Kategori: <span>Byråkrati</span>

Publicerad 25 augusti, 2013

Nu och sen


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I en hel månad har jag nu jobbat efter (den tänkta semestern) sjukskrivningsperioden. Nu börjar jobbet ta ut sin rätt. Så fort jag är ledig måste jag bara sova. Och sova. Däremellan vila och ta en och annan tupplur. Men det gör inget att jag bara alternerar mellan arbete och sömn. För jag märker också hur jag långsamt blir bättre och bättre, orkar mer, gör mer, anstränger mig mer. Det är nog kombinationen av sjukgymnastik och arbete eftersom båda delarna tränar upp ork och balans. I dag upptäckte jag också att jag glömt ta en tablett som jag inte måste ta, men som jag tidigare känt att jag behövt. Och så är det det där med höst… Det är svalare ute och min lekamen tackar vädret.

Kommande vecka är ännu en stressvecka. Det som stressar är att jag måste få ihop mina arbetstimmar, men jag flexar mer än vad jag har tid för. Jag måste flexa. När jag arbetar har jag veckans alla timmar uppbokade men måste stå till förfogande dagtid måndag till fredag om jag vill få hemtjänst och sjukgymnastik. Sånt får man inte, och ska inte, göra på arbetstid. Men hela veckorna är arbetstid! Jag blir stressad av pusslandet samt att försöka dirigera flärdtjänsten till att passa alla mina tider. Det går sådär.

Vad händer på jobbet i veckan? Minst sex möten, men jag avbokar frankt tre av dem. Jag har inte tid. Och där är så mycket som jag lovat göra och som jag har svårt att hinna med – men jag måste. Flytten av mitt arbetsrum sker också i veckan, men där är jag lite tveksam. Kommer jag att ha ett skrivbord? Hur mycket måste jag jaga? Hur ska jag orka flytta golvhyllorna och alla pärmar? Får jag någon hjälp (nej)? Men jag koncentrerar mig för en dag i taget. Oh, och så måste jag installera mig i omklädningsrummet.

Söndag. Precis som veckans alla andra dagar så tvättar jag. Det är jätteskönt med egen tvättmaskin, men måste alla tvättprogram ta så lång tid? Jag tvättade något lätt i förra veckan, det skulle ta två timmar men tog 3½ timme. Bara det där att ett program ska ta två timmar är lite väl magstarkt. Nej, jag använder inte eco-programmet, för det lägger på ytterligare en timme. I det lilla så är nog detta jag irriterar mig mest på just nu. Eller, det har irriterat mig i de tio år jag haft egen tvättmaskin (inne på min andra).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Kampen Medicinering Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 augusti, 2013

Anpassning

  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Hälso- och sjukvård Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 augusti, 2013

Siffror som spricker

Jo, man har väl jobbat… Som bara den. Hela dagen har jag suttit med statistik. Först dubbelkollade jag källdata och rättade monstruöst många fel. Sedan sammanställde jag och gjorde uträkningar. Hela dagen. På kuppen fick jag migrän som jag ignorerade eftersom jag ville bli klar med alla siffror.

Flärdtjänsten… Jag vet inte vad som hände med flärdtjänsten i morse. Jag fick efterlysa bilen, men trafikledningen kunde inte se bilen via GPS samt att chauffören inte svarade när de ringde – två gånger. Tjugofem minuter efter avtalad avresa så anlände bilen. Chauffören sa inget. Bad inte om ursäkt. Förklarade inget. Jag såg på displayen att trafikledningen skrivit att de inte fick tag på honom och han uppmanades omgående ringa till trafikledningen. Skulle jag gissa kan jag tänka mig att chauffören försovit sig i morse och att jag var första kunden (06.30). Men jag hade gärna fått en förklaring med tanke på att jag blev 25 minuter försenad till jobbet.

Som kompensation kom kvällens chaufför tio minuter före utsatt tid. Mitt flexsaldo på jobbet visar rödare och rödare siffror för varje dag.

Tja, jag kan ju föra statistik på allt. Även på min fritid.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 augusti, 2013

Sammanfattande

Efter månader med öppet fönster i alla rum, så var jag i dag tvungen att stänga. Till och med vädringsfönsterna fick stängas. Blåsten höll på att riva ner hela min inredning.

Ny arbetsvecka. Om jag får som jag vill innehåller den även denna vecka en semesterdag. Anledningen är sjukgymnastiken. Jag borde ändra och ha sjukgymnastik lediga dagar istället för att ta semester arbetsdagar. Även om sjukgymnastiken är på mitt jobb så 1) jag måste arbeta in förlorad arbetstid och jag ligger väldigt minus på flexen, 2) jag har inte tillgång till dusch i anslutning till jobbet eftersom jag inte skaffa mig behörighet till de personalutrymmena och 3) jag klarar inte av att med rollatorn gå så långt som det är mellan sjukgymnastiken och min arbetsplats.

I övrigt vet jag inte riktigt… veckan… Jo, det är ju det där med snuset som aldrig kommit fram. Villvägar med DHL och där jag förskottsbetalat massor av kronor. Och så väntar jag fortfarande på sjukpenningen från sjukskrivningen 11/6. Det där med ”utbetalning inom 30 dagar” my ass! Och så ska digital-tv förhoppningsvis anlända så jag kan se på tv:n jag köpte för en månad sedan, även om det fungerar utmärkt med Netflix och Apple TV. Hm. Jo, så måste jag ringa röntgen annan stad för att höra om de kan tänka sig att låta mig komma dit efter att ha väntat i 13½ år på röntgen som behövs för att jag ska kunna skippa sprutorna mot ms och istället få annan och farligare behandling – som förhoppningsvis gör nytta. Och inom ett par veckor flyttar jag till nya arbetsrummet.

Det händer mycket, men jag verkar inte skriva om det. Därav denna sammanfattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Netflix Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 augusti, 2013

Malström

Åska är inget jag bryr mig om – jag reagerar inte på att det blixtrar och dundrar omkring mig. Därför var jag bara halvt medveten om den när det började vid midnatt. Jag somnade ganska omgående. När jag vaknade några timmar senare så åskade det. Då det var dags att stiga upp på morgonen så åskade det. Jag har absolut ingen aning om det åskade hela natten eller om det bara sammanföll så att jag råkade vakna vid varje nytt åsktillfälle. Nej, jag bryr mig inte. Jag är nog mer förvånad. Över att det inte åskat mer i sommar. Media har ständigt varnat för extrem åska, men sedan – i efterhand – avblåst det då det aldrig blev någon åska. Jo, enligt radarn så har det varit många blixtnedslag i omgivningen, men det har hela tiden lyckats missa Göteborg. Så nattens åska, som ingen varnat för (media insåg väl att ropar man vargen…), var väl det största som kommit i min närhet den här sommaren. Men som sagt – jag vet inte om det åskade hela natten i en följd eller ens om det var riktigt hotfullt nära.

Dags för en ny arbetsvecka. Som innehåller 1½ arbetsdag i slutet av veckan. Innan dess har jag schemaledigt, fridagar och semester. Så här efter min sjukskrivning så har jag kastat in några semesterdagar eftersom jag 1) måste ha semester, och 2) får passa på innan jobbet sparkar igång på allvar.

Ibland funderar jag på om sommarens sjukskrivning egentligen var semester; om jag gjort något annorlunda. Det känns som om jag fuskat lite genom att ha +30 semesterdagar sparade. Nej, jag hade nog inte gjort något annorlunda om jag haft semester istället för sjukskrivning, men jag har mått dåligt i sommar. Jag gjorde rätt som sjukskrev mig. Om jag glömmer det där med semester – tar bort det ur ekvationen – skulle jag kunna arbeta om jag inte haft semester? Nej. För jag var sjuk och då ska man vara sjukskriven. Tidigare år när jag varit sjuk på sommaren, så har min doktor vägrat sjukskriva mig eftersom jag ”ändå ska ha semester”. Vilket jag tycker är en förkastlig inställning. Allt är inte arbete kontra ledighet. Och att vara sjukskriven är inte per definiton  en ledighet. Att vara sjukskriven är att inte kunna arbeta. Semester är vila från arbete. En sjukskrivning är också vila, men inte från arbete utan för att bli friskare/bättre.

Något jag också funderat på, är min syn. Synnervsinflammationen på vänster öga hade jag 1999 och jag gick under ganska månader hos ögonläkare. De konstaterade att jag hade ett synfältsbortfall på 80 %. Det är en permanent skada som blir bättre över tid, men jag återfår aldrig full syn. Men jag har inte varit hos ögonläkare nu på 14 år. Har jag fortfarande bara 20 % syn på vänster öga? Jag vet inte. Jag tror inte det. Skulle jag gissa skulle jag nog säga att de ursprungliga 80/20 % numera är 20/80 %. Om jag läser den här texten med höger öga stängt, så ser jag bara en bokstav i taget, sedan får jag flytta blicken lite för att se nästa bokstav. Jag kan inte se ett helt ord. Allt runt omkring är en grå massa som flyter ihop.

För att återgå… nej, jag lämnade ju aldrig ämnet… till hälsa. Hur mår jag nu efter sommarens sjukskrivning? Fel! Detta har varit min tredje sommar som jag varit sjuk. Frågan är kanske inte så mycket hur jag mår, utan vad jag känner för besvär i dag.

  • Fortfarande neuralgisk/neurogen smärta i magen (sedan 2010) där jag fortfarande tar helvetesmedicinen (antiepileptika mot smärta). Dosen har sänkts med en fjärdedel, men biverkningarna finns kvar.
  • Panikångesten finns kvar (också sedan 2010) där jag tar allergitabletter för att bli slö vilket ska göra att jag reagerar mindre på sådant som triggar panik. Fungerar väl kanske till hälften.
  • Ms-tröttheten har funnits där sedan 1999 men nu kan jag inte ta medicin eftersom det krockar med allergitabletternas verkan.
  • Hälseneinflammationen från 2010 är sedan länge borta, men smärtan kvarstår och jag har svårt att belasta vänster fot.
  • Sommarens förlamning gick i regress, men jag har fortfarande ingen känsel i underben och fötter. Därför kan jag inte hålla balansen – därför har jag rollator sedan ett par veckor. Rollatorn är bara tillfällig, tills jag återfått känseln. Vilket kommer att ske. Men frågan är om det tar en vecka eller tio år.
  • Om jag har några fler besvär så minns jag inte dem just nu. Förutom att 1) min tinnitus varit värre än någonsin i sommar, och 2) jag har inte haft bältros på ett halvår, och 3) i år har jag haft mycket migrän.
  • Sjukgymnastiken är igång nu. Styrketräning verkar få stå tillbaka för konditionsträning.
  • Psykologkontakt för panikångest? Glöm det. Jag får inte tag i någon trots tappra försök.

Om jag i min ms har ett normaltillstånd som är acceptabelt, där jag varit sjuk i sommar, hur återställd är jag? Gissningsvis till 80 %. Det blir bättre om än väldigt sakta. Och när jag ser framsteg har jag svårt att hålla emot, utan vill så gärna rusa framåt som om jag var helt återställd. Vilket kan ge bakslag. Balans är på så många sätt något svårt för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 28 juli, 2013

Lite sorgligt

Tänk, det är nu min sista sjukskrivningsdag. Fem veckor har gått. I veckan som kommer ska jag:

  • Arbeta tre dagar.
  • Ha semester en dag.
  • Ha tre fridagar.

Okej, så min sommarsemester gick om intet, men det gör inget. Inte ens före min sjukskrivning var jag stark nog att resa hem till Skåne. Kanske jag med tiden -om några år? – är så pass stark att jag klarar av att resa hem. Jag är inte berättigad till riksfärdtjänst, så jag kan inte få taxiresa från dörr till dörr 30 mil. Hade jag bott i annan kommun hade det förmodligen varit okej. Men min kommun (Göteborg – jag avskyr verkligen kommunen, älskar dock staden) har beslutat att jag visst har rätt till riksfärdtjänst, men att det ska vara med tillgängliga kommunikationsmedel, det vill säga kollektivtrafik. Enligt lag är färdtjänst kollektivtrafik, men det bortser kommunen ifrån och påstår istället att tåg är kollektivtrafik. De kan boka biljett till mig som är väldigt mycket dyrare än om jag själv bokar tågbiljett. Men jag klarar inte tåg. Jo, tågen i sig, men inte alla byten. Om jag ska åka hem:

  • Flärdtjänst till centralstationen.
  • Tåg till Lund.
  • Eventuellt byte i Hässleholm.
  • Byte till tåg mot Kristianstad.
  • Byte till buss i Kristianstad.
  • Resterande väg får jag gå.

Men problemen är förutom själva bytet:

  • Tåg ställs in väldigt ofta och man får ta buss. Jag kan inte ta mig upp/in i en buss.
  • Behöver rollator, men kan då inte bära packning eller kryckan.
  • Ömma moderns hus är inte handikappsanpassat.

En möjlig lösning på alla byten av färdsätt, är att i Lund byta till skånsk flärdtjänst (man ringer och bokar via Senegal) som gäller över kommungränserna men inom hela Skåne (tror jag). Men det löser inte problemen fullt ut.

Så det enda jag kan hoppas på är att återfå de funktioner jag hade före sommaren 2011. Det sorgliga är att jag inte varit hemma sedan 2011. Före dess var det 2006. Anledningen till att jag aldrig får åka hem beror på Göteborgs kommun. De håller mig gisslan. Och så det där med att direkttåget mellan Göteborg och Hässleholm försvann – det var en fungerande nödlösning där jag kunde hämtas med privat bil.

Jag vill ha riksfärdtjänst. Tre gånger per år. Istället blir det Skånebesök tre gånger per decennium.

Om jag hade varit frisk? Då hade jag åkt hem varannan helg.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati

2 kommentarer

Publicerad 22 juli, 2013

Tv kontra bok

Nu när jag äntligen fått tv och dessutom efter en lång vecka fått den installerad, så borde jag logiskt sett sitta som klistrad framför den. Men så tv-tokig är jag inte. För jag har annat för mig. Som att fortsätta läsa böcker. Om bara några minuter ska jag påbörja min 14:e bok för i sommar och bryter samtidigt mitt Coben-maraton. Istället går jag över till att läsa min namne Moström. Mord i vårdmiljö. Sånt tänker jag ofta på, eller kanske inte så mycket nu när jag inte är på jobbet. Jag ska inhämta inspiration eller nåt.

Är jag nöjd med min tv? Jag vet inte. Den dåliga bilden kan bero på 1) jag är van vid tjock-tv, eller 2) jag har ännu inte skaffat fiber utan använder mig av kabel om det nu gör någon skillnad.

Det som också stör mig lite är teckenstorleken på text-tv när man har en 40-tummare. Det är svårt att läsa så långa rader och med så stora bokstäver. Men det kräver väl lite träning och vana innan jag blivit ett med min tv.

Ja, installationen. Två karlar kom. Jag öppnade.

– Hej, sa jag.

– Tv, sa karl nr 1.

– Där, sa jag och pekade.

Därefter yttrades inte ett ord på den kvart de monterade och ställde in tv:n. Inte ett pip. Inte en grymtning. Inte ens till varandra. När de skulle gå:

– Fjärrkontroll, sa karl nr 1 och sträckte över den till mig.

– Garanti, fortsatte karlen. (Syftade nog på att jag hade 30 dagars öppet köp)

– Hej då, avslutade han.

– *grymt*, sa karl nr 2.

Själv försökte jag prata med dem de sista 30 sekunderna, men det hade jag inte mycket för. Nåja, jag har en fungerande tv.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati

Kommentarer stängda

Publicerad 20 juli, 2013

Tillstånd

Det jag ägnar mycket tid att fundera på, är hur jag ska komma tillbaka från min sjukskrivning. Hur ska jag återfå balans, kraft och ork? Hur mycket är sjukdom, hur mycket är ”otränad”? Hur mycket är fysiska begränsningar och hur mycket är mentala blockeringar? Kan jag bli bättre eller är detta något bestående?

Om en vecka är sjukskrivningen över och det har då gått fem veckor. Där jag fortfarande inte hört ett ljud från sjukgymnasten annat än ”inom tre månader”. Jag hade hoppats på att sjukskrivningen skulle bli någon form av rehabilitering, men sånt verkar man kunna glömma i semestertider. Så jag måste antingen själv träna upp mig genom att arbeta, eller få förlängd sjukskrivning för rehabilitering. Men efter alla år som patient är jag inte hoppfull om något alls. Det hänger på mig, bara mig. Stöd, vård och rehabilitering är bara något som står i regelverk som ingen ändå bryr sig om annat än att det ser bra ut på pappret.

Men jag är trött. På att behöva hävda mig själv, mina behov och mina rättigheter.

Jag vågar inte tänka på hur jag ska klara av att jobba om en vecka. Med krycka kan jag gå en meter innan jag faller. Med rollator kan jag hasa mig fram två meter, måste sedan vila (återfå balans och få det sluta snurra i huvudet). Ändå. Jag har återfått mycket känsel i kroppen, är inte så domnad. Men balans och yrsel är det stora problemet. Fysisk styrka har jag, om än otränad efter att ha varit immobiliserad i typ 2-3 månader.

Nej, det är inte roligt nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 juli, 2013

Fortsatt strul

Något jag inte uppskattar är kampen. Att behöva kämpa för sin rätt. I en perfekt värld ska allt gå smidigt, som på räls. Sist av allt är det motstånd jag vill ha, för allt är en kamp för mig. Jag ger mig aldrig och det är väl bra, men när min kamp består i att rätta till andras fel och inkompetens – det är då jag känner att jag fått nog.

Elgiganten… Detta sorgebarn… Jag har jagat och försökt rätta till problemen, och kanske det är bra nu. Det enda problemet är att jag inte kan få installation av tv förrän tidigast måndag eftermiddag. Säljaren lovade måndag morgon, vilket var en lögn. Jag fick ett sms om att det blir uppåt dagen. Men så ringde företaget som ska göra installationen – de hade kommit överens med säljaren om installation sen eftermiddag. Innan säljaren lovade mig ”måndag morgon”. För de var fullbokade på måndag och kan inte komma förrän sen eftermiddag.

Så. Jag har en tv stående på golven som ska installeras. Det betyder några dagar utan tv (onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag). Tänk om de hade gjort rätt från början!

Vad jag ska göra utan tv under så lång tid? Öh… Ha ångest och må dåligt över att jag gjort en beställning som inte blev rätt eftersom säljaren inte lyssnade eller bekräftade något i det jag betalade för. Och så får jag väl läsa de böcker som jag turligt nog fått hemlevererade. Att det blev rätt beror på att Elgiganten inte hade med saken att göra.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Kampen Litteratur Media Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 juni, 2013

Behandling

Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…

I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.

Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).

Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.

Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.

När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:

– Du, EKG:t var ju felkopplat!

– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).

– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).

– Så du valde kortison ändå?

– Ja, jag tyckte det var lika bra.

Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).

När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!

Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…

* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad

Bonus:

 
Bildlänk: Om någon vill ha en ny skrivbordsbakgrund

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda