Kategori: <span>Multipel skleros (ms)</span>

Publicerad 18 augusti, 2013

Sammanfattande


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Efter månader med öppet fönster i alla rum, så var jag i dag tvungen att stänga. Till och med vädringsfönsterna fick stängas. Blåsten höll på att riva ner hela min inredning.

Ny arbetsvecka. Om jag får som jag vill innehåller den även denna vecka en semesterdag. Anledningen är sjukgymnastiken. Jag borde ändra och ha sjukgymnastik lediga dagar istället för att ta semester arbetsdagar. Även om sjukgymnastiken är på mitt jobb så 1) jag måste arbeta in förlorad arbetstid och jag ligger väldigt minus på flexen, 2) jag har inte tillgång till dusch i anslutning till jobbet eftersom jag inte skaffa mig behörighet till de personalutrymmena och 3) jag klarar inte av att med rollatorn gå så långt som det är mellan sjukgymnastiken och min arbetsplats.

I övrigt vet jag inte riktigt… veckan… Jo, det är ju det där med snuset som aldrig kommit fram. Villvägar med DHL och där jag förskottsbetalat massor av kronor. Och så väntar jag fortfarande på sjukpenningen från sjukskrivningen 11/6. Det där med ”utbetalning inom 30 dagar” my ass! Och så ska digital-tv förhoppningsvis anlända så jag kan se på tv:n jag köpte för en månad sedan, även om det fungerar utmärkt med Netflix och Apple TV. Hm. Jo, så måste jag ringa röntgen annan stad för att höra om de kan tänka sig att låta mig komma dit efter att ha väntat i 13½ år på röntgen som behövs för att jag ska kunna skippa sprutorna mot ms och istället få annan och farligare behandling – som förhoppningsvis gör nytta. Och inom ett par veckor flyttar jag till nya arbetsrummet.

Det händer mycket, men jag verkar inte skriva om det. Därav denna sammanfattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Netflix Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 15 augusti, 2013

Jag och min rollator

Det är jobbigt. Att vara beroende av en rollator och ändå knappt kunna förflytta sig. Det har varit svårt att specificera vad det berott på. Yrsel. Panikångest. Panikångest som lett till yrsel. Känselbortfallet/domningarna i benen efter förlamningen. Efter i dag tror jag mest på stressutlöst yrsel (blir värre vid stress). Det har varit riktigt illa i dag med balansen. Riktigt illa. Och som om det skulle hindra mig…

  • Började dagen med att lasta sopor på rollatorn och gå till soprummet ute. Egentligen för långt för mig att gå, men jag var tvungen.
  • Sedan fick jag gå hem och hämta min tre (!) arbetsväskor som lastades på rollatorn innan flärdtjänsten skulle hämta mig.
  • När jag kommer till jobbet så vägrar flärdtjänsten att köra ända fram, och jag får dra mig upp för en sluttning (väskorna föll av rollatorn), vilket också är för långt för mig att gå.
  • På jobbet har jag vägrat lämna mitt rum och höll på att stupa flera gånger när jag gick till personalrummet. Andra fick köpa lunch till mig, för jag kan inte uppsöka några lunchrestauranger.
  • Samma visa på hemvägen  – flärdtjänsten vägrar köra ända fram, och nu ska jag försöka bromsa rollatorn i nedförsbacke där handbromsarna inte tar. Fördelen var att jag bara hade en väska med mig hem. Men långt att gå.
  • I dag var jag bara tvungen att gå av vid apoteket eftersom jag gjort beställning för två veckor sedan (12 förpackningar diverse läkemedel). På apoteket fick jag stå länge i kassan, vilket jag inte klarar. Jag var så darrig och yr att jag trodde jag skulle tuppa av.
  • Tyvärr måste jag gå hem från apoteket eftersom flärdtjänsten vägrar köra inom en stadsdel. Åter med en lastad rollator var det bara att börja gå på kullerstenen (ingen höjdare när man har rollator och inte känner sina fötter). För mig var det långt att gå. Ett par hundra meter är mer än vad jag klarar, men jag var bara tvungen. Jag kom hem utan missöden.
  • Hemma borde jag kunna vila? Nej. Jag har ”städat” (röjt undan saker som ligger framme), diskat, packat kasse till pappersåtervinningen, vikit tvätt.
  • Jag borde göra mer, men jag orkar och hinner inte mer i kväll.

Men jag har äntligen blivit färdig till att beställa digitalbox till tv:n! Kabel-tv och platt-tv går inte ihop. Dålig bildkvalitet. Och kabel-tv ska släckas ner.

Dagens värsta är dock att jag beställt snus för 1500 kr som inte kommit. När jag kollade upp det i kväll så har de utan orsak avbrutit min beställning. Utan att återbetala min förskottsbetalning. De har ingen kontakttelefon och ingen mejladress, bara ett formulär på sin hemsida. I många år har detta fungerat utmärkt, men som jag förstår det så har de bytt ägare 2-3 gånger senaste åren. Har de gått i konkurs kan jag känna mig blåst på både snus och pengar. Jag får väl se om de hör av sig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 11 augusti, 2013

Malström

Åska är inget jag bryr mig om – jag reagerar inte på att det blixtrar och dundrar omkring mig. Därför var jag bara halvt medveten om den när det började vid midnatt. Jag somnade ganska omgående. När jag vaknade några timmar senare så åskade det. Då det var dags att stiga upp på morgonen så åskade det. Jag har absolut ingen aning om det åskade hela natten eller om det bara sammanföll så att jag råkade vakna vid varje nytt åsktillfälle. Nej, jag bryr mig inte. Jag är nog mer förvånad. Över att det inte åskat mer i sommar. Media har ständigt varnat för extrem åska, men sedan – i efterhand – avblåst det då det aldrig blev någon åska. Jo, enligt radarn så har det varit många blixtnedslag i omgivningen, men det har hela tiden lyckats missa Göteborg. Så nattens åska, som ingen varnat för (media insåg väl att ropar man vargen…), var väl det största som kommit i min närhet den här sommaren. Men som sagt – jag vet inte om det åskade hela natten i en följd eller ens om det var riktigt hotfullt nära.

Dags för en ny arbetsvecka. Som innehåller 1½ arbetsdag i slutet av veckan. Innan dess har jag schemaledigt, fridagar och semester. Så här efter min sjukskrivning så har jag kastat in några semesterdagar eftersom jag 1) måste ha semester, och 2) får passa på innan jobbet sparkar igång på allvar.

Ibland funderar jag på om sommarens sjukskrivning egentligen var semester; om jag gjort något annorlunda. Det känns som om jag fuskat lite genom att ha +30 semesterdagar sparade. Nej, jag hade nog inte gjort något annorlunda om jag haft semester istället för sjukskrivning, men jag har mått dåligt i sommar. Jag gjorde rätt som sjukskrev mig. Om jag glömmer det där med semester – tar bort det ur ekvationen – skulle jag kunna arbeta om jag inte haft semester? Nej. För jag var sjuk och då ska man vara sjukskriven. Tidigare år när jag varit sjuk på sommaren, så har min doktor vägrat sjukskriva mig eftersom jag ”ändå ska ha semester”. Vilket jag tycker är en förkastlig inställning. Allt är inte arbete kontra ledighet. Och att vara sjukskriven är inte per definiton  en ledighet. Att vara sjukskriven är att inte kunna arbeta. Semester är vila från arbete. En sjukskrivning är också vila, men inte från arbete utan för att bli friskare/bättre.

Något jag också funderat på, är min syn. Synnervsinflammationen på vänster öga hade jag 1999 och jag gick under ganska månader hos ögonläkare. De konstaterade att jag hade ett synfältsbortfall på 80 %. Det är en permanent skada som blir bättre över tid, men jag återfår aldrig full syn. Men jag har inte varit hos ögonläkare nu på 14 år. Har jag fortfarande bara 20 % syn på vänster öga? Jag vet inte. Jag tror inte det. Skulle jag gissa skulle jag nog säga att de ursprungliga 80/20 % numera är 20/80 %. Om jag läser den här texten med höger öga stängt, så ser jag bara en bokstav i taget, sedan får jag flytta blicken lite för att se nästa bokstav. Jag kan inte se ett helt ord. Allt runt omkring är en grå massa som flyter ihop.

För att återgå… nej, jag lämnade ju aldrig ämnet… till hälsa. Hur mår jag nu efter sommarens sjukskrivning? Fel! Detta har varit min tredje sommar som jag varit sjuk. Frågan är kanske inte så mycket hur jag mår, utan vad jag känner för besvär i dag.

  • Fortfarande neuralgisk/neurogen smärta i magen (sedan 2010) där jag fortfarande tar helvetesmedicinen (antiepileptika mot smärta). Dosen har sänkts med en fjärdedel, men biverkningarna finns kvar.
  • Panikångesten finns kvar (också sedan 2010) där jag tar allergitabletter för att bli slö vilket ska göra att jag reagerar mindre på sådant som triggar panik. Fungerar väl kanske till hälften.
  • Ms-tröttheten har funnits där sedan 1999 men nu kan jag inte ta medicin eftersom det krockar med allergitabletternas verkan.
  • Hälseneinflammationen från 2010 är sedan länge borta, men smärtan kvarstår och jag har svårt att belasta vänster fot.
  • Sommarens förlamning gick i regress, men jag har fortfarande ingen känsel i underben och fötter. Därför kan jag inte hålla balansen – därför har jag rollator sedan ett par veckor. Rollatorn är bara tillfällig, tills jag återfått känseln. Vilket kommer att ske. Men frågan är om det tar en vecka eller tio år.
  • Om jag har några fler besvär så minns jag inte dem just nu. Förutom att 1) min tinnitus varit värre än någonsin i sommar, och 2) jag har inte haft bältros på ett halvår, och 3) i år har jag haft mycket migrän.
  • Sjukgymnastiken är igång nu. Styrketräning verkar få stå tillbaka för konditionsträning.
  • Psykologkontakt för panikångest? Glöm det. Jag får inte tag i någon trots tappra försök.

Om jag i min ms har ett normaltillstånd som är acceptabelt, där jag varit sjuk i sommar, hur återställd är jag? Gissningsvis till 80 %. Det blir bättre om än väldigt sakta. Och när jag ser framsteg har jag svårt att hålla emot, utan vill så gärna rusa framåt som om jag var helt återställd. Vilket kan ge bakslag. Balans är på så många sätt något svårt för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 20 juli, 2013

Tillstånd

Det jag ägnar mycket tid att fundera på, är hur jag ska komma tillbaka från min sjukskrivning. Hur ska jag återfå balans, kraft och ork? Hur mycket är sjukdom, hur mycket är ”otränad”? Hur mycket är fysiska begränsningar och hur mycket är mentala blockeringar? Kan jag bli bättre eller är detta något bestående?

Om en vecka är sjukskrivningen över och det har då gått fem veckor. Där jag fortfarande inte hört ett ljud från sjukgymnasten annat än ”inom tre månader”. Jag hade hoppats på att sjukskrivningen skulle bli någon form av rehabilitering, men sånt verkar man kunna glömma i semestertider. Så jag måste antingen själv träna upp mig genom att arbeta, eller få förlängd sjukskrivning för rehabilitering. Men efter alla år som patient är jag inte hoppfull om något alls. Det hänger på mig, bara mig. Stöd, vård och rehabilitering är bara något som står i regelverk som ingen ändå bryr sig om annat än att det ser bra ut på pappret.

Men jag är trött. På att behöva hävda mig själv, mina behov och mina rättigheter.

Jag vågar inte tänka på hur jag ska klara av att jobba om en vecka. Med krycka kan jag gå en meter innan jag faller. Med rollator kan jag hasa mig fram två meter, måste sedan vila (återfå balans och få det sluta snurra i huvudet). Ändå. Jag har återfått mycket känsel i kroppen, är inte så domnad. Men balans och yrsel är det stora problemet. Fysisk styrka har jag, om än otränad efter att ha varit immobiliserad i typ 2-3 månader.

Nej, det är inte roligt nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 9 juli, 2013

Rock & rollator!

Som det är nu kan jag inte ens gå en meter utomhus. Jag har inte styrkan eller stabiliteten eftersom mitt skov gjort mig väldigt immobiliserad. Det försöker jag nu ändra på.

Jo, jag är sjukskriven men åkte ändå in en runda till jobbet i dag för att lämna in mitt sjukintyg till arbetsgivaren. Det var ett helvete att gå, milt uttryckt. Men efter jobbvisiten åkte jag till ett möte där jag skulle prova ut rollator. Något jag behövt i några veckor men fått vänta på. Vilket betyder att jag inte varit utomhus på 2-3 veckor.

Jag har haft rollator tidigare, närmare bestämt 2005:

Den var stor och klumpig. Men det var då. I dag fick jag en lite smäckrare sak att rulla runt på:

Även om jag inte egentligen kan stå på benen, så hjälper en rollator väldigt mycket. Det känns stabilare än med en krycka. Särskilt med tanke på yrseln så fungerar en rollator bättre även om jag får nödbromsa hela tiden. Men jag har något stabilt att hålla i då.

Ja, kryckan… Den jag haft i 14 år och fortfarande är i behov av inomhus. När jag precis skulle gå iväg med min rollator så föll kryckan av sitt stöd på rollatorn och gick sönder. Så det var bara att vända och få en ny krycka också. Men kryckhållaren är nu borttagen så den inte fungerade, vilket innebär att jag inte kan ha krycka med mig om jag har rollator samtidigt. Eventuellt får jag lämna min krycka på jobbet, bara ha rollator utomhus och hemma inte ha något annat stöd än väggarna. Fast jag har ju en oanvänd vänsterkrycka också i mina gömmor hemma.

Men där var en märklig instruktion på rollatorn:

Tydligen får jag inte köra runt gamla tanter på min rollator. Eller om det är en varning om att gå varlig fram så jag inte kör på någon gammal tant så hon landar på rollatorns ”motorhuv”. Jag kan inget lova…

Vad jag tycker om att ha rollator? Det är en väldigt känslig fråga, jag vill inte att någon kommenterar det (på typ jobbet). Klart det känns. Jag är 43 år, inte senior. Men det var jobbigare för 8 år sedan. Rollator vid 35… Men jag känner också det som något positivt, att där finns en lösning för mig. Och förhoppningsvis kan jag snart helt skippa rollatorn igen, precis som för 8 år sedan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 7 juli, 2013

Kanske

Det senaste är att jag börjat drömma om jobbet. Det betyder att jag saknar stället, även om drömmarna är inkonsekventa och allmänt märkliga. Temat är ändå jobbet.

Det är problematiskt att vara sjukskriven. Hade jag haft min ordinarie sommarsemester så hade jag gått in och jobbat en dag per vecka. Anledningen är att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin haft ersättare trots att verksamheten fortsatt bedrivs över sommaren. Visst, verksamheterna drar ner till hälften över sommarmånaderna, men inte när det gäller de arbetsuppgifter jag har. Allt samlas i ett oorganiserat kaos på mitt skrivbord. Även om min arbetstelefon är avstängd, så kan jag räkna med många meddelanden på min telefonsvarare där arga röster kommer att anklaga mig då jag inte varit anträffbar. Sedan kvittar det att jag hänvisat båda på intranätet och med autosvar på mejlen – jag kommer att anklagas. Precis som tidigare år. Eftersom jag inte har någon fysisk ersättare som kan svara i telefon.

Sedan är det inte så att det uppstår ett vakuum när jag är åter i tjänst, som innebär att jag får lättnad under några dagar då jag ska komma ikapp det som samlats på mitt skrivbord. Nej, naturligtvis är det high life från första stund när jag är åter.

Stressar detta mig? Nej, inte nämnvärt. Jag är ”ledig” (sjukskriven/semester/what ever). Men jag kommer att vara snäsig och otrevlig mot alla som försöker komma i kontakt med mig när jag är åter.

Så  varför drömmer jag om jobbet då? Bra fråga. Jag vet inte. Kanske det är den dagliga rutinen av ett arbete jag längtar efter? Något som stimulerar mitt intellekt? Social samvaro (öh?)? Kanske känslan av friskhet – på jobbet fokuserar jag på något annat än hur jag fysiskt upplever mitt skovs alla vändningar… Kanske jag tror mest på det sistnämnda. Samtidigt är där inget som får en känna sig så sjuk som att arbete när man är sjuk. Hemma känns det mest okej, om än inte bra. Men på jobbet bygger man också upp självkänsla och fysisk styrka. I förlängningen känner man sig friskare av att kunna jobba.

I veckan ska jag dock besöka jobbet igen. Jag försöker åka dit några timmar en gång per vecka, för att.. för att… Varför gör jag det egentligen? Kanske mest för att inte isolera mig själv. Det är så lätt att man fastnar i isolering och det är då så mycket svårare att komma tillbaka. För man får känslan av att ha missat något, blivit exkluderad. Och det är en vitamininjektion att se att jobbet inte avstannat. Hemma känns det som om världen avstannat, och när man kommer ut igen så känns det snarare som om alla sprungit ifrån en.

Men det börjar kännas bättre. Jag börjar återfå styrka. Jag börjar så smått känna mig redo att återgå i arbete, men ska verkligen passa på att försöka bli friskare under den sjukskrivning jag fått. Hur frestande det än kan vara att avbryta för att återgå i arbete, så är det inte det bästa för mig i nuläget. Och jag vet fortfarande inte hur det blir med sjukgymnastik. Jag hatar remissbekräftelser, för där står bara att de hör av sig inom vårdgarantins tre månader. Den informationen säger ingenting, inget om vad jag kan förvänta mig. Men jag dröjer gärna med sjukgymnastiken i ytterligare en månad. Jag vet inte om den skulle vara meningsfull just nu.

Drömmar om jobbet… Så dumt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 1 juli, 2013

Rollar på

Eftersom jag nu är sjukskriven så var jag tvungen att åka till jobbet i dag. För att kunna avboka ett möte, ställa om telefonen och lite annat. Men jag har åtminstone gjort det som var absolut nödvändigt – i nästa vecka får jag rollator. Och det kände jag i dag också; Att jag behöver rollator för att kunna hålla balansen. En krycka hjälper inget alls i det här läget. Jag längtar efter rollator. Då behöver man rollator.

Och jag AVSKYR när rollator stavas rullator. En missuppfattning som uppstod i början på 90-talet och som sedan blivit ”godkänt” i språkkretsar. Jag accepterar inte att en felstavning blir vedertagen. Om inte annat så hör man det på uttalet hur det ska stavas.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Språkligt Surgubbe

Kommentarer stängda

Publicerad 29 juni, 2013

Ärligt

Så mycket ångest. Jag trodde inte det var möjligt? Och jag förstår inte. Jag är inte deprimerad. Ändå åker jag dit hela tiden på ångestattacker, som möjligen är panikångest. Jag vet inte säkert.

Det började med en ganska jobbig episod i morse när jag var ute med sopor. Det är inte långt, inte jobbigt, men… Halvvägs tillbaks höll jag på att tuppa av. Och har sedan varit sängliggande hela dagen. För symtomen jag får är (svårförklarade) någon form av tryck i huvudet, yrsel och hetta (flush) i ansiktet. Vad som egentligen leder till detta? Min tolkning är att jag nästan börjar hyperventilera (av panikångest) när jag 1) inte känner hur jag går då jag inte har känsel i underkroppen och 2) inte kan fästa mina skakiga ögon på något utomhus. Det är då jag håller på att falla ihop.

Under kvällen har jag suttit snällt och stilla framför teven och då känt tilltagande ångest – inte panikångest – och jag vet inte varför. Jag är stressad av situationer. Och situationen. Min semester som inleddes i torsdags avbokas till förmån av sjukskrivning. Där intyget inte stämmer. Där jag också vet att FK betalar ut felaktigt då jag tror jag råkat ange att jag arbetar mindre än vad jag gör. Och jag måste, måste, måste (tvingad) att påbörja sjukgymnastik trots att jag tror mer på behandling mot min panikångest/ångest. Dessutom är det nog dags för mig att återigen skaffa rollator då det blir för ostadigt med krycka ute i fria rymden (utomhus, öppna ytor där jag inte har väggar/stöd när jag är ostadig). Det där sista vet jag att många tolkar som torgskräck, men det är panikångesten.

Varför har jag panikångest? Den har kommit smygande under många år. Jag är väldigt aktiv, jobbar hårt (mer än läkare och FK vill), stressar och pressar mig själv, har svårt med balans och styrka, har en rädsla att falla och så vidare. Även om jag drar ner på takten så försvinner inte panikångestens intensitet som byggts upp under så lång tid.

Nu när jag blivit sjukskriven så är jag än mer stressad. För nu måste jag fixa en massa. Ändra mitt schema, avboka möten, boka in tider i primärvården, ringa FK och justera min inkomst, kontakta doktorn som skrivit fel på läkarintyget. Inget tar så mycket energi som att vara sjukskriven och ändra sin vardag. Det stressar mig. Och leder till än mer ångest och panikångest. Och så ska jag äntligen efter 13 år genomgå magnetkamera. Men måste skynda mig till en förundersökning som jag själv får ombesörja.

Min neurogena/neuralgiska magsmärta har återkommit. Förmodligen som en konsekvens av röran ovan.

Jag vill helst. Va’ själv.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 juni, 2013

Mitt i veckan

Sover bättre. Vilar mer. Mindre kännbart skov. Skönt att allt inte är status quo eller enbart försämring. Jag pendlar fortfarande mellan sjukskrivning, arbete, fridagar och semester. Väldigt mycket ledig med andra ord. Och börjar bli uttråkad. Det är enformigt med dator och tv. Jag orkar inte för tillfället lyssna på ännu en ljudbok. Tänk om jag hade orkat ta mig ut. Men väder, skov och markläggningsarbetet utanför dörren tillåter inte det. Nåja. Jag har det bra. Har snus och mat så jag klarar mig. Och jag måste verkligen lära mig det där med att vila (sängläge) så att jag blir ännu lite bättre. För då kommer allt att gå så mycket lättare. Snabbare.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Publicerad 22 juni, 2013

Sämre status

Värre än vad jag trodde. Nej, jag har verkligen inte förbättrats ett dugg efter veckans högdos kortisonbehandling. Måttstocken är att arbeta – det är då jag känner hur min kropp reagerar. Går man hemma så känner man efter lite mer, men förskönar också (”äh, det är nog inte så farligt”). Det är en och en halv vecka sedan jag var på akuten (då jag också arbetade den dagen) och kan i dag jämföra hur det är när jag åter är i arbete (ja, jag har jobbat midsommardagen). Skovet har progredierat. Egentligen kan jag inte gå alls då balansen är borta liksom känseln från naveln och nedåt. Att det går, är genom att jag försöker (kan väl inte annat) gå väldigt långsamt. Gångsträckan som tidigare var cirka 100 meter är just nu cirka 3-4 meter innan falltendensen kommer. Men vad kan och ska jag göra åt detta? Ingenting. Jag har inga svar. Antingen blir jag bättre eller sämre, och utifrån det får jag väl ta ställning.

På jobbet kunde jag inte göra så mycket i dag. Den fysiska orken är som bortblåst, jag är stel och har ont. Allt har gått väldigt långsamt och jag har inte kunnat skynda på. Men jag dammtorkade åtminstone mitt skrivbord (sittande) i dag. Våra lokalvårdare inom sjukvården gör naturligtvis ingenting som vanligt, mer än tömmer överfulla papperskorgar varannan vecka. Och mina krukväxter som jag under våren varit så stolt över på jobbet, ska förpassas till sophögen. Löss. Varför ens bry sig om krukväxterna i semestertider?

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda