Månad: <span>januari 2015</span>

Publicerad 7 januari, 2015

Surt


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I fyra år var jag systemadministratör men hoppade av uppdraget officiellt nu vid årsskiftet efter att inofficiellt hoppat av redan augusti 2013 men därefter varit beordrad att stanna kvar. Min kritik mot den förvaltning jag löd under som systemadministratör är hård och oförsonlig. Då kan vi i sammanhanget bortse från anklagelserna om att jag skulle varit en stalker som på min fritid skulle ha skickat kort till personen över mig i hierarkin. Helt ogrundade anklagelser som jag aldrig fått bemöta eller ens ta del av.

Min kritik har grundat sig på att jag inte fick utbildning i det som var mitt uppdrag. Vi var flera som framförde detta väldigt hårt och fördömande från 2011 och framåt. Utan gehör. Vi fick bara höra ”tufft läge” men att vi ändå var tvungna att bistå och hjälpa användare i ett system som ingen har eller kan få utbildning i. Det är en utav orsakerna till mitt missnöje. Ingen uppbackning av förvaltningen som lade på oss krav att utföra något vi inte fick eller kunde göra just på grund av förvaltningens ovilja. Som systemadministratör var det moment 22 och god da’ yxskaft. Klart jag fick nog. Droppen var som sagt de där anklagelserna.

Nu har förvaltningen beslutat att alla systemadministratörer ska gå en obligatorisk systemadministratörsutbildning. Efter att systemet funnits i 20 år på arbetsplatserna. Hög tid, men fruktansvärt oförskämt också. Att nu plötsligt ska det bli av. Det har förvaltningen bestämt, men de vägrar bekosta utbildningen som är obligatorisk. Istället ska varje arbetsplats betala 2000 kr för varje systemadministratör, inte förvaltningen. Genom detta förfarande blir jag än mer kritisk (om möjligt). Tack och lov för att jag inte är kvar i uppdraget! Och fan också att de inte kunde vara tillmötesgående de år jag lade på skiten!

För att göra det ännu värre. Ingen systemadministratör har sitt uppdrag på heltid. De är alla dubbelarbetande och har kvar sina ursprungstjänster oavsett om det är som sekreterare, undersköterska, sjuksköterska eller annat. Det betyder att man har ett fast schema som involverar andra kollegor och inte är fri och tillgänglig som systemadministratör. Men utbildningen ligger på bestämda dagar, bestämda klockslag. Jag ser konflikterna. De måste vara på två ställen samtidigt. Och utbildningen ligger inte i anslutning till någon av arbetsplatserna. Men det går väl att lösa med god framförhållning? Tja, i dag meddelades att den obligatoriska utbildningen är om två veckor.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2015

Några avsnitt senare

Officiellt har jag nu 60 timmar inspelat på min TiVo att se vi tillfälle. Ja, ”tillfälle” vet jag inte riktigt vad det betyder. Men jag kommer att se det jag spelat in då det är serier jag följer, men jag ligger lite back. Det äldsta spelade jag in i oktober förra året. Med tanke på att jag gillar seriemaraton så kommer jag spara en del att se först när jag spelat in en hel säsong.

Annars borde jag kanske vid ledig tid titta lite på det jag spelat in, men istället har jag en annan ologisk strategi. Netflix. Eller är det så ologiskt egentligen? Ett exempel. Tidigare har jag följt Arrow på tv, sett 1½ säsong tills de gjorde ett uppehåll utan att sedan berätta när fortsättningen kom. Så jag missade det hela. Nu har jag sett ikapp de missade avsnitten och kan därför återuppta tv-tittandet av serien när säsong 3 börjar sändas på tv på torsdag. Hade jag inte hunnit med Netflix av Arrow (blev klar under kvällen) så hade jag spelat in säsong 3 och börjat titta när jag varit klar med Netflix.

På samma sätt gör jag med Bones. Serie 1-8 har jag sett på Netflix. På TV3 har de visat första halvan av säsong 10 som jag spelat in. I väntan på att säsong 9 dyker upp på Netflix.

Jag pusslar för att få säsongerna att gå ihop mellan tv, Tivo, Netflix och Viaplay. Men det är faktiskt inte så många serier jag följer, kanske cirka 40 stycken. (Ha!) Där är långa sändningsuppehåll i tablåerna. Ibland dyker de upp som repriser nattetid om jag missat något. Eller på Netflix. Tyvärr kan jag inte säga att Viaplay är så mycket att ha förutom att jag följer två serier där som just nu av licensskäl inte finns tillgängliga men som är återkomma.

Just nu är där bara en sak jag prioriterar högre på min fritid än tv. Det är sömn. Sömnen har kommit tillbaka till mig och jag har sovit i tre dagar. De få vakna timmarna har blivit 10 avsnitt Arrow och de tre dokumentäravsnitten med Astrid.

Jag har en dag kvar av min ledighet, sedan är det arbete normalt igen efter alla märkliga tvångsledigheter. Om två månader bryter jag min rehabiliteringsinsats (sjukgymnastik) och återfår normala arbetstider. Jag längtar. I 1½ år har jag inte kunnat arbeta mitt normala schema.

Frågan är när jag ska slopa hämndtjänstens inköp. Jag vill återfå kontrollen över min tillvaro nu. Med arbete, tv och sömn.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Netflix Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 6 januari, 2015

Tralala

Sånt här gör mig indignerad!

 Därför maskar vi på jobbet, Aftonbladet.

Kanske indignerad är lite väl lindrigt uttryckt. Själv sliter jag häcken av mig, fikar aldrig, tar knappt lunch. Men i artikeln nämns den privata sektorn som det svara hålet för att maska och att det beror på för få arbetsuppgifter där chefen inte kan bedöma rimlig arbetsbelastning.

Nå, men jag har annan infallsvinkel och annan tolkning. Offentlig sektor sägs inte ha så mycket maskning. Nej, jag har åtminstone aldrig en chans till det. Istället läggs jag bara på mer och mer arbete, vilket också är en chefsfråga – det vill säga, dålig inblick och respekt. Däremot så finns det andra (ingen nämnd, ingen glömd) som pratar privat i telefon hela arbetsdagen, går till andra arbetsplatser under några timmar för att prata med kompisar, sitter i personalrummet minst två timmar per timme (japp) och så vidare. När jobbet inte blir utfört och högarna växer, får de jobba extra helg med kvalificerad övertid (240 % timlön). Utan ändå utföra något. Jag är väldigt kritisk mot detta och framför denna kritik om och om igen sedan flera år tillbaka. Det gör jag i egenskap av att jag ser det som djupt orättvist, att vi inte är där på lika villkor och att man kan beordra mig att göra mer och mer samtidigt som andra inte behöver göra någonting (som inte heller straffar sig, de får inga repressalier). Som svar på min kritik? ”Du får sluta vara så duktig”, vilket är direkt nedvärderande gentemot min insats och som gör det legitimt för andra att maska. Förväntningar och motprestation existerar inte, bara uppbärandet av lön.

Jag skulle bli galen av att inte ha något att göra, liksom att jag håller på att bli galen av att ha för mycket att göra och där andra gör ingenting. Eftersom inställningen är som den är, så anser jag inte att någon kan kritisera mina egna insatser i jämförelse. Ingen tillåts av mig ha synpunkter på det jag uträttar, för det är fan så mycket mer än vad de själva åstadkommer.

Det absolut värsta jag vet är när inga friktioner eller (konstruktiva) konflikter får uppstå på jobbet då allt ska vara supertrevligt och socialt. Vi arbetar för skattepengar och som en del i vårdarbete om än den administrativa delen av det. Då ska vi också prestera. Alla. På lika villkor. Och med krav på sig.

Tänk om jag hade haft makten att bestämma.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse

Kommentarer stängda

Publicerad 5 januari, 2015

Malmö 1998

Ibland funderar jag på varför det blev som det blev. Även om jag aldrig sett filmen Sliding doors så funderar jag i just de banor som jag vet filmen tar upp. Små händelser som ger oss en ny oväntad riktning i livet. Eller så inträffar aldrig de där små händelserna och livet går vidare men inte ens där vet man om det verkligen är så utstakat. Saker händer hela tiden som kan ge ny inriktning.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

||||| 0 I Like It! |||||

Film Fundering Minne Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Spooky

Kommentarer stängda

Publicerad 5 januari, 2015

Grön inledning på året

Eventuellt har min gardinfetisch gått över. Istället har jag börjat köpa anteckningsböcker som jag inte skriver i och som jag dumpar i min hylla på jobbet. Också i dag köpte jag en ny anteckningsbok när jag gick till bokhandeln. Ful är den också. Den är vit med en siluett av en blågrön elefant på. Och jag kunde inte låta bli att också köpa nya ballografpennor. Dessa kommer jag också att dumpa på jobbet eftersom jag är så missnöjd med de billiga skitpennor vi får med förrådsbeställning. Jag har ömtåliga händer! Kan vi säga…

Det blev också papper till skrivaren (min privata – allt släpar jag faktiskt inte till jobbet) och en Diana Gabaldon-bok. Okej, det är en bok jag redan har och som jag läst i ett par månader väldigt oregelbundet eftersom den väger bly. När jag nu fick tag i bocketvarianten så blev jag glad. Förutom att den också väger bly. Nu har jag alla Gabaldonböckerna som pocket vilket gör dem lite mer lättlästa eftersom jag är en sängläsare och har ömtåliga handleder! Kan vi säga…

Men på riktigt – de är väldigt lösa! Se som jag viftar för att slå bort alla imaginära flugor som surrar runt huvudet på mig!

Har jag haft en riktig shopping spree i dag? Nja, i och för sig var jag även på Ica för att inspektera, men där blev det inget särskilt även om jag nu letar nya krukväxter till jobbet. Nåt mer måste jag släpa dit än anteckningsböcker och pennor. Däremot så shoppade jag ju loss på nätet i går (se föregående inlägg) med två nya mobilfodral – och faktiskt – nya badhanddukar och en ny tröja. Tydligen är modefärgen just nu grönt (mjöligt blekgrönt). Och mycket riktigt – allt jag beställde i går är grönt.

I dag har jag haft en semesterdag. Och nu kommer helgen igen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Litteratur Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 4 januari, 2015

Nya gröna fodral

Ja, jag har många mobiltelefoner. Det är skitdyrt! Att köpa fodral – jag sliter ut dem väldigt snabbt. Nu beställde jag nya igen, ett fodral till mina gamla Iphone 4 och ett till min Sony Xperia Z1. Det är Iphone jag använder när jag pratar i telefon. Bäst ljud av alla mobiler jag någonsin haft, trots att Xperia vunnit Bäst i test på den fronten. Men Xperia använder jag som surfplatta eftersom det är en jättetelefon.

Utöver det så har jag också min tjänstemobil, men den stänger jag av när jag inte är i tjänst. Till mångas förtret. Arbetsgivaren påstod att jag var tvungen att vara tillgänglig dygnet runt med en mobiltelefon, men det vägrar jag. Jag har en ordinarie arbetstid och då svarar jag i telefon (har ingen annan telefon än mobiltelefon eftersom alla telefonnummer är upptagna hos arbetsgivaren, vissa har fått IP-telefoni med riktnummer 010 men jag behövde telefon i skarven mellan ordinarie telefonnummer och IP-telefoni varför jag fick en tjänstemobil). Dessutom kan jag inte svara när jag är ledig. Jo, fysiskt kan jag svara i den tekniska mobilen, men jag kan inte svara på frågor eftersom det kräver tillgång till jobbdatorn. Det är svårt att vara systemadministratör hemifrån och inte komma åt programmen på datorn. Lösning finns, men arbetsgivaren tycker det är en dyr lösning trots att jag inte förstår hur fjärrstyrning skulle vara så tekniskt svårt eller dyrt. Men som sagt – jag är ledig och ska inte arbeta när jag är hemma.

Och så har jag den där extra mobiltelefonen som jag bara slår på ibland hemma. Samt en till som jag inte starta alls längre, men har kvar och betalar för ett abonnemang.

Jag har tidigare sammanfattat i bloggen detta. Det är bara så vansinnigt. Jag har fem mobiltelefoner/-abonnemang.

  • Tjänstemobil – Samsung.
  • Pratar privat i Iphone.
  • Använder Sony Xperia som surfplatta (har även en surfplatta som jag aldrig använder).
  • Nödtelefon är en gammal Sony Ericsson som är väldigt bra, väldigt liten, inte en smartfåne och där batteriet klarar en vecka i standby + dagliga samtal. Mitt billigaste abonnemang, men använder ändå inte.
  • Ännu en gammal mobil som samlar damm; Nokia, inte heller en smartfåne, men nästan.

Jag blir aldrig färdig till det, men skulle avsluta lite abonnemang. Och jag skulle säga upp min fasta hemtelefon som jag inte kan ringa ut med då ledningarna är gamla samt att mitt trådlösa nätverk slår ut telefonen. Bredbandet skulle jag också säga upp eftersom jag ändå har fast fiberlina till tv och kan koppla på både telefon och internet där. Men orka! Det som jag hållit på med i ett år är att försöka byta mejladresser på 25 000 hemsidor jag registrerat mig på.

Varför jag alls har telefon/mobiltelefon är märkligt eftersom jag aldrig, aldrig, aldrig ringer samtal och ingen ringer till mig annat än i tjänsten. Okej, det ringer kanske 1-2 gånger per månad och då är det hämndtjänsten. Så det är väl lika bra att jag har kvar alla mina telefoner.

||||| 0 I Like It! |||||

Teknik

Kommentarer stängda

Publicerad 4 januari, 2015

MMXV-I-IV

Matleda. Och med den känslan inser jag plötsligt att jag väldigt sällan skriver om mat. Anledningen till det är att jag känner mat som ett tvång. Jag gillar inte att planera maträtter, dagens middag, morgondagens lunch och så vidare. Det blir ofta akutlösningar med halv-/helfabrikat på jobbet, och kanske kanske jag orkar ställa mig och laga mat efter jobbet.

Bortser man från min övervikt och orsaker till den, så blir en del förvånade över att jag äter grönsaker. Som om överviktiga äter så inkorrekt att de aldrig får i sig en grönsak? Däremot är jag lite sämre på frukt, mest för att jag inte gillar frukt. Åtminstone inte vintertid. På sommaren äter jag mycket bär.

Men det där med mat. En anledning till att jag är så dålig på… Rättelse: Jag är inte dålig på att laga mat! Det är bara det att jag aldrig vet vad jag vill ha, eftersom jag aldrig känner mig sugen på något. Det finns inget som gör att snålvattnet rinner till. Inget jag fantiserar om. Därmed känner jag mat som ett tvång där jag måste äta något, nästan vad som helst. Men känner inte för det. Jag kan inte planera vad jag ska äta, för jag har inga idéer. Jag kan inte impulshandla heller, för inget lockar.

Vad planerar jag för i dag? Jag vet inte. Just i dag vill jag inte äta alls, men det finns hemlagade köttbullar i frysen. Där finns massor i frysen. Men vill jag verkligen ta fram något i dag? Måste jag äta?

Mat är ett problem. Inget smakar. Inget lockar. Kaffe och snus borde räcka som energiintag. Borde.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

4 kommentarer

Publicerad 3 januari, 2015

Ändrade helgplaner

Arbetshelgen kom av sig väldigt omgående. Jag har i ett halvår haft panik och jobbat om en galning för att ta igen 1) att jag första halvåret 2014 höll på med annat, och 2) kollega bara släppte att utföra jobbet. Deadline för hela 2014 är på måndag kl. 12.00. Det handlar om ekonomi, att gå det att gå ihop och få in rätt intäkter och registrera all vård som utförts under året. När julen kom och den påtvingade ledigheten fick jag ännu mer panik – massor kvar att göra! Därför skulle jag arbeta hela den här helgen plus övertid för att åtminstone försöka komma i mål.

Vad hände? Öh, det undrar jag också. Efter två timmar på lördagen var jag klar med rubbet. Jag måste ha felbedömt behovet av insats tidmässigt. Plus att andra hjälpt till och stöttat även när jag inte själv varit i tjänst.

Så jag har gjort det enda rätta. Flexade tidigt lördag. Struntar i att arbeta söndag och får nu fyra väldigt lugna lediga dagar. Vi är ikapp för stunden. Jag kan slappna av. Jag kan njuta av ledigheten.

Det kändes så snopet att bli klar, att jag blivit osäker på om jag missat något. Därför har jag mejlat ut brasklappen om att de på måndag förmiddag får lov att ringa till mig privat från jobbet om något inte stämmer.

Men lättnaden är stor. Hela 51 timmar före deadline var vi klara. Andra verksamheter ligger betydligt mer risigt till. Förmodligen är vi en utav väldigt få som varit förutseende och börjat tidigt och arbetat aktivt med att nå i mål. Det jag fått höra är att jag är en blåslampa (blås-lampa, inte blå-slampa) och därmed hållit deadline nu sedan 2009 (när jag började engagera mig).

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 2 januari, 2015

Vårkänslor

Vissa mejl vet jag inte hur de nått fram till mig. Jag känner mig så kränkt.

Senior och 50+? Nej, inte jag! Jag har många långa år dit. Singel stämmer, men det är också det enda.

Jag blir lite konfunderad över bilden. Kvinnan ser inte ut att vara 50+ men verkar vara singel. I motsats till mannen som ser ut att vara 50+ och gift. Åtminstone har han en vigselring. Därmed undrar jag vad de insinuerar. Singelkvinnor under 50 år kan träffa gifta män över 50 år? Så… I vilket fall som helst så borde jag aldrig fått detta mejl. Ingenting stämmer in på mig. Jag kan möjligen identifiera mig med kvinnan (under 50 år, singel), vilket alltså betyder att jag kan bli erbjuden en gift man 50+. Men än så länge är jag inte så desperat att jag jagar gifta karlar. Fast ge det nån vecka…

Sömnproblemen fortsätter. Tre timmar i natt. Tio timmar på 3-4 dygn. Vet inte orsaken. Men jag är absolut inte utvilad.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Dravel Dumheter Skärmdump Skräp

Kommentarer stängda

Publicerad 1 januari, 2015

2015-01-01

Är sömn för mycket begärt när fyrverkerier fortfarande ekar över nejderna ett dygn senare? Nå, men jag har haft ett par svåra dagar, men inte så mycket på grund av oljud utifrån. Jag har inte kunnat sova på 2-3 dagar mer än max ett par timmar per dygn. Jag är så trött att jag vibrerar.

Men nu är det ett nytt år och nya tag! Floskel. Men ändå sant. Nu rivstartar jag nya arbetsåret med att klara av en deadline (ekonomiska för hela 2014 ska vara klar 5 januari) samt ta itu med den ”nyskapade” tjänst jag… ”skapat”, eller hur jag ska uttrycka mig.

Jag är nästan klar med upplägget för 2015. Varje timme på jobbet är kartlagd fram till 2016 så jag vet vad jag måste hinna med varje dag – och det är inte lite! Det är därför jag måste lägga pussel med årets alla arbetstimmar i förväg för att få en överblick och en riktlinje att gå efter. Självklart är det hela bara preliminärt vad gäller upplägg, men jag vet vad som måste utföras och det ligger fast. Jag borde få panik när jag ser trycket som jag har, men än så länge känns det lugnt.

Hm, det verkar som jag inte kan blogga en enda dag utan att nämna jobbet. Kanske för att det verkligen är så stort och omfattande. Det svåra är att jag nu har tre månader kvar av min förebyggande sjukpenning med sjukgymnastik som stjäl tid från jobbet. Nej, jag har inte mindre att göra bara för att jag arbetar färre timmar i några månader till. Men sedan lättar det förhoppningsvis. Och jag ser nästan fram emot den där konferensen jag ska på i mars under två dagar. Det är en vitamininjektion. Det är utbyte av information och väldigt mycket aktiva diskussioner. Ja, konferens är kanske missvisande som benämning. Det är snarare en kongress med vidareutbildning. Men jag skäms för rollatorn.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel

Kommentarer stängda