Kategori: <span>Omvärldsbevakning</span>

Publicerad 14 juni, 2013

Behandling


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…

I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.

Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).

Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.

Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.

När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:

– Du, EKG:t var ju felkopplat!

– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).

– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).

– Så du valde kortison ändå?

– Ja, jag tyckte det var lika bra.

Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).

När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!

Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…

* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad

Bonus:

 
Bildlänk: Om någon vill ha en ny skrivbordsbakgrund

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 13 juni, 2013

Hjärtinfarkt, 2

I dag fick jag ett skriftligt tack för att jag lämnat synpunkter/klagomål angående den felaktiga EKG-kopplingen. Ingen ursäkt eller så. Men att mina synpunkter skickas vidare i organisationen så att alla får ta del av det och kanske kan kvalitetssäkra sina rutiner.

Nu har jag fått kopior av mina EKG så ni själva kan jämföra. Ett där elektroderna satt fel, ett där allt är rätt och dessutom ser bra ut.

 

Men problemen har fortsatt även i dag. Nu så står det faktiskt i min journal att jag är hjärtsjuk, och då är jag hjärtsjuk! För ingen har rättat i journalen och ingen kan tolka nya det nya EKG:t. Som de dessutom inte kan finna. Trots att det är överfört till central plats via trådlöst nätverk. Därför har jag via jobbet fixat fram papperskopior som jag får ta med mig. För i morgon ska jag få kortisondropp.

En annan sak som jag fick veta i tisdags på akuten… Mina första sprutor som jag tog en varannan dag och fick hemska biverkningar a, höll jag på med i fyra år (1999-2003). Därefter gick jag över till andra sprutor som tas varje dag och utan biverkningar. De har jag nu hållit på med i exakt tio år (2003-2013). Men jag ska genomgå ny skallröntgen för att byta till annan behandling som inte är sprutor. För de verkar inte ha så stor effekt eftersom jag ständigt får nya och svåra skov.

Har skovet förändrats sedan jag var på akuten i tisdags? Både ja och nej. Det är egentligen oförändrat, men jag har börjat få stickningar i fingrarna. Det innebär att armarna också håller på att bli förlamade. Jag måste bryta skovet. Med kortison.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 juni, 2013

Hjärtinfarkt

I dag fick jag en hjärtinfarkt och låg på akuten i 5 timmar innan jag fick gå vidare… Typ. Min dag:

Efter att ha kollat på läkarschemat, så ansåg jag bästa tiden att gå till akutmottagningen vara kl. 09. Mycket riktigt. Inga patienter i väntrummet, direkt in för bedömning och prioritering av sjuksköterska (som i vanlig ordning skällde på mig eftersom neurologen hänvisar alla sina patienter till akuten). När jag förklarade att jag höll på att bli förlamad… så körde de mig på brits (!) in till undersökningsrum. Jag undrade varför jag inte fick gå. ”Nej, du är berättigad till att bli rullad” eftersom jag sagt att jag höll på att bli förlamad.

Jag klev in på akuten 09.05 och doktorn stod hos mig 09.30. Som sagt – jag har koll på när det är lugnt på akuten. Ett utförligt neurologiskt status utfördes. Och vi kom fram till… tvetydigheter. Bakjour fick kontaktas två gånger. För jag har symtom på förlamning men ändå inte. Jag uppfyller kriterierna för kortisondropp men det var inget som förespråkades. Jag får helt enkelt själv avgöra och då blir jag genast ambivalent. Och läkarna var ambivalenta. Det vi kom fram till är att jag får preliminär akuttid för kortisondropp inom de närmaste dagarna och behöver då inte gå via akuten igen. Man gjorde alla förberedelser i dag som om jag skulle få kortisondropp. Om ingen vändning av symtom sker inom ett par dagar så kommer jag att ta kortisondroppet för att bryta skovet. Varför gå med ett skov om jag kan bryta det? Varför avvaktar jag? Jo, där är ett problem med så här höga kortisondoser. Det kan utlösa en diabetes. Men ärligt så tror jag att jag tar kortison fredag-lördag-söndag. Om jag inte mirakulöst tillfrisknar på stört.

Eftersom man nu ändå förutsätter att jag kommer att få kortisondropp inom ett par dagar, så tog man alltså nödvändiga prover inför detta. Blodprover och EKG. Då hade läkaren redan försvunnit och skulle återkomma när provsvar förelåg. Han skulle återvända inom en timme men det dröjde 2½ timme (andra akutpatienter). Proverna såg bra ut. Men…

– Du hade en EKG-förändring. Har du bröstsmärta?

– Öh, nä?

– Har du haft bröstsmärta?

– Eh, nej?

 – Jag har pratat med kollegor som bedömt EKG då jag är lite osäker. Men du har alltså en EKG-förändring som måste följas upp. Har du några gamla EKG att jämföra med, för jag hittade inga.

– Ja, ni tog ett för några år sedan, men det är inte trådlöst överfört till datorn utan det måste vara skannat. (Doktorn springer iväg för att kontrollera och finner det, där var inga förändringar).

– Jag skriver en remiss till din vårdcentral så får de följa upp detta, det är säker inget, men de får nog gå vidare och beställa ett ultraljud.

– Vänta nu… Vad visade EKG? ST… eller…?

– Nej, T-invertering och förlängd R-våg. (Doktorn visste vad jag jobbade som och vad jag kan och förstår).

– Okej…

Och så fick jag gå. Tillbaka till jobbet. Jag var väldigt förvirrad över EKG-svaret och dök direkt på en läkare jag jobbar ihop med. Han tog fram mitt EKG från akuten och sa direkt ”det är felkopplat”. Och så fick jag ta ett nytt EKG på jobbet. Helt invändningsfritt! Jag är inte hjärtsjuk. När jag fick se mitt felaktiga EKG stod där en automatisk tolkning att jag hade en framväggsinfarkt.

Detta är väldigt anmärkningsvärt. Hade jag inte varit den jag är, så hade jag i månader fått gå och förutsätta att jag är hjärtsjuk. Det skulle ta månader av utredning innan de skulle upptäcka att jag är hjärtfrisk. Så frågan är… Om det inte hade varit jag? Om det varit en annan patient som inte är lika initierad i sjukvården? Det skulle knäcka den personen totalt. Som hade skickats runt för olika undersökningar, säkert fått läkemedelsbehandling som om denne hade haft hjärtinfarkt.

Jag skrev ett klagomål till neurologen efter detta. Det är inte deras fel, utan det är 1) sköterska på akutmottagningen som inte kan koppla ett EKG rätt, och 2) konsultläkare som ska kunna EKG. Min doktor som var oerfaren förlitade sig på dessa. Och det kunde få förödande konsekvenser för patienten (om det inte hade varit jag).

Dessutom kommer jag att nämna det till högsta ledningen eftersom jag emellanåt arbetar med dem. Jag är van vid att bli mer eller mindre kränkt, men jag tänker på patientsäkerheten för andra.

Hur fasansfullt detta än är, så har jag efteråt skrattat gott åt ovan med arbetskamraterna. Samtidigt som vi känner en viss inre smärta. Som inte är infarkt.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 5 juni, 2013

Fjärttjänsten Göteborg

Den 30 maj twittrade jag:

Min taxichaufför: Jag är muslim och kör inte sådana där homosexuella.

Trodde det var anledning till att sådana som han sökt asyl här?

Eftersom jag var något begränsad med 140 tecken på Twitter, så skrev jag inte allt. Det var väldigt hotfullt. Jag åker färdtjänst och ska göra det utan samåkning. Ändå hade chauffören en annan chaufför i baksätet. Dessa båda pratade med varandra om den utbildning de skulle gå med anledning av att det var West Pride. Den ena chauffören hade gått denna obligatoriska HBTQ-utbildningen och var positiv. Den andra chauffören blev väldigt aggressiv och tänkte vägra gå utbildningen.

Facit står i GP i dag. Taxiförare får sparken – störde HBTQ-utbildning.

I fredags och lördags, i samband med nyligen avslutade West Pride, anordnade färdtjänsten i Göteborg en utbildning kring hbtq-frågor och mänskliga rättigheter. Kursen är obligatorisk för alla förare som kör för färdtjänsten.

Under ett av utbildningspassen blev stämningen mycket hotfull och några förare från de stora bolagen Taxi Kurir och Taxi 020 störde föreläsarna så mycket att de fick visas ut ur lokalen.

Är jag förvånad? Nej! I några år har kommunen hissat regnbågsflaggorna och varje år har de färdtjänstchaufförer jag då åkt med varit väldigt hotfulla, kränkande, hånande och så vidare. Oavsett nationalitet.  Jag blir bara beklämd. Det jag då brukar fundera på är hur man ska bemöta chaufförernas okunskap. Jag är facklig och har gått HBTQ-utbildning själv, men vet inte riktigt hur jag ska bemöta någon som är hatisk och inte lyssnar på fakta eller andra argument för allas lika rätt. Nästa problem är att jag som färdtjänstresenär befinner mig i en beroendeställning där jag vill kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att bli straffad för att jag är utav en annan åsikt. Som sagt – problematiskt.

Det är helt underbart om dessa chaufförer vågar stå för sina tidsoenliga åsikter och därmed får en stor fet spark i arslet. Chaufförträsket inom färdtjänsten i Göteborg är så mycket mer fruktansvärd än vad som framgått ovan. För de har samma inställning mot 1) handikappade och 2) äldre. Och då kör de ändå färdtjänst! Men taxibolagen får uppdrag att köra färdtjänst av kommunen, men taxibolagen tar in chaufförer utan utbildning. Därför åker jag nästan aldrig med samma chaufför två gånger. Men det finns ändå en cementerad kultur inom taxibranschen som är direkt vämjelig. Så mitt önskemål är; fortsätt sparka chaufför som inte är toleranta oavsett om det handlar om funktionshinder, ålder, kön, sexualitet och så vidare.

||||| 0 I Like It! |||||

Media Omvärldsbevakning Övertygelse Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 2 juni, 2013

Jag är Gud

Varför jag blir så mycket tröttare när jag arbetat helg, förstår jag inte. Kanske jag arbetar mer intensivt, sitter mer still och fokuserar för lång tid blicken på en datorskärm? Om jag arbetar hela helgen, eller som denna helg endast i dag, har ingen betydelse. Jag blir ledbruten, får värk, blir utmattad i kroppen. Ändå är helg det jag helst vill ha som arbetsdagar. Just för att jag kan koncentrera mig på en uppgift utan att bli avbruten. Balansgång har aldrig varit min grej.

Jag hade fel i går, eller om jag var otydlig. Anledningen till att jag gillar kaos beror på att mitt mål är att bringa ordning i kaoset. Det är inget tillstånd jag alltid vill befinna mig i; kaos. Det är tillfredsställande att se saker och ting lägga sig på (rätt) plats. Jag är helt enkelt Gud som strävar efter sjunde dagens vila efter att jag sett att allting är gott.

Min hemfärd skars av då det skulle vara någon parad som skulle dela staden. Det visste jag om sedan tidigare, så att jag kunde omdirigera flärdtjänsten.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning

Kommentarer stängda

Publicerad 1 juni, 2013

Omfamna kaoset

Ofta är det som jag funderar på min roll och personlighet, och hur det hänger ihop med mitt arbetsliv.

För några år sedan fick jag och kollegor fylla i en anonym enkät om hur vi uppfattade jobbet. Det framkom då bland annat att man såg sig överkörda av mig då jag 1) var man och 2) tog på mig väldigt mycket ansvar och arbetsuppgifter. Vid diskussion visade det sig att ingen annan ville ta på sig detta ansvar eller arbetsuppgifter, men att man ändå tyckte sig förbigångna. Därför har jag alltid varit noga med att inte erbjuda mig att ta på mig några nya uppdrag utan att alla först fått säga att de avstår. Ändå kommer detta. Att jag som man roffar åt mig saker och ting på andras bekostnad.

Detta har gett mig dåligt samvete, men inte längre. För det är bara gnäll och rädsla för att själva visa framfötterna. Då är det lätt att se sig själv som offer och mig som ”manlig” förövare. Förmodligen något allmänmänskligt om än patetiskt.

Varför är jag så framåt? Därför att det ligger i min personlighet. Jag söker inte trygghet, normer eller rutin i min vardag. Jag föredrar kaos, impulsivitet, akuta nödlösningar, flexibilitet, tänka nytt, det oförutsedda och så vidare. Det ger mig mental stimulans. Jag uppskattar också alla nya bekantskaper jag gör när jag springer mellan olika möten och i olika roller. För mig är detta att nätverka. Jag får ett stort kontaktnät och får också förståelse för jobbets alla aspekter – även för sådant som jag inte till vardags kommer i kontakt med.

Jag gillar också att undervisa/utbilda andra, få dela med mig av kunskap men också få reaktioner tillbaka som kan påverka mig. Egentligen är just detta lite paradoxalt. Att jag som är fet, pratar obegriplig skånska, ständigt tappar tråden i vad jag ska ha sagt, vågar och kan stå inför människor som jag ofta inte känner. Men jag bryr mig inte – mitt ego bryr sig inte. För jag har en arbetsmässig roll där jag har ett helt annat syfte än gulla med egot.

När jag enskilt samtalar med kollegor, så brukar jag fråga hur de ser på att jag tagit på mig så mycket och gör så mycket. Är de avundsjuka? Tycker de att jag gör saker som inte är relevanta? Nej, snarare får jag höra att man är tacksam över att ha någon i gruppen som gör allt det här, som kan, som vågar och som är engagerad. Många eftersträvar den dagliga tryggheten av att veta vad som väntar och förväntas av dagen och utav en själv. Det brukar göra att jag stannar upp och förvånat konstaterar att vi alla har olika behov och önskningar. Att alla inte vill känna att de avancerar eller gör något nytt och annorlunda. Det är verkligen svårt för mig att förstå. Jo, jag förstår men det är bara så främmande för mig eftersom jag har en annan personlighet. Som jag faktiskt inte tror sitter i könet. Trots allt så träffar jag många med min motsvarighet till personlighet och de finns överallt. Oavsett kön, ålder, etnicitet och personalkategori. Men vi är ändå få sett till helheten. Frågan är om vi är ledare också? Både och, tror jag. Vi som är riktigt engagerade väljer nog att inte vara chef eftersom det begränsar. I en chefsposition måste man vara lite mer rigid och följa uppsatta regler, men sådana som jag har frihet.

Jag älskar frihet!

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 28 maj, 2013

Galen

Ja, då var arbetsveckan över! Eller… Äh, det återstår faktiskt ytterligare tre arbetsdagar, men upplägget är så annorlunda jämfört med vad jag kallar för arbetsdag att jag inte ser dem som det. Jag ångrar alltid att jag bokar in utbildningar, konferenser med mera. I stundens hetta (när jag ser en inbjudan) så blir jag så entusiasmerad att jag inte tänker mig för. Det jag glömmer bort i hänryckningens tid, är att jag faktiskt har begränsningar vad gäller fysik och ork.

Den här veckan ska jag på en tvådagarsutbildning som anordnas av ett privat företag där jag också ska vistas. Oron har kommit smygande så smått… hur ska jag orka… hur ser där ut… hur löser jag lunchen… hur långt måste jag gå… Och så vidare. Därför tog jag reda på det i dag. Jo, det är på femte våningen. Hiss finns. Där finns också ett lunchrum så att jag kan ta mat med mig istället för att vingla ut på stan (panikångesten ligger och lura efter dagen som varit). De enda orosmomenten är just nu 1) finns någonstans att sitta om flärdtjänsten uteblir/blir försenat, och 2) orkar jag sitta låst i skolbänken två heldagar? Samtidigt vet jag att allting löser sig. Och att jag efteråt inte alls ångrar att jag hoppade ut i det okända.

Jag försöker komma ihåg ”aldrig mer”, att jag verkligen inte vill bli exalterade när inbjudningar dyker upp. Men jag verkar alltid glömma. Och jag har redan anmält mig till ytterligare en tvådagarskonferens till hösten samt att jag vill gå på ytterligare en tvådagarskonferens i höst. Ska jag aldrig lära mig?

Ambivalent. Jag vill inte. Jag vill. Och så våndas jag när jag bokat upp mig och arbetsgivaren betalt dyra avgifter för min skull. Efter det kan jag heller aldrig ångra mig. Och det blir alltid bra. Men jag tror det aldrig i förväg.

Jag blir galen på mig själv.

Och så har jag nyligen varit sjukskriven och mår inte särskilt bra. Ändå erbjöd jag mig att ändra i mitt schema för att täcka upp luckor. Som om jag inte hade ett fullsmockat schema ändå.

För ett år sedan frågade min doktor om det inte var dags för mig att pensionera mig ytterligare 25 % med tanke på mitt hälsotillstånd. Men jag har ju inte tid! Jag är ju så himla engagerad och hoppar hela tiden in i något nytt som vänder upp och ner på mig där jag är överarbetad, slutkörd och panikslagen.

Sa jag att jag blir galen på mig själv?

Nå, men det är snart semester. I sju veckor. Förutom att jag ska jobba en dag per vecka under min semester. Plus att jag kanske drar tillbaka en utav semesterdagarna eftersom jag har så mycket att göra på jobbet.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 maj, 2013

Magproblem

I fredags och i går åt jag årets första svenska jordgubbar. Trots att jag tvättade dem ordentligt så fick jag… Om jag säger så här – jag har inte sovit i natt. Men efter i natt har det varit lugnt och jag kan åter trött och matt gå på en ny arbetsvecka.

Under ett par veckors tid har jag städat på Facebook och öppnat upp så fler kan ansöka om att få bli min vän. Efter 4½ år raderade jag Farmville och jag tog bort en massa kommentarer (som mest berörde 1) Farmville och 2) ”jag är trött och ska sova”). Så vad använder jag Facebook till? Jo, främst inkorgen med direktmeddelanden. Och några grupper (typ diskussionsforum) som jag är med i. Dravel hör inte hemma på Facebook. Till det har jag Twitter.

Arbetsvecka. Jag har fått stuva runt lite bland dagarna för att få schemat gå ihop då jag ska ge två upplärningar samt gå på tvådagarsutbildning. Jag hoppas min mage sköter sig nu och att jag inte heller har några större problem med skovet där vänsterfoten fortfarande är förlamad.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 25 maj, 2013

Punktförkortningar

Det här har jag skrivit förr, om svenska språkregler när det gäller förkortningar. När det handlar om förkortningar av ord så har regelverket ändrats fram och tillbaka genom åren. Det som gäller i dag, är de regler som kom 2000-2002 och som gavs ut av Svenska språknämnden. Dessa svenska skrivregler ges numera ut av Språkrådet som gav ut exakt samma regler på nytt 2008.

Till en början kan jag säga att det finns två spår för förkortningar – ett med punkt, ett utan punkt. Det viktiga är att följa ett spår och stå fast vi det. Själv föredrar jag förkortningar med punkt (avbrytningsförkortningar), och anledningen är att vi i dag skriver de flesta texterna i datorn. Vid förkortningar utan punkt är det lätt för ett dataprogram att göra avstavning mitt i en förkortning, och det är inget som rekommenderas. I Word kan man göra ”hårt mellanslag” för förkortningar utan punkt, så det inte avstavar. På webben får man med hjälp av html-kodning lägga in att specifikt ord inte ska avstavas. Men varför vara så omständlig när man kommer förbi dessa problem genom att använda punkt?

Ytterligare en regel finns när det gäller förkortningar. Undvik förkorta ord om det inte är på grund av utrymmesbrist! Därmed faller hela påståendet att man ska förkorta på webben som har obegränsat med utrymme att skriva på, till skillnad mot när man sitter och skriver på ett A4-papper för hand eller med gammeldags skrivmaskin.

I över tio år har jag varit handledare åt sekreterare, både kollegor och studenter, som är väldigt osäkra på hur man förkortar korrekt. Dels finns det olika typer av förkortningar, där olika regelverk gäller, och dels så har man över tid fått lära sig olika regelverk för förkortningar. Till slut blir det förvirrande när det kommer till att bestämma sig för hur en förkortning ska se ut. Därför har jag sammanställt följande, och jag förespråkar ”punktförkortning”.

  • Månader och veckodagar kan förkortas men det bör undvikas. I veckodagarna tar man bort –dag. Alla månader kan förkortas utom maj.
  • Språknämnden/Språkrådet rekommenderar punkter vid avbrytningsförkortningar (som bl.a. och fr.o.m.). Väljer man att inte använda punkt måste mellanrum finnas.

 

Det finns olika typer av förkortningar:

  • Avbrytningar (med punkt) som adr., etc., bl.a., forts., resp., t.ex., åtm., pat., fr.o.m., t.o.m., p.g.a.
  • Sammandragningar (utan punkt) som jfr, dr, gm, hr, i sht, tfn, Gbg
  • Internationella beteckningar för måttenheter (utan punkt) som km, g, l, m, ml, cm
  • Initialförkortningar (utan punkt och utan mellanrum) som UV, EU, FN, GP, SAOL
  • Initialord som inte är egennamn skrivs alltid med små bokstäver. bb, bnp, cd, cp, mc, ms, pc, pm, pr, pvc, tv, vd, wc
  • Initialförkortningar som läses ut som normala ord. aids, hiv, damp, laser, radar, syo
  • Förkortning som utgör ett egennamn. Fass, Fifa, Nato, Saco, Stim
  • Initialförkortningar där stora och små bokstäver växlar. FoU, JämO, REoS
  • Kortord (utan punkt) som labb, labbet, temp, tempen
  • Fysikaliska och kemiska beteckningar. mW, dB, pH
  • Tautologiska sammansättningar. cd-skiva, ISBN-nummer, TIA-attack
  • Genitivändelser: avd.:s, pat.:s, Gbgs, EU:s valutor, Unicefs julmärken, tv:ns, cd:ar, mc:n. KSSS’ styrelse eller KSSS styrelse eller KSSS:s styrelse. Internationella måttförkortningar får inte genitiv-s eller andra böjnings- eller avledningsändelser.
  • Förkortningar vid sammansättningar använder sig av bindestreck. nr-serie, KU-förhör, DNA-molekyl
  •  Valutaförkortningar kan sättas antingen framför eller efter beloppet.
||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur Omvärldsbevakning Språkligt Teknik

Kommentarer stängda

Publicerad 22 maj, 2013

I dag, i morgon, för alltid

När man pratar om trollen… Genom mitt brevinkast har jag i dag på hallgolvet funnit Dagens medicin. Eftersom jag genom alla år – enda sedan de började trycka tidningen – pratat gott om dem, så borde jag någon gång få kraftigt rabatterad prenumeration eller kanske rent av gratis årsprenumerationer. Varför jag säger så? Tja, det kanske kan ha med att göra att de publicerade en intervju med mig 1998 (tror jag) samt att jag efter det varit med ytterligare 2-3 gånger. Det enda jag sörjer är att de inte oftare skriver om min profession inom sjukvården.

På tal om sjukvården… Jag har nästan gjort min arbetsvecka nu, säger jag en onsdag. Jo, det återstår bara fyra timmar av arbetsveckan. Det känns väldigt bra. Kanske för att jag ännu inte sett efter hur nästa vecka ser ut.

Okej, jag behöver inte titta. Jag har faktiskt redan memorerat nästa vecka, men valde att inte tänka på den. Och när jag säger så kommer naturligtvis hela planeringen upp till ytan i medvetandet. Två dagar ska jag visst ge upplärning, och två dagar ska jag utbildas i Excel (fortsättning/fördjupning). Det känns lite jobbigt om jag känner efter. För det innebär att jag inte få sitta i fred någon dag alls nästa vecka för att utföra egna arbetsuppgifter. Det börjar kännas lite pressat också eftersom det snart är midsommar och då allting ligger nere därefter på grund av semestertider. Folk är inte på plats. Arslen!

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Media Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda