Månad: <span>maj 2013</span>
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
När man pratar om trollen… Genom mitt brevinkast har jag i dag på hallgolvet funnit Dagens medicin. Eftersom jag genom alla år – enda sedan de började trycka tidningen – pratat gott om dem, så borde jag någon gång få kraftigt rabatterad prenumeration eller kanske rent av gratis årsprenumerationer. Varför jag säger så? Tja, det kanske kan ha med att göra att de publicerade en intervju med mig 1998 (tror jag) samt att jag efter det varit med ytterligare 2-3 gånger. Det enda jag sörjer är att de inte oftare skriver om min profession inom sjukvården.
På tal om sjukvården… Jag har nästan gjort min arbetsvecka nu, säger jag en onsdag. Jo, det återstår bara fyra timmar av arbetsveckan. Det känns väldigt bra. Kanske för att jag ännu inte sett efter hur nästa vecka ser ut.
Okej, jag behöver inte titta. Jag har faktiskt redan memorerat nästa vecka, men valde att inte tänka på den. Och när jag säger så kommer naturligtvis hela planeringen upp till ytan i medvetandet. Två dagar ska jag visst ge upplärning, och två dagar ska jag utbildas i Excel (fortsättning/fördjupning). Det känns lite jobbigt om jag känner efter. För det innebär att jag inte få sitta i fred någon dag alls nästa vecka för att utföra egna arbetsuppgifter. Det börjar kännas lite pressat också eftersom det snart är midsommar och då allting ligger nere därefter på grund av semestertider. Folk är inte på plats. Arslen!
Kommentarer stängda
Ska man bli sur? Ja, det ska man!
I dag fick jag ett brev från Göteborgs-Posten (jag är prenumerant). Hela brevet går ut på hur bra det är att vara prenumerant, för nu ingår både eGP och GP+ (läsa hela tidningen på nätet) och har så gjort sedan årsskiftet (jag veeet!).
Och så avslutas brevet med en liten, liten ruta längst ner där det står att där är ett nytt månadspris från maj månad.
Jaha?! Så syftet var helt och hållet att upplysa om att de höjt priset, men de vågar inte stå för det eller motivera det, utan trycker på det tekniska.
Och ja, det tekniska… Jag är väldigt missnöjd med appen och läser inte tidningen på nätet (trots att jag har behörighet som prenumerant). Det är papperstidningen jag gillar (nåja) och vill inte ha ett högre pris och ”på köpet” få den tekniska biten. Dessutom läste jag för något månad sedan att de på fullaste allvar tror att papperstidningar helt försvunnit om fem år och att alla ändå (då?) väljer att läsa sin tidning på nätet. Tja, det är de själva som står för den utvecklingen.
I tre timmar har jag suttit i en konferenslokal utan syre och med gassande sol där inga fönster var öppningsbara. Svettades som en gris och drack vatten som tusan. Det ger ingen positiv inverkan på mitt fysiska tillstånd, om man säger så.
Hemma är det lika jobbigt, men jag vill inte släppa in ännu mera värme. Kanske jag kan vädra senare i kväll om temperaturen sjunker något.
Nej, detta är absolut den värsta och hemskaste årstiden av dem alla! Vem vill svettas, må dåligt och känna en kronisk smärta där motorik och koordination försvinner?
I övrigt händer det inte så mycket. Förutom att hela min innergård är uppgrävd och alla buskar och träd skövlats. Fortfarande är där ingen som vet vad som är på gång, mer än att det ska vara klart vecka 28. Det är vecka 21 nu. Hela sommaren ska jag bo på en arbetsplats utan utemiljö. Okej, jag kan ju alltid gå ut på torget och dela bänk med nedpissade alkisar. Ja, det är väl i stort mina semesterplaner…
Kommentarer stängda
Efter två väldigt långa decennier klev jag i dag åter in på jobbet. Två decennier? Var det inte i två veckor jag var sjukskriven? Nå, man skulle kunna tro att jag inte varit där på tjugo år.
- 135 mejl att läsa igenom, besvara, åtgärda, arkivera och så vidare.
- Närmare 20 tjocka kuvert låg på skrivbordet (brukar få ett per vecka).
- Tre (?!) missade samtal (nåja, brukar få betydligt fler telefonsamtal än så – per timme).
Nej, ovan tydde inte på att jag varit borta någon längre tid. Istället var det alla muntliga kommentarer jag fick, typ ”du får aldrig vara borta – vi klarar oss inte utan dig” eller ”lova att aldrig någonsin sluta” och ”får du någonsin för dig att sluta, så slutar vi också”.
Vad som gör mig så oumbärligt? 1. Jag kan typ datorer. 2. Jag kan typ Office.
Nå, det känns lite sorgligt på något vis. Men nog har det varit High Life hela dagen. I går var jag orolig och funderade på hur jag skulle känna mig, om jag var tillräckligt bra att återgå i arbete, hur jag skulle orka arbeta en hel dag, hur min medicinering skulle fungera, hur ofta jag skulle behöva ligga utslagen i soffan på jobbet. Hur det gick? Det enda jag kände av är mitt skov där jag är domnad/känsellös i större delen av kroppen. Jag orkade hela dagen. Utan avbrott. Egentligen fanns inte utrymme till avbrott eftersom jag haft mycket att ta igen samt haft ständiga besök på rummet.
I morgon ska jag… jobba.
Kommentarer stängda
På sexton dagar har jag varit utanför dörren tre (!) gånger, vilket visar vilket vrak jag är. Det har gått bra trots allt även om det är skitjobbigt och skitläskigt att gå ut när man har ett skov i benen som inte riktigt vill bära, koordinera eller känna. Panikångesten är inte ett problem (längre – medicinerar allergitabletter), för annars skulle man kunna tolka det som en asocial konsekvens till att inte gå ut. Men jag är varken deprimerad eller känner direkt av min panikångest. Det är ms-skovet som är jobbigt. Nu har jag vilat och sovit i två veckor, och i morgon är det jag som på darrande (verkligen) ben ska kliva in på ett jobb där jag gissar att högarna på bordet kommer att rasa över mig. Även om jag läst mina +130 mejl, så måste jag läsa igenom dem igen och nu åtgärda dem.
Kommande två veckor ska jag försöka undvika gå på möten för att inte överbelasta mig fysiskt. Ändå är där tre dagar av utbildning som jag bara måste gå på. Eftersom de kostat stora pengar, och då kan jag inte på några som helst villkor utebli.
Måste också säga att natten varit hemsk. Två dagar med +27 grader i skuggan har nu värmt upp mina betongväggar och det är olidligt kvavt och hett inomhus. Då kan jag inte sova. Det värsta är att den värmen nu kommer att sitta i fram tills i oktober. Även om det är svalt ute (i dag) och jag har skönt tvärdrag, så stannar värmen i betongväggarna. Det kommer alltså att vara olidliga nätter nu i fem månader. Särskilt jobbigt är det när man har ett skov. Även om jag inte har någon känsel i benen, så gör värmen fruktansvärt ont. Ja, nervtrådarna/hjärnan tolkar det som outhärdlig smärta. Mot vilket inget hjälper.
Kommentarer stängda
Min blogg är ingenting värd. Ingen länkar till mig. Ingen kommenterar hos mig. Ingen besöker bloggen. Webbadressen har inget värde. Så ser det ut när jag googlar fram uppgifter om min blogg. Och jag håller med. Samtidigt undrar jag då varför jag envisas blogga? Tja, jag vet inte längre. Hittills i år har jag inte missat att blogga en dag, i tron att det kanske peppar mig själv att prestera, samt att det också drar lite trafik när man visar sig aktiv. Icke! Kanske jag borde lägga om min taktik till att bara blogga när jag känner för det och har något att säga. Gärna kontroversiellt, sånt genererar näthat – eller som jag kallar det för – önskvärd trafik med lite liv och rörelse.
Ack, jag vet inte.
Och är inte detta mystiskt, så säg?
En ny twitterföljare som bara har valt att följa fem väldigt viktiga personer (men tack!).
2003.04.09
Nästa år har jag varit yrkesverksam i trettio år. Nej, jag är inte 49 år. Jag började arbeta 1974 som fyraåring. Om jag inte minns helt fel så har jag berättat om det tidigare. Jag följde med modern och hjälpte till på kontor med att öppna post, dela ut post, stämplade fakturor osv. Någon lön fick jag inte, men jag fick av företaget en chokladask i present varje år. När jag sedan började skolan brukade jag hjälpa till med frukost innan det var dags att åka till skolan, och efter skolan tömde jag papperskorgar. Så höll jag på tills jag som 18-årig blev anställd som kontorist på detta företaget. Så det stämmer, mer eller mindre, att jag varit yrkesverksam i nästan trettio år. Så varför gnäller alla om att barn sitter och väver mattor i Indien åt IKEA?
Med tanke på att texten ovan är tio år gammal, så kan jag nu säga att jag varit yrkesverksam i 39 år. För ovan stämmer verkligen och är förmodligen anledningen till att jag blev sekreterare i slutändan. Fortfarande drömmer jag om denna min första arbetsplats. Som kontorist arbetade jag där bara i 11 månader och 2 veckor (12 månader hade gett mig fast anställning). Det där sistnämnda var lite fult och något som jag under många år grämde mig över – för jag hade ju bestämt hur mitt liv skulle se ut och jag skulle jobba där tills jag gick i pension. Ung och dum, jag vet att livet är något som händer hela tiden. Och hur utvecklande hade det varit att sitta kvar som kontorist på samma arbetsplats i 47 år? Så jag är ganska nöjd med att jag ändå tagit sjumilakliv – eller 30 mil som det är mellan första och senaste jobbet. Jo, jag har fortfarande kontakt med mina tidigare arbetskamrater – som faktiskt jobbar kvar!
Varför jag drömmer om mitt första jobb? Jag vet absolut inte. Drömmar går inte alltid att tolka. Kanske det handlar om att det är en fast punkt jag kan återvända till och känna mig trygg i? Ibland (i vaket tillstånd) så kan jag längta tillbaka, men det är när jag känner mig otrygg med nuvarande situation.
Min nuvarande situation liknar också något jag skrev om för tio år sedan:
2003.04.23
Jag vet inte vad som är på gång, men Försäkringskassan har ringt mig angående min arbetsrehabilitering. Samma handläggare som skötte min 25-procentiga förtidspensionering. Vad jag fick veta…
-
Inom två veckor måste arbetsgivaren enligt lag (det har då gått åtta veckor) ha kallat mig till möte för att omgående presentera en plan för FK.
-
FK:s mål är att jag får rehabiliteringen genomförd omgående och kan avbryta min sjukskrivning.
-
FK tyckte att facket också borde vara inkopplat.
-
FK förvånades över att min 25-procentiga pension inte lett till mindre arbete, bara mindre tid och lön.
-
FK förvånades över att jag fått fler arbetsuppgifter utan att andra arbetsuppgifter då lyfts från mig.
-
Jag ska ingenting göra, utan invänta mötet med arbetsgivaren.
-
Struntar arbetsgivaren i ovanstående möte och presentation av plan för mig, går man in och styr då det då blivit ett lagbrott. Annars bevakar de bara att allt går planenligt.
-
Det brinner i knutarna, men jag vet ingenting, har inte hört någonting, tror ingenting.
Det är inte konstigt att jag känner mig överarbetad, överansträngd, överbelastad och får panikångest och kollapser. Jag läggs på nya uppgifter, men inget försvinner. Och det får inte gå till så. Men det enda valet jag har är att jobba allt vad jag förmår och sedan sjukskrivas. Det är inte optimalt. Och på måndag ska jag tillbaka till hetluften igen.
Kommentarer stängda
I mitt twitterflöde under kvällen…
Vad vi twittrar om? Moran Mozor.
Nej, jag bloggar inte om ESC. Det bara ser så ut. En illusion. Men jag har två klara favoriter.
Anouk – Birds
Margaret Berger – I Feed You My Love
Kommentarer stängda
Kommentarer stängda