Kategori: <span>Övertygelse</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Varför jag är så feg vet jag inte riktigt. Jag vågar inte länka till tidningsartiklar. Kanske det delvis beror på att jag då förlorar kontrollen. Jag gillar inte att tidningar under sina artiklar har trackbacks till dem som länkat till artikeln. Särskilt inte när ens foto dyker upp.

Hade inte känt denna spärr, så hade jag länkat betydligt mer (alls). Särskilt sådant som rör hälso- och sjukvård. Bara senaste veckan har två forskningsresultat presenterats i media som två läkare jag arbetar med gjort.

Men det är känsligt också av andra orsaker. Det här att jag inte vill skriva för mycket (inte bara länkningen). Även om jag har meddelarfrihet, yttrandefrihet och så vidare, så är det som sagt lite känsligt. Den position jag har inom hälso- och sjukvård gör att jag är känd i många olika sammanhang. Många hundra arbetskamrater och kollegor vet vem jag är och jag vill inte missförstås på ett sätt som drabbar förtroendet för min arbetsplats, min(a) roll(er), mig som person. Det är också av den anledningen jag tackat nej till intervjuer sedan jag var med i facktidningen för 11 år sedan. Då var jag bara en liten obetydlig kugge och relativt okänd. Men nu lyssnar folk till vad jag säger och paradoxalt nog måste jag då vara restriktiv i vad jag säger. Så även om jag har ett behov av att hävda mig privat, så finns där en större bild där hänsyn måste måste gå före ego.

Nåja. Jag kan säga så här. Får jag någon gång i framtiden en chefsposition så försvinner bloggen helt och hållet. Och mitt konto på Facebook/Twitter. Ja, då försvinner jag helt från nätet. Inte så mycket på grund av vad jag skriver, utan för att man då inte bör läsa andra. En mer eller mindre uttalad regel och förutsättning.

Jag saknar tiden då jag kunde blogga fritt utefter vad jag tänkte.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt

I dag var där en sådan där dödsannons igen i tidningen. En dubbelannons över ett gammalt gift par som dött med dagars mellanrum. Den här gången var det lite mer uppseendeväckande. De var födda på 20-talet med fyra dagars mellanrum. De dog med sju dagars mellanrum. Eller om det bara är jag som tycker att det är lite… märkvärdigt. Att de var så jämspelta, eller hur man ska säga.

Men det är ganska vanligt att gamla gifta par avlider med några dagars mellanrum. Min tolkning av det är att den överlevande ger upp livet mentalt och fysiskt och tillåter sig dö när livspartnern efter så många år tillsammans avlider. Jag tror inte att det är av chock eller sorg som den efterlevande dör. Efter ett helt liv tillsammans tror jag att den efterlevande bara släpper taget och känner sig färdig med livet. Det verkar så.

Jag tror också att det mentalt går att ställa om sitt fysiska jag till att dö. En form av viljekraft, eller orkeslöshet, hur man nu vill se på det. Och samtidigt tror jag också att det bara fungerar om man verkligen är redo för det. På något högre plan tror jag att det är omöjligt om man fortfarande har något att uträtta, där någon högre makt har en plan. Men det finns ju fler sätt att avbryta, vilket jag är motståndare till. Det finns allt som oftast något mer att uträtta.

I mitt jobb är döden vardag, vilket inte kan sägas om så många andras vardag. En sanning, som verkligen är en sanning, är att dödsfall kommer i tretal. Först var det bara ett rykte jag hört och som var ett konstaterande. Men jag började kolla upp det. Jo, det stämmer. Och eftersom jag är inne på jobbet, så utvecklar jag det inte närmare.

En avlägsen släkting (sidogren – minsta gemensamma nämnare är mormors föräldrar) var jag tvungen att kolla upp under kvällen. Tack vare internet så kunde jag via gravar.se se att han avlidit redan 1998 (46 år gammal). Min släktgren kände inte till detta. Det stör mig lite. Jag vill verkligen hålla koll på släkten, särskilt efter att jag förrförra sommaren släktforskade lite. Kanske är det så att jag vill känna mig nära min släkt genom släktforskning eftersom jag själv inte har någon familj?

Jag har en jobbig period, eller dagar, just nu. Natten mellan måndag och tisdag är det sju år sedan min far dog. Alla minnen är inte av godo, vissa är direkt jobbiga. Det har inget med sorg att göra, bara ångest.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Spooky

Kommande vecka. Hur ter den sig utifrån mitt kalenderperspektiv? Jag vet faktiskt inte utan att se efter vad jag skrivit in i kalendern. Det enda jag vet är att jag nu kommit fram till den där veckan som jag väntat på sedan i november. Veckan då jag åter ska till tandläkaren för att nu dra ut en visdomstand som inte stört mig trots att den varit utvuxen sedan tjugo år tillbaka. Tandläkaren vill dra det av okänd anledning och mig kvittar det eftersom jag är tandvårdsförsäkrad och inte betalar något mer än de där 150 kr/månad som försäkringen kostar. Det enda som känns olustigt är att visdomstanden sitter så dumt till att tandläkaren lovat mig att slå sönder de två tänder som sitter i vägen för att nå visdomstanden. För mig känns det väldigt ologiskt att behöva slå sönder två hela tänder för att nå en tand som inte stör. Men tandläkare har under några år stört sig på min visdomstand, så för att slippa tjatet så får de väl slå sönder mina friska tänder för att komma åt det som de stör sig på.

Annars är väl veckan som vilken annan vecka som helst. Möten på jobbet. Det är bara slutet av veckan som jag är osäker på. Jag försöker bara hålla koll på tre kommande dagarna i taget. Annars skulle luften gå ur mig när jag ser hur mycket jag måste förbereda inför något som komma ska.

För några veckor sedan såg jag en skämtteckning som gick ut på att om man ska göra så lite som möjligt på jobbet, så ska man gå på möten. Jag känner inte alls igen mig i det. Tvärtom! Inget genererar så mycket arbete som att gå på möten! Förberedelse inför, aktivt deltagande under, utförande och uppföljning efteråt. Det är därför jag inte vill veta för långt i förväg vad jag har inplanerat i min kalender. Och med tanke på hur många möten jag går på (cirka 100 per termin), så är allting också överlappande och parallellt.

En annan skämtteckning jag också sett (i veckan), när vi ändå är inne på det, handlade om att bara den som inte har alla fakta kan ha bestämda åsikter. Det känner jag igen mig i när det kommer till min och andras bloggar/twittrande. Jag framför aldrig åsikter kring sådant som har nyhetsvärde, som så många andra gör. Kanske jag inte har alla fakta, men det gör mig också ödmjuk då jag har insikten om att jag då inte kan ha en bestämd uppfattning eller åsikt i fråga. Andra går på som ångvältar och fördömer hit och dit baserat på nyhetsvinklingar där alla fakta och synsätt inte presenteras. Att ha åsikter grundat på sådant som skrivs i media är för kategoriskt och enkelspårigt. Det är bättre att ifrågasätta sådant man läser och ställa frågan om det är hela sanningen. Att myntet har två sidor vet alla, men det finns fler aspekter än så. Varför låsa in sig i ett åsiktshörn? Och när man väl har alla fakta, så vet man också att man inte behöver ventilera så mycket. Många kräks väldigt mycket på nätet och kommer med pekpinnar. Så tröttsamt! Jag håller mig borta från att ha åsikter på nätet, särskilt kring sådant som 1) inte intresserar mig, och 2) inte tillför något i en diskussion, samt 3) där hela bilden inte finns tillgänglig.

I dag är det söndag och sopslängarsöndag är redan avklarad. Nu ska jag… jobba lite? Nej, jag måste äta frukost innan jag tidmässigt måste kalla den för lunch.

Förresten – jag har hittat en riktigt bra kalender i app-store för iPhone och som kostar 15 kr. Den är värd det. Week Cal (Week Calendar version 5.1.4 (4+), tillverkare UtiliTap).

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Hur många elever har jag handlett? Det är en fråga jag funderat på i något år. Varför?

År 2002 gick jag en universitetsutbildning som gjorde mig till handledare. Efter detta hade jag ett väldigt inflöde av studenter, särskilt som det just då gick parallella utbildningar. Jag tappade väl räkningen, kan man säga. Men efter fyra år tackade jag för mig och slutade vara handledare. Anledningen var att jag inte hann med det och överlämnade därför uppdraget till kollega. Jag kastade alla uppgifter jag hade om handledningen.

Det ångrar jag nu. För sedan 2008 är jag åter tillbaka som handledare. Eller, jag hade min sista student precis före jul. Jag ska nu istället handleda handledare, som i sin tur handleder studenter. Ändå är jag nyfiken. Hur många elever har jag tagit hand om? Nu vet jag det. Jag hade skrivit upp det i min kalender från 2005 som jag precis fann. Det tråkiga är bara att jag endast skrivit uppförnamn, men jag vet vilka år jag hade elverna.

Vad jag kom fram till? Totalt har jag handlett 22 studenter 2002-2005 och 2008-2012. Det blir bara drygt 2 studenter per år, men det är mycket. Varje gång har det inneburit 3-9 veckor med ”praktik”. Och så då allt arbete som det kräver att pedagoiskt undervisa/utbilda, betygsätta, skriva omdömen, fylla i närvarorapport, ordna studiebesök och så vidare.

Varför tog jag på mig handledarrollen? Jo, under alla år har studenter varit ute i arbetslivet, jag har själv varit en sådan samt stött på andra. Det ingår naturligt i arbetslivet att studenter är ute på arbetsplatserna som en del av sin utbildning. Mottagandet kan variera. Många känner sig pådyvlade en elev som de måste lära upp. Många uppskattar också en framtida kollega. Mitt motiv till att bli handledare grundar sig i just detta att det är en framtida kollega. Jag och alla andra har ett ansvar. Men det måste ske under ordnade former. Strukturen måste finnas. Förankring i verksamhet och kollegor måste också finnas. Det många sedan också glömmer är att studenter har med sig ett nytt synsätt, ifrågasätter, vill veta, vilket också utvecklar alla oss ”gamla” i jobbet. Det är win-win när allt är så som tänkt.

Det sorgliga är bara att jag inte ens minns hälften av mina studenter…

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Övertygelse

Kommentarer stängda

Nu har jag börjat se över den del av mitt gamla bloggarkiv som inte konverterats till pdf och som bara finns i html-format. Jag hittade något från februari 2000 som identifierar mig i ganska hög grad.

Ett par månader senare fick jag diagnosen multipel skleros. MS. Besviken? Nej, inte över att ha blivit sjuk. Snarare besviken över att inte kunna sköta det arbete som jag levde för. Det var en svår omställning. Att ha varit arbetande till att bli icke-arbetande. Sjuk? Nej. Fortfarande efter ett år känner jag ingen besvikelse över det. Jag kan inte förklara varför. Det bara är så.

– – –

Trots alla besvikelser. Trots alla besvikelser så kan det faktiskt leda till något positivt även om man till en början inte ser annat än en krossad dröm. Ibland har man tur och får allting serverat, men ibland får man själv ta tag i sin situation och se över den. Man kan inte gå och sörja något som inte blev som man tänkt. Så därför… Låt aldrig drömmarna ta slut!

 Det stämmer fortfarande. Jag har aldrig känt att ms skulle vara något som drog ner mig i något bottenlöst hål. Besvikeleser har jag inte lika mycket som förr. Jag bloggade en del om vad jag var besviken på, men det var mest situationer som var ganska avgränsade och som egentligen inte hade någon betydelse. Det jag istället lärt mig är att aldrig ge upp, finna nya vägar, inte jämföra eller ångra något. Jag bemästrar helt och fullt min egen situation och mitt eget liv, men ibland får jag anpassa mig lite till vad ms för tillfället stäler till med. Och jag tror verkligen på det – att inte fästa sig vid saker som inte blev av.

Även om det är väldigt diffust och handlar om både känslor och vardag, så har det också fått mig att konkret inte vara så nostalgisk. Jag som tidigare samlade på saker där jag ansåg det ha ett sentimentalt värde, kan nu utan vidare slänga allt jag äger och har. Det enda viktiga är en inre trygghet, något man aldrig kan få av saker. Och det där med relationer… Det är alltid komplicerat, men fungerar så länge jag vet vem jag är.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Övertygelse Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Årets första arbetsdag avklarad! I två år på rad har jag kört exakt samma upplägg: Jag har arbetat juldagen och nyårsdag. Visst har jag skrivit om det innan? Att jag går in och gör mitt ”gamla jobb” som jag slutade med våren 2011? Det är mer slitsamt att sitta en dag och skriva så här på jobbet, jämfört med att springa runt på olika möten dagligen. Fysiskt får jag mer värk då jag behöver röra på mig även om det också är svårt. Men vad gör man inte för att kollegor ska få vara hemma med nära och kära?

Natten blev inte som jag hade förväntat mig. Jag förutsatte att jag skulle sova gott långt före tolvslaget, men jag kunde inte somna trots att jag visste att jag skulle upp tidigt. Nej, jag reagerade inte så mycket på fyrverkeriet. För är jag trött så är jag trött och märker inte sådant. Men jag kunde alltså inte somna och fick ligga och lyssna på hur explosionerna tusenfaldigades vid midnatt. När det smällt klart vet jag inte, för jag lyckades somna vid 00.30-tiden. Så jag fick hela 4½ timme ostörd sömn innan det var dags att gå upp. Genomsvettig. Jag vet inte varför, men jag har svettats enormt i natt. Eller, skit i det! Det är inte intressant. Mer en egen notering.

Så jag åkte till jobbet strax före kl. 07. Det var ovanligt mycket folk på spårvagnar och bussar, samt det gick rätt så många ungdomsgäng planlöst på gatorna. De raglade inte. Varför gick inte de hem för att lägga sig? Min fördomsfulla tolkning är ”de är så höga att de inte kan sova och inte vet vad de ska göra, stackars satar till knarkare”.

Jag längtar till helgen och mer sömn. Den sömnbrist jag fick i natt har jag inte möjlighet att ta igen innan. Nu är det nytt år. Nu kör vi så det ryker på jobbet! Och däremellan ska jag sova. Tänk… Jag ser ingen skillnad på 2012 och 2013.

Och, ja… Jag är nu inne och bloggar på mitt femtonde år! Ha! I februari 1999 sa jag att jag skulle skriva dagbok på nätet till efter sommaren… 1999. Sedan skulle jag sluta. Gud, vad jag känner mig misslyckad! För jag håller ju på än…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Mejl och sms har ställt till mycket problem. De har lett till konflikter, särskilt i arbetslivet. Numera kan man inte skicka något jobbmejl utan att klämma in en smiley. Gör man inte det verkar alla höra Hitlers röst i sitt huvud när de läser. Texten upplevs som kränkande, argsint, anklagande. Ett korrekt språk uppfattas som opersonligt och man tolkar in undertoner som inte finns. Därför måste man numera i officiella sammanhang klämma in de där förhatliga ”smileysarna” för att visa att man är en människa av kött och blod.

Jag undviker smileys, förkortningar, talspråk och så vidare när jag skriver. Extra noga med denna regel är jag i mitt arbete. I officiella och offentliga sammanhang där man företräder något annan än sitt privata jag, är det viktigt att vara korrekt. ”Jaha, och vad kan det göra för skada att skriva någon smiley i ett mejl som rör jobbet kollegor emellan?” Jo, det signalerar att vi är kompisar, att vi inte är så seriösa, att vi tar lätt på saker och ting. Ett korrekt språk är faktiskt tydligare och leder till färre missförstånd, även om det också leder till konflikter. Hur är det möjligt? Det verkar handla om vilken generation man tillhör. Det handlar också om hur duktig man från början var på grammatik och svenska som skriftspråk.

Själv blir jag tokig på nymodigheter i språket i officella/offentliga sammanhang. När det slarvas. Stavfel är en sak, men särskrivning, engelska förkortningar i svenskt språk och slapphet hör möjligen hemma i ens blogg, privata mejl, twitterflöden och på Facebook. Men det är viktigt att skilja på sammanhang. Vi kan ha olika skriftspråk, men skilj på dem i vilka sammanhang de används!

Jo, jag har börjat skriva smileys i jobbmejl, men bara om den jag fått mejlet från först använt det och bara om det inte skadar innehåller i mejlet i övrigt.

Det ingår ibland i min yrkesroll att skriva officiella protokoll, som genom lagstiftning är offentlig och allmän handling. Där känner jag att det är extra viktigt att vara korrekt. Förutom att jag håller mig till de skrivreglver som finns, så tänker jag extra mycket på formuleringar. Inga indirekta (eller direkta) anspelningar får göras på person. Kortfattat ska man beskriva det som är väsentligt och inte lägga ut texten för mycket. Samtidigt ska språket var lättläst och inte alltför byråkratiskt. Det är också viktigt att undvika upprepningar och att använda sig utav synonymer. Dessutom har vi ett grammatiskt regelverk för vad som är god ton och hur man inte ska inleda meningar. I min blogg inleder jag ofta meningar med sådant som inte är korrekt; till exempel men, och. En annan tumregel jag har är att aldrig inleda en mening med siffror. Säger vi ”42-årig man” som inledning av en mening, så skriver jag alltid ”En 42-årig man”. Det finns otroligt många regler att förhålla sig till och i detta är jag väldigt rigid. Åtminstone när jag befinner mig i min yrkesroll. Det spiller också över i min blogg, men jag är inte här lika trofast då syftet är ett annat här.

När vi skriver med ett talspråk får vi in mycket onödigt skräp, som smileys och märkliga förkortningar. Det går faktiskt att skriva en lättläst text som ligger nära talspråket och ändå vara korrekt i hur man hantera språket. Smileys har ofta syftet visa på sådant vi i vårt talspråk visar med kropp och tonfall. De märkliga förkortningarna har uppkommit av utrymmesbrist. Allt detta behövs inte i korrekt skriven text. Själv skriver jag som jag tänker, varför det blir flyt i texten. Här är inget som stoppar upp. Man behöver inte tänka efter eller tolka in märkliga gubbar eller förkortningar. Det som möjligen kan stoppa upp när man läser min text här, är de långa meningarna som har få skiljetecken. Vilket i sig faktiskt är korrekt men kanske ovant. Av någon anledning har vi på nätet börja skriva kortare meningar, eller längre meningar med mycket skiljetecken. Ett engelskt inflytande?

Och nu kommer säkert någon annan hävda motsatsen. Men (!) jag tar inte lätt på detta med språk. Jag har en yrkesstolthet. Jag är sekreterare.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Språkligt Surgubbe

Kommentarer stängda

På åtta år kan jag ändra inställning. Förutsättningar förändras. En gammal fredagsfyra; tema Karriär (vecka 49, 2004).

1. Är du nöjd med din karriär?

2004: Jag har ett yrke, men jag har knappast gjort karriär inom det. Nej, jag är inte nöjd med hur min arbetssituation ser ut. Och det är inte en karriär jag är ute efter.

2012: Både ja och nej. Jag är väldigt nöjd med att jag utvecklats i yrket, men jag vill inte säga karriär. Det jag är mindre nöjd med är omfattningen av arbetsuppgifter som jag har, då de inte är realistiska om man förväntar sig ett gott arbete av mig. Det får bli mitt nästa projekt – att renodla det jag ska prestera. Något som förvånat mig senaste tiden är att jag inte har några ambitioner om att få en chefsposition. För jag har mer frihet på en underodnad position. Lönemässigt är det ingen större skillnad. Jag lever på min kompetens.

2. Är det överhuvudtaget viktigt att satsa på sin karriär?

2004: Utveckling är viktigt. Själv känner jag att jag utvecklas i arbetet utan att göra karriär.

Karriär klingar lite dåligt i mina öron. Jag tänker mig då att man går över lik, inte bryr sig om jobbet i sig utan man är ute efter rejäla lönelyft och gärna befattningar med förmåner och underordnade. Ser man på karriär på det  viset tycker jag att det är platt och absolut inte viktigt.

2012: Egentligen har jag inte ändrat åsikt. På ett sätt har jag gjort ”karriär”, och det är genom att kunna mycket om mycket. Jag har blivit uppmärksammats i organisationen i stort och jag kan utnyttja min kompetens överallt. Och det är viktigt att utvecklas. Jag har gjort det genom nyfikenhet och utbildning. Jag ger konstruktiv kritik men också lösningar. Jag vågar säga vad jag tycker och jag har förmågan att konkret att utföra också. Genom detta har jag stort kontaktnät. Förutom att jag utvecklats genom utbildning, så utvecklas jag också av interaktioner med andra. Då det ger mig mycket så får jag säga att det är viktigt att satsa i yrkeslivet (inte karriären) för att inte stagnera eller bli uttråkad. För min personliga del har detta varit viktigt – stimulans i arbetslivet med tanke på att vi lägger så mycket tid på arbetet och vi ska orka tills pensionering när nu det blir. Å andra sidan finns det de som kopplar bort hjärna och känsloliv när de arbetar och då inte har något behov av utveckling. För mig räcker det inte.

3. Finns det något sätt att kombinera karriär och fritid utan problem?

2004: Självklart. Man gör prioriteringar och sätter gränser. Säger man annat har man verkligen inget liv, åtminstone inte något som har innehåll.

2012: Här har jag inte ändrat uppfattning alls. Många tror att jag inte kan släppa jobbet när jag är ledig, eftersom jag ibland skriver om mitt yrkesliv här i bloggen. På jobbet tror man att jag utför mycket oavlönet hemifrån när jag är ledig, men det är fel. Jag läser min jobbmejl, det är allt. Däremot har jag ett annat problem, och det är min ms. Eftersom jobbet är krävande både fysiskt och mentalt, så prioriterar jag att på min fritid lyssna till min ms som sedan ett par år säger åt mig att vila, vila, vila. Så någon fritid annat än vila har jag inte. Det svåra för mig är att kombinera tre, inte två, ingredienser: Arbetsliv (inte karriär), fysisk/social fritid och återhämtning/vila.

4. Har du något karriärtips?

2004: Ja. Nepotism fungerar i alla lägen. Då behöver man inte ens vara kompetent.

2012: Jag var cynisk, sarkastisk och ironisk för åtta år sedan i mitt svar. Ska vi prata karrärtips vill jag istället kalla det för utveckling i arbetsliv. Egentligen har jag redan sagt vad jag tycker, nämligen att man ska kompetensutveckla sig själv. Det är steg 1. Steg 2 är att visa framfötterna, ta för sig, prestera, vara envis och hävda sig själv. Och med det menar jag inte att man ska ha stort ego eller ignorera vad andra tycker och tänker. Genom kunskap och förmåga gäller det att hitta sin nisch där man känner att man kommer till sin rätt. Själv har jag valt att kämpa från en position till en annan på samma arbetsplats. Men man ska inte vara rädd att söka sig dit där man känner att man får utvecklas. Förmodligen är det lättare så. Varför jag så krampartat hållit mig fast till samma arbetsplats under så många år, beror förmodligen på den där envisheten jag känner. Och att jag såg en utvecklingsmöjlighet på arbetsplatsen, att där saknades en kompetens jag kunde bistå med. Det fanns ett hål att fylla som ingen mer än jag var medveten om. Och nu har jag fått med mig alla på tåget. Eller som någon på jobbet sa till mig för ett par år sedan:

Jag var inte medveten om att du kunde så mycket…

Nej, men får själv visa och bevisa vad man kan. För sig själv och andra. Det är så man gör karriär… Inget kommer gratis utan ansträngning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Multipel skleros (ms) Nätlista Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Vem har fått mest problem med snön? Stockholm eller Göteborg? Pest eller kolera? Nej, det går inte att jämföra, då olika problem uppstår oavsett hur mycket eller hur lite snö som kommit. Nu kan jag bara prata för egen del, om hur det är i Göteborg.

Först på tredje dygnet av snöfall nonstop, så fann man fram plogbilarna i morse. Men jag har inte varit ute i trafiken i dag, så jag vet inte hur det varit. Måndag och tisdag har jag dock en del erfarenhet av. Måndagen har jag redan glömt och tisdagen skrev jag (väl?) om i går.

Det är helt sanslöst att jag i går fick stå och vänta på min taxibil/flärdtjänsten i en hel timme. Trots allt har det inte kommit mer än 15-20 cm. Ändå ställer det till problem, och det handlar inte bara om bristen på plogförsedda bilar.

  1. Framkomligheten i Göteborg är just nu obefintlig, och det innan ens snön kom. Finns det tre körfält så får bara ett användas av bilister, då körfält 2 är till för vägarbets personal och maskiner. Körfält 3 är uppgrävt då där ska bli bussfil. Är där två körfält, är ett för bilister, det andra grävs upp för att bli bussfil. Är där bara ett körfält så får man köra sicksack med mötande bilar, då körfältet ska breddas för att få plats med bussfil. Allt på grund av trängselskatten som ska införas vid årsskiftet.
  2. Göteborg har många backar, eller snarare sluttningar. Bussar står bara och slirar, kommer inte uppför sluttningarna. Bussarna ställer sig då på snedden över alla körfält och blockerar all trafik. Spårvagnarna kan inte köra på grund av isbildning i rälsen med långa spårvagnsköer som resultat, och blockar då ibland korsande vägar för bilister.
  3. När snön kom vågade få åka kollektivt, för den fungerar inte i Göteborg. Alltså tog folk bilen. På oplogade gator och ½-1 körfält, skulle alltså nu alla – bilar och bussar slira runt i snön med slitna sommardäck. Kan det bli annat än kaos?

Jag tror inte på trängselskatt. Jag tror inte att kollektivtrafiken får så värst många fler resenärer. För där är alltid någonting som strular med kollektivtrafiken. Skillnaden kommer att vara att samma antal bilar nu ska samsas i färre körfält samtidigt som där glest kommer att gå tomma bussar i de nya bussfilerna.

Största problemet ser jag med färdtjänsten. Som jag tidigare vid flera tillfällen (om och om och om igen) påtalat här i min blogg, så är färdtjänst enligt lag jämställt med kollektivtrafik. Men i Göteborg har man bestämt att färdtjänst inte får köra i bussfiler, för då plötsligt är inte färdtjänst kollektivtrafik. Med tanke på den ökade trängseln i vanliga bilfiler, så kommer det i praktiken innebära mindre tillgängliga färdtjänstbilar och längre restider. Färdtjänsten slipper inte undan trängselskatt, eller rättare sagt – taxichaufförerna som kör färdtjänst äger sina bilar och får själva betala trängselskatt. Värst är det för de åkare som äger mer än en bil. Det blir svindyrt för dem och kommunen betalar utefter hur många resenärer de kör. Men de kommer att köra färre eftersom de inte hinner med så många då de mesta av tiden kommer att stå i bilköer eftersom bussfilerna ska vara fredade.

Så detta att jag fick vänta en timme längre än avtalad tid med färdtjänsten, tror jag kommer att bli min vardag. Snön har bara gett en hint om det kaos som kommer att uppstå vid trängselskatt. Eller – snön gjorde nog ingen större skillnad. Annat än att det tog chauffören i går en timme att köra ett par kilometer genom stan – på öppen fyr-filsled där man inte gör bussfil.

Det är med oro jag tänker på morgondagens resa till jobbet. Hur många timmar för sent ska jag komma i morgon? Behöver jag stå ute i snöstorm i en timme och vänta på bil? Hur mycket mer klarar mina ben av att stå? Att man har färdtjänst beror uteslutande på sjukdom/handikapp. Och då vill man bara att bilarna ska fungera som tänkt.

Kommer det mer snö än så här, så bryr jag mig inte. Jag tror inte det kan bli värre vad gäller trafiken. Nästa steg är nämligen att alla gator stängs av och att inga bilar får vistas ute. På ett sätt är det bättre, för då behöver man inte kämpa med att försöka ta sig någonstans – då är det sjukskrivning som gäller. Det enda som skulle kunna bli bekymmersamt i snökaos, är om strömmen går en längre tid. Har jag mat som jag kan äta utan att jag behöver el för att tillaga/värma? Har jag laddat mina batterier i mobil och dator så jag inte blir totalt avskuren från omvärlden (nej, det har jag inte)? Har jag ljus och varma täcken (ja, det har jag)? Är jag redo för allt som vädermässigt kan drabba min tillvaro? Nej, det är nog inte snön i sig som jag behöver oroa mig för. Det jag ska oroa mig för (för att förbereda mig) är hur jag fysiskt mår. Risken är dessutom värre beträffande att vattennivån stiger i älven, och det är Vänerns fel. Drunkning verkar vara värre än snön.

Ändå är det märkligt hur mycket stryk infrastrukturen alltid tar varje vinter när det kommer snö. Kommer det mycket snö på en gång, förstår jag att det kan vara svårt att mota den. Och i andra fall är det väl så att vi (främst kommun) köper tjänster där andra ska utföra arbetet med snöröjning och så vidare. Och lägsta anbudet vann, så vi kan glömma det där med service. Vi är snåla och får det vi betalat för, men inte mer än så. Och faktiskt – med det är jag nöjd. För skattemedel ska räcka till mycket och det är löjligt att budgetera i förväg för något som vi inte vet om det inträffar – som snökaos. Vissa vintrar snöar det inte alls.

Oavsett vad man har för definition av snökaos, så vet jag att det kan vara värre än hur det är i dag. Jag minns 70-talet i Skåne (egenupplevt) när det kom metervis med snö där snödjupen på sina håll var lika djupt som hus var höga. Och hur ingen kunde ta sig till eller från sina arbeten. Och hur bandvagnar fick köra runt på Österlen. Men jag bodde inte i Göteborg den vintern på 90-talet då trafiken stod stilla och folk bara kunde ta sig fram i snön genom att köra skidor.

Så än så länge finns det egentligen inget att klaga på – bara att gnälla på. Snön kan vi inget göra åt – den kommer oavsett vad vi tycker. Och självklart ställer det till problem, men allt brukar ordna sig ändå. Men det är besvärligt och det är gnälligt. Värst av alla är jag på att gnälla. I’m a man – hear me whine!


Om jag ska säga något mer om dagen…

  1. Äntligen fick jag tag i stearinljus! Min adventsljusstake har varit tom på ljus. Jag har letat och jagat ljus, men fick i dag tag i fyra små stearinljus. Dessa fyra ljus kostade 60 kr. Skandal!
  2. Äntligen fick jag mina filmer som kommit till fel postombud två gånger innan de i dag kom rätt! Så jag har i kväll hunnit med 3 avsnitt United States of Tara och filmen The Others.
||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Surgubbe Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Övertygelse Självinsikt

Kommentarer stängda