Kategori: <span>Övertygelse</span>

Publicerad 17 november, 2012

Tystnaden är (emellanåt) öronbedövande


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Jag har börjat följa den dagliga repriseringen av Brothers & Sisters*. Förra måndagen började Kanal 9 visa säsong 1 från början. Genom åren har jag väl sett något enstaka avsnitt, men kommer inte ihåg anledningen till att jag inte följde serien slaviskt. För jag gillar serien.

Varför gillar jag egentligen en serie om en präktig familj i USA med stereotypiska problem? Jag har funderat lite på det. Familj, alltså.

Jag har ingen familj annat än ömma modern och lite släktingar med svenska, finska och tyska rötter. Men jag har inga syskon. Jag har inga barn. Och jag är väldigt singel. Saknar jag något av detta? Är det därför jag roas av att titta på ”familjedynamik” på tv? Svaret är komplext; Nja!

Nej, jag saknar inte syskon, barn, partner. Men jag har gjort det i perioder och jag kommer säkerligen någon gång i framtiden åter göra det.

Att jag inte har några syskon, kan jag inte göra så mycket åt. Men jag saknade syskon när jag var liten. Jag var avundsjuk på kompisar med syskon. Märkligt nog så umgicks jag mer med kompisar som inte hade syskon. Vi ensambarn blev lite som syskon när vi umgicks. Men utan med syskonbråken. Dock var det inte förrän lille far dog (när jag var 35 år) som jag verkligen saknade ett syskon att luta mig mot. Att ensam dra i ett dödsbo är jobbigt.

Ändå, jag har styvsyskon. Tre stycken. De fick jag när jag var 22 år, det vill säga för 20 år sedan. Vi har absolut ingen kontakt, känner knappt till varandra. De är äldre än vad jag är och vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Vi har aldrig träffats vid någon familjehögtid, kanske mest för att jag inte firar sådant. Och vi lever våra separata liv. Dessutom har de nog med sig själva, sina barn och barnbarn. Jag är ingen i sammanhanget och jag kan inte påstå att jag har någon sådan önskan heller.

Saknar jag barn? Nej, men också det har jag ibland känt sorg över. Av en enda anledning – inga efterlevande. Jag är sista kvisten på grenen. Samtidigt för jag inte genetiken vidare med ms, om man nu ska försöka finna ut något positivt med det hela. Och jag är också av inställningen att jag inte behöver bekräftelse genom att se mig själv i mina barn. Egentligen förstår jag inte syftet med barn. Att de kommer till genom en konsekvens förstår jag, men inte att man aktivt planerar för att få barn. Är det också för att de genom sin manifestation bekräftar föräldrarnas tvåsamhet? News: It doesn’t work! Bara KD tror på kärnfamiljen.

Partner? Jag vet inte. Jag tror ibland att jag är alltför skadad, har för mycket med mig i bagaget, samt genom ålder är för rigid. Och jag värnar kanske för mycket om min egentid. Samtidigt är jag öppen, utesluter ingenting, tar det mesta som det kommer. Ska det funka med mig så tror jag mest på ett särboförhållande. Det har nämligen ändrats över tid, men kan självklart ändras till något annat. Som sagt är jag öppen för det mesta.

Men allt är spekulationer. Jag vet vad jag känner just i dag, i denna stund, men ingenting är hugget i sten. Allt kommer i perioder. Saknad av allt ovan. Och samtidigt – jag har det så här som det är just nu. Så låt mig fascineras av det jag inte har, brödrar och systrar! Brothers & Sisters… Det räcker för stunden.

* Det är lite coolt att tre av skådespelarna gick från Alias till Brothers & Sisters när serien lades ner.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Övertygelse Personligt Privat Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 14 november, 2012

Saknad ingrediens: Objektivitet

Tolkningsföreträde när man känner sig kränkt i någon form. Jag vet att det är så, men jag tvivlar ändå. I dag fick jag anledning till att i olika situationer känna mig kränkt och det är jag i min fulla rätt. Men frågan är vad som är en verklig kränkning och vad som är en (miss)uppfattad sådan? I slutändan handlar det om hur jag drabbas i förlängningen. Är det något som jag kan åtgärda? Ligger det hos någon annan? Behöver jag ta itu med problemen oavsett om det handlar om mina känslor eller min konkreta vardag?

Dagens kränkning nummer 1 var verklig, även utomstående skulle säkert uppfatta det som om jag blivit kränkt och att jag på något sätt borde markera att det inte var okej.

Dagens andra kränkning handlade mer om att jag blivit förbisedd, vilket kanske är helt i sin ordning. Där handlar det förmodligen mer om att mitt ego fick sig en törn. Och att jag ska ignorera det hela och absolut inte lufta min åsikter då det istället kan komma och bita mig i arslet.

Därför ser jag det som en balansgång då tolkningsföreträde vid kränkning alltid har två sidor. Det är fel att säga att man alltid ska ha tolkningsföreträde om man upplever sig som kränkt. Varför ska den subjektiva känslan gå före den objektiva? Rannsakning kanske ske ske från båda parter som får se sin egen roll i det hela innan någon viftar med det odiskutabla frikortet tolkningsföreträde?

När jag ändå är inne på kränkning. Jag försöker backa när någon drar till med att känna sig kränkt av mig, just på grund av tolkningsföreträdet. Det är ingen idé att försöka förklara sig, finna ursäkter eller på annat sätt försöka föra en dialog. Ett tolkningsföreträde sätter alltid punkt till vidare åtgärd. Men! Det värsta man kan göra är att känna sig kränkt av att uppfattas som kränkande, för då börjar pajkastningen som inte heller den resulterar i något. Däremot kan jag tycka lite saker om detta med tolkningsföreträde som jag uppfattar som väldigt subjektiv och enkelspårig. Tänk efter – var det verkligen en kränkning?

Dagens kränkningar jag inte namnger? Den ena handlar om kommunen, den andra om arbetsgivaren. Kommunen är ett verkligt problem. Men jag är ett större problem än att arbetsgivaren är det. Men jag går inte in i kontext närmare än så här.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Övertygelse Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 7 november, 2012

Värdelöst

De sista fem minuterna av Uppdrag granskning hann jag se innan jag stängde tv:n. Jag påmindes om varför jag tycker så illa om den här typen av tv-program.

  1. Journalistik som går ut på att ställa ansvariga chefer mot väggen är fel utgångsläge. Att jaga och anklaga chefer resulterar inte i lösningar eller svar på problem. Chefer reagerar med att fly, skylla ifrån sig och så vidare. Det gör alla normalt funtade människor – försvarar sig. Det går inte att uppnå resultat på det här sättet.
  2. Det journalisterna vill belysa framstår lätt som gnälligt, enkelspårigt, snyftigt. Myndigheter/företag som ställ till svars framstår som maktgalna, regelbrytare, inkompetenta. Man förskönar ena parten, svartmålar den andra. Vidare är det onyanserat och bygger på förutfattade meningar där faktakontrollen inte är särskilt grundlig.
  3. Jag ser också att journalisterna är dåliga på att gå rätta vägen för att nå information. Till exempel när det gäller offentliga förvaltningar så styrs de hårt av lagar och offentlighetsprincipen är generös. Ändå utnyttjar man dåligt våra lagar.
  4. Av allt ovan gemensamt gör jag att jag tolkar den här typen av program som otroligt vinklade. Jag kan inte seriöst tro på dem när de säger att det är undersökande journalistik där man gör allt för att svar på frågor. Jag skäms över programmen och blir lätt upprörd vid tanken på att det finns tittare som tror att där finns en nytta med dylika program. Att det gör skillnad. Det är snarare undantag än regel.
||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Övertygelse Tv

Kommentarer stängda

Publicerad 29 oktober, 2012

Mota Olle i grind

Det kliade lite på höger överarm i kväll. Förskräckt kände jag att där var ett parti som jag inte hade någon känsel på, och att huden kändes väldigt skrovlig. Då insåg jag plötsligt att det var ett plåster som jag kände. Ett plåster som jag fick eftersom jag i dag i all hast fick årets influensavaccin. Jag hade totalt glömt det, för jag hinner inte notera/registrera vad jag är med om under en dag. Och jag som gick här funderade på varför jag kände mig så konstig också. Trött, yr, halvkrasslig. Men det är vaccinets omedelbara bieffekt. Arbetsdagen blev lång, jag mår kymigt av sprutan, har också fått den vanliga biverkningen av antiepileptimedicineringen samt är allmänt trött. Så jag avslutar nu dagen med två Alvedon.

I morgon är det full rulle igen. Jag tror att jag sagt det någon gång tidigare, men det känns lite jobbigt med de kraftiga inbromsningar en helg innebär, och den fruktansvärda acceleration som måndagen och resten av veckan sedan bjuder på. Ibland önskar jag att jag hade haft ett mellanläge.  Allt eller inget verkar vara min nya devis sedan ett par år. Men allt har konsekvenser, men jag blundar. Tuta, kör och blunda är kanske ingen bra kombination.

Förresten – min uppmaning:

Ta årets vaccin mot säsongsinfluensan! Även om du inte är i riskgrupp för att få allvarliga komplikationer av influensa, så kan du smitta någon som inte klarar av influensan! Enda sättet att minimera influensans skadeverkningar är att se till att ta influensavaccinet! Allt annat är direkt oansvarigt! Det är lika viktigt för de i riskgrupp att ta vaccin, som för de som inte är i riskgrupp – allt är dubbelverkande, det är ingen idé att jag försöker håller mig frisk om andra inte bryr sig om sina medmänniskor. Ignorans är arrogans.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Medicinering Övertygelse Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 oktober, 2012

Sprutt

I ganska precis 13 år har jag tagit sprutor. Första åren en spruta varannan dag, sedan tio år en spruta varje dag. Det innebär väl cirka 4000 sprutor eller nåt. Egentligen ingenting jämfört med de som tar insulin flera gånger per dag.

Det som förvånar mig är att så många är rädda för sprutor? För mig är det totalt främmande. Särskilt när man inte tar något intravenöst, utan tar det subkutant under huden. Kanylen är inte mer än 12 mm och den ska föras in hela vägen i mage, i låren, i skinkorna (eller i gäddhänget, men det är bara godkänt i Tyskland). Vi har mycket underhudsfett på nämnda platser. Det går inte att av misstag penetrera något vitalt organ. Det går inte att förblöda då man inte träffar någon artär.

Ändå upplevs det av många som otäckt att själv ta dessa sprutor. Man vill helst att någon annan ger sprutan, om man nu måste ta en spruta. Själv litar jag mer på mig själv än på utbildad sjukvårdspersonal i den här frågan. Faktiskt. Utan att jag går in på varför.

Argument jag hör, är som att ”det gör ont” eller att ”det kommer blod”.

Nej, det gör inte ont och det blöder inte. Okej, det kan kännas om man träffar en känselcell och det kan blöda om man träffar ett ytligt blodkärl. Detta sker otroligt sällan och är inget märkvärdigt. Det man känner är inte i närheten av annan smärta man kan uppleva och är endast sekundsnabb. Blodet är droppar och inget som fortsätter att blöda.

Jag använder en autoinjektor där kanylen på ”maskinell” väg (fjäder) skjuts in i min fagra lekamen. Jag gillar inte autoinjektorer, för de är inte pålitliga (man får inte alltid i sig allt läkemedlet och man kan inte göra om). Tyvärr kan jag inte ta spruta manuellt sedan man tog bort ”vingarna” där man spjärnar emot med pek- och långfinger. Mina sprutor är för små att hålla i med båda händerna.

Finns det några andra nackdelar med att ta sprutor? Ja, självklart! Att för det första behöva ta sprutor – man gör det inte för nöjes skull, utan för att det är nödvändigt. För det andra så försvinner underhudsfettet med tiden och man blir gropig där man tar sina sprutor. Man får blåmärken, eller ”skuggningar” som jag kallar det för då det inte är regelrätta ytliga blödningar under huden. Risk finns också för vävnadsdöd. Jag vet inte riktigt varför, men tror att det kan bero på själva läkemedlet.

Men jag tycker det är helt okej att ta sprutor. Alternativ har nu börjat komma i form av tabletter, men jag är tveksam till biverkningarna det kan ge. De är allvarliga. Sprutorna har en längre historik (tio år, drygt) och man känner till effekter och biverkningar. Förutom att det inte finns några biverkningar för just mina sprutor (i motsats till de jag tog första åren). Jag börjar också förlora lite väl mycket underhudsfett på låren. Jag får förhårdnader där det är svårt att pressa in det sprutorna innehåller. Det har blivit kämpigare, eller rättare sagt tar längre tid.

Som avslutning – en bild av min kanyl på 12 mm. I jämförelse med mina fingrar. Jag hade inget till hands (höhö) att jämföra kanylens storlek med.

Förresten – jag har nu inte bitit på mina naglar de senaste fem månaderna! Men jag håller dem kort! Man ser hur lång ner jag bitit.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Övertygelse Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 oktober, 2012

Fixaren

I morgon är det jag som inhandlar en almanacka för 2013. Jag har redan bokat in 27 möten för nästa år, det sista daterat till den 4 december 2013. Naturligtvis känner jag till betydligt fler möten än så, men än så länge är det datumlöst.

På ett sätt känner jag mig som en världsartist av rang. Inbokad årtal framåt, flänger fram och tillbaka, flera ”framträdanden” varje dag. Som nästa vecka. Måndag: Två möten. Tisdag: Tre möten. Onsdag: Två möten. Fredag: Ett möte. Vad jag vet just nu.

När jag säger möten, så menar jag produktiva möten där jag deltar aktivt som åhörare eller som ledare. Jag har ett stort kontaktnät/nätverk och träffar sanslöst mycket människor. Det säger sig självt att det är enormt givande, tillför mig något både arbetsmässigt men också socialt.

Och lika självklart har myntet en baksida. Jag känner mig konstant sliten. I och för sig har jag en titel, men (just nu – det utökas) sju olika roller. Det är tvära kast tankemässigt när jag går från möte till möte och plötsligt ska använda mig av en helt ny (eller annan) kompetens. Man får vara snabbtänkt och engagerad vilket innebär att man aldrig får eller kan slappna av för en sekund. Men den stora nackdelen, om det nu är en nackdel, är att jag nästan aldrig får sitta ner i lugn och ro på mitt rum och känna att jag får något utfört. För när jag inte är på mitt rum så samlas andra arbetsuppgifter på hög och jag är jagad av människor som behöver få tag i mig. Det är alltid kö till mitt rum när jag är på plats. Samtidigt som telefonen ringer konstant och jag drunknar i brev och mejl. Det gör mig smått galen och ibland till och med direkt otrevlig. För jag har inget tålamod i den tidspress som följer mig. Stör mig inte med ovidkommande! Kom inte med struntsaker! Vänd er till rätt person vilket inte behöver vara jag bara för att jag har förmågan att utföra saker som inte längre ingår i min arbetsbeskrivning! Det är svårt att säga nej när personen i fråga jagat mig i några dagar.

Varför tar jag på mig så mycket? Svår och möjligen komplex fråga. Eller om det är svaret som är svårt och komplext. Det jag själv tror, är:

  •  Jag duger inte till någonting – något jag fått höra under mina första 15 år i yrket. Jag vill motbevisa.
  •  För jag kan. Jag är inte rädd. Och jag är absolut inte lat!
  •  Det absolut värsta jag vet är dötid, jag vill ha action non stop när jag jobbar.
  •  Väldigt snabbt blir jag uttråkad, jag kräver väldigt mycket mental sitmulans.
  •  Jag är nyfiken. Det jag inte kan ser jag till att lära mig inom ett par minuter.
  •  Jag är intresserad. Kanske det hör samman med nyfikenheten, men jag är genuint intresserad och läser mycket på min fritid. Facklitteratur, faktaböcker, följa media, läsa kurser på universitetet. Jag vill förkovra mig.
  •  Jag tror på min egen förmåga. Jante finns inte. Och envis är jag!
  •  Förhoppningsvis gör jag nytta.

Men har jag i övrigt något mål? Nej, inte egentligen. För bara några år sedan önskade jag bli chef, men det har jag slagit ur hågen. För som medarbetare kan jag göra så mycket mer utan de begränsningar ett chefskap ger. Men jag hade inte tackat nej till motsvarande lön. Och kanske en mer rättvis titel som motsvarar det jag utför.

Det jag önskar mest just nu, trots det jag skrivit ovan, är en mötesfri vecka. För det känns lite obalanserat just nu.

Ändå  – jag har kul på jobbet.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 13 oktober, 2012

Styrka

Visst, det kan tyckas vara omotiverad av mig, men jag är lycklig. Jag är alltid lycklig. Det är mitt default-läge. Självklart har jag också ångest, oro och så vidare i min vardag. Det största inslaget har jag nog av frustration. Men lycklig.

Vad gör mig lycklig? Jag har fått höra följande av andra:

  •  Det är brist på självinsikt – jag är och ska vara olycklig!
  •  Egentligen är lyckan en depression.
  •  Förmodligen rör det sig om hjärnskador till följd av plaque/plack som uppstått på grund av ms.

Vilka säger detta? Kreti och pleti. De som inte kan acceptera att jag är lycklig. Det är nämligen väldigt provocerande. För vem kan ärligt säga att de i grund och botten är lyckliga?

Självinsikt är viktigt för mig. Därför har jag försökt tolka min lycka, men det är svårdefinierat.

Under hela min uppväxt och under mina första år i vuxenlivet, hade jag många och tunga ok. Jag var osäker. Jag var utsatt och ansatt. Allt var en kamp. Jag drabbades också av diverse sjukdomar och olyckor som gjorde allt så mycket värre. Allt, eller åtminstone det mesta, var ett helvete.

Vändningen kom faktiskt sig av att jag fick min ms-diagnos för snart fjorton år sedan. Symtomen var hemska och det dröjde innan jag fick en diagnos. När jag väl fick min diagnos, så släppte allt. Jag kunde ta den diagnosen. För jag visste vad det innebar. Därmed kunde jag också släppa alla ok jag släpat runt på. Dels för att jag insåg att jag drogs ner av dålig energi om jag tog åt mig av alla problem. Dels så hamnade mycket i ett perspektiv vilket också gjorde det lättare att släppa mycket som egentligen var utan betydelse. Ungefär samtidigt med min ms-diagnos (ett år senare) genomgick jag en livskris som   jag kom ut   ur mycket stark och självsäker. Väldigt lite kan rubba mig i dag.

Jo, jag kan komma ur balans och känna mig övergiven i vissa situationer. Främst tänker jag på förra årets kamp med sjukdom där jag inte kunde (eller kan) nå sjukvården alls. Då kände jag mig utlämnad. Men det gör mig inte deprimerad, jag blir istället förbannad och envis. Och paradoxalt nog så finner jag lycka även i det. Kampen. Skadeglädjen i att ge igen gör mig lycklig.

Vidare blir jag lycklig av rutiner i vardagen. Och av väldigt små saker. Att utföra och slutföra saker ger mig mycket. Vädret och årstiden (just nu) gör mig lycklig. Gazzy (åh, darling) gjorde mig lycklig, vilket i dag ersatts av mina 13 skator ute på gården. Delaktighet gör mig lycklig. Social samvaro gör mig lycklig. Att få finnas i ett sammanhang. Sömn, tv, dator, mobiltelefon, arbete – ja, allt gör mig lycklig.

Som sagt – det här kan vara provocerande. Den enskilda orsak som jag kan se, som lett fram till lycka, är förmågan att kunna släppa taget om sådant som inte tillför något i mitt liv. Och istället värdesätta de små sakerna. Allt annat med frustration och annat negativt, som ändå förekommer i min vardag, är det sekundära. Grundkänslan kan ingen ta ifrån mig. Livet är och har alltid varit gott! Lycka!

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Övertygelse Personligt Självinsikt

En kommentar

Publicerad 11 oktober, 2012

Bokens dag?

En gång i tiden var jag ett riktigt bokmal. Så fort jag fick börja cykla ensam som barn skaffade jag ett lånekort på biblioteket. Märkligt nog så lånade jag nästasn aldrig böcker avsedda för min åldersgrupp, utan jag hamande ganska tidigt i vuxenavdelningen. Och jag lånade precis allt! Jag plöjde allt!

Kanske det inte är så konstigt att jag sedan fick sommarjobb som 15-åring på biblioteket. Eller att jag arbetade ensam som 15-åring på detta bibliotek. Ordinarie bibliotikarier tog semester samtidigt eftersom de litade helt och fullt på mig. Det enda otäcka var när byns narkoman kom för att injicera på toaletten.

Självklart har jag sedan fortsatt läsa böcker. Men det har blivit mindre och mindre tid till det på senare år (läs: sedan jag flyttade till Göteborg för tolv år sedan). Jag har inte tid! Till viss del också p.g.a. den där flugan som kallas Internet. När jag väl läst något, så har det varit studielitteratur som jag har nytta av kunskapsmässigt. Ja, jag köper studielitteratur. Även när jag inte är inskriven på någon kurs på universitetet.

I dag tilldelades Mo Yan Nobels litteraturpris. Vad säger jag som bokläsare om det? Absolut ingenting. Det är så fruktansvärt ointressant. Jag har aldrig hört människans namn, och även om det hade varit en författare jag varit bekant med, så är Nobels litteraturpris så fruktansvärt meningslöst och intetsägande. Det betyder verkligen ingenting för mig. Det går inte att säga att någon författare är så mycket bättre än någon annan. När det gäller böcker så är det väldigt subjektivt, vad vi tycker är bra. Språklig begåvning är en sak. Förmåga till att framföra en berättelse eller åsikt en annan. Och den personliga upplevelsen, den subjektiva, en tredje aspekt. Förmodligen den viktigaste. I ett sådant sammanhang kan man inte delge någon ett pris.

Det löjligaste av allt är när det framförs önskemål om att ge Astrid Lindgren priset postumt. Är nu priset ett kvitto på ett gott arbete, samt att pengarna ska hjälpa en kämpande konstnär i vardagen, så är det verkligen overkill att ge det till någon som är död. Dessutom ser jag ingen storhet i Astrid Lindgren (litteraturens motsvarighet till Justin Bieber). Jag har inga känslomässiga band till Astrid Lindgren eftersom jag aldrig läst hennes böcker under mina mottagliga år som barn. Därför kan jag vara lite mer objektiv. Men jag kan förstå de som gärna hade sett henne som pristagare. Men som sagt, en subjektiv uppfattning ska inte ligga till grund för ett stort och representativt litteraturpris där man inte kan finna språklig finess eller ett tankeväckande budskap.

Min egentliga uppfattning – skippa det där med litteraturpris. Böcker ska upplevas på ett personligt plan utifrån intresse.

||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur Omvärldsbevakning Övertygelse

2 kommentarer

Publicerad 7 mars, 1999

Pedofiler (#19)

Puh! Jag är klar med årsredovisningen för ekonomin 1998 (se gårdagen). Det tog bara två timmar, och du milde så glad jag blev när jag såg att det stämde. Men ruelsen börjar komma krypande då jag lär bli tvungen att förklara varför vi gått med ett underskott på 1 391:85 kr. Jag har inga problem att förklara varför, men jag vill inte bli ifrågasatt på årsmötet om två veckor.

Fast det är klart, då kanske de låter bli att välja om mig till kassör på ytterligare två år om de inte nöjer sig med min förklaring.

Usch. I natt satt jag uppe igen och ICQ-chattade. Denna gång med Miss E (sjuksköterska på mitt arbete). Visst, det var roligt, men jag blir snart utblottad av Internet-räkningen. Jag har varit lite orolig för mina skämt om män som jag har på min hemsida. De har ju inte precis varit anständiga, men hon hade tydligen väldigt roligt åt dem. Så då gör jag väl något rätt.

Anledningen till att jag lade ut historier om män, var då jag redan hade skämt om blondiner och tyckte att jag borde väga upp det hela i jämställdhetens namn. Ska man vara kvinnoförnedrande, så får man vara mansförnedrande också! Och jag gör det med glimten i ögat.

Något som känns väldigt olustigt är detta med pedofilhärvan. Denna gång tänker jag på alla de oskyldiga män som arbetar inom t.ex. barnomsorgen. Just nu tittar alla snett på dem och slänger ur sig spydiga kommentarer rakt upp i ansiktet på dem. Jag ska snart lägga ut en sida här om jämställdhet inom yrkeslivet ur ett manligt perspektiv där männen är underrepresenterade. Bland annat har detta varit (och är) ett stort problem på t.ex. daghem. Först skriker man sig fördärvad och vill ha in män där då det behövs manliga förebilder för barnen. Sedan skriker man i högan sky (med rätta) när någon man förgriper sig på ett barn på dagiset. Men man är urskiljningslösa, och alla män ses som potentiella pedofiler och homosexuella eftersom de valt något ”så konstigt” som att arbeta inom ett typiskt kvinnoyrke. Hur tror de att någon man vill välja ett sådant yrke? I morgon skulle man samla männen inom barnomsorgen och eventuellt starta en krisgrupp för dem. Det kan jag förstå. Det har blivit lite av modern häxjakt på män som arbetar med barn. I dag kunde man också läsa om en svensk familj på besök i USA där mannen blivit arresterad efter att ha pussat sin 10-åriga dotter på kinden samtidigt som hon suttit i pyjamas på hans knä. Man tror att det är kulturkrock, för mannen är förtvivlad då han bara gosade med sin dotter, utan några som helst sexuella anspelningar. Fortsätter det så här så borde alla pappor och män förflyttas till något land där inga kvinnor finns, för de ska ta hand om barnen. För pappor verkar ju vara enbart av skada *fnys* för barnen. Jag tror man ser spöken överallt nu.

Det är inte populärt att vara man i dag när det skrivs så mycket om pedofiler. Se problemen där de är! Vi är inte alla pedofiler. Inte ens flertalet av oss! Jag tror t.o.m. att det är färre än ett fåtal – även om det är för många bara det. Jag blir bara ledsen. Alla oskyldiga barn som utsatts för övergrepp, och för alla män som oskyldigt anklagas för något dylikt.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Fundering Kampen Media Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Rättvisa

Kommentarer stängda