Kategori: <span>Blogg</span>

Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv? Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt. Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

Ännu en arbetshelg under semestern. Det känns inte så lyckosamt efter att jag bara sov tre timmar natten före. Huvudvärken är påtaglig. Men jag kan visst inte sova igen, vilket kanske beror på mina läkemedel vars syfte är att hålla mig vaken. Tycker dock att detta är lite extremt. Jag får hoppas på kommande natt, men jag är inte hoppfull. Skönt att jag bara ska göra söndagen också på jobbet innan jag åter går på semester. Och nu blir det sammanhängande nästan tre veckor.

Fyra dagar fick jag vara ledig innan jag gick in och gjorde en arbetsdag. Det är bara bäst att jobba helg när man får sitta ifred. Dessutom är det högsommar och inte så mycket akutjobb som måste utföras. Ändå är jag lite förvånad över att jag en hel dag kunde sitta med intranätet där jag uppdaterade två sidor. Att det kan ta sådan tid. Men vi har all nödvändig information på nätet och den måste uppdateras ständigt vilket tar tid.

Fem dagar ledig får jag nu, där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Sommarstaden har åter tömts efter förra veckans sammanstrålning med poolhäng och skägg. Men jag måste tvingas vara ledig för att vara ledig. Efter 25 år borde jag kanske sluta känna mig jagad och stressad på semestern? Det finns inga måsten.

Efter nästa arbetshelg är jag ledig i nästan tre veckor. Det kommer att bli en pärs. Nå, där kommer ju ett avbrott i semestern när de åter ska utvärdera min käke och operation som kanske blir av ganska omgående efter semestern. Jag både vill och inte vill.

Fjärde lediga dagen, men i morgon är det arbetsdag igen. Ömma modern har varit här, men hunnit resa hem igen. Och mycket riktigt – det var väldigt trevligt och mysigt i onsdags kväll med poolhäng och skägg. Vi är värme, kärlek, kramar, lek och skoj. Fokus, eller det vi har gemensamt, är skäggen. Det är trots allt en skäggklubb. Men jag imponeras ändå att vuxna karlar i olika åldrar och med olika bakgrund, kan ha så mycket gemensamt och så roligt. Jag har en teori om att män är väldigt ensamma, inga ”girlfriends” att skvallra med. Män har nog väldigt få vänner att prata med, att slappna av med. Åtminstone utanför umgängeskretsarna av arbetsplats och släkten. Vi har en helt annan frihet där vi vågar prata med varandra, vara personliga och privata. Utöver detta har vi en annan sak gemensam och som gör att skäggklubben fungerar så bra. Vi arbetar med välgörenhet, vi skänker väldigt mycket pengar men dyker också upp för att stötta personer/organisationer som behöver visas uppskattning och stöd. Vi är medmänniskor. Vi är gentlemän.

Som också försöker ha skoj…

Varje dag arbetar jag över en timme. Tack, flärdtjänsten. Det är de som styr mina arbetstider. Periodvis arbetar jag en timme för lite per dag. Tack, flärdtjänsten.

Så, jag arbetade nio timmar i dag (igen), men vet faktiskt inte vad jag gjorde. Telefonen ringde två gånger, inga mejl, inga besök. Ändå var jag fullt upptaget med mitt, men jag vet inte vad jag gjorde. Jo, ganska stor del av dagen handlade om att fortsätta skriva en lathund som hittills är uppe i 20 sidor. Innehållet är omständligt och allomfattande. Direkt efter semestern ska tre nya kollegor lära sig en specifik arbetsuppgift som legat på mig och en kollega. Och vi har inget nedtecknat, har inga dokument eller källor. Det är vad jag nedtecknat nu. Märkligt nog är det bara jag som har helhetsbilden och kunskapen. Men det är väl en konsekvens av att vi senaste fem åren haft personalbrist utan att anställa. Det är väl tur att jag är kvar så lite kompetens lever vidare? Till och med de som anses vara experter inom området ringer mig. Ärligt förstår jag inte varför man måste fråga mig om allt möjligt, för har jag lärt mig något så borde de också ha lärt sig det en gång?

Men det finns en slapphet. Ett annat exempel för det, är att jag för några dagar sedan fick ett samtal. ”Hur ska jag göra med detta”? Öh,  mitt svar var lätt: ”Du fick ett mejl för ett par dagar sedan där rutinen står med endast en rad, alternativt att du går in på intranätets startsida där det ligger som huvudrubrik”. Ointresset är förvånande, att man inte tar del av den information som poppar upp framför ens ögon? Så himla mycket information är där inte som går ut. Bara sånt vi behöver veta och kunna.

Det är väl därför jag får utbilda läkare, sköterskor och kollegor. Jag är strukturerad, pedagogisk, har kortfattade lathundar/checklistor och förstår sammanhang.

Mitt i sommaren, och det är dags att förbereda ny student. Ja, jag utbildar ju dem också när det gör praktik. Det är väl det som gett mig vana och erfarenhet och därför bli inkopplad så fort något ska läras ut.

I går kväll var jag tvungen att kolla, jag kom inte riktigt ihåg. När var jag hemma i Skåne senast? Det var samma år som Gazzy lämnade. Tur man har ett bloggarkiv, men det låg som pdf-arkiv då jag raderat allt från året från bloggen. Det var 2011. Alltså är det sex år sedan.

Jag är… uppgiven och arg. Att jag inte kunnat ta mig hem på över sex år. Mitt enda hopp är elscooter som innebär att de inte kan hänvisa mig till tåg, utan det får bli rullstolsbuss. Det är enda sättet jag kan få hjälp med att ta mig hem.

I går lämnade jag inte det slutgiltiga intyget så ansökan kan skrivas för elscooter. Vad, när och ens om något händer är inget jag har kännedom om. Dock verkar jag få ett positivt besked efter sjukgymnastens utlåtande, eftersom arbetsterapeut redan förvarnat mig om att efter semestern ska utprovning ske. Detta sagt innan ansökan ens är skriven eller inskickad till beslutsnämnden.

Så. Jag är någonstans mittemellan. För dålig för att resa med kollektiva färdmedel som tåg. Men för frisk för att åka riksflärdtjänst.

Ännu mer ”i går”. Tandhygienisten tycker det är förskräckligt hur mycket elände jag råkar ut för hälsomässig. Särskilt vad gäller mina tänder, käke och cysta. Fortfarande har inget mer hänt, vet inget om operation. Mer än att det nu står inskrivet i min journal att cystan numera misstänks luta åt det maligna hållet. Ja, då är det kul att inget hänt på 1½ år som jag haft besvär. Och att inget fortsätter ske. Ändå är detta bara en del av vad som behöver åtgärdas, då jag snarast också måste dra en tand, byta lagning i en annan och blir av med tuggytorna på båda sidor. Fast åtgärden mot att bli av med alla tuggytor är ”tugga med hörntänderna”.

Förmodligen skulle jag bli galen om jag inte hade haft jobbet och skäggklubben som distraktioner. För allting är en enda lång väntan på det okända. Jag kan inte göra något. Kan inte vara aktiv eller göra något kul. Jag måste vara tillgänglig för allt möjligt, men klarar ändå inte så mycket. Äh.