Schlagermassaker à la Jontas sponsras inte av Coop, ELON, Marabou, Statoil och Telia. Bara så ni vet…
Årets schlagermassaker har utgått under delfinalerna eftersom det är tjatigt att år efter år bevaka totalt nio tv-sändningar (inkl. ESC), och då det i rådande näthatsdiskussion inte verkar riktigt PK att ens i elak humorform massakera schlagerskiten. Men sådana tankar ignorerar jag när det är dags för en final som denna.
Globen har vi i år lämnat därhän till förmån av Friends Arena i Solna. Jag tycker det är märkligt hur man kan skrapa ihop 28000 personer i publiken när vi som bäst bara har tio falsksjungande strupkatarrer som finalister. Inledningsnumret med den dåliga låten Du ska till Malmö var lite överflödig med barn som ersatte Gina och Danny som programledare, för att sedan ha allsång med tidigare Eurovison-programledare (men varken Karin Falck eller Lill Lindfors var med, och vem f*n bryr sig om Kattis A, Anders L, Harald T, Lydia C och årets Petra M?). Men man ville väl inte riskera att vara bättre än de tävlande bidragen.
Ulrik Munther – Tell the World I’m Here
När jag ser Ulrik funderar jag på om han är en tjej från Bullerbybyn som växt upp till lesbisk pojkflicka. Den där frisyren är väldigt praktisk. I motsats till andra tävlanden har han inte uppåtstående knullrufs. Det som förolämpar mig mest med det här bidraget är scenografin som alltför mycket påminner om Paradise Oskars finska bidrag i ESC 2011. Stjärnor och planet(er) som bakgrund. Och väldigt trist avskalat med en artist som bara står rakt upp och ner och inte bidrar med något till en ljummen låt. Rösten höll inte nämnvärt och i de bättre stunderna kunde man ta det för en Håkan Hellström-imitation. Och jag gillar inte Hellström!
Kläder: Svart.
Betyg: 1 hundspark av 5 möjliga.
David Lindgren – Skyline
Förra årets stjärnskott, årets stärnfall. Ändå (kanske på grund av?) körde han med precis samma approach som förra året, men med en sämre låt. Trots dimmridåer och dansare så kunde man inte undgå falsksången, vilket i sig är märkligt om man är så märkvärdigt känd som musikalartist. Eller, känd vet jag inte. Det vara bara något Gina och Danny nämnde i förbifarten. Och den här gången blev jag lite rädd över Davids galna stirrblick och vargagrin. Sån blir jag också ibland och det involverar en plastpåse och lite lim.
Kläder: Svart och vitt.
Betyg: 2 burkar björnklister av 5 möjliga.
State of Drama – Falling
Den enda mesrocksballaden som dessutom framfördes av en stadig röst. Men så tråkig att lillhjärnan föll i koma på mig. Det jag hann notera var att bandmedlemmarna egentligen var för fula för att vara med på scen.
Kläder: Svart och grått.
Betyg: 2 dramaqueens av 5 möjliga.
Anton Ewald – Begging
Tänk, Kempe fick med en låt i år. Av någon anledning har han inte kunnat skriva en vettig låt på över tio år. Kanske det är därför man fick kasta låten efter en dansare som med svag röst försökte överrösta sin egen overlay i playbacken. Nej, jag kan inte kalla det för singback. Det skulle inbegripa sång från Antons sida. Och de där byxorna han haft på sig i alla deltävlingar – uppdragna till armhålorna och ändå såg det (baktill) ut som om han skitit på sig.
Kläder: Svart och vitt.
Betyg: 1 Sean Banan-blöja av 5 möjliga.
Louise Hoffsten – Only the Dead Fish Follow the Stream
Där är något med låten som känns ologisk, jag kan inte specificera mer än så. Halvt upptempolåt som framförs gudomligt av Louise med sin erfarenhet och säkerhet, och utan att rösten låter som repor på fönsterglas. Men låten är inte en utav hennes bättre, men i det här sammanhanget ändå bra. Jo, texten är också lite märklig. Åtminstone när man låter en bakgrundskör ständigt upprepa textraden om död fisk.
Kläder: Svart med paljetter.
Betyg: 3 varma fiskar av 5 möjliga.
Ralf Gyllenhammar – Bed on Fire
Jag är chockad! En av de bättre låtarna, bättre artisterna, bättre scenografierna – totalkrasch! Stark (som i kraftfull) röst, men det hjälper inte när det blir så här falskt och skakigt. Och sången var inte särskilt följsam till musiken och Ralf lämnade sin flygel innan hans låtsasspelat klart. Han verkade ha bråttom?
Kläder: Svart och lila.
Betyg: 2 tomtebloss av 5 möjliga.
Ravaillacz – En riktig jävla schlager
Första tonerna lovar nästan att det ska bli riverdance av. Men så börjar brölandet som låter som brunstiga älgar. Visst, karlarna kan sjunga och är scenvana, men vad hjälper det? Låten är en klassisk dansbandsdänga men med något mer intelligent Dorsin-text. Om man då inte låtsas om själva refrängen. Jag uppskattar inte plojframträdanden.
Kläder: Svart.
Betyg: 1 rollator av 5 möjliga.
Sean Banan – Copacabanana
Äntligen lite show! Jag beundrar Sina Samadi, men jag klarar inte av Sean Banan. Jag är för gammal. Det som är bra här är att man ändå försöker skapa en show. Sången är nasal då magstöd saknas, men det är åtminstone inte falskt. Och sång är där bara i refrängen, verserna ska vi inte prata om.
Kläder: Vitt och rosa – mycket och ingenting.
Betyg: 0 humor.
Robin Stjernberg – You
Så fort Robin presenterades så vrålade publiken upphetsat. Inte trodde jag att han var så populär? Låten är riktigt, riktigt bra även om sången stundtals lyckligtvis döljs av ett frenetiskt wailande. Det engelska uttalet är inte heller alldeles perfekt, men detta är låten man blir glad av.
Kläder: Obestämt gråbeige.
Betyg: 4 känslosamma grimaser av 5 möjliga.
YOHIO – Heartbreak Hotel
Ännu en totalkrasch! I första delfinalen var detta ett perfekt framfört nummer, men nu blev jag skakad av hur falsk sången var, och som blandades med omotiverade vrål. Jag tyckte detta var väldigt pinsamt och bedrövligt. Hur japanska trosor kan bli våta av detta förstår jag inte.
Kläder: Vitt och rosa.
Betyg: 2 järntabletter av 5 möjliga.
Sammanfattning 1:
Det bjöds på väldigt lite show, det var sparsamt med koreografi, många hade valt eld och rök till sina framträdanden, extremt mycket falsksång, många svaga låtar, fantasilösa kläder med mest svart. Finalen av melodifestivalen kändes väldigt begränsad budget. Hur röstningen skulle gå, vem som skulle vinna, var väldigt oklart så här långt i tävligen även om jag hade mina misstankar.
Pausunderhållning 1:
Nej, Dawn Finer var inte särskilt rolig, men det fyllde åtmintone ut lite programtid om nu det var syftet. Men jag ser det som en dödssynd att man spottar ut spettkaka! Jag saknar spettkaka.
Greenroom – Claes Malmberg blev politisk vilket säkert leder till ännu en motiverad anmälan till Granskningsnämnden.
Barnkör och Loreen framförde Euphoria i en ny värdelös tappning. Inget slår originalet.
Jurygruppernas röster:
Jag räknar bara upp 12-poängarna.
Sean Banan – av Cypern.
Louise Hoffsten – av Spanien.
Ulrik Munther – av Italien, Frankrike, Storbritannien.
Robin Sternberg – av Island, Israel, Kroatien.
David Lindgren – av Malta, Tyskland.
Ralf Gyllenhammar – Ukraina.
Placering: 1. Robin. 2. Ulrik. 3. David.
Pausunderhållning 2:
Tack till kören och dansarna, samt La Camilla till hennes nya jobb där.
La Carola framförde Främling i en ny upphottad 90-talsversion där innehållet gått förlorad i form av text och sång. Efteråt följde lite allsång som inte gjorde sig särskilt väl i tv, men som jag misstänker var magisk för de som fanns i publiken. Men, nej. Jag hade hellre hört originalversionen av Främling.
Resultatet:
Telefonrösterna blev prcentuellt poäng att läggas på internationella juryns redan lagda röster.
2,6 % = 12 poäng till David Lindgren
3,7 % = 18 poäng till State of Drama
6,7 % = 32 poäng till Ravaillacz
8,5 % = 40 poäng till Ralf Gyllenhammar
8,7 % = 41 poäng till Sean Banan
9,4 % = 44 poäng till Ulrik Munther
10,4 % = 49 poäng till Louise Hoffsten
12,5 % = 59 poäng till Anton Ewald
15,8 % = 75 poäng till Robin Stjernberg
21,7 % = 103 poäng till YOHIO
Sammanfattning 2:
Procentsatserna är intressanta. Det finns ett bottenskrap, en toppstrid, men de flesta hamnade i mellangården på omkring 40 %. Svenska folket valde YOHIO, men eftersom jurygrupperna uppskattade Robin mest så blev det också Robin som vann. En reflektion är också att det är tur att jurygrupperna inte gillade Anton mer, för tänk om han vunnit (hu, hemska tanke)!
Jag är glad över att Robin vann. Det är den bästa låten (från finalen) och det är låt och inte artist som tävlar, även om många glömmer det. Mina betyg ovan är inte en efterkonstruktion, utan jag hade faktiskt Robin som favorit efter att först lyssnat på alla bidrag. Jag ignorerade tidigare delfinaler och jämförde bara kvällens låtar. Mina tidigare favoriter tyckte jag gjorde bort sig (som Ralf).
Det fantastiska är också att det blev ännu ett år där en Idol-tävlande vann melodifestivalen. Dessutom första gången någon från Andra chansen vunnit hela finalen. Imponerande.
Ändå saknade jag några av de tjejer som tidigare slagits ut i delfinalerna och som har bättre låtar än Robins. Men man kan inte få allt.
Jag är nöjd. En skåning vann. Och ja, jag telefonröstade. På Robin Stjernberg. Några alternativ fanns ärligt talat inte.
2 kommentarer