter, och ändå fortsätter de flesta tydligen (?) att köpa dessa tidningar med sexanspelningar. Naturligtvis hänger jag inte ut enbart Aftonbladet här, utan även alla andra kvällstidningar. Det bara råkade vara Aftonbladet jag refererade till i dag. Och det betalade jag tio kronor för! Så de har inget att klaga på, de tjänade ju på mig.Jag blir så matt. Finns det fortfarande någon som tror på romantik och ömsesidig respekt? Eller är jag ensam om det?

[1] Drygt 12½ år senare – kan jag ha syftat på Bill Clinton och George W Bush?

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Dravel Media Omvärldsbevakning

Kommentarer stängda