Kategori: <span>Omvärldsbevakning</span>

Publicerad 23 mars, 2013

Kollektivt Göteborgsstraff?


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Trängselskatten i Göteborg är inget som direkt berör mig trots att jag passerar betalstationerna i bil flera gånger per dag. Kostnaden får flärdtjänstens inhyrda taxichaufförer betala. Så inte ens indirekt landar någon kostnad på mig. Trots allt så jämställer lagen flärdtjänst med kollektivtrafik. En kollektivtrafik som sägs vara lösningen för de som inte vill råka ut får ”straffskatten”.

Det är det som är så lustigt. När jag läser GP så är där ständigt insändare eller reportage om ”staffskatt”. Det är inget straff. Ingen är dömd till detta så kallade straff. Vi har en trängselskatt och det är upp till var och en om man väljer att passera en betalstation (och skatta) eller att åka kollektivt/cykla/gå (slippa skatt). Men det är ingen straffskatt.

Dessutom skrivs det väldigt mycket om hur folk är inspärrade, inlåsta, inte kan ta sig någonstans på grund av trängselskatten. Que? Ingen är frihetsberövad. Inga murar har byggts. Det har satts upp kameror som fotograferar din bils registreringsskylt om du passerar en betalstation. Nätter och helger är det dessutom gratis att passera. Även om kamerornas placering kan ifrågasättas, så väljer man själv hur man förflyttar sig och när.

Jag blir mer upprörd över retoriken än över att vi har trängselskatt. Och så jäkla dyrt är det inte – folk är bara enormt snåla. Har man råd med bil så har man råd med dess kringkostnader. Annars har man inte bil. Och att ställa bilen för att åka kollektivt är bara dumt. Bil kostar ändå och trängselskatten kontra månadskort för kollektivtrafik skiljer inte stort. Så, sälj bilen och åk kollektivt. Eller ta bilen och betal trängselavgiften. Ja, billigast blir att sälja bilen om man åker kollektivt.

Ska det bli folkomröstning? Ja, kanske, eller inte. Hur det blir är väl inte riktigt klart, men jag kommer då inte rösta alls. För det är ointressant. Väldigt ointressant. Som sagt blir jag bara förbannad över offermentaliteten och gnället (retoriken).

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Övertygelse Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 mars, 2013

Full fräs

I gårdagens text antydde jag att min yrkesroll ändrats på 20 år. Kanske jag ska utvecka det lite?

För 20 år sedan satt jag och skrev läkardiktat. Det var min huvudarbetsuppgift. För att klara av det behövdes två tekniska hjälpmedel – skrivmaskin och kassetter. Förstår ni vart jag vill komma? Jo, diktat finns kvar och det är fortfarande sekreterare som skriver, men skrivmaskin och diktafon med kassett är numera stenålders. Det är dator och digital diktering som gäller. Frågan är bara hur länge till, för röststyrd diktering är på stor frammarsch. Och jag behöver inte bry mig. I min roll har jag växlat över till andra arbetsuppgifter och jag skriver kanske diktat två dagar per år. Jag har inte varit skrivande sekreterare sedan 2010. Och under fem år  (längre tillbaks i tiden) så skrev jag bara på helger men hade ansvar för register i veckorna. Under 14 av 21 år har jag skrivit diktat – i övrigt inte!

Så vad har förändrats som gör att jag inte längre skriver diktat? Organisationsförändringar. Nationella sådana. Behoven har förändrats och det finns större krav på administration än tidigare, då främst in kvalitet och ekonomi. Men också detta med att vi bättre måste kunna sköta datasystemen samt utbilda både personal och studenter. Av någon märklig anledning så har allt det här ”nya” landat på mig på min arbetsplats. Jag har för mycket att göra, jag säger själv att jag försöker få ihop fyra heltidstjänster på 30 timmar per vecka men lär nog aldrig få det erkännandet. För jag klarar ju jobbet trots allt? Sanningen är väl också den att jag är framåt, engagerad och gärna hoppar på nya saker (självförtroende?). Men jag sätter heller inte stopp för inflödet av arbetsuppgifter. Där har jag mig själv att skylla, men jag vet inte vad jag skulle kunna exkludera. Allt är så spännande! Jag vill vara involverad! Jag vill, jag kan! Säger jag och ignorerar min utmattning.

Okej, jag har hunnit med att göra många saker under mina 21 år. I början var jag inte enbart skrivande av diktat eftersom jag också var i arkiv, telefonväxel och hade hand om patientbokning. Och så var jag resurs som täckte upp vid sjukdom och semester. Vid många olika enheter. Därmed fick jag en väldigt bred kunskapsbas som jag sedan fortsatt att utveckla. Jag har suttit med i många projektarbeten också och den vägen fått prova på nya saker. Och jag har studerat olika kurser på universitetet som komplement.

Vi diskuterar detta ganska mycket på mitt jobb – att jag gör och kan allt samtidigt som många väljer att bara vara den där skrivande sekreteraren som struntar i omvärlden. Att det kanske handlar om manligt kontra kvinnligt. Jag är skeptisk till att det skulle vara en genusfråga, då jag istället tror att det är en generationsfråga. Ändå tillhör jag nu den skara som höjer medelåldern, istälet för att sänka den, och då kanske det är en kombination av både genus och generation? Eller så handlar det om vem jag är som individ. Dock är ingen avundsjuk på mig, att jag skulla stjäla arbetsuppgifter. Istället är man tacksam över det jag kan bidra med även om de tycker att jag ofta är jobbig som kommer med pikpinnar. Trots allt går det inte att avskärma sig kollegor emellan även om man utför olika arbetsuppgifter.

Och detta att jag gått en chefsutbildning på universitetet… Men jobbar fackligt… Mitt kontaktnät är omfattande och jag får också lite fågelperspektiv. Ju mer jag ser, desto mindre gnällig blir jag. För jag förstår allas synvinkel och att alla ser till egen situation mer än till helheten. Kanske det är därför jag också kan ta mig framåt? Jag förstår min egen roll i helheten. Och vad jag kan bidra med.

Ja, vad mer ska jag säga? Jag är sedd och får verka utifrån vad jag ser som mest behövligt. Frihet under ansvar gäller i högsta grad. Jag har väl blivit ett koncept där man vet att jag presterar. Så pass att chefer nu ”lånar ut” mig sinsemellan. Ibland blir jag mest förvånad över att man upptäckt mig. Största beviset är att många möten blir inställda om jag inte kan närvara som enkel åhörare. För man vet att jag tänker först, yttrar mig sen, och att det brukar vara saker som är avgörande.

Om jag skulle ta och ge mig själv en klapp på axeln? Nej, jag ser på mig själv som en vanlig knegare, som gör mitt bästa, där jag aldrig glömmer det viktigaste – jag är skattefinansierad för att patienten i fokus. Även det lilla administrativa har betydelse i helheten.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Teknik Vardagsblogg

5 kommentarer

Publicerad 18 mars, 2013

Högväxel

Förmodligen är detta värsta arbetsveckan i mannaminne (nej, jag minns inte särskilt lång tillbaka i tiden)! Åtminstone är jag så fullbokad man bara kan bli vad gäller möten som avlöser varandra utan att jag hinner hämta andan (eller sitta ner på mitt rum). Eller – jag kommer att bo väldigt mycket i en taxibil som ska köra mig mellan olika möten, så kanske jag där kan hämta andan. Förresten nej, jag kommer att tappa andan stup i kvarten med tanke på hur taxi kör.

Annars vet jag inte hur jag har det. Jag kan inte sluta fokusera på mitt späckade schema den här veckan. Förmodligen är det inte så farligt, för när jag är på möten så sitter jag ju. Men det är många möten. Och jag måste alltid prata. 1) Antingen för att jag är tvingad (som i dag då jag var ordförande). 2) Jag kan aldrig sitta passiv utan att lägga mig i.

Men det är lite jobbigt att prata just nu. Jag snubblar på orden, stakar mig, vänder på orden, finner inte orden. En liten ms-förhårdnad i hjärnan ställer till det för mig. Men stoppar mig inte.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 mars, 2013

Uppdaterad hälsohistoria

Det har varit så svårt att skriva något vettigt den här veckan. Allt rullar på som vanligt. Jag är ganska trött, för jag har börjat gå mer än vad jag egentligen klarar av – för att bygga upp någon form av kondition. Dessutom försöker jag några timmar om dagen stå vid mitt skrivbord (höj- och sänkbart) för att få lite fysisk styrka. I normala fall kan jag gå cirka 100 meter och stå i max en kvart. Jag är envis och överanstränger mig då jag behöver det. Konsekvensen är tröttheten och att jag blir skakig, men jag kämpar med att försöka komma över den där tröskeln.

När nämnde jag magsmärtan sist? Den där neurogena/neuralgiska nervsmärtan som endast kombinationen av antiinflammatoriska läkemedel och antiepilepsimedicinering kan dämpa (men inte tag bort)? Tja, det är riktigt bra faktiskt. Fortfarande är jag väldigt påverkad av antiepilepsimedicineringen och jag kan inte trappa ner eller ut doseringen, men smärtan påverkar mig inte så mycket mer. Den är nästan borta. Vissa dagar känner jag av den, men inte så intensivt. Jag kan nu ha jeans på mig om jag inte sätter mig (gå och stå, helt okej).

Så det går framåt även om det är det fysiskt mest kämpiga jag gjort eller varit med om. Jag får helt enkelt sköta min egen rehabilitering, för sjukvården räknar jag inte med. Konstaterar jag utan att vara bitter.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 9 mars, 2013

Schlagermassaker – finalen 2013

Schlagermassaker à la Jontas sponsras inte av Coop, ELON, Marabou, Statoil och Telia. Bara så ni vet…

Årets schlagermassaker har utgått under delfinalerna eftersom det är tjatigt att år efter år bevaka totalt nio tv-sändningar (inkl. ESC), och då det i rådande näthatsdiskussion inte verkar riktigt PK att ens i elak humorform massakera schlagerskiten. Men sådana tankar ignorerar jag när det är dags för en final som denna.  

Globen har vi i år lämnat därhän till förmån av Friends Arena i Solna. Jag tycker det är märkligt hur man kan skrapa ihop 28000 personer i publiken när vi som bäst bara har tio falsksjungande strupkatarrer som finalister. Inledningsnumret med den dåliga låten Du ska till Malmö var lite överflödig med barn som ersatte Gina och Danny som programledare, för att sedan ha allsång med tidigare Eurovison-programledare (men varken Karin Falck eller Lill Lindfors var med, och vem f*n bryr sig om Kattis A, Anders L,  Harald T, Lydia C och årets Petra M?). Men man ville väl inte riskera att vara bättre än de tävlande bidragen. 

Ulrik Munther – Tell the World I’m Here

När jag ser Ulrik funderar jag på om han är en tjej från Bullerbybyn som växt upp till lesbisk pojkflicka. Den där frisyren är väldigt praktisk. I motsats till andra tävlanden har han inte uppåtstående knullrufs. Det som förolämpar mig mest med det här bidraget är scenografin som alltför mycket påminner om Paradise Oskars finska bidrag i ESC 2011. Stjärnor och planet(er) som bakgrund. Och väldigt trist avskalat med en artist som bara står rakt upp och ner och inte bidrar med något till en ljummen låt. Rösten höll inte nämnvärt och i de bättre stunderna kunde man ta det för en Håkan Hellström-imitation. Och jag gillar inte Hellström!

Kläder: Svart.

Betyg: 1 hundspark av 5 möjliga.

David Lindgren – Skyline

Förra årets stjärnskott, årets stärnfall. Ändå (kanske på grund av?) körde han med precis samma approach som förra året, men med en sämre låt. Trots dimmridåer och dansare så kunde man inte undgå falsksången, vilket i sig är märkligt om man är så märkvärdigt känd som musikalartist. Eller, känd vet jag inte. Det vara bara något Gina och Danny nämnde i förbifarten. Och den här gången blev jag lite rädd över Davids galna stirrblick och vargagrin. Sån blir jag också ibland och det involverar en plastpåse och lite lim.

Kläder: Svart och vitt.

Betyg: 2 burkar björnklister av 5 möjliga.

State of Drama – Falling

Den enda mesrocksballaden som dessutom framfördes av en stadig röst. Men så tråkig att lillhjärnan föll i koma på mig. Det jag hann notera var att bandmedlemmarna egentligen var för fula för att vara med på scen.

Kläder: Svart och grått.

Betyg: 2 dramaqueens av 5 möjliga.

Anton Ewald – Begging

Tänk, Kempe fick med en låt i år. Av någon anledning har han inte kunnat skriva en vettig låt på över tio år. Kanske det är därför man fick kasta låten efter en dansare som med svag röst försökte överrösta sin egen overlay i playbacken. Nej, jag kan inte kalla det för singback. Det skulle inbegripa sång från Antons sida. Och de där byxorna han haft på sig i alla deltävlingar – uppdragna till armhålorna och ändå såg det (baktill) ut som om han skitit på sig.

Kläder: Svart och vitt.

Betyg: 1 Sean Banan-blöja av 5 möjliga. 

Louise Hoffsten – Only the Dead Fish Follow the Stream

Där är något med låten som känns ologisk, jag kan inte specificera mer än så. Halvt upptempolåt som framförs gudomligt av Louise med sin erfarenhet och säkerhet, och utan att rösten låter som repor på fönsterglas. Men låten är inte en utav hennes bättre, men i det här sammanhanget ändå bra. Jo, texten är också lite märklig. Åtminstone när man låter en bakgrundskör ständigt upprepa textraden om död fisk.

Kläder: Svart med paljetter.

Betyg: 3 varma fiskar av 5 möjliga.

Ralf Gyllenhammar – Bed on Fire

Jag är chockad! En av de bättre låtarna, bättre artisterna, bättre scenografierna – totalkrasch! Stark (som i kraftfull) röst, men det hjälper inte när det blir så här falskt och skakigt. Och sången var inte särskilt följsam till musiken och Ralf lämnade sin flygel innan hans låtsasspelat klart. Han verkade ha bråttom?

Kläder: Svart och lila.

Betyg: 2 tomtebloss av 5 möjliga.

Ravaillacz – En riktig jävla schlager

Första tonerna lovar nästan att det ska bli riverdance av. Men så börjar brölandet som låter som brunstiga älgar. Visst, karlarna kan sjunga och är scenvana, men vad hjälper det? Låten är en klassisk dansbandsdänga men med något mer intelligent Dorsin-text. Om man då inte låtsas om själva refrängen. Jag uppskattar inte plojframträdanden.

Kläder: Svart.

Betyg: 1 rollator av 5 möjliga.

Sean Banan – Copacabanana

Äntligen lite show! Jag beundrar Sina Samadi, men jag klarar inte av Sean Banan. Jag är för gammal. Det som är bra här är att man ändå försöker skapa en show. Sången är nasal då magstöd saknas, men det är åtminstone inte falskt. Och sång är där bara i refrängen, verserna ska vi inte prata om.

Kläder: Vitt och rosa – mycket och ingenting.

Betyg: 0 humor.

Robin Stjernberg – You

Så fort Robin presenterades så vrålade publiken upphetsat. Inte trodde jag att han var så populär? Låten är riktigt, riktigt bra även om sången stundtals lyckligtvis döljs av ett frenetiskt wailande. Det engelska uttalet är inte heller alldeles perfekt, men detta är låten man blir glad av.

Kläder: Obestämt gråbeige.

Betyg: 4 känslosamma grimaser av 5 möjliga.

YOHIO – Heartbreak Hotel

Ännu en totalkrasch! I första delfinalen var detta ett perfekt framfört nummer, men nu blev jag skakad av hur falsk sången var, och som blandades med omotiverade vrål. Jag tyckte detta var väldigt pinsamt och bedrövligt. Hur japanska trosor kan bli våta av detta förstår jag inte.

Kläder: Vitt och rosa.

Betyg: 2 järntabletter av 5 möjliga.

Sammanfattning 1:

Det bjöds på väldigt lite show, det var sparsamt med koreografi, många hade valt eld och rök till sina framträdanden, extremt mycket falsksång, många svaga låtar, fantasilösa kläder med mest svart. Finalen av melodifestivalen kändes väldigt begränsad budget. Hur röstningen skulle gå, vem som skulle vinna, var väldigt oklart så här långt i tävligen även om jag hade mina misstankar.

Pausunderhållning 1:

Nej, Dawn Finer var inte särskilt rolig, men det fyllde åtmintone ut lite programtid om nu det var syftet. Men jag ser det som en dödssynd att man spottar ut spettkaka! Jag saknar spettkaka.

Greenroom – Claes Malmberg blev politisk vilket säkert leder till ännu en motiverad anmälan till Granskningsnämnden.

Barnkör och Loreen framförde Euphoria i en ny värdelös tappning. Inget slår originalet.

Jurygruppernas röster:

Jag räknar bara upp 12-poängarna.

Sean Banan – av Cypern.
Louise Hoffsten – av Spanien.
Ulrik Munther – av Italien, Frankrike, Storbritannien.
Robin Sternberg – av Island, Israel, Kroatien.
David Lindgren – av Malta, Tyskland.
Ralf Gyllenhammar – Ukraina.

Placering: 1. Robin. 2. Ulrik. 3. David.

Pausunderhållning 2:

Tack till kören och dansarna, samt La Camilla till hennes nya jobb där.

La Carola framförde Främling i en ny upphottad 90-talsversion där innehållet gått förlorad i form av text och sång. Efteråt följde lite allsång som inte gjorde sig särskilt väl i tv, men som jag misstänker var magisk för de som fanns i publiken. Men, nej. Jag hade hellre hört originalversionen av Främling.

Resultatet:

Telefonrösterna blev prcentuellt poäng att läggas på internationella juryns redan lagda röster.

2,6 % = 12 poäng till David Lindgren
3,7 % = 18 poäng till State of Drama
6,7 % = 32 poäng till Ravaillacz
8,5 % = 40 poäng till Ralf Gyllenhammar
8,7 % = 41 poäng till Sean Banan
9,4 % = 44 poäng till Ulrik Munther
10,4 % = 49 poäng till Louise Hoffsten
12,5 % = 59 poäng till Anton Ewald
15,8 % = 75 poäng till Robin Stjernberg
21,7 % = 103 poäng till YOHIO

Sammanfattning 2:

Procentsatserna är intressanta. Det finns ett bottenskrap, en toppstrid, men de flesta hamnade i mellangården på omkring 40 %. Svenska folket valde YOHIO, men eftersom jurygrupperna uppskattade Robin mest så blev det också Robin som vann. En reflektion är också att det är tur att jurygrupperna inte gillade Anton mer, för tänk om han vunnit (hu, hemska tanke)!

Jag är glad över att Robin vann. Det är den bästa låten (från finalen) och det är låt och inte artist som tävlar, även om många glömmer det. Mina betyg ovan är inte en efterkonstruktion, utan jag hade faktiskt Robin som favorit efter att först lyssnat på alla bidrag. Jag ignorerade tidigare delfinaler och jämförde bara kvällens låtar. Mina tidigare favoriter tyckte jag gjorde bort sig (som Ralf).

Det fantastiska är också att det blev ännu ett år där en Idol-tävlande vann melodifestivalen. Dessutom första gången någon från Andra chansen vunnit hela finalen. Imponerande.

Ändå saknade jag några av de tjejer som tidigare slagits ut i delfinalerna och som har bättre låtar än Robins. Men man kan inte få allt.

Jag är nöjd. En skåning vann. Och ja, jag telefonröstade. På Robin Stjernberg. Några alternativ fanns ärligt talat inte.

||||| 0 I Like It! |||||

Musik Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Schlagermassaker Surgubbe Tv Vardagsblogg

8 kommentarer

Publicerad 4 mars, 2013

Tidens gång

Ett tidigt minne jag har var hur jag på någon loppis, som väldigt liten i början av 70-talet, fick se mitt första musikaliska lajvframträdande.

Så tråkigt att höra att en utav dem nu avlidit. Sonja blev 79 år gammal.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Musik Omvärldsbevakning

Kommentarer stängda

Publicerad 3 mars, 2013

Veckan som passerat

Mycket verkar vara på gång, men jag är mest vårtrött. Därför har jag nu ledigt (semester) några dagar för någon form av återhämtning. Och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det där ryktet om att någon trånar efter mig, är kär i mig. Det låter så tonårsaktigt och onödigt. Jag har nog själv också förstått att där är något som jag inte är så intresserad av.

Det verkar som om jag nu fått igenom en annan form av lättnad, arbetslättnad. Jag ska nu bli ersatt på 50 % av de 400 % jag ska hinna med på jobbet. Det är bra eftersom jag då kan fokusera på färre saker. Det är svårt att uppnå resultat när man är splittrad och jagad.

Återigen har det börjat diskuteras om att jag ska få ett annat arbetsrum. Också det med syfte fokusering då jag verkligen är jaga. Tidigare i veckan hade jag stängt in mig, men ändå stod plötsligt tre personer på mitt rum samtidigt och krävde svar på frågor som (jag i och för sig har svar på) jag inte har med att göra i den funktion jag har. Jag borde exploderat, som jag gör när jag anser mig störd av ovidkommande, men det gjorde jag inte. Då. För jag hade supermigrän from hell. Däremot exploderade jag dagen innan (i tisdags, men enligt bloggen exploderade jag även i måndags) och det var då det kom upp diskussion igen om att jag verkligen skulle behöva sitta någon annanstans. Inte så mycket för att jag exploderar, utan för anledningarna till att jag exploderar. Det är väldigt arrogant att påstå att jag ska vara tillgänglig för allt och alla.

Slutet av veckan har varit stressigt. Jag har timmar jag måste jobba, men sedan ställer både hämndtjänst och flärdtjänst till det tidmässigt. Jag har verkligen fått pussla för att få det att gå ihop. Lyckligtvis lyckades jag med det, men det var nog det som gjorde att jag inte kunde sova mellan fredag och lördag, började kräkas på morgonkvisten och sedan sovit hela lördagen för att återhämta mig. En kräkning är ett fysiskt trauma som ms inte reagerar positivt på. Så jag är fortfarande ganska påverkad. Vilken tur då att jag har semester!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 februari, 2013

Den ena veckan är inte den andra lik

Eftersom jag ständigt klagar på att jag inte hinner något på mitt jobb – hur ser en typisk arbetsvecka ut?

Jag ska arbeta 30 timmar per vecka, vilket innebär att jag varje vecka är ledig en dag och varannan vecka ytterligare en halvdag. Det där med ledigheten är väldigt flytande utefter vad jag har för möten jag måste gå på. Någonstans i storleksordningen 30-50 % av min arbetstid lägger jag på möten. Tyvärr är det sådant jag måste gå på även om jag inte känner att jag hinner utföra mitt ordinarie arbete. Just nu försöker jag hinna med fyra heltidstjänster på mina 75 % och det är tufft. Och ser man till vilka roller jag har, så skulle jag kunna ha 7 olika titlar.

Det som känns så tufft är alla mina olika roller. Iträder jag mig en roll så är det på bekostnad av något annat jag borde göra. Det är också svårt att kastas mellan de olika rollerna eftersom jag själv inte avgör vad jag är just här och nu. Ringer telefon så måste jag alltid fråga vad fokus ligger på, vad man vill och vad man vill av mig. Och snabbt som ögat måste jag tänka om och gå in i en annan roll.

Luckorna i mitt schema är inte tid jag kan lägga åt eget arbete. Mycket av de vita fälten är förberedelse eller efterarbete till alla möten. Det är inte många minuter per vecka som jag själv styr över. Ändå prioriterar jag bort många möten jag blir kallad till. Då beror det oftast på att jag måste vara ledig (ingen övertid per vecka) eller då 2-3 möten är samma klockslag.

I en månad har jag försökt utföra en viktig uppgift, men hittills har jag inte haft möjlighet. Jag hoppas på.. sommaren. Lugnar det då eventuellt ner sig kanske jag hinner något. Även om jag ska hinna med sju veckors semester i sommar. När jag ska ta ledigt under terminern vet jag inte, för jag har ännu mer semesterdagar att ta ut. Trots sommarens sju veckor.

Ibland funderar jag på om andra har en snarlik situation och hur de då löser det utan gå sönder.

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 februari, 2013

Obehag

Veckans följetång i GP har varit något oroväckande. Jag läser alltid dödsannonserna även om det sällan är någon med som jag känner. Det hör åldern till. Man läser.

Nej, jag känner inte människan, men…

Onsdag 20/2

Torsdag 21/2

Fredag 22/2

Är det hela ett väldigt dåligt skämt, eller var det någon som bara var skendöd? I vilket fall som helst är det obehagligt när felaktiga annonser blir insatta i tidningen (gång på gång). Det är illa nog ändå, så att säga.

Men jag undrar ändå över morgondagens annonser. För sista annonsen är felaktig såtillvida att där inte ska stå ”tisdagens dödsannons”. Där ska ska stå ”onsdagens”. I tisdags var där ingen dödsannons på stackars Nina…

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Omvärldsbevakning

Kommentarer stängda

Publicerad 20 februari, 2013

Sammanbiten

Förra veckan. Denna vecka. Nästa vecka. Jag känner ett inre motstånd även om jag egentligen aldrig oroar mig inför någonting. Men det är alla dessa möten jag går på. Just nu känns de väldigt meningslösa och innehållslösa. Ändå går jag på dem, för allt annat är arbetsvägran. Det verkar märkligt att alla möten just nu i ett slag blivit så meningslösa, men jag tror det är mig det är fel på. Att jag blir irriterad och frustrerad över tidsåtgången när jag vet att det ligger saker på mitt skrivbord att ta itu med när jag väl finner tiden att vistas på mitt rum. Sedan kan alla möten vara hur viktiga som helst, men jag känner inte att jag just nu kan vara mentalt närvarande trots att jag fysiskt deltar. Jag undrar när den här krampen ska släppa?

Jag har lekt lite med tanken allt helt sonikt skita i vissa arbetsuppgifter eftersom jag ändå inte hinner med allt utan att tumma på kvaliteten. Men det är det där med arbetsvägran. Så jag fortsätter att göra allting halvdant och med vetskap att jag ändå aldrig får utlovad arbetslättnad trots att jag beordras att ta på mig mer och mer uppgifter och ansvar. ”Självklart ska någon annan ta över de uppgifterna från dig” har jag fått höra om och om igen. Men nu är det istället 1) ”du är oumbärglig”, och 2) ”det finns ingen annan”.

Sa jag att jag är frustrerad? Jag känner det särskilt tydligt en ledig dag. Särskilt i dag när jag dessutom haft en envis huvudvärk där varken Treo eller sömn hjälpt. Ibland har jag svårt för att släppa tankar, speciellt om jag inte får yttre stimuli.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda