Kategori: <span>Hälso- och sjukvård</span>

Publicerad 23 augusti, 2013

Anpassning


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Hälso- och sjukvård Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 augusti, 2013

Utvecklande

På Twitter har jag sammanfattat dagen bäst. Men naturligtvis kan jag skriva mer utförligt än så.

Smärtan har idag nästan däckat mig. Neurogena magsmärtan. Som nästan hade gett med sig. Ingen medicinering har hjälpt idag.

Jag misstänker att sjukgymnastiken har frestat på och gjort att smärtan återkommit med full styrka. Trots allt så har jag inte varit försiktig och kanske jag inte ska behöva vara det heller. Smärtan är kronisk även om den nästan var borta. Kroniskt betyder inte ”för evigt”, bara att det är något som varar väldigt, väldigt länge. Jag får försöka komma ihåg att inte göra rörelser som ”misshandlar” de nervtrådar som sitter till höger i magen.

Vårdcentralen ringde. ”Du har hjärtbesvär”. Nej! Det var ett felkopplat EKG i maj! När ska de fatta?

De hade hittat min avbokade remiss men inte dokumenterat anledningen till varför jag inte ville följa upp min hjärtinfarkt. Nå, jag fick ännu en gång förklara att akutens klantarslen i maj kopplade EKG:t fel men att jag direkt fattade misstanke och tog om ett nytt EKG som har helt normalt. Jag vet inte hur länge det här ska förfölja mig. Jag har anmält händelsen utan reaktion och det felaktiga EKG:t finns så vackert inskannat i min journal för evigt.

Ska på magnetkamera. 12 mil bort. Så är det att bo i Gbg.

Tyvärr måste jag något förläget erkänna att min kroppshydda i kombination av panikångest gör att jag inte kommer in i någon magnetkamera i regionen. Förutom en i hela regionen som då ligger 12 mil bort och där de bara utför undersökningar en gång per månad. Jag lär få vänta på kallelse. Först och främst måste jag vänta på att röntgenremissen skrivs. Undersökningen där de ”röntgar” (magnetkamera, eller magnetresonans som det heter, är ingen vanligt ”röntgen röntgen” även om strålningen i en MR är väsentligt högre än vanlig röntgen) huvud och rygg för att se vilken annan behandling jag kan få för min ms.

Rumsflytten på jobbet närmar sig. Idag upptäckte de att jag inte får något skrivbord. Men de hittade ett. Om en vecka flyttar jag 2 meter.

Det börjar hända saker nu, det är rena kaoset. Först måste fyra personer flytta innan jag kan få mitt nya rum (katten på råttan, råttan på repet och allt det där – en dominoeffekt). Diskussionerna var en annan i måndags, men nu är det torsdag och nya bud gäller. För min del trodde jag att bord ordnats, men det visade sig att vi plötsligt saknar ett skrivbord – till mig! Men vi lyckades hitta ett som kanske blir ett bättre alternativ än det vi först sa. Nästa torsdag ska jag flytta alla mina saker samt iordningsställa mitt nuvarande rum till en ny kollega. Hur jag nu ska orka. Jag kan som bekant inte ta många steg trots att jag håller båda händerna om rollatorn.

Snusleveransen har hittat fram. Äntligen!

Ja, äntligen! Tyvärr kan jag inte hämta mitt paket utan att först försöka få tag i hämndtjänsten som får fixa detta åt mig.

Och i morgon får jag FK-pengarna som skulle varit utbetalt för senast en vecka sedan. Pengar som går oavkortat till studieskuld och hemförsäkring. Som tur är får jag också en normal månadslön den här månaden.

Men jag måste säga att dagen varit vedervärdig p.g.a. smärtan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Twitter Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 augusti, 2013

Sammanfattande

Efter månader med öppet fönster i alla rum, så var jag i dag tvungen att stänga. Till och med vädringsfönsterna fick stängas. Blåsten höll på att riva ner hela min inredning.

Ny arbetsvecka. Om jag får som jag vill innehåller den även denna vecka en semesterdag. Anledningen är sjukgymnastiken. Jag borde ändra och ha sjukgymnastik lediga dagar istället för att ta semester arbetsdagar. Även om sjukgymnastiken är på mitt jobb så 1) jag måste arbeta in förlorad arbetstid och jag ligger väldigt minus på flexen, 2) jag har inte tillgång till dusch i anslutning till jobbet eftersom jag inte skaffa mig behörighet till de personalutrymmena och 3) jag klarar inte av att med rollatorn gå så långt som det är mellan sjukgymnastiken och min arbetsplats.

I övrigt vet jag inte riktigt… veckan… Jo, det är ju det där med snuset som aldrig kommit fram. Villvägar med DHL och där jag förskottsbetalat massor av kronor. Och så väntar jag fortfarande på sjukpenningen från sjukskrivningen 11/6. Det där med ”utbetalning inom 30 dagar” my ass! Och så ska digital-tv förhoppningsvis anlända så jag kan se på tv:n jag köpte för en månad sedan, även om det fungerar utmärkt med Netflix och Apple TV. Hm. Jo, så måste jag ringa röntgen annan stad för att höra om de kan tänka sig att låta mig komma dit efter att ha väntat i 13½ år på röntgen som behövs för att jag ska kunna skippa sprutorna mot ms och istället få annan och farligare behandling – som förhoppningsvis gör nytta. Och inom ett par veckor flyttar jag till nya arbetsrummet.

Det händer mycket, men jag verkar inte skriva om det. Därav denna sammanfattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Netflix Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 augusti, 2013

Hackat

Det känns motigt att säga att jag haft sommarens semesterdag nr 4 i dag. För den officiella semesterperioden är över och jag är inne på min tredje arbetsvecka. Och så då detta att jag trots semesterdag varit på jobbet halva dagen. Där var ett möte som jag var tvungen att närvara på. Och så passade jag på att gå till röntgen i ett ärende inför en eventuell undersökning. Det gick så där. Hela dagen har varit… så där.

Att jag nu tar strödagar med semester beror på att jag 1) inte haft semester, 2) vill mjukstarta efter sjukskrivningen, 3) inte är återställd. Samtidigt känner jag att det blir lite gasa/bromsa och jag vill egentligen bara köra på med jobb. För där händer spännande saker och jag vill inte missa något. Okej, jag vill vara ledig också men nu har hösten officiellt kommit och jag måste jobba.

Usch. Jag pratar med för många människor. I för många sammanhang. Det gör mig förvirrad. Efter en sommar där jag inte behövt tänka på jobbet, så måste jag nu veta i vilka sammanhang och med vem jag pratar med och om vad. Och så alla dessa sjukdomsrelaterade samtal. Som också gör att jag inte kan skilja på mina roller som personal och patient.

Men nu är det dags för mig att sätta press på mig själv och tvinga mig till aktiviteter som är skitjobbiga men som har syftet att stärka min fysik.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Hälso- och sjukvård

Kommentarer stängda

Publicerad 11 augusti, 2013

Malström

Åska är inget jag bryr mig om – jag reagerar inte på att det blixtrar och dundrar omkring mig. Därför var jag bara halvt medveten om den när det började vid midnatt. Jag somnade ganska omgående. När jag vaknade några timmar senare så åskade det. Då det var dags att stiga upp på morgonen så åskade det. Jag har absolut ingen aning om det åskade hela natten eller om det bara sammanföll så att jag råkade vakna vid varje nytt åsktillfälle. Nej, jag bryr mig inte. Jag är nog mer förvånad. Över att det inte åskat mer i sommar. Media har ständigt varnat för extrem åska, men sedan – i efterhand – avblåst det då det aldrig blev någon åska. Jo, enligt radarn så har det varit många blixtnedslag i omgivningen, men det har hela tiden lyckats missa Göteborg. Så nattens åska, som ingen varnat för (media insåg väl att ropar man vargen…), var väl det största som kommit i min närhet den här sommaren. Men som sagt – jag vet inte om det åskade hela natten i en följd eller ens om det var riktigt hotfullt nära.

Dags för en ny arbetsvecka. Som innehåller 1½ arbetsdag i slutet av veckan. Innan dess har jag schemaledigt, fridagar och semester. Så här efter min sjukskrivning så har jag kastat in några semesterdagar eftersom jag 1) måste ha semester, och 2) får passa på innan jobbet sparkar igång på allvar.

Ibland funderar jag på om sommarens sjukskrivning egentligen var semester; om jag gjort något annorlunda. Det känns som om jag fuskat lite genom att ha +30 semesterdagar sparade. Nej, jag hade nog inte gjort något annorlunda om jag haft semester istället för sjukskrivning, men jag har mått dåligt i sommar. Jag gjorde rätt som sjukskrev mig. Om jag glömmer det där med semester – tar bort det ur ekvationen – skulle jag kunna arbeta om jag inte haft semester? Nej. För jag var sjuk och då ska man vara sjukskriven. Tidigare år när jag varit sjuk på sommaren, så har min doktor vägrat sjukskriva mig eftersom jag ”ändå ska ha semester”. Vilket jag tycker är en förkastlig inställning. Allt är inte arbete kontra ledighet. Och att vara sjukskriven är inte per definiton  en ledighet. Att vara sjukskriven är att inte kunna arbeta. Semester är vila från arbete. En sjukskrivning är också vila, men inte från arbete utan för att bli friskare/bättre.

Något jag också funderat på, är min syn. Synnervsinflammationen på vänster öga hade jag 1999 och jag gick under ganska månader hos ögonläkare. De konstaterade att jag hade ett synfältsbortfall på 80 %. Det är en permanent skada som blir bättre över tid, men jag återfår aldrig full syn. Men jag har inte varit hos ögonläkare nu på 14 år. Har jag fortfarande bara 20 % syn på vänster öga? Jag vet inte. Jag tror inte det. Skulle jag gissa skulle jag nog säga att de ursprungliga 80/20 % numera är 20/80 %. Om jag läser den här texten med höger öga stängt, så ser jag bara en bokstav i taget, sedan får jag flytta blicken lite för att se nästa bokstav. Jag kan inte se ett helt ord. Allt runt omkring är en grå massa som flyter ihop.

För att återgå… nej, jag lämnade ju aldrig ämnet… till hälsa. Hur mår jag nu efter sommarens sjukskrivning? Fel! Detta har varit min tredje sommar som jag varit sjuk. Frågan är kanske inte så mycket hur jag mår, utan vad jag känner för besvär i dag.

  • Fortfarande neuralgisk/neurogen smärta i magen (sedan 2010) där jag fortfarande tar helvetesmedicinen (antiepileptika mot smärta). Dosen har sänkts med en fjärdedel, men biverkningarna finns kvar.
  • Panikångesten finns kvar (också sedan 2010) där jag tar allergitabletter för att bli slö vilket ska göra att jag reagerar mindre på sådant som triggar panik. Fungerar väl kanske till hälften.
  • Ms-tröttheten har funnits där sedan 1999 men nu kan jag inte ta medicin eftersom det krockar med allergitabletternas verkan.
  • Hälseneinflammationen från 2010 är sedan länge borta, men smärtan kvarstår och jag har svårt att belasta vänster fot.
  • Sommarens förlamning gick i regress, men jag har fortfarande ingen känsel i underben och fötter. Därför kan jag inte hålla balansen – därför har jag rollator sedan ett par veckor. Rollatorn är bara tillfällig, tills jag återfått känseln. Vilket kommer att ske. Men frågan är om det tar en vecka eller tio år.
  • Om jag har några fler besvär så minns jag inte dem just nu. Förutom att 1) min tinnitus varit värre än någonsin i sommar, och 2) jag har inte haft bältros på ett halvår, och 3) i år har jag haft mycket migrän.
  • Sjukgymnastiken är igång nu. Styrketräning verkar få stå tillbaka för konditionsträning.
  • Psykologkontakt för panikångest? Glöm det. Jag får inte tag i någon trots tappra försök.

Om jag i min ms har ett normaltillstånd som är acceptabelt, där jag varit sjuk i sommar, hur återställd är jag? Gissningsvis till 80 %. Det blir bättre om än väldigt sakta. Och när jag ser framsteg har jag svårt att hålla emot, utan vill så gärna rusa framåt som om jag var helt återställd. Vilket kan ge bakslag. Balans är på så många sätt något svårt för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 20 juli, 2013

Tillstånd

Det jag ägnar mycket tid att fundera på, är hur jag ska komma tillbaka från min sjukskrivning. Hur ska jag återfå balans, kraft och ork? Hur mycket är sjukdom, hur mycket är ”otränad”? Hur mycket är fysiska begränsningar och hur mycket är mentala blockeringar? Kan jag bli bättre eller är detta något bestående?

Om en vecka är sjukskrivningen över och det har då gått fem veckor. Där jag fortfarande inte hört ett ljud från sjukgymnasten annat än ”inom tre månader”. Jag hade hoppats på att sjukskrivningen skulle bli någon form av rehabilitering, men sånt verkar man kunna glömma i semestertider. Så jag måste antingen själv träna upp mig genom att arbeta, eller få förlängd sjukskrivning för rehabilitering. Men efter alla år som patient är jag inte hoppfull om något alls. Det hänger på mig, bara mig. Stöd, vård och rehabilitering är bara något som står i regelverk som ingen ändå bryr sig om annat än att det ser bra ut på pappret.

Men jag är trött. På att behöva hävda mig själv, mina behov och mina rättigheter.

Jag vågar inte tänka på hur jag ska klara av att jobba om en vecka. Med krycka kan jag gå en meter innan jag faller. Med rollator kan jag hasa mig fram två meter, måste sedan vila (återfå balans och få det sluta snurra i huvudet). Ändå. Jag har återfått mycket känsel i kroppen, är inte så domnad. Men balans och yrsel är det stora problemet. Fysisk styrka har jag, om än otränad efter att ha varit immobiliserad i typ 2-3 månader.

Nej, det är inte roligt nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 29 juni, 2013

Ärligt

Så mycket ångest. Jag trodde inte det var möjligt? Och jag förstår inte. Jag är inte deprimerad. Ändå åker jag dit hela tiden på ångestattacker, som möjligen är panikångest. Jag vet inte säkert.

Det började med en ganska jobbig episod i morse när jag var ute med sopor. Det är inte långt, inte jobbigt, men… Halvvägs tillbaks höll jag på att tuppa av. Och har sedan varit sängliggande hela dagen. För symtomen jag får är (svårförklarade) någon form av tryck i huvudet, yrsel och hetta (flush) i ansiktet. Vad som egentligen leder till detta? Min tolkning är att jag nästan börjar hyperventilera (av panikångest) när jag 1) inte känner hur jag går då jag inte har känsel i underkroppen och 2) inte kan fästa mina skakiga ögon på något utomhus. Det är då jag håller på att falla ihop.

Under kvällen har jag suttit snällt och stilla framför teven och då känt tilltagande ångest – inte panikångest – och jag vet inte varför. Jag är stressad av situationer. Och situationen. Min semester som inleddes i torsdags avbokas till förmån av sjukskrivning. Där intyget inte stämmer. Där jag också vet att FK betalar ut felaktigt då jag tror jag råkat ange att jag arbetar mindre än vad jag gör. Och jag måste, måste, måste (tvingad) att påbörja sjukgymnastik trots att jag tror mer på behandling mot min panikångest/ångest. Dessutom är det nog dags för mig att återigen skaffa rollator då det blir för ostadigt med krycka ute i fria rymden (utomhus, öppna ytor där jag inte har väggar/stöd när jag är ostadig). Det där sista vet jag att många tolkar som torgskräck, men det är panikångesten.

Varför har jag panikångest? Den har kommit smygande under många år. Jag är väldigt aktiv, jobbar hårt (mer än läkare och FK vill), stressar och pressar mig själv, har svårt med balans och styrka, har en rädsla att falla och så vidare. Även om jag drar ner på takten så försvinner inte panikångestens intensitet som byggts upp under så lång tid.

Nu när jag blivit sjukskriven så är jag än mer stressad. För nu måste jag fixa en massa. Ändra mitt schema, avboka möten, boka in tider i primärvården, ringa FK och justera min inkomst, kontakta doktorn som skrivit fel på läkarintyget. Inget tar så mycket energi som att vara sjukskriven och ändra sin vardag. Det stressar mig. Och leder till än mer ångest och panikångest. Och så ska jag äntligen efter 13 år genomgå magnetkamera. Men måste skynda mig till en förundersökning som jag själv får ombesörja.

Min neurogena/neuralgiska magsmärta har återkommit. Förmodligen som en konsekvens av röran ovan.

Jag vill helst. Va’ själv.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 juni, 2013

Vårdgaranti

Detta måste vara dagens bästa nyhet:

 

Skälig och rimlig väntan i sjukvården är något som bestäms av läkarprofession utifrån patientens hälsotillstånd. Vissa kontroller måste göras omgående, andra måste ske med periodiska intervall. Sjukvården har begränsade resurser, men helt adekvat sett ur ett BNP-perspektiv. Problemen är mer komplexa än att enbart handla om pengar. Förutom att vård också kräver väldigt mycket administration, kunskap, teknik, lokaler och så vidare, så har vi också kollektivet patientgruppen. 1) Patienter av i dag kräver betydligt mer. 2) Vi kan behandla mer. Frågan är om vi ska behandla mer med tanke på kostnaderna. Det måste ställas i paritet med nytta. Kan vi bota? Förbättrar det patientens livskvalitet? Det är därför vi ger evidensbaserad vård och där vi också räknar in QALY.

Allt ovan gör naturligtvis vården svårstyrd. Fyra grupper ställs mot varandra: Professionen (läkare är vårdens enda profession – faktiskt), ekonomer, politiker och patienter. En konsekvens är också att vården är styrd av lagar, avtal, föreskrifter och så vidare. Hur prioriterar man rätt? Hur uppfyller man Hälso- och sjukvårdslagen? Och Patientdatalagen? För att sätta ytterligare press så ifördes det som nämns i artikeln ovan. Patienter kom inte in i vården, de blev inte insläppta då där redan var fullt, nya patienter kom inte till i tid ens med remiss. Av den anledningen kom vårdgarantin som gäller för nybesök och för behandlingar. En morot var också ekonomiskt tillskott i efterhand när man visat att man uppfyllt vårdgarantin. Gott så. Det har hjälpt. Märkligt nog utan några insatser från vårdens sida annat handlingskraft…

…men! Konsekvensen. Existerande patienter. Jag har sett hur planerade återbesök skjuts upp på obestämd tid eftersom man enbart prioriterar nybesök. Intentionerna var aldrig sådana när vårdgarantin infördes. Vården har missbrukat systemet för att premiera nybesök och samtidigt struntat i sina gamla sjuka patienter som behöver återbesök. Jag kan ta mig själv som exempel. Mitt sjukdomstillstånd kräver att jag ska träffa läkare på återbesök var fjärde månad. I praktiken? Vartannat år om jag har tur. Om något skulle inträffa (om jag själv kan uppfatta en förändring), hänvisas jag till att ringa. Det går inte att ringa. 1) Telefoner stängs av för att man håller på med nybesökspatienter. 2) Man hänvisas till att belasta akutmottagningarna. 3) Eller vända sig till primärvård som inte har några specialistläkare om man har en svårare kronisk sjukdom.

Jag tycker förslaget i artikeln är det bästa jag hört sedan vårdgarantin infördes. Frågan är bara vilka konsekvenser som kommer att uppstå i och med det? Som sagt – resurserna är begränsade.

Och det Läkarförbundet säger… Det är skitsnack. Det är bara ett historisk käbbel eftersom många vill ha något att säga om vården.

SVT-Text

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Media Omvärldsbevakning Övertygelse

Kommentarer stängda

Publicerad 17 juni, 2013

Behandlingsdag 2

Så har jag då blivit sjukskriven igen. Typ. När jag under eftermiddagen gick för att få mitt andra kortisondropp, så sjukskrev jag mig. För resten av dagen och för morgondagen. Av två anledningar: 1) Jag mår inte bra timmarna efter dropp, lite diffust men jag kan säga svimningskänsla. 2) I natt kommer jag inte att sova, kanske jag slumrar till i morgon förmiddag innan det är dags att få tredje och sista kortisonbehandlingen. Därefter är det vila som gäller. Försöka få ihop lite sömn. Låta kortisonet verka i kroppen. Innan det är dags att åter ge järnet på jobbet.

Jag får lite mixade budskap i samband med mitt kortison. I fredags fick jag höra att jag var tvungen att sjukskriva mig, inte fick arbeta, för att få någon som helst effekt av kortison.

I dag fick jag höra att jag bara behöver sjukskriva mig om jag p.g.a. ms (inte kortison) inte klarade av att arbeta. Och att jag kunde sjukskriva mig om jag behövde sova (p.g.a. kortison). Behandlingen påverkas inte negativt av att jag arbetar.

Men jag är försiktig med att ta några beslut som sträcker sig längre än till morgondagen. I morgon sover jag samt får nytt kortison. Bryter jag min sjukskrivning därefter? Jag vet inte. Det hänger på vilka symtom jag får av kortison. Det var nästan tveksamt i dag om jag skulle få något, eftersom jag fått lite obehagliga biverkningar (som vanligt – jag tål tusan i det inga mediciner!).

Helvetesmedicinen (antiepileptika) fortsätter jag att ta. Har kämpat som en galning för att få loss nya recept då alternativet var att jag i dag skulle avbryta behandlingen i dag utan nedtrappning eller uttrappning. I kombination av allt annat… nä…

Undrar om detta är inbillning… kortison… efter varje dropp har jag blivit ljuskänslig, fått tillfälligt bättre syn, ser färger klarare… Kan det vara så? En bieffekt?

Och metallsmaken är tillbaka i munnen… Men det brukar försvinna efter 12 timmar… Lagom tills jag kan somna…

Nej, jag känner mig inte speedad som utlovat. Trött, matt, men fysiologiskt omöjligt att sova. Funderar lite på att ringa Sjukvårdsupplysningen och fråga om jag får lov att ta en ”falsk sömntablett” (allergimedicin som man blir sömnig/dåsig av och som nästan räknas som en insomningstablett). Själv mixtrar jag inte med tanke på alla de olika läkemedel jag just nu tar. Jag vill ha ordination.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 juni, 2013

Behandling

Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…

I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.

Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).

Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.

Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.

När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:

– Du, EKG:t var ju felkopplat!

– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).

– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).

– Så du valde kortison ändå?

– Ja, jag tyckte det var lika bra.

Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).

När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!

Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…

* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad

Bonus:

 
Bildlänk: Om någon vill ha en ny skrivbordsbakgrund

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda