Ibland – alltför sällan enligt mig – så jobbar jag helg. Den här helgen blev det en dag som jag nu avverkat. Det känns som om helgen är förstörd. Antingen ledig, eller jobba. Antingen eller. En hel helg. Så här en dag gör att veckorna blir sönderhackade utan sammanhängande tvådagarsledighet.
Nå, men jag gillar arbeta helg. När det krisar ställer jag upp då jag har möjlighet i och med att jag inte behöver ta hänsyn till familj eller så. Men jag har också sagt att inte fråga mig förrän jag är sista hoppet om att hitta någon som kan gå in helg när det saknas folk. För egentligen hinner jag inte arbeta helg. Jag har egna arbetsuppgifter att sköta, och går jag in helg så är det för att gör någon annans arbetsuppgifter. Och själv får jag aldrig ersättare för mina egna uppgifter. Även om jag tycker det är kul att jobba helg.
Vad som är så speciellt att arbeta helg? Tystnaden, ostördheten, koncentrationen och mängden utfört arbete. För jag störs väldigt, dagligen varje sekund, av människor som sticker in huvudet till mig trots att det inte är mig man söker. En telefon som ständigt ringer där jag alltid måste säga ”innan du säger ditt ärende – vilken av mina funktioner är du ute efter” då jag måste ställa in hjärnan på rätt kanal. Möten jag måste närvara vid (kommande två arbetsdagar har jag fem möten) där det av mig krävs förarbete och efterarbete. Jag känner aldrig att jag uträttar något eget då alla sliter och drar i mig konstant. Därför är helgen… dräglig… i jämförelse.
Men allt är inte bra med att arbeta helg. Det går inte att få tag i någon då så få är i tjänst. Man kan ställas inför problem som måste lösas akut och det går inte att rådfråga någon. Ibland kan det vara väldigt stressigt helg då man är ensam och måste bli klar med sådant som är akut. Och sitter man ensam tenderar man att inte ta raster eller röra på sig. Jag får alltid väldig ledvärk av att arbeta helg. Jag sitter still för länge och jobbar för intensivt.
Om det finns någon gyllense mellanväg vet jag inte. Jag har aldrig erfarit den. Det är antingen eller. Samtidigt är allting stimulerande – allt jag gör är stimulerande. Även det som känns tråkigt och monotont ger mig något – ett slutresultat att känna sig nöjd med. Men som sagt, vägen dit kan vara väldigt tråkig.
Jo, när jag arbetar helg så hoppar jag in på min grundprofession som jag egentligen släppte för fyra år sedan. I år har det blivit ganska mycket helg. Förra året arbetade jag bara två helgdagar. Det känns lite som om jag håller på att återgå mer och mer i grundprofession. Inte för att jag fått utrymme till det på något sätt, men det råder enorm personalbrist och frågan dyker alltmer ofta upp om jag inte som nödlösning kan arbeta helg. Tja, varför inte? Jag är nog den enda som inte kör med arbetsvägran. Märkligt nog kan man vägra arbetsuppgifter som ingår i grundanställningen utan repressalier. Jag vill min verksamhet väl. Och denna välvilja från min sida ger mig också bra betalt (kanske inte, men i jämförelse med andra). Vad många glömmer är att det är arbetsgivaren som bestämmer arbetsinnehållet och som tack för att vi ger upp vår fritid, så får vi lön. Lite mer till de som förstår innebörd och sammanhang mellan arbete och lön.
Snart är det måndag. Jag har en dag på mig att läsa in mig på en föreläsning jag ska ge för läkare. Eftersom jag har så dåligt med tid, så hade jag önskat att någon kollega tagit på sig detta, men ingen vågar. Det är lustigt. Jag har inga problem eftersom det bara handlar om att stå inför en stor grupp människor. Vad finns det att vara rädd för? Det enda som man ska tänka på när man som underutbildad står inför överutbildade (när man räknar akademiska poäng och status i yrke), är att man måste vara påläst, snabb i replik och tanke, inte svamla och ge ett seriöst intryck. Simple as that! Det vill säga, vara närvarande i sig själv. Men det här ska bli kul. Det ska bli kul att se reaktionerna på det jag ska framföra. Jag tror det blir protester, frågan är om det bli i tysthet eller verbalt. Nåja.
På ett sätt blir detta en uppvärmning inför vad komma ska. Under våren ska jag undervisa/föreläsa minst 14 (inbokat so far) gånger. Oftast inför människor jag inte känner och i ämne jag inte kan (ännu). Om det skrämmer mig? Nej, varför? Jag brukar känna mig bekväm i situationerna eftersom det är å yrkets vägnar jag pratar.
Och Gud, vad jag kan prata! Och skriva… Det blev ett långt inlägg.
Kommentarer stängda