Kategori: <span>Övertygelse</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Min blogg är ingenting värd. Ingen länkar till mig. Ingen kommenterar hos mig. Ingen besöker bloggen. Webbadressen har inget värde. Så ser det ut när jag googlar fram uppgifter om min blogg. Och jag håller med. Samtidigt undrar jag då varför jag envisas blogga? Tja, jag vet inte längre. Hittills i år har jag inte missat att blogga en dag, i tron att det kanske peppar mig själv att prestera, samt att det också drar lite trafik när man visar sig aktiv. Icke! Kanske jag borde lägga om min taktik till att bara blogga när jag känner för det och har något att säga. Gärna kontroversiellt, sånt genererar näthat – eller som jag kallar det för – önskvärd trafik med lite liv och rörelse.

Ack, jag vet inte.

Och är inte detta mystiskt, så säg?

 

En ny twitterföljare som bara har valt att följa fem väldigt viktiga personer (men tack!).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Skräp Teknik Vardagsblogg

Från och med nu och under hela sommaren så ska min innergård byggas om. Det stod så på en lapp i trappuppgången, men ingen mer information än så. Vad är det de ska göra? Förra sommaren lade de om all gatsten (fast annat material) som är precis framför ytterdörrarna. Sommaren före det så asfalterade de om alla gångar. Åren tidigare har de planterat om i rabatterna. Vad mer finns att göra?

Jag oroar mig mest över att inte kunna ta mig in eller ut. Gud nåde om flärdtjänsten inte kan stannar precis utanför dörren! Så ostadig är jag just nu i benen, att jag inte kan gå över en byggarbetsplats och ut till någon angränsande gata.

Annars händer väl inte så mycket… I morgon kommer fönsterputsarna i hällregn. Hade jag inte varit sjukskriven just nu så hade jag inte fått fönsterputs förrän till hösten. Jag är nog ganska upprörd (som vanligt) på hämndtjänsten. Där är väldigt många problem och jag hade ett långt samtal i dag med dem. Det de inte kan förstå – vill inte förstå? – är att jag arbetar 30 timmar per vecka. De kan inte förstå varför jag inte kan vara hemma de tider som de önskar. Nej, jag har ingen Samhall-tjänst där jag åker iväg några timmar per dag för att utföra meningslösa och enklare uppgifter. Jag försörjer mig på att arbeta! Jag har ett riktigt jobb, med riktiga arbetsuppgifter och ansvar. Jag har också riktiga arbetstider där jag inte bara kan säga att jag ska vara hemma en viss dag eller till ett visst klockslag. Nej, det förstår verkligen inte. De jämför med att alla pensionärer är ju hemma? Och andra med handikapp har ju inga jobb? Detta tycker jag är ytterst märkligt som argument. Både pensionärer och handikappade har faktiskt ett liv som inte kretsar kring hämndtjänsten. De kanske har lättare att planera sina dagar, men jag har inte den möjligheten om jag 1) ska kunna jobba 75 % och 2) har ett ansvar att vara på jobbet bestämda dagar/tider.

Däremot så tycker jag att hämndtjänsten skulle kunna pussla betydligt bättre. De har vilka förutsättningar som gäller för mig – det vill säga, de vet exakt vilken dag per vecka jag är ledig och kan vara hemma och ta emot dem. Och om nu pensionärer och handikappade i övrigt aldrig ”klagar” över vilka tider de får sina hämndtjänstsbesök, så kan de väl prioritera in mig på rätt dag i veckan? Nej, istället ska jag ringa, varje vecka, och ifrågasätta de tider jag fått. Och jag får mothugg med att de redan bokat in sig hos andra (som tydligen är hemma dagarna igenom årets alla dagar). Ja? Men det är väl inte mitt fel? Lös det! Ni har förutsättningarna som gäller?

Det senaste är att de vill att jag alltid ska vara hemma torsdagar och kan jag inte det ska jag vara hemma senast vid 15-tiden. Omöjligt, var mitt svar. Och så hade de planerat in besök hos mig midsommarafton.  Aldrig, höll jag på att säga när de plötsligt insåg att de faktiskt inte jobbar midsommarafton (vilket jag gör). Och bokade in mig en arbetsdag. Aldrig! fick jag äntligen säga.

I tretton år. Så länge har jag haft någon form av hämndtjänst eller flärdtjänst. I olika städer. Olika stadsdelar. Olika insatser. Och det har aldrig fungerat! Där verkar vara något ruttet med den kommunala organisationen. De kan inte planera. Logik och logistik fungerar inte. Administrativt är det väldigt enkelt (bör ju jag veta). Ändå får jag ständigt brev med datum som inte matschar veckodag (onsdag 14 maj får jag fönsterputs) och så vidare. Och får jag rätt datum så uteblir de då de i sin egen planering skrivit in ett annat datum. Miss match in absurdum.

Nej, enda lösningen som inte är ett alternativ är att helt säga upp bekantskapen med dem. Och jag tycker det är dyrt att betala 800 kr/månad för 10 minut dammsugning en gång per månad plus inköp som blir fel och som inte rättas.

Privata alternativ? Politiskt beslut i Göteborg säger att inga privata alternativ får finnas i hämndtjänsten. Ja, men det fungerar ju inte?! Med ett privat alternativ hade allt fungerat – garanterat! För annars hade det privata alternativet inte överlevt på arbetsmarknaden.

Nå, men så är det i en stad som politiskt styrts i 20 år av inkompetens och nepotism. Vem som har yttersta ansvaret för problemen? Göran Johanssons dotter… Som säger att allting fungerar perfekt.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Skräp Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Ett bevis för att tiden går fort, är att det i dag är 25 år sedan mormor dog hos oss när jag fortfarande bodde hemma. Det har alltid känts så nära i tiden. Men ett kvarts sekel?!

I dag skulle min far fyllt 74 år, också något som känns märkligt. Jag har så svårt att visualisera honom som 74-åring trots att det bara är sju år sedan han dog. Fast… sju år?! Tiden går verkligen fort!

För ett par dagar sedan fick jag höra ”Han är väldigt ung, bara ett par år äldre än du”. Alltså, jag är 43 och räknar mig inte till ung. Någon som är äldre än jag är då heller inte speciellt ung. Alltså, jag har jämnåriga som är mormor/morfar/farmor/farfar. Och i 25 år har jag tilltalats som farbror av skolbarn.

Det där med tid och ålder är inte att lita på. Jag tror nog lite på tesen att tiden inte är linjär, utan att allting existerar samtidigt i ett enda ögonblick. Varför skulle annars minnet fortfarande kunna ta en tillbaka i det vi kallar för tid? Nej, jag menar nog inget… Kan inte stärka några teorier, vet inte vad jag menar.

I morgon är det dags för arbete igen efter en semesterdag och en fridag (som råkade vara en helgdag). Det oroar mig lite, för jag är verkligen inte kry. Jag behöver mycket mer vila än så här. Samtidigt måste jag pressa mig själv så långt det går och verkligen försöka övervinna mina begränsningar. Jag tror att min begränsning just nu är ett skov. Jag har fått kuddkänsla i fötterna (känns som att gå på en luftmadrass). Och att nystagmus (ögonskakningarna) ingår i skovet. Och att detta ger yrsel. Som triggar panikångest. Och kanske det är därför jag också är så matt och trött? Eller – jag vet verkligen inte. Jag borde söka vård men vet hur meningslöst det är att komma i kontakt med sjukvården.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Orkar inte. Hinner inte. Vilka konsekvenser får det i mitt privatliv? Jo, en förödande sak: Jag har inte sett Våra bästa år (Days of our lives) på ett par år. Märkligt nog så saknar jag inte att följa en serie jag följt nästan dagligen i 15 år.

Okej, där finns fler saker som jag inte hinner och orkar. Som att läsa böker. Jag är periodare och på senare år försöker jag att under sommarsemestern läsa lite skönlitteratur, men det går väl så där.

Ett tag körde jag ganska hårt med ljudböcker, men det har jag heller inte ägnat tid åt sedan i somras. Istället har jag gått över till att lyssna på podcaster (eller hur man skriver på korrekt svengelska). Märkligt nog lyssnar jag bara till en återkommande podcast som nu är uppe i drygt 20 avsnitt och som började i somras. @olofröhlander och @enrickardolsson är veckans höjdpunkt och jag försakar gärna sömn för att höra deras rant om allt och inget, högt som lågt. Dessutom är de duktiga på att svara på tweets, vilket tillhör hyfs om man har ett twitterkonto.

Olof och Rickards Podcast

Så om jag nu inte orkar och hinner samma saker som tidigare, så måste jag säga att summan är konstant. Man finner nya intressen att lägga tid och ork på.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Media Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Teveserier

Kommentarer stängda

Det var tur att jag var ledig i går enligt schema. För i dag mår jag bra, men kunde ha blivit sjukskriven efter dehydreringen. Nej, jag förstår fortfarande inte vad som hände. Jag har inte druckit mindre än normalt, men har nu istället druckit mer än normalt. Och det har bevisligen vätskat upp mig så pass att jag inte längre känner några symtom. Det var lite otäckt.

Dagen har varit väldigt intensiv och det är först nu efter jobbet som jag kan börja fundera på ”vad hände egentligen i dag”. Jag avverkade möten i rask takt och försökte parallellt besvara mejlen i inkorgen, där det de senaste dagarna börjat rassla till ordentligt. Det är numera också ett väldigt pusslande av tid för att få allting att gå ihop. Jag får ständigt frågan när jag har tid att sitta ner 5 minuter med någon som behöver hjälp, och mitt senaste standardsvar är ”kanske någon gång veckan före midsommar, annars får det vänta till september”. Det är verkligen så tjockt i min kalender. Dessutom har jag börjat få den misstrogna frågan ”jobbar du verkligen bara 75%”. Man antyder att jag har mycket att göra.

En fråga som jag också fick i dag, eller snarare ett påstående med en bakomliggande fråga, ”du ser inte stressad ut”. Nej, och jag är väl egentligen inte särskilt stressad. Visst, jag har bråttom och flänger mellan möten och skrivbord, men stressad? Nej. Förr var jag det, när jag inte hade lika mycket som nu att utföra, eftersom allting var en planering framåt. ”Nu måste jag hinna det innan dess”, typ. I dag är det mer ”jag är här, jag är nu, come whatever may”. Jag tar mig an problem allt eftersom de dyker upp och avverkar dem också på löpande band. Den enda planering jag har är det som är inskrivet i form av möten i min kalender.

Min sommarsemester har förresten blivit beviljad. Sju veckor i sommar – semester som sträcker sig över tre månader. Plus att jag då ändå går in och jobbar en dag per vecka. Perfekt! Jo, jag börjar nog så smått längta efter ledighet, men inget överhängande.

Vädret har blivit kallt och regnigt. Det är nästan så jag funderar på långärmat under sommarjackan.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Övertygelse Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det är nio veckor sedan jag såg snö på marken. I tre veckor har jag gått i sommarjacka. I måndags slutade jag ha handskar och gubbkeps då kyliga morgnar är ett minne blott. Solen har lyst i veckor, men det har kommit någon regnskur som snabbt dragit förbi. Ändå klagar folk fortfarande på att de fryser och att våren uteblivit. Förmodligen har folk bara inte höjt blicken och noterat att vintern försvann i och med sportlovet. Vi har till och med passerat påsklovet. Det är vår!

I måndags hade jag jeans på mig en hel dag för första gången sedan… öh… sommaren 2010 eller var det 2011? Det gick bra. Kanske, kanske har helvetessmärtan släppt och jag kan åter tillvänja mig ordentliga byxor och slippa skämmas i alla officiella sammanhang där jag tidigare dykt upp i joggingbyxor. Ingen har sagt något om det, ingen har kallat mig för trasch även om de säkert trott att jag varit för fet för att ha något annat på mig. Men det är väl som att de förutsätter att jag är full när jag vinglar. Och jag säger inget, jag tar eventuella kommentarer utan att bemöta dem. För jag orkar inte förklara ms. Trots allt är multipel skleros bara ett samlingsnamn och inte en egen definierad sjukdom. Och att förklara symtom, deras uppkomst och verkan är inget jag orkar lägga energi på. Jag försöker inte dölja något men orkar inte förklara mig i tid och otid. Det fanns en tid då jag gjorde det, men nu bryr jag mig inte.

Om tio veckor börjar min sommarsemester. Det betyder att det är nio veckor till midsommar. Och sedan vänder vi mot mörkare tider och höst. Tjohoo!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Surgubbe

Kommentarer stängda

Nytt avtal gör att jag nu när jag beställer tjänsteresa med taxi (inte flärdtjänst – detta är helt i jobbet) så måste jag ringa till Moldavien för att få en bil. Det är lite skrattretande. De som svarar i Moldavien har stark brytning och behärskar väl svenska så där, men de har så underbara namn! Typ Stina, Gittan, Lisa. Låter det trovärdigt? Nej, men de har fått lära sig att inte uppge sina riktiga namn då det skrämmer äldre människor när de hör namn de inte kan relatera till. Det är en märkligt inställning. Alla i Sverige har väl inte svenskklingande namn? Vi är väl ett multinationellt samhälle? Eller?

Nej, kanske det inte är skrattretande. Det är beklämmande. 1) Att behöva ringa till lönedumpningsland för att åka ett par kilometer med ett lokalt taxibolag. 2) Att personalen i Moldavien är uppmanade att uppge fejkade namn. 3) Att vi ska skydda inskränkta äldre.

Lika beklämmande var det sedan i bilen. Chaufför av utländsk härkomst fick ett mobilsamtal med högtalarfunktionen påslagen. Ett språk jag inte förstod hördes. Då började min chaufför prata svenska. Efteråt förklarade han att det var av hänsyn till mig som kund. För att jag inte skulle bli upprörd eller rädd för att höra ett språk jag inte förstod. Vadå? Har man ett annat modersmål så har man väl rätt att prata det med landsmän utan att jag ska behöva ta illa upp? Förklaringen var återigen… rädda äldre.

Är det verkligen så svårt att leva i sin samtid?

(Frågan är om jag lever i min samtid – får man säga utländsk härkomst – är det PK?)

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Vardagsblogg

Jag skapar ordning. Det är mitt utgångsläge som fackligt ombud. Jag engagerar mig i det som ligger nära mig och mina kollegor på den enskilda arbetsplatsen. Det handlar om att samarbeta och ha gemensamma mål, oavsett om man representerar arbetstagare eller arbetsgivare. En utav mina personliga egenskaper är att var ifrågasättande för att den vägen driva frågor framåt och uppåt. Jag är inte ute efter favörer, och med det menar jag att jag inte tar ställning för någons sak mer än att det ska vara rättvist och acceptabelt oavsett om det handlar om arbetstagare eller arbetsgivare. Som facklig ska jag aldrig se till tredje part, våra så kallade kunder, men det är det goda samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare som också leder till något positivt för kunden (så att säga).

Som facklig känner jag mig som katt bland hermeliner, även om uttrycket i sig kan vara missvisande. Jag försöker bara se hela bilden och bidra med mitt kunnande. Jag hade lika gärna kunnat var chef för arbetsgivaren som facklig för arbetstagarna. Jag är medveten om min roll och har den som utgångspunkt, men jag är inte ytterligheterna personifierad. Jag tror inte på arbetsgivaren som ondskan eller arbetstagaren som helgonet. Befinner man sig i en organisation så måste man samarbeta och sträva efter samma mål.

Många ser mig som en förädare då jag inte blir rabiat och ser arbetsgivaren som fienden. Eller detta att jag inte med gott samvete kan medlemsrekrytera. Jag har inga argument till varför man ska gå med i facket. Jag ser det fackliga arbetet som en viktig part i samverkan för att uppnå balans mellan arbetsgivare och arbetstagare, och det fackliga arbetet kräver att man är fackligt ansluten. Men varför man ska vara medlem?

Anledningen till att jag har så svårt för att motivera varför man ska gå med i facket, beror på att medlemmar klagar. Det gör även icke-medlemmar. Men som medlem är man med i ett fackligt kollektiv och ska vara engagerade och driva på förändring om man vill uppnå sådan. Allt detta ständiga klagande på att facket inget gör för högre lön, ger mig rysningar av obehag. För det första är facket inte löneutbetalare. För det andra så är det arbetsgivaren som faktiskt ger lön mot att vi avstår fritid. Är lönen för låg… Varför stannar man hos arbetsgivaren när det finns så många andra? Och då utbildning i Sverige är gratis och vi alla har möjlighet att förbättra vår kompetens med den positiva konsekvensen bättre lön? För det tredje ska inte medlemmar sitta och klaga på kammaren utan i sådana fall aktivt börja arbeta fackligt. Tyvärr finns en tendens att ingen vill arbeta fackligt vilket leder till att de som sitter i styrelserna mest kliar varandras ryggar och har trivselträffar med varandra. Det om något borde medlemmar vara upprörda över. Men medlemmarna kommer inte ens till årsmöten för att välja sin styrelse. Då blir det också missriktat att klaga både på fack och arbetsgivare.

Så varför arbetar jag då fackligt? Jo, för att det är viktigt. Det är kanske inte något som medlemmarna ser eller uppskattar, men jag gör skillnad. Kanske inte inom de områden vissa vill, men jag har en inställning och kompetens som jag inte är rädd att använda. För organisationens bästa. Den begränsning jag känner är att jag inte vill sitta med i någon styrelse på lokal, regional eller nationell nivå. För det är begränsande. Dels ska man då enbart ha medlemmarnas bästa för ögone, dels så har jag inte den komptensen eller engagemanget. Jag trivs och fungerar bäst på den lägre fackliga nivån som arbetsplatsombud. Där kan jag göra skillnad.

Mitt fackförbund fick nytt centralt avtal i dag. Jag är skeptisk men hoppfull. De yttre ramarna är väl okej, men nu är det upp till bevis för de lokala förhandlarna. De har mycket att bevisa.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Nu när jag nästan lärt mig att slappna av, så inträffar två saker: 1) Ledigheten är över, jag blir åter en skrivbordsslav. 2) Den första-vi-vill-lura-dig-april.

Jag behöver aldrig oroa mig över hur arbetsveckorna blir – jag är fullt medveten om att kaos där är en följeslagare och att min kalender är fulltecknad.

Däremot är det lite värre med alla aprilskämt. Nu är jag alltid kritisk ändå, men jag gillar inte att seriös media försöker skämta till det med märkliga påståenden. Jag är inte road. Det finns inget syfte med en sådan här dag. Man skämtar på någon annans bekostnad, lite som att man skrattar åt de som snubblar i en trappa och bryter nacken efter att man medvetet hällt ut olja i trappen. Det finns ett uppsåt där man bara är ute efter att roa sig själv och där man tror att den med bruten nacke ska skratta med och uppskatta skämtet. Nej. Absolut inte.

Trots att jag varit ledig hela påsken så har jag inte kunnat låta bli att fundera. Jag fick innan ledigheten ett uppdrag – att försöka hitta ett nytt arbetsrum i avskildhet där jag inte störs av alla som inte kan visa respekt för min roll eller för mina arbetsuppgifter. Det är problematiskt, för vi är trångbodda. Kanske det inte ligger på mitt ansvar att finna en lösning, men jag är desperat. När en stängd dörr inte fungerar, när man fysiskt sliter och drar i mig, avbryter mig när jag sitter och håller på med manuell räkning/statistik, så måste jag bara bort.

I grunden handlar problemet om att jag haft så många roller i verksamheten att ingen riktigt kan uppfatta när jag har en ny roll även om jag sitter kvar på samma plats som tidigare. Det har inte hjälpt att förklara min situation, det accepteras inte. Som sagt – respektlöst!

I vilket fall som helst kommer jag att om en månad ha ett nytt arbetsrum. Det är viktigt att ha mål. Och arbetsro.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Kampen Media Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Trängselskatten i Göteborg är inget som direkt berör mig trots att jag passerar betalstationerna i bil flera gånger per dag. Kostnaden får flärdtjänstens inhyrda taxichaufförer betala. Så inte ens indirekt landar någon kostnad på mig. Trots allt så jämställer lagen flärdtjänst med kollektivtrafik. En kollektivtrafik som sägs vara lösningen för de som inte vill råka ut får ”straffskatten”.

Det är det som är så lustigt. När jag läser GP så är där ständigt insändare eller reportage om ”staffskatt”. Det är inget straff. Ingen är dömd till detta så kallade straff. Vi har en trängselskatt och det är upp till var och en om man väljer att passera en betalstation (och skatta) eller att åka kollektivt/cykla/gå (slippa skatt). Men det är ingen straffskatt.

Dessutom skrivs det väldigt mycket om hur folk är inspärrade, inlåsta, inte kan ta sig någonstans på grund av trängselskatten. Que? Ingen är frihetsberövad. Inga murar har byggts. Det har satts upp kameror som fotograferar din bils registreringsskylt om du passerar en betalstation. Nätter och helger är det dessutom gratis att passera. Även om kamerornas placering kan ifrågasättas, så väljer man själv hur man förflyttar sig och när.

Jag blir mer upprörd över retoriken än över att vi har trängselskatt. Och så jäkla dyrt är det inte – folk är bara enormt snåla. Har man råd med bil så har man råd med dess kringkostnader. Annars har man inte bil. Och att ställa bilen för att åka kollektivt är bara dumt. Bil kostar ändå och trängselskatten kontra månadskort för kollektivtrafik skiljer inte stort. Så, sälj bilen och åk kollektivt. Eller ta bilen och betal trängselavgiften. Ja, billigast blir att sälja bilen om man åker kollektivt.

Ska det bli folkomröstning? Ja, kanske, eller inte. Hur det blir är väl inte riktigt klart, men jag kommer då inte rösta alls. För det är ointressant. Väldigt ointressant. Som sagt blir jag bara förbannad över offermentaliteten och gnället (retoriken).

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Övertygelse Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda