I går kväll när jag precis lagt mig slogs jag av en tanke och var tvungen att slänga ut tanken på Facebook för att inte åter glömma den. Självklart hade jag glömt den. Tack, FB!
Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken tidigare, aldrig reflekterat.
Efter grundskola har jag gått administrationsutbildningar i 7,5 år.
I mitt yrke har de flesta gått en, endast en, utbildning för att bli sekreterare. En utbildning som en gång var på sex veckor (60-talet), ett läsår på min tid (tidigt 90-tal) och i dag är på två år (Yrkeshögskola). Kanske jag räknar lite märkligt när jag säger 7,5 år, för jag inkluderar även andra utbildningar som ett led i att bli ”supersekreterare” (andras omdömen).
När jag gick på gymnasiet valde jag 2-årigt med Handel och kontor. Japp, jag är kontorist i botten och då är inte steget långt borta som sekreterare. Med utbildningen fick jag ADB, maskinskrivning, ekonomi och – något väldigt ovanligt; matematik. Jag valde att läsa matte ett extra år för att det skulle motsvara tvåårigt gymnasium. (Nattetid, senast förra veckan, drömde jag att jag var tillbaka för att läsa in treårig matte vilket jag aldrig blivit färdig att göra – en återkommande dröm).
Efter utbildningen till kontorist så arbetade jag som sådan under ett år.
Därefter började jag på komvux och lästa humanistisk inriktning, gymnasienivå, motsvarande treårigt gymnasium. Där fick jag med mig samhällskunskap, språk (engelska och franska) och väldigt mycket naturvetenskap (fysik+biologi+kemi) som egentligen inte ingick i utbildningen. Etapp 2+3 motsvarade treårig utbildning, men jag läste också etapp 4. Något jag har nytta av som sekreterare inom sjukvård.
Nästa steg var att gå den officiella sekreterarutbildningen på ett år. Medicinsk engelska, journalskrivning, ADB (igen), kommunikation, sjukvårdsekonomi, medicinsk terminologi (latin/grekiska), anatomi och sjukdomslära.
Därefter ut i arbetslivet som sekreterare som jag nu arbetat som i… Nu måste jag räkna… 23 år?! Och under dessa arbetsår har jag gått ytterligare tre utbildningar på universitetsnivå.
Vårdpedagogik och handledare inom sjukvård. Organisationslära och pedagogik var huvudämnen. Handledare har jag nu varit på olika nivåer i 15 år. Jag gör lite mer än vad som ingår i uppdraget, jag undervisar och utbildar också.
Nästa utbildning var patientklassificering och vårddokumentation. Juridik och statistik var två av tre ämnen jag läste. Och så detta med kodning enligt Världshälsoorganisationens internationella regelverk som i sig är statistik men i Sverige också väldigt mycket ekonomisk ersättningsbas för hälso- och sjukvård. Självklart arbetar jag med detta också, förmodligen min tyngdpunkt inom yrket. Tanken är att jag ska hjälpa min arbetsplats, men det ringer mycket från hela landet där man har frågor till mig hur de ska göra, hur de ska tänka och varför. Jo, regelverket är väldigt svårt och omständligt.
Och så för några år sedan. Hälso- och sjukvårdsadministration. Organisationslära, juridik, politik och så vidare. Rätt och slätt en chefsutbildning med sikte på administrationsfrågorna. Någon chef är jag inte, men jag förstår hela min organisation, både vårt och mitt syfte, genom erfarenhet under lång tid och genom utbildning.
Totalt sett så blir detta 7½ år. Allt är administration på ett eller annat sätt. Jag har verkligen nytta av allting i jobbet. Eftersom jag har sådan bredd genom utbildning och erfarenhet, så är det kanske inte konstigt att jag ständigt känner mig jagad på jobbet. Det sitter dagligen någon chef i min besöksstol som behöver hjälp med helhetssyn eller annat. Telefonen ringer ständigt om precis vad som helst. Ekonomer kontaktar mig. Statistiker kontaktar mig. Kollegor över hela landet kontaktar mig. Mejlen ska vi inte ens gå in på. Det är väldigt sällan jag får sitta ifred och arbeta med mina egna arbetsuppgifter. Jag har alltid sett alla kontakter som ett störningsmoment som inte har med mitt jobb att göra, men börjar inse att det också är mitt arbete – att bistå där jag kan genom kunskap. Det svåra är att sätta gränser, eftersom jag även får samtal hem till mig privat på fritiden som rör jobbfrågor.
Varför har det blivit 7½ år med administrationsutbildningar (eller delvis)? Nyfikenhet. Jag vill veta mitt sammanhang. Jag vill förstå. Många kanske inte bryr sig, men jag vill verkligen veta. Har man som jag ingen erfarenhet av sjukvård, och plötsligt befinner sig mitt i den, så vill man förstå hierarki, ekonomer, politikers och läkarprofessionens roller. Dessutom vill man förstå det som produceras (behandling av sjukdomar och vad sjukdomar innebär). Den svenska sjukvården har mycket i bagaget historiskt sett (sedan 1700-talet) och är ändå i ständig förändring. Sjukvård är föränderlig vad gäller patientgrupper, sjukdomar, behandlingar, ekonomi och lagar. Inte blev det lättare av att jag halvvägs i yrket bytte arbetsgivare och då fick nya förutsättningar att ta reda på.
Och det är min nyfikenhet som gör att jag också tycker att det fortfarande är roligt efter 23 år i yrket. Jag är inte mätt på förändringar, utan gillar detta att spelreglerna ständigt förändras. Kanske det också gett mig en säkerhet i och med all utbildning och erfarenhet. Min roll förändras också ständigt, men i botten är jag den där kontoristen som vill att allt ska bli rätt och riktigt. För att det ska bli det måste jag följa med i vad som händer omkring mig. Det ger mig verkligen något. Jag önskar att fler hade engagemanget. Kombinationen av att vara sekreterare och inom sjukvård, är oändlig. Det är spännande. Det händer något hela tiden. Själv satsade jag 7½ år på ett utbildningskapital. Det är inget jag ångrar på något sätt. Tvärtom.
3 kommentarer