Kategori: <span>Vardagsblogg</span>

Publicerad 26 augusti, 2013

Skräp


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I dag gjorde jag ännu ett av mina sällsynta inhopp i ordinarie grundtjänst. Detta gjorde jag för att jag är snäll, men väldigt dum mot mig själv. Andra vann kanske något på min snällhet, men själv lade jag eget arbete åt sidan som lär bita mig i arslet i nästa vecka.

Rumsflytten börjar rycka närmre men jag har inte gjort mycket av förberedelser. I mitt stilla sinne inbillar jag mig att det går fort nog ändå när jag väl får fullt tillträde till nya rummet. Det tråkiga är bara att rummen töms, men ingen städar. Någonsin. Inte ens till vardags. Jag tycker fortfarande att det är så märkligt att ha städpersonal som ”inte får” städa. De får inte damma över axelhöjd, vilket är märkligt. För de får inte damma alls när det kommer till kritan. Golv får inte våttorkas (kaffefläckar på golven sedan kaffe introducerades i Sverige). Okej, papperskorgarna får lov att tömmas. En gång varannan vecka. De är överfulla efter en dag. Och vi får inte kasta frukt i papperskorgarna, för de möglar och då får lokalvårdaren allergiska reaktion när papperskorgen väl töms. Förresten så har lokalvårdaren klagat på mig eftersom jag ”kastar för mycket skräp i papperskorgen”. Ja, var skulle jag annars kasta skräpet?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Omvärldsbevakning Skräp Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 25 augusti, 2013

Nu och sen

I en hel månad har jag nu jobbat efter (den tänkta semestern) sjukskrivningsperioden. Nu börjar jobbet ta ut sin rätt. Så fort jag är ledig måste jag bara sova. Och sova. Däremellan vila och ta en och annan tupplur. Men det gör inget att jag bara alternerar mellan arbete och sömn. För jag märker också hur jag långsamt blir bättre och bättre, orkar mer, gör mer, anstränger mig mer. Det är nog kombinationen av sjukgymnastik och arbete eftersom båda delarna tränar upp ork och balans. I dag upptäckte jag också att jag glömt ta en tablett som jag inte måste ta, men som jag tidigare känt att jag behövt. Och så är det det där med höst… Det är svalare ute och min lekamen tackar vädret.

Kommande vecka är ännu en stressvecka. Det som stressar är att jag måste få ihop mina arbetstimmar, men jag flexar mer än vad jag har tid för. Jag måste flexa. När jag arbetar har jag veckans alla timmar uppbokade men måste stå till förfogande dagtid måndag till fredag om jag vill få hemtjänst och sjukgymnastik. Sånt får man inte, och ska inte, göra på arbetstid. Men hela veckorna är arbetstid! Jag blir stressad av pusslandet samt att försöka dirigera flärdtjänsten till att passa alla mina tider. Det går sådär.

Vad händer på jobbet i veckan? Minst sex möten, men jag avbokar frankt tre av dem. Jag har inte tid. Och där är så mycket som jag lovat göra och som jag har svårt att hinna med – men jag måste. Flytten av mitt arbetsrum sker också i veckan, men där är jag lite tveksam. Kommer jag att ha ett skrivbord? Hur mycket måste jag jaga? Hur ska jag orka flytta golvhyllorna och alla pärmar? Får jag någon hjälp (nej)? Men jag koncentrerar mig för en dag i taget. Oh, och så måste jag installera mig i omklädningsrummet.

Söndag. Precis som veckans alla andra dagar så tvättar jag. Det är jätteskönt med egen tvättmaskin, men måste alla tvättprogram ta så lång tid? Jag tvättade något lätt i förra veckan, det skulle ta två timmar men tog 3½ timme. Bara det där att ett program ska ta två timmar är lite väl magstarkt. Nej, jag använder inte eco-programmet, för det lägger på ytterligare en timme. I det lilla så är nog detta jag irriterar mig mest på just nu. Eller, det har irriterat mig i de tio år jag haft egen tvättmaskin (inne på min andra).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Kampen Medicinering Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 augusti, 2013

Anpassning

  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Hälso- och sjukvård Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 augusti, 2013

Utvecklande

På Twitter har jag sammanfattat dagen bäst. Men naturligtvis kan jag skriva mer utförligt än så.

Smärtan har idag nästan däckat mig. Neurogena magsmärtan. Som nästan hade gett med sig. Ingen medicinering har hjälpt idag.

Jag misstänker att sjukgymnastiken har frestat på och gjort att smärtan återkommit med full styrka. Trots allt så har jag inte varit försiktig och kanske jag inte ska behöva vara det heller. Smärtan är kronisk även om den nästan var borta. Kroniskt betyder inte ”för evigt”, bara att det är något som varar väldigt, väldigt länge. Jag får försöka komma ihåg att inte göra rörelser som ”misshandlar” de nervtrådar som sitter till höger i magen.

Vårdcentralen ringde. ”Du har hjärtbesvär”. Nej! Det var ett felkopplat EKG i maj! När ska de fatta?

De hade hittat min avbokade remiss men inte dokumenterat anledningen till varför jag inte ville följa upp min hjärtinfarkt. Nå, jag fick ännu en gång förklara att akutens klantarslen i maj kopplade EKG:t fel men att jag direkt fattade misstanke och tog om ett nytt EKG som har helt normalt. Jag vet inte hur länge det här ska förfölja mig. Jag har anmält händelsen utan reaktion och det felaktiga EKG:t finns så vackert inskannat i min journal för evigt.

Ska på magnetkamera. 12 mil bort. Så är det att bo i Gbg.

Tyvärr måste jag något förläget erkänna att min kroppshydda i kombination av panikångest gör att jag inte kommer in i någon magnetkamera i regionen. Förutom en i hela regionen som då ligger 12 mil bort och där de bara utför undersökningar en gång per månad. Jag lär få vänta på kallelse. Först och främst måste jag vänta på att röntgenremissen skrivs. Undersökningen där de ”röntgar” (magnetkamera, eller magnetresonans som det heter, är ingen vanligt ”röntgen röntgen” även om strålningen i en MR är väsentligt högre än vanlig röntgen) huvud och rygg för att se vilken annan behandling jag kan få för min ms.

Rumsflytten på jobbet närmar sig. Idag upptäckte de att jag inte får något skrivbord. Men de hittade ett. Om en vecka flyttar jag 2 meter.

Det börjar hända saker nu, det är rena kaoset. Först måste fyra personer flytta innan jag kan få mitt nya rum (katten på råttan, råttan på repet och allt det där – en dominoeffekt). Diskussionerna var en annan i måndags, men nu är det torsdag och nya bud gäller. För min del trodde jag att bord ordnats, men det visade sig att vi plötsligt saknar ett skrivbord – till mig! Men vi lyckades hitta ett som kanske blir ett bättre alternativ än det vi först sa. Nästa torsdag ska jag flytta alla mina saker samt iordningsställa mitt nuvarande rum till en ny kollega. Hur jag nu ska orka. Jag kan som bekant inte ta många steg trots att jag håller båda händerna om rollatorn.

Snusleveransen har hittat fram. Äntligen!

Ja, äntligen! Tyvärr kan jag inte hämta mitt paket utan att först försöka få tag i hämndtjänsten som får fixa detta åt mig.

Och i morgon får jag FK-pengarna som skulle varit utbetalt för senast en vecka sedan. Pengar som går oavkortat till studieskuld och hemförsäkring. Som tur är får jag också en normal månadslön den här månaden.

Men jag måste säga att dagen varit vedervärdig p.g.a. smärtan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Twitter Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 augusti, 2013

Siffror som spricker

Jo, man har väl jobbat… Som bara den. Hela dagen har jag suttit med statistik. Först dubbelkollade jag källdata och rättade monstruöst många fel. Sedan sammanställde jag och gjorde uträkningar. Hela dagen. På kuppen fick jag migrän som jag ignorerade eftersom jag ville bli klar med alla siffror.

Flärdtjänsten… Jag vet inte vad som hände med flärdtjänsten i morse. Jag fick efterlysa bilen, men trafikledningen kunde inte se bilen via GPS samt att chauffören inte svarade när de ringde – två gånger. Tjugofem minuter efter avtalad avresa så anlände bilen. Chauffören sa inget. Bad inte om ursäkt. Förklarade inget. Jag såg på displayen att trafikledningen skrivit att de inte fick tag på honom och han uppmanades omgående ringa till trafikledningen. Skulle jag gissa kan jag tänka mig att chauffören försovit sig i morse och att jag var första kunden (06.30). Men jag hade gärna fått en förklaring med tanke på att jag blev 25 minuter försenad till jobbet.

Som kompensation kom kvällens chaufför tio minuter före utsatt tid. Mitt flexsaldo på jobbet visar rödare och rödare siffror för varje dag.

Tja, jag kan ju föra statistik på allt. Även på min fritid.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 augusti, 2013

Sammanfattande

Efter månader med öppet fönster i alla rum, så var jag i dag tvungen att stänga. Till och med vädringsfönsterna fick stängas. Blåsten höll på att riva ner hela min inredning.

Ny arbetsvecka. Om jag får som jag vill innehåller den även denna vecka en semesterdag. Anledningen är sjukgymnastiken. Jag borde ändra och ha sjukgymnastik lediga dagar istället för att ta semester arbetsdagar. Även om sjukgymnastiken är på mitt jobb så 1) jag måste arbeta in förlorad arbetstid och jag ligger väldigt minus på flexen, 2) jag har inte tillgång till dusch i anslutning till jobbet eftersom jag inte skaffa mig behörighet till de personalutrymmena och 3) jag klarar inte av att med rollatorn gå så långt som det är mellan sjukgymnastiken och min arbetsplats.

I övrigt vet jag inte riktigt… veckan… Jo, det är ju det där med snuset som aldrig kommit fram. Villvägar med DHL och där jag förskottsbetalat massor av kronor. Och så väntar jag fortfarande på sjukpenningen från sjukskrivningen 11/6. Det där med ”utbetalning inom 30 dagar” my ass! Och så ska digital-tv förhoppningsvis anlända så jag kan se på tv:n jag köpte för en månad sedan, även om det fungerar utmärkt med Netflix och Apple TV. Hm. Jo, så måste jag ringa röntgen annan stad för att höra om de kan tänka sig att låta mig komma dit efter att ha väntat i 13½ år på röntgen som behövs för att jag ska kunna skippa sprutorna mot ms och istället få annan och farligare behandling – som förhoppningsvis gör nytta. Och inom ett par veckor flyttar jag till nya arbetsrummet.

Det händer mycket, men jag verkar inte skriva om det. Därav denna sammanfattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Netflix Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 15 augusti, 2013

Jag och min rollator

Det är jobbigt. Att vara beroende av en rollator och ändå knappt kunna förflytta sig. Det har varit svårt att specificera vad det berott på. Yrsel. Panikångest. Panikångest som lett till yrsel. Känselbortfallet/domningarna i benen efter förlamningen. Efter i dag tror jag mest på stressutlöst yrsel (blir värre vid stress). Det har varit riktigt illa i dag med balansen. Riktigt illa. Och som om det skulle hindra mig…

  • Började dagen med att lasta sopor på rollatorn och gå till soprummet ute. Egentligen för långt för mig att gå, men jag var tvungen.
  • Sedan fick jag gå hem och hämta min tre (!) arbetsväskor som lastades på rollatorn innan flärdtjänsten skulle hämta mig.
  • När jag kommer till jobbet så vägrar flärdtjänsten att köra ända fram, och jag får dra mig upp för en sluttning (väskorna föll av rollatorn), vilket också är för långt för mig att gå.
  • På jobbet har jag vägrat lämna mitt rum och höll på att stupa flera gånger när jag gick till personalrummet. Andra fick köpa lunch till mig, för jag kan inte uppsöka några lunchrestauranger.
  • Samma visa på hemvägen  – flärdtjänsten vägrar köra ända fram, och nu ska jag försöka bromsa rollatorn i nedförsbacke där handbromsarna inte tar. Fördelen var att jag bara hade en väska med mig hem. Men långt att gå.
  • I dag var jag bara tvungen att gå av vid apoteket eftersom jag gjort beställning för två veckor sedan (12 förpackningar diverse läkemedel). På apoteket fick jag stå länge i kassan, vilket jag inte klarar. Jag var så darrig och yr att jag trodde jag skulle tuppa av.
  • Tyvärr måste jag gå hem från apoteket eftersom flärdtjänsten vägrar köra inom en stadsdel. Åter med en lastad rollator var det bara att börja gå på kullerstenen (ingen höjdare när man har rollator och inte känner sina fötter). För mig var det långt att gå. Ett par hundra meter är mer än vad jag klarar, men jag var bara tvungen. Jag kom hem utan missöden.
  • Hemma borde jag kunna vila? Nej. Jag har ”städat” (röjt undan saker som ligger framme), diskat, packat kasse till pappersåtervinningen, vikit tvätt.
  • Jag borde göra mer, men jag orkar och hinner inte mer i kväll.

Men jag har äntligen blivit färdig till att beställa digitalbox till tv:n! Kabel-tv och platt-tv går inte ihop. Dålig bildkvalitet. Och kabel-tv ska släckas ner.

Dagens värsta är dock att jag beställt snus för 1500 kr som inte kommit. När jag kollade upp det i kväll så har de utan orsak avbrutit min beställning. Utan att återbetala min förskottsbetalning. De har ingen kontakttelefon och ingen mejladress, bara ett formulär på sin hemsida. I många år har detta fungerat utmärkt, men som jag förstår det så har de bytt ägare 2-3 gånger senaste åren. Har de gått i konkurs kan jag känna mig blåst på både snus och pengar. Jag får väl se om de hör av sig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 14 augusti, 2013

Strul

Det verkar som om jag fått tekniska problem.

  • Mobiltelefonerna kan helt plötsligt förlora all täckning och telefonsamtal avbrytas.
  • Den fasta telefonen går inte att använda då det ”läcker datasignaler” som gör att jag hamnar hos alla utom den jag ringer till.
  • Apple TV fungerar bra, men periodvis verkar inte kontakt finnas med Netflix (problem med Netflix, inte Apple TV eftersom nätverket i övrigt fungerar).

Som det är nu kan jag bara ringa samtal från jobbtelefonen på jobbet. Men där är också problem. Ofta ligger all telefoni nere där om man har DECT-telefon. Jag har DECT-telefon.

Förmodligen är det mängden teknik som är problemet. Vilket jag tycker är sanslöst. Teknik ska bara fungera. Punkt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Surgubbe Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 augusti, 2013

Malström

Åska är inget jag bryr mig om – jag reagerar inte på att det blixtrar och dundrar omkring mig. Därför var jag bara halvt medveten om den när det började vid midnatt. Jag somnade ganska omgående. När jag vaknade några timmar senare så åskade det. Då det var dags att stiga upp på morgonen så åskade det. Jag har absolut ingen aning om det åskade hela natten eller om det bara sammanföll så att jag råkade vakna vid varje nytt åsktillfälle. Nej, jag bryr mig inte. Jag är nog mer förvånad. Över att det inte åskat mer i sommar. Media har ständigt varnat för extrem åska, men sedan – i efterhand – avblåst det då det aldrig blev någon åska. Jo, enligt radarn så har det varit många blixtnedslag i omgivningen, men det har hela tiden lyckats missa Göteborg. Så nattens åska, som ingen varnat för (media insåg väl att ropar man vargen…), var väl det största som kommit i min närhet den här sommaren. Men som sagt – jag vet inte om det åskade hela natten i en följd eller ens om det var riktigt hotfullt nära.

Dags för en ny arbetsvecka. Som innehåller 1½ arbetsdag i slutet av veckan. Innan dess har jag schemaledigt, fridagar och semester. Så här efter min sjukskrivning så har jag kastat in några semesterdagar eftersom jag 1) måste ha semester, och 2) får passa på innan jobbet sparkar igång på allvar.

Ibland funderar jag på om sommarens sjukskrivning egentligen var semester; om jag gjort något annorlunda. Det känns som om jag fuskat lite genom att ha +30 semesterdagar sparade. Nej, jag hade nog inte gjort något annorlunda om jag haft semester istället för sjukskrivning, men jag har mått dåligt i sommar. Jag gjorde rätt som sjukskrev mig. Om jag glömmer det där med semester – tar bort det ur ekvationen – skulle jag kunna arbeta om jag inte haft semester? Nej. För jag var sjuk och då ska man vara sjukskriven. Tidigare år när jag varit sjuk på sommaren, så har min doktor vägrat sjukskriva mig eftersom jag ”ändå ska ha semester”. Vilket jag tycker är en förkastlig inställning. Allt är inte arbete kontra ledighet. Och att vara sjukskriven är inte per definiton  en ledighet. Att vara sjukskriven är att inte kunna arbeta. Semester är vila från arbete. En sjukskrivning är också vila, men inte från arbete utan för att bli friskare/bättre.

Något jag också funderat på, är min syn. Synnervsinflammationen på vänster öga hade jag 1999 och jag gick under ganska månader hos ögonläkare. De konstaterade att jag hade ett synfältsbortfall på 80 %. Det är en permanent skada som blir bättre över tid, men jag återfår aldrig full syn. Men jag har inte varit hos ögonläkare nu på 14 år. Har jag fortfarande bara 20 % syn på vänster öga? Jag vet inte. Jag tror inte det. Skulle jag gissa skulle jag nog säga att de ursprungliga 80/20 % numera är 20/80 %. Om jag läser den här texten med höger öga stängt, så ser jag bara en bokstav i taget, sedan får jag flytta blicken lite för att se nästa bokstav. Jag kan inte se ett helt ord. Allt runt omkring är en grå massa som flyter ihop.

För att återgå… nej, jag lämnade ju aldrig ämnet… till hälsa. Hur mår jag nu efter sommarens sjukskrivning? Fel! Detta har varit min tredje sommar som jag varit sjuk. Frågan är kanske inte så mycket hur jag mår, utan vad jag känner för besvär i dag.

  • Fortfarande neuralgisk/neurogen smärta i magen (sedan 2010) där jag fortfarande tar helvetesmedicinen (antiepileptika mot smärta). Dosen har sänkts med en fjärdedel, men biverkningarna finns kvar.
  • Panikångesten finns kvar (också sedan 2010) där jag tar allergitabletter för att bli slö vilket ska göra att jag reagerar mindre på sådant som triggar panik. Fungerar väl kanske till hälften.
  • Ms-tröttheten har funnits där sedan 1999 men nu kan jag inte ta medicin eftersom det krockar med allergitabletternas verkan.
  • Hälseneinflammationen från 2010 är sedan länge borta, men smärtan kvarstår och jag har svårt att belasta vänster fot.
  • Sommarens förlamning gick i regress, men jag har fortfarande ingen känsel i underben och fötter. Därför kan jag inte hålla balansen – därför har jag rollator sedan ett par veckor. Rollatorn är bara tillfällig, tills jag återfått känseln. Vilket kommer att ske. Men frågan är om det tar en vecka eller tio år.
  • Om jag har några fler besvär så minns jag inte dem just nu. Förutom att 1) min tinnitus varit värre än någonsin i sommar, och 2) jag har inte haft bältros på ett halvår, och 3) i år har jag haft mycket migrän.
  • Sjukgymnastiken är igång nu. Styrketräning verkar få stå tillbaka för konditionsträning.
  • Psykologkontakt för panikångest? Glöm det. Jag får inte tag i någon trots tappra försök.

Om jag i min ms har ett normaltillstånd som är acceptabelt, där jag varit sjuk i sommar, hur återställd är jag? Gissningsvis till 80 %. Det blir bättre om än väldigt sakta. Och när jag ser framsteg har jag svårt att hålla emot, utan vill så gärna rusa framåt som om jag var helt återställd. Vilket kan ge bakslag. Balans är på så många sätt något svårt för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 28 juli, 2013

Mer än 140 tecken

Möjligen kan man se det som ett statement, men troligare en fundering jag burit med mig under bloggens hela existens. Något jag skrev för ett dygn sedan på Twitter.

Halvfinne blev jag inte förrän jag flyttade till Gbg. För att släta över fokus från att vara skåning.

Som skåning utanför Skåne bemöts man ständigt av hån och ännu mera hån. Eller trakasserier…

Okej, jag är halvfinne. Men det betyder egentligen inget. Definierar mig inte. Gör inte skånskan heller.

Jag har ett behov av att spä ut andras definitioner av mig. För då kanske man finner det som är essensen.

Vad det handlar om? Jo, jag kan också driva med mig själv om att vara skåning, men det är faktiskt lika sårande som att bli mobbad för vilket fysiskt attribut som helst. Det blev lite väl mycket skåningskämt när jag kom till Göteborg, men det värsta är att det fortsätter. Jag är inte ensam skåning i Göteborg. Min skånska dialekt är inte särskilt påtaglig jämfört med andras skånska. Men av någon anledning så reagerar ingen på att just de pratar skånska. Varför ska just jag behöva höra ”skämten”?

Varför jag är så lättstött? Det har kommit mer sista året. Det har blivit svårare att skaka av sig det. Jo, där är så mycket som ligger mig i fatet ändå. Kvinnodominerat yrke. Överviktig. Ms (faktiskt). Där är så mycket jag måste försvara för att hävda min rätt till existens. Många hänger upp sig på det som är ”avvikande”. Jag vill att man lyfter blicken lite och ser vilka möjligheter jag bistår med istället för att begränsa mig till sådant som jag inte ens använder till att identifiera mig själv med.

Lite undermedvetet har jag alltså också kört med kortet ”halvfinne”. Varför? För att komplicera mig själv lite. För hur kan jag vara skåning om jag samtidigt är något annat? Och vad innebär halvfinne egentligen? (retorisk fråga, det där sista).

För ett par månader sedan slutade jag definiera mig på nätet som ”skånsk halvfinne i Göteborg”. Det enda relevanta och konkreta man kan ta på är att jag befinner mig i Göteborg. Att jag för snart 15 år sedan flyttade ifrån Skåne känns inte längre relevant även om dialekten finns kvar. Att min far föddes i Finland men kom till Sverige som 2-åring och inte kunde ett ord finska, säger heller inget om mig då jag inte har några anknytningar till Finland. Jag har aldrig bott där. Kan ingen finska. Har inte växt upp i någon finsk kultur eller haft kontakt med min släkt där (förutom på Facebook på senare år). Så egentligen finns där inte något för någon att identifiera mig som. Allt är oväsentligt. Därför behöver inte heller jag framhålla det ständigt och jämnt.

Men jag kommer inte ifrån ”skämten” om att vara skåning. Det enda jag kan göra är att inte reagera. Och genom att ha skrivit om det så är det ute ur mitt system, det är historia. Kanske folk tröttnar. 12 år och 11 månader har förflutit i Göteborg. Skåningar hör inte längre att jag är skåning – de tror jag är infödd göteborgare. Vilket göteborgare (och jag) hånskrattar åt. Men min dialekt är numera en rotvälska av rikssvenska, skånska och göteborgska. Jag kan inte ens längre prata ”ren” skånska om jag så anstränger mig. Så, sluta göra narr av de skånska spår jag har kvar av min dialekt. Varför tror ni jag slipat ner den efter alla år i Göteborg?

Bonus: Ömma modern förstår inte mig om hon hör mig prata med någon i Göteborg. Tydligen skiftar min dialekt beroende på vem jag pratar med, och jag kan inte styra det medvetet.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Självinsikt Språkligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda