Kategori: <span>Privat</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Flärdtjänsten har varit ett helvete sedan jag fick mitt nya tillstånd från 1 december och som ska gälla i fem år. Om jag lyckades lösa problemen i dag vet jag inte, men det tog fyra samtal och fyra personers inblandning när jag ringde dem i dag.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dumheter Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nätet har alltid varit en välsignelse, typ. Något att fokusera på för att glömma smärta, trötthet och så vidare. Jag har roligt på nätet, gillar att slänga käft och så vidare. Men just nu känns det inget vidare. I bästa fall bemöts jag med tystnad. I övriga fall av överinseende och nedlåtenhet. Undrar vad som hände? Just i dag känner jag inte för… nåt mer.

||||| 0 I Like It! |||||

Privat

Kommentarer stängda

Det är en samvetsfråga. I dag har jag förtidsröstat. Nej, det är inte en samvetsfråga i sig då alla som inte röstar borde lida alla helvetes kval. Vad jag menar är att jag också fick rösta i den där folkomröstningen vi har i Göteborg gällande fortsatt trängelskatt. Min känsla (möjligen en åsikt) i frågan är att jag fullständigt skiter i trängselskatten eftersom det inte är något som belastar min ekonomi då jag inte har bil och inte heller åker kollektivt eller ens har behov av cykelbanor. Jag kan intellektuellt förstå en trängselskatt i sig, att man vill minska biltrafiken då här är lite med vägar som inte går att bygga ut på grund av geografisk brist på utrymme. Att det skulle ge dålig luft med mycket trafik förstår jag också samtidigt som jag tror att avgaser minskar då bensinbilar verkar fasas ut över tid. Och dålig luft får vi då fortsatt av bildäckens slitage. Och trängselskatten ska också finansiera utbyggnad av järnvägar, kollektivtrafik och så vidare, men som sagt inget jag har något personligt behov av.

Eftersom jag är en surgubbe så är jag alltså emot trängselskatt. Men ändå inte. Jag resonerar som så att om trängselskatt ska finansiera utbyggnad av infrastruktur och är villkoret för också få statliga pengar, så kan jag inte vara annat än för trängselskatt. Ja, jag röstade ”ja” för fortsatt trängselskatt. Varför då jag egentligen inte bryr mig? Jo, om trängselskatten avskaffas måste pengarna hämtas hem på annat sätt. Det finns bara ett annat sätt. Höjda skatter. Då lär jag drabbas rejält jämfört med att jag i dag inte betalar ett öre för trängselskatt. Låt andra betala sin trängselskatt för sitt nyttjande av gatorna, så slipper jag skattehöjning. Egoistiskt av mig samtidigt som en konsekvens blir att jag ändå bidrar. Genom att vara passiv och inte bry mig, så bidrar jag till en (tänkt) bättre miljö och (tror de) bättre kollektivtrafik.

Det som annars känns så meningslöst med folkomröstningar, är att oavsett utfall så är det i slutändan ändå politikerna som bestämmer. En folkomrösning är inte beslutande. Så egentligen kvittade det vad jag röstade i det här fallet. Tyvärr får man  inte rösta blankt här då man måste välja ”ja” eller ”nej” för att rösten ska vara giltig. Okej, en ogiltig röst är i praktiken en blank röst, men markerar ändå inte mitt missnöje. För missnöjd är jag av andra anledningar också. Hela frågan kring Västsvenska paketet och (varav) trängselskatt (är en del) är mycket illa skött. Förutom att man inte vet vad kalaset kommer att kosta, så är alla partier (utom lokala) för där de halshugger enskilda politiska partimedlemmar som har en åsikt annan än huvudpartiets. Det tycker jag också är märkligt. I den här frågan kan där inte vara en partilinje, utan åsikten måste vara personlig utan partipolitiska förtecken. Trots allt – det hela är en samvetsfråga.

Supervalåret. Fem röstsedlar har jag i år stoppat ner i kuvert. Det är skönt att inte behöva gå till valurnan så ofta. Men ärligt… Det kommer att bli nyval ganska snart ändå…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Åh, som jag saknar att skriva lösenordsskyddade inlägg! Mest för privat bruk, utan att andra får tillgång till det som skrivs. Men nu är den tekniska lösningen för detta borttagen från min blogg eftersom jag istället valt att ha delsidor på bloggen.

Ibland funderar jag på varför jag inte bara skriver en privat dagbok i ett Word-dokument eller i någon anteckningsbok. Men det fungerar kanske en eller två gånger, sedan finns inte den disciplinen längre. Blogg, även lösenordsskyddad sådan, känns mer naturligt som redskap efter 16 år på nätet. Frågan är… kan jag…? Det finns ju så många lediga domäner och jag är ju själv ägare av ganska många domäner inklusive subdomäner. Jag är frestad. Det händer så mycket nu som jag inte vill skriva offentligt om, men som känns viktigt för egen hågkomst och dokumentation. Som i dag – det har hänt så många omvälvande saker (egentligen diskussioner, inte av den alltför angenäma sorten) att jag nu under kvällen har svårt att bena upp allt. I morgon är det glömt om jag inte antecknar det nu. Och glömt lär det bli…

Jo, förresten – jag var bland annat på jobbet i dag efter två veckors semester. Stressigt som vanligt men under någorlunda kontroll. Och nu går jag på semester igen. 😉

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Privat Vardagsblogg

Vid det här laget vet nog alla att jag skriker i högan sky över värmen som konstant i en vecka legat på över 30 grader. Varför jag har sådana problem med värmen? Som jag sagt tidigare så är det en ms-grej – hälften av alla med ms lider antingen av värme eller av kyla. Rent fysiologiskt vet jag inte riktigt vad det är som händer – men det händer massor. En förklaring jag hört är att vi inte har en fungerande inre termostat som reglerar kroppstemperaturen (min normala kroppstemperatur är 36,0). Är det varmt så blir jag också varm – mer än andra. När kroppstemperaturen höjs så riskerar jag att hamna i ett ms-skov. Tänk, ms är att ha en kronisk infektion/inflammation i hela kroppen. Alla vet hur de reagerar när de är sjuka och tvingas gå ut i antingen värme eller kyla. Genom åren har jag haft otaliga ms-skov – några har gått i regress, andra är bestående. Men värmen gör att alla de besvär som gått i regress genom åren plötsligt är där igen. Smärta. Domningar. Stickningar. Kognitiva problem.

De senaste dagarna har jag varit ledig från jobbet och har lidit hemma – jag har inte ens kunnat sticka ut huvudet på balkongen. Jag har suttit inne med fördragna fönster och fläkten en halvmeter ifrån mig. Det har hjälpt dåligt då jag inne haft 28 grader, vilket är marginellt svalare än ute – obetydligt, med andra ord.

Det enda jag suktat efter de här hemska dagarna har varit att få åka till jobbet där jag har en bättre fläkt samt lite svalare (åtminstone i tisdags när jag var på jobbet senast).

Därför – lyckan att i dag få jobba!

Och så kom jag till jobbet… Fläkten stulen och 30 grader inne.

Jag har ett låst arbetsrum där det ständigt försvinner saker. Som jag ser det är fläkten ett medicinskt redskap som är nödvändigt för att jag ska kunna fungera någorlunda – särskilt om jag ska arbeta! Det är många år sedan jag varit så förbannad som i dag. På skrivbordet låg en lapp om att fläkten skänkts till kollegor i ett hela annat hus! 1) De arbetar inte helg. 2) Jag har inte behörighet att komma in där. 3)Det är för långt dessutom att gå.

Hur kan man göra så mot mig? Det är så ignorant, kränkande, hemskt och jag vet inte allt. Jag fick sitta med våta kökshanddukar i nacke och på hjässa. Och jag orkade inte arbeta hela dagen, utan förlorade arbetstid.

Jag har mejlat facket om det här, för det är mobbning. Fortfarande ses jag som lat (som jobbar fem heltidstjänster på 75 %) eftersom jag har flärdtjänst, och detta får jag höra väldigt ofta. ”Det är väl bara att hoppa på en spårvagn så kommer du hem fortare”. Men det finns en anledning till att jag har flärdtjänst. Multipel skleros. Ingen fattar, ingen bryr sig, ingen vill veta. Hänsyn tas inte, men det är synd om andra som skyddas när de i timmar sitter i telefon privat eller sitter i personalrummets soffa – ”för de har diagnoser”. Vad i helvete är då ms?!

Första och sista gången jag skriver detta på nätet (inte heller på FB, Twitter o.s.v.). Jag har kopplat in 1) företagshälsovårdens psykolog, 2) företagshälsovårdens läkare, 3) facket, och ska om en månad träffa ett gäng chefer – för jag har fått nog av överbelastningen jobbet skapar samt de kränkningar jag utsätts för. När jag själv säger något får jag bara höra ”nu blir jag arg på dig, för vi måste vara flexibla”. Ja, finns det någon som varit mer flexibel än jag?

Kvällen har varit underbar. Från +30 grader ute till 18 (regn och åska). Trots tvärdrag hemma så blir det inte lägre än 27 grader inne (värmen sitter i betongväggarna), men kylan utifrån är helt underbar! Mindre symtom.

Men jag är jäkligt upprörd för fläktstölden på jobbet. Kanske det var tur att ingen mer var på jobbet, för jag hade slagit ihjäl (de hade nog varit rädda att jag skulle göra det, åtminstone) vem som än hade varit där.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg

Det finns en tystnad från mig som stör mig väldigt. Jag vill så gärna blogga om vad som är på gång, men… Det skulle kunna misstolkas och jag skulle kunna kritiseras på ett sätt som jag skulle uppfatta som personangrepp. Så jag fortsätter kämpa med att försöka hålla tyst. Inte ens bland vänner på Facebook yppar jag något. Vad jag kan säga? Många är de som jobbar med att försöka ändra min vardag. Och nej, det är inte ms-relaterat. Så vad återstår då?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Privat

Kommentarer stängda

Från min fars dödsbo har jag fått massor av kartonger innehållande fotografier. Ibland tittar jag på dessa, men vet inte vad jag ska göra med det. Det är inte människor jag känner som blivit fotograferade. Ibland ligger där följebrev på finska. Eller tidningsurklipp.

Fortfarande reagerar jag på att jag inte vet vem min far var på 60-talet. Ett blankt årtioende. Ingen verkar veta. Vad höll han på med? Var bodde han? Arbetade han?

Något jag har ännu mer av är negativ. Det lilla jag kan urskilja är att det är bilder jag aldrig sett fotografier på. Där finns nog en skatt i det där. Men förmodligen ännu fler fotografier av människor och platser som jag inte vet något om.

Jag fann också lite journalkopior där det framgår lite vad han höll på med på 60-talet. Men så är där vissa fotografier… Han var 13 år när han gick ut skolan 1952. Vad gjorde han före lumpen? Och vad gjorde han sedan? Det är ganska blankt fram tills jag föddes 1970. Så egentligen är där 20 år som är ett mysterium. Jo, de foton jag fann föreställde honom på… låt oss säga fester. Med kompisar. Och inte en tjej i sikte. Han var ganska kort och busig (milt uttryckt). Vad var det för gäng han umgicks i? På bilderna ser han inte ut att vara er än 15 år, med ölflaskor framför sig och med glans i blick. Jag vet att han började röka som 13-åring. Så när han slutade skolan betedde han sig som något äldre än vad han var. Jo, det han själv berättat… Han trivdes inte hemma (misshandel) och slog ofta följe med romer (zigenarföljen) som reste från marknad till marknad. Vad han gjorde hos dem har jag ingen aning om. Men periodvis arbetade han. Och satt häktad (jag har glömt varför, förmodligen misshandel). Förutom att allt är ett mysterium för mig så är det ett pussel att försöka få det att gå ihop.

I en journalanteckning stod där att han har barn. Frågan är – fler än bara lilla jag?

Jag mår lite dåligt av ovan. För där måste vara något mer. Och något annat.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Minne Privat

Kommentarer stängda

Titten i fotoalbumen fortsätter. Jag fann beviset för att jag inte är den första att raka huvudet. Min far gjorde det 1958 när han gjorde lumpen, men lämnade en del. Han var en tidig punkare med tuppkam?

Jag vet var bilden är tagen. Det är rätt strongt eftersom detta var 12 år innan jag föddes. Hur gammal han är på fotot? 19 år. I dag är jag 25 år äldre än vad han var då. Jaja…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Privat

Kommentarer stängda

Efter gårdagens anklagelse (fortsättning följde i dag, men jag skriver inget om det) snurrade tankarna kring vad som egentligen låg bakom det hela. Det gjorde mig disträ. Så disträ att jag låste in mitt behörighetskort (nyckel) i mitt omklädningsskåp – i omklädningsrummet – i låst korridor i kulvert. Detta upptäckte jag i morse när jag skulle åka till jobbet. Där jag inledde dagen med sjukgymnastik.

Problemet med att låsa inne sitt behörighetskort är att det fick konsekvenser i form av att…

1) Ingen kollega har behörighetskort där mitt omklädningsrum ligger eftersom jag inte har manliga kollegor eller manliga handikappade kollegor.

2) Efter sjukgymnastiken skulle jag duscha – i mitt omklädningsrum.

3) Det var tajt med tid eftersom jag direkt efter dusch skulle förbereda frukost till ett möte med flera inbjudna.

Alltså fick jag…

1) Ringa kollega som fick fixa frukostförberedelserna åt mig.

2) Jaga telefonnummer till vaktmästare som kunde låsa upp alla dörrar. Numret kunde man på sjukgymnastiken fixa fram åt mig.

3) Först när jag var utanför omklädningsrummets korridor kunde jag ringa vaktmästare som kom relativt snabbt. Sedan fick jag låsa upp mitt omklädningsskåp och visa vaktmästaren att behörighetskortet fanns där och att fotot matchade mitt svettiga och orakade ansikte.

Jag hann duscha. Och komma i tid till mötet. Men det var jäktigt och ett pusslande. Dagen fortsatte sedan med att eftermiddagsmötet blev inställt men där ambulans jagat mig både genom fysiska besök, hälsningar, mejl och telefonsamtal. Så jag fick ta itu med det, vilket också tog sin tid. Det viktiga hann jag dock med – få koll över läget och allt det som jag sparar till en obokad arbetsdag. Därefter kunde jag nu ta helg. Men det har varit två tuffa dagar och jag behöver verkligen lite ledighet. Förutom det att jag måste privat komma på och utföra en träningsform i helgen. Visst är att vända sig i sängen en träningsform?

||||| 0 I Like It! |||||

Dumheter Kampen Personligt Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

När dagen är slut och jag summerar hur mycket flärdtjänst jag åkt, blir jag rädd. För det är så himla tråkigt. Att lägga så mycket tid på att förflytta sig och genom Sveriges hemskaste stad vad gäller framkomlighet för bilar. Överallt är det bussfiler eller uppgrävda gator. Plus att de jävliga cyklisterna som inte kan trafikregler och som gör precis som de vill. Jo, även om det är hopplöst att åka bil här, så är det tråkigt. Och nödvändigt.

Det känns inte som jag utfört något arbete på månader och det stämmer. Jag är överallt i tjänsten utom på mitt arbetsrum. I dag var jag i grannkommunen på ett avslutningsmöte där projektet är över efter 3½ år. Sedan tillbaka till min ordinarie arbetsplats för ett möte (egentligen upplärning). Visst, här får jag variation till skillnad mot de enformiga resorna i stadstrafik. Men jag saknar att få sitta ner vid mitt skrivbord.

Ja, min arbetsstol var försvunnen i dag. Utan förvarning hade företaget hämtat sin lånestol jag haft och nu måste jag få tag i ny lånestol av annan modell. För jag tänker inte beställa samma variant som jag lånat. Det tråkiga är att jag i 2-3 år försökt få en ny stol då min ordinarie är trasig. Men det är den stol jag får leva med eftersom det är så svårt att få tag i en vettig lånestol. Jag misstänker att alla arbetsstolar är anpassade till korta kurviga kvinnor som svankar mycket. Jag känns inte som en målgrupp.

Utan att säga för mycket – det har varit en mycket obehaglig dag av anklagelser. Ett direkt påhopp där jag lämnades som ett levande frågetecken och utan vittnen. Hos mig har det skapat en negativ stress och jag är rädd att det kommer att (primärt) ge mig nya ms-symtom.

Min TiVo sköter sig, gör det den ska – spelar in för glatta livet. Och kanske jag till helgen hinner se resultatet av alla inspelningar.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Privat Skräp Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda