Det är inte hela sanningen när jag säger att jag just nu har sex dagar ledigt för att jag ska arbeta i jul och nyår. Jag är i stort behov av ledighet, av att göra ingenting, tänka på ingenting. För mig är de väldigt viktigt att få kunna dra mig tillbaka. Jag läste någonstans att det är stor varningsklocka när man tar semester för att man känner sig utarbetad, för då är man på väg in i väggen. Jag vill inte vara på väg in i någon vägg.
Nej, jag tror inte det är så allvarligt. Men jag är helt klart väldigt… utmattad. När jag fick mitt skov för ett och ett halvt år sedan blev jag sjukskriven efter väldigt mycket tjat. Men från och med i december förra året tvingades jag trots kvarstående skov och besvär att gå upp till normal arbetstid. Och sedan har jag jobbat i ett år non-stop och utan att, förrän nu sista veckorna, bli särskilt mycket bättre i mitt skov. Visst, där fanns en sommarsemester, en liten vår- respektive höstsemester, men det har varit ett jävligt år. Och då inte bara detta att jag ansträngt mig och försökt ignorera alla symtom på ohälsa.
Jobbet, som jag så ofta skriver om, är egentligen obeskrivligt. Det kräver så mycket mer av mig än mitt eget prestationskrav, eller andras också för den delen. Anledningen till att jag känner mig så sliten är mer på det mentala planet. Jag släpper aldrig tanken på jobbet för en sekund, inte ens när jag är ledig. Nej, jag jobbar inte ideellt på min fritid, men i tankarna är jag ständigt i mitt arbete. Varför? Förutom att jag faktiskt är av en A-personlighet, så har jag så fruktansvärt många roller i jobbet. Jag känner faktiskt inte till någon kollega som har mer än en roll på sitt jobb – jag har 7-9 roller (beroende på hur man räknar). Det innebär att jag kastas fram och tillbaka i dessa olika roller då det inte går att avsätta tid för en roll i taget. Jag är alla rollerna samtidigt på en gång. Vad kräver det av mig? Jo, att jag tankemässigt ständigt måste vara medveten och insatt i det som krävs av mig för stunden. Sitter jag och arbetar med uppgift A, så kan telefonen ringa och jag måste utföra uppgift B samtidigt som jag i förbifarten får en fråga gällande C och D, samt att någon ignorerar att jag sitter i telefon och står i dörren och frågar efter E. Jag måste vara närvarande i alla mina roller samtidigt. Det fungerar väl så där. Jo, det fungerar, men jag tappar tråden för uppgift A och kommer plötsligt på det när jag är ledig – att jag måste gå tillbaka och göra A trots att jag nästa dag är i annan kommun för att utföra uppdrag F.
Mentalt är jag emellanåt nära härdsmälta. Det är därför jag tar dessa små minivacations. För att verkligen kunna släppa allt. När jag kommer tillbaka till jobbet nästa gång så är jag nollställd. Jag har inga planer. Jag börjar om från början. Sådant som ligger och väntar är förträngt. Jag återupptar inte jobbet förrän någon påtalar att det behöver göras. För jag kommer att få nya uppdrag ändå så fort jag sätter min fot på jobbet. Så vad jag gör med att vara ledig är att få distans.
Så hur går det med att vara ledig? Det går bra. Visst, jag läser min jobbmejl men jag engagerar mig inte, försöker inte lösa *host* problem (annat än att jag vidarebefordrar mejl till någon annan om det är brådskande). Dessa dagar jag varit, och är, ledig så har jag kunnat göra saker som att… att… sova? Nej, inte så mycket. Men jag har vilat genom att göra sådant jag aldrig har tid med när jag är ledig kvällar och helger. Som att läsa böcker. Titta på inspelade tv-program (ligger sex veckor back, eller nåt). Sitta vid datorn längre tid än fem minuter. Laga mat (halleluja!). Tvätta (berg).
Jag behöver mycket ledighet. Förmodligen även när det inte är tufft och krävande på jobbet. Som person är jag väldigt privat och värnar om tiden med mig själv, hur tråkig och intetsägande den än kan tyckas vara för andra. Jag har alltid varit eremit. Och jag har inga problem med det. Kanske det är en paradox att jag i grund och botten är en eremit, för jag är också supersocial och har inga sociala fobier. Men jag måste ha en balans och för mig består den i att vara antingen det ena och det andra. Jag har inga mellanlägen. Stillastående eller femmans växel.
Varje år blir jag lovad förändringar, läs lättnad, vad gäller jobbet då alla är väldigt medvetna om min hårda arbetssituation. Men där händer aldrig någonting. Det jag vet om nästa år är att jag kommer att få annorlunda (nya) arbetsuppgifter, men jag vågar inte tro att någon arbetsuppgift försvinner för mig. Hur löser jag det? Delvis har det redan vuxit fram under det här året: Jag tolererar inget på jobbet som inte jag är direkt berörd av. Jag exploderar om någon försöker dra in mig och min tid i något som jag ser som oväsentligt för mig. Hm. Kanske jag redan kört igenom den där väggen. Femmans växel…
Och samtidigt… Jag är ganska nöjd med min situation. Den är inte en belastning. Jag måste ha stimuli… Bara jag får dra mig tillbaka emellanåt.
Kommentarer stängda